Syndfull och ljuv förening av Weill och Puccini

Opera:

DE SJU DÖDSSYNDERNA & GIANNI SCHICCHI

Dödssynder

Systrarna Anna, som gestaltas i symbios av Sara Suneson och Edda Magnason i Brechts/Weills ”De sju dödssynderna”. Foto: MATS BÄCKER

Med: Edda Magnason, Sara Suneson, Alexander Grove, Öyvind Boye Løvold, Mattias, Ermedahl, Sami Yousri, Lina Räftegård och Jonathan Sikell (De sju dödssynderna) samt Åke Zetterström, Anna Johansson, Ingrid Tobiasson, Jung Son Yun, Daniel Ralphsson, Carolina Sandgren, Daniela Borg/Ester Sandnil, Mats Persson, Mats Almgren, Daniel Hällström, Ann Kristin Jones, Sami Yousri, Mattias Ermedahl, Alexander Grove, Öyvind Boye Løvold, Lina Räftegård och Jonathan Sikell (Gianni Schicchi).

Göteborgsoperans orkester ledd av dirigent Antony Hermus.

Av: Kurt Weill och Bertolt Brecht (De sju dödsynderna) och Giacomo Puccini och Giovacchino Forzano  (Gianni Schicchi).

Regi: David Radok.

Scenografi: Lars-Åke Thessman.

Kostym: Karin Erskine.

Koreografi: Thomas Wilhelm.

Ljus- och ljuddesign: Peter Götzlinger och Andreas Renhorn.

Scenen i inledande ”De sju dödssynderna”, Kurt Weills och Bertolt Brechts vandring genom sju amerikanska städer och lika många synder, är som hämtad från någon stilistisk målning av Edward Hopper; rent, modernt i ett bluesblått ljus.

I kulisserna ses skeende reflektera i fönstren, men det är framför huset resan tar sin fart till Kurt Weills skeva skönhet till kompositioner. Edda Magnason klär nogsamt av en eventuell förväntan om en Monica Zetterlund. Hon visas vilken mångfacetterad sångerska och aktör hon är. Låter sig ledas in i frestelsen med fin koreografi och speglar sin syster (Sara Suneson), som båda heter Anna, i symbios och motsats. Det är kärvt, vackert och med en scenbild som saknar motstycke i både sin enkelhet och paradox.

Sångerna är på originalspråket, tyska, och krånglar till det en del eftersom viss fokus förloras för den som vill läsa på textmaskinen högt placerad ovanför scenen. För det är på scen det i förstone händer, där Anna och Anna far genom ett USA med varje dödssynd – högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja – solkigt och vackert iscensatt i musik och text tillsammans med scenbilden och koreografin.

Regissör David Radok har sedan listigt vävt samman Weills/Brechts ”ballet chanté” i en akt med Puccinis korta, men intensiva ”Gianni Schicchi”.

Detta arvsdrama innehåller sina väl valda bitar av de sju dödssynderna, vilket uppsättning skönt frossar i. Det blir en burleskt underhållande föreställning där inledningen på sätt och vis också blir början på ”De sju dödssynderna”. För sekvenserna man kunde skymta i det Edward Hopperlika husets fönster får här sin förklaring. Varje reflektion från första akten får i det nu vända dockhuset fullt spelutrymme och tvärt om går det att skönja skeenden från ”De sju dödssynderna” utanför husets fönster.

Det är scenkonst på hög nivå bara gällande scenografin. Men Göteborgsoperan visar också klass på sångarna i rollerna med främst Åke Zetterström som den diaboliske Gianni Schicchi och Anna Johansson som hans dotter med praktnumret ”O mio babbino caro”. En operafavorit som väcker spontana och välförtjänta applådåskor. Men de 15 sångarna med de två dansarna fyller alla en väsentlig roll och skapar stort nöje, som tillsammans med ”De sju dödssynderna” bjuder på höstens, kanske årets scenäventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s