Teater:

SHIRLEY VALENTINE

Maria Lundqvist kryper under huden på Shirley Valentine. Foto: SÖREN VILKS

Med: Maria Lundqvist.

Av: Willy Russel.

Regi: Edward af Sillén.

Scenograf: Lars Östberg.

Kostym: Sigge Avander.

Stora Teatern, Göteborg

Britten Willy Russels monolog ”Shirley Valentine” har lite dryg 30 år på nacken. Är något så märkligt som en monolog med en kvinna i huvudrollen, en pjäs skriven av en man som borde begripit bättre. Men som med sin briljanta, varmt humoristiska och ömsinta text skildrar en kvinna på jakt efter drömmen om sig själv.

Då handlade det om en kvinna strax över 40. I Maria Lundqvist gestaltning ökar åldern med tio år. På scen spelar det ingen roll. Inte alls, faktiskt. För med denna sin ”Shirley Valentine” (premiär i Stockholm i våras) har Maria Lundqvist hittat en paradroll, som hon med kärlek och innerlighet gör till sin egen, ja så mycket att det där underbara sker, att rollen blir ett med skådespelaren. Som om det är en dokumentär som spelas upp, där varje ord, varje klokskap, besvikelse, vardagsrutin, fnittrig kommentar eller tår är på riktigt.

Det händer inte utan stor skicklighet. Men det sker heller inte om skådespelaren vågar, vill och kan krypa in under huden på den roll hen ska spela. Maria Lundqvist gör det med emfas.

Hon är på scen i två timmar och tjugo minuter med en närvaro som är slukande. Hon äter varje centimeter av scenen, vänder sig mot publiken och bjuder in. Med sin mjuka göteborgska förvandlar hon originalets Liverpoolkvinna på 80-talet till en Göteborgsbrud här och nu.

Ja, nej, det finns ju inte så många hemmafruar som står och väntar på att mannen ska komma hem för att exakt när han tar klivet innanför dörren ska serveras en middag. Men vi tar bort den där tidsmarkören och lyssnar till vad Shirley Valentine har att berätta, så är det definitivt här och nu. En kvinna som vill vara en människa, som tror på sig själv, som vågar leva sitt liv, som söker drömmen efter sig och förverkligar den.

Det är vackert. Det är starkt. ”Shirley Valentine” är en fin, känslosam och roande pjäs. Med Maria Lundqvist som ”Shirley Valentine” blir pjäsen ytterligare varm, innerlig, inkännande och rolig, som om hon egentligen spelar sig själv. Ja, jag vet att det inte är så, men för mig är det där bedrägliga trollkarlstricksen då skådespelarkonst är som bäst.

Fotnot: Gästspelet på Stora Teatern avslutas ikväll, söndag 29 oktober. Men pjäsen kommer åter i vår till Göteborg och då Lorensbergsteatern för en spelperiod mellan 12 april och 27 april.