Skoningslös film om skoningslös verklighet

Film:

CITY OF GHOSTS

!!!!!

010816_A01_AA0013_v01_50prcnt

Drabbande film.

Regi: Matthew Heineman

Dokumentär, 90 minuter.

Hagabion, Göteborg, premiär 1 september.

När jag går ut ur biomörkret sätter jag mig på cykeln, fyller lungorna med luft och cyklar hem.

Jag tänker: ”När jag ser ‘Homeland’ stänger jag av teven eller datorn, längtar till nästa avsnitt eller säsong. När jag läser Norman Mailers ”De nakna och döda”, eller Erich Maria Remarques ‘På västfronten intet nytt’, eller Kurt Vonneguts ‘Slakthus 5’. När jag ‘Dunkirke’ är slut är jag tagen, men kan andas, tänker och fungerar.”

Nu?

Min första tanke är samma hopplöshet och tomhet som drabbade mig då jag kom ut ur visningen av Lukas Moodyssons ”Lilja forever”. Som om ett soligt Göteborg var falskt, som om jag inte hade gjort tillräckligt för att rädda Lilja. Som om jag hade kunnat.

Men trots sin dokumentär karaktär var det trots allt en spelfilm.

”City of ghosts” är ren, gripande och hjärtskärande dokumentär och den äter mitt hjärta, den slukar min själ och invaderar min hjärna. Inte för att jag vill. Utan för att den drabbar mig. Skoningslöst.

Jag är inte naiv. Jag läser och ser nyheter och inslag från grymheter som människor i en modern tid begår som borde vara förbehållet historien. Jag vet.

Men när filmaren Matthew Heineman följer gräsrotsjournalisterna i RBSS (Raqqa is being slaughtered silently) är det, ursäkta utrycket, blodigt allvar.

Det har bara gått några år från den arabiska våren, försöket till revolution mot Syriens sittande makt till den våldtäkt som det fundamentalistiska och våldsromantiska styret som IS står för.

Raqqa, en gång en stad som andra i Syrien, som betydde hem för många är förvandlad till en ockuperad grushög vid Eufrats stränder. De i RBSS, inte alls politiskt aktiva inledningsvis och från olika håll, kände det som sin plikt att förmedla nyheter från sin hemstad, på tvärs mot IS propagandamaskineri. En rapportering under flera år, ett dödligt uppdrag och Matthew Heineman vårdar deras berättelse på bästa vis.

Här ställs kontraster mot varandra; staden före och efter, RBSS-medlemmar på officiella uppdrag i  mingelmiljö i New York mot deras ständigt dödshotade tillvaro som förmedlare av grymheter inifrån Raqqa. De tillfälliga redaktionerna, där lokaler ständigt måste skiftas efter lika ständiga dödshot mot journalisterna. Hot som ibland realiseras till ond bråd död.

Vi får följa några av dem tätt in på huden, innanför den, in i hjärta och själ. Vi möter förtvivlan, trots, hopp och ledsnad. Får ser hur deras fäder och bröder, mödrar och systrar mördas. Inte  alltid i bild. Lika brutalt ändå. Det. Här. Är. Verklighet. Och jag kan inte blunda.

Efter filmen andas jag luften. Göteborgs gator där jag cyklar hem ligger oskuldsfulla. Det är rent. Det är mil ifrån det jag såg på film. På Medborgarplatsen finns det svenska medborgare som spottar på flyktingar som vill stanna i Sverige. Plötsligt blir det åter svårt att andas.

Matthew Heineman förra film, ”Carter land”, om knarkkriget i Mexiko, blev Oscarnominerad. Chansen är stor att även ”City of ghosts” blir det. Men framför allt blottar den på krigets vansinne och visar vanliga människor som försöker skildra de drabbades bilder.

Se den. Om ni orkar.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s