Show:

POPCIRKUS

!!!

Pop i topp med Popcirkus, Park Lanes nya show. Foto: KAI MARTIN

Medverkande: Emil Söder, Towa Öhlén, Elin Tossavainen, Hampus Schreiber och Jennifer Andersson.

Bandet: André Egbo, keyboard och sång, Robin Egbo, bas och sång, Anton Davidsson, trummor, och Jonatan Svärd Sagenfors, gitarr.

Produktion (regi och koreografi mm): Pia Karlsson.

Mikaela Magnusson: Kostym.

Marcus Sigvardsson: Backtracks.

Joel Börjesson: Stämarrangemang.

Michael Börjesson: Ljud och ljus.

Bäst: Koreografin är klockren.

Sämst: Stämsången satt inte alltid. Men det kommer.

Fråga: Hur orkar ensemblen hålla reda på alla momenten?

2014 bytte klassiska Cabaret Lorensberg namn till Park Lane Show. Men ändringen ledde inte till något större skifte i konceptet. Det är fortfarande en show som skolat artister som David Lindgren, Lollo Gardtman, Filip Williams, Malena Tuvung.

Årets show famnar mångt och mycket. Från Beatles till Beyoncé, från  Abba till Justin Timberlake. Det är pop i topp under den fullmatade showen. Det handlar om över 70 låtar, sjuttioelva klädbyten och tiotusen danssteg som en ung ensemble har satts att lära sig.

Pia Karlsson, en gång Cabaret Lorensbergs primadonna, har drillat sina mannar till perfektion. Jag tror aldrig jag har sett bättre koreografi på Park Lanes krogscen. Till detta Mikaela Magnussons häftiga kreationer och Joel Börjessons (ytterligare ett gammalt showess och en av Cabaret Lorensbergs främst sångare genom tiderna) stämarrangemang, så förstår ni att artisterna har något att bita i.

En utmaning de klarar med bravur och med ett strongt band, som skickligt styr igenom tidsepoker och genrer, får de trygghet på scen.

Koreografin fängslar. Foto: KAI MARTIN

Visst, engagemanget är större till låtar som ligger historiskt nära. Inledning med ett Beatlesmedley gjordes skickligt, men kändes mer pliktskyldig än med känsla. Desto större glädje när grabbarna i ensemblen går i klinch med publiken i pojkbandsnumret.

Eller när tjejerna tar sig an Madonna. Och Elin Tossavainen kan sin Whitney Houston och fångade publiken fullkomligt.

Närkontakt. Foto: KAI MARTIN

”Popcirkus” visar alltså inte alltid upp sitt kunnande på scen. Närkontakten och interagerandet med publiken nere på golvet och vid borden är en ingrediens som är djärv, utmanande och roande.

Något som jag nog inte sett sedan Stefan Odelbergs dagar i samma lokaler för 20 år sedan.

Visst tenderar finalen att i omgångar tangera något slags Smurfhits i sin iver att sy ihop kvällen. Och visst lider premiären av en och annan skavank, som tiden kommer slipa bort. Men i stort är det här en skickligt framförd show, som bjuder publiken på en festkväll.