Teater:

KARL GERHARD

Göteborgs stadsteater

Av: Irena Kraus.

Regi och bearbetning: Eva Bergman.

Scenografi: Tofte Lamberg.

Kostym: Karin Dahlström.

Ljus/ljud: William Wenner/Jesper Lindell.

Mask: Elisabeth Wigander.

Koreografi: Lisa Alvgrim.

Med: Tomas von Brömssen, Eric Ericson, Carin Boberg, Carina M Johansson, Marie Dellskog, Fredrik Evers, Johan Karlberg, Thomas Nystedt, Christoffer Mårdh Löwenadler, Vinga Magnusdotter, Märta Fransson, Carin Juborg och Alicia Fernandes/Nova Henning.

Orkester: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg under ledning av Bernt Andersson.

Karl Gerhard, revymakaren som tog strid på nazismen och kanske framför den svenska regimens flata hållning på tyskarna, är en svensk nöjesprofil av rang. Hans ”Den ökända hästen från Troja” är fortfarande praktfull i sin satir mot den nazityska överhögheten. Det är förstås ingenting som undgår regissör Eva Bergman, när hon gör Irene Kraus pjäs till scenunderhållning. Eva Bergman tycker om samspelet mellan musik och teater – hon har en eminent orkester till sitt förfogande, så det låter sig göra. Men blir här med nära tjugo musiknummer något för mycket.

Missförstå mig rätt. Jag är en stor vän av musikaler, men det här är ingen sådan. Det är en pjäs ackompanjerad av en försvarlig del av Karl Gerhards kupletter, men också från Gershwin och Brel. Ofta alldeles strålande utfört, emellanåt inte så väl.

Men… Tomas von Brömssen som Karl Gerhard är skräddarsydd för rollen. Han gör revykungen med svärta och feber, med en självupptagenhet och svekfullhet som ytterligare adderar den profil som skissats. Det blir en resa från Karl Gerhards uppgång, nedgång och slut med störst fokus på tiden vid nazismens överväldigande skugga över Sverige, över Europa, över världen.

Inledningen är magnifikt filmisk. Eric Ericson, som Karl Gerhards livspartner Göthe Ericsson, förklarar kort sin saknad med en fryst scen i skuggan. Så börjar festen, vi slungas tillbaka till 1940 och Tomas von Brömssen tar över bums, bjuder in publiken och sveper med en värmande gest in salongen till detta äventyr.

Det är en pjäs med sina förtjänster och den speglar väl vår ängsliga tid av längtan efter fest och bekymmerslöshet då allvaret knackar på axeln.

Gott så. Men jag tycker inte samspelet mellan von Brömssens Karl Gerhard och Ericsons Ericsson fungerar. Här uppstår inte den desperation och längtan dem emellan som visar på nödvändighet av varandra i en relation – på gott och ont. Carina M Johansson är tvivels utan en skådespelare med ett stort register, som kan nåla fast publiken med sina porträtt. Det fungerar med Zarah Leander, men inte mer. Hon har helt enkelt inte de vokala resurser som krävs för att matcha den svenska divans. Synd.

Tillsammans med lite överspel – Fredrik Evers diplomats pinsamma uppvaktande av Zarah Leander blir just pinsamt, men av fel anledning – är det dock randanmärkningar.

”Karl Gerhard” är en pjäs som tjusar, bedårar och charmar. Även om Karl Gerhard framställs delvis från skuggsidan.