Alltså, det var väl kanske aningen ambitiöst. Att direkt stick från första dagen på jobbet som nöjesreporter. Där första punkten på programmet var en kick off, det vill säga en heldagskonferens med snack, redovisning och grupparbete, inkilat en och annan bit mat eller fika, samt bowling. Bara stick iväg för en rockafton på Pustervik. Men så blev det.

Orsaken var främst Muck & the Mires, som mitt ressällskap och jag såg i Boston i februari. En tajt rockkombo, snyggt uniformerade, som kramade skiten ur de låtar som de har och lite till.

Men på programmet stod så mycket mer. För Woody West-Kim är inte bara en briljant arrangör, han har en förkärlek för musik och bjuder gärna med sig.

Jag är osäker på om det var ett rockpaket med fyra akter, men kvällen skulle bjuda på Miranda Lee Richards, Sleeping Beauties, Muck & the Mires och Gospelbeach.

Men den förstnämnda tvingas kasta in handduken och in kliver Brent Rademaker, var sista klingande ackord jag hör när jag kommer sent till denna minifestival.

Då är kvällen redan försenad schemamässigt och när så Sleeping Beauties kliver på är det till vrål bakom ridån, som fortsätter som vrål inför öppen ridå. Det är punkigt, slamrigt och det dröjer inte länge förrän sångaren i ett slags ambition att komma närmare den distanserade publiken tar ett kliv ut, missar scenkanten och drattar på golvet. Han klarar sig, men ligger kvar och fortsätter väsande och ålande runt golvet nedanför scen. Lämnar sin mikrofon och fullbordar sin cirkel, glider in under scenen och fram igen, greppar gitarristen mick och fortsätter sin show nedanför scenen samtidigt som bandet fortsätter larma. Jo, ja. Fräckt. Men… desperat och med en känsla av en lätt påstruken vokalist med Iggy Popkomplex. Ett komplex som väl är ok att ha, men ändå…

Strax innan det stora fallet. Foto: KAI MARTIN

Faktum är att publiken lämnar spelningen för tryggare och tystare miljö. Så också jag.

Men när Muck & the Mires kliver upp på scen står jag längst fram. Boston, snö och en rockklubb i en förort senast. Men förtjusande då, om än efter öldoping.

Bandet håller måttet. Det vet sitt kunnande, är tajta och drivna. Jag är oerhört förtjust i trummisen Jennie Best, som älskar sitt jobb på trumpallen och piskar skinn och cymbaler med frenesi och glädje. Muck är den självklare ledaren på sång och gitarr. En Ian Hunter-look-a-like med Graham Parkerröst och till detta en orkester som vet att väl vårda hans powerpop med garagerock och tidigare Beatlesinfluenser. Pedro Mire, sologitarr, är spastisk och underhållande. Basisten, John Quincy, cool och utseendemässigt någonstans mellan John Entwistle och Peter Townsend.

Det går i ett svindlande och underhållande tempo. En låt hinner inte sluta förrän nästa börjar. Det poserar, har rock’n’rollvett och -etikett, snyggt klädda i likadana kläder och välputsade boots. Klass, helt enkelt.

Rock’n’rollesteter. Foto: KAI MARTIN

Så huvudakten Gospelbeach. Jag är rookie på bandet, men också fullmatad med intryck under dagen och börjar tackla av. Sångaren och frontmannen Brent Rademaker, som alltså gör dubbelkväll i afton

Trött saxar jag ur klubbens release om bandet ”Californiasupergruppen GospelbeacH kretsar kring L.A.-kultikonen Brent Rademaker (Beachwood Sparks, the Tyde, Further) som tillsammans med vännerna Jason Soda (Watson Twins), Neal Casal ( Chris Robinson Brotherhood, Circles Around The Sun, Ryan Adams & the Cardinals, Hard Working Americans), Tom Sanford (Beachwood Sparks) och Kip Boardman (Watson Twins) bestämde sig för att sätta ihop ett band som hyllar deras kärlek till Californien och dess hippiecowboys mellan ’67-’76.”

Gospelbeach avslutar minifestivalen. Foto: KAI MARTIN

Jo, tack. Brent Rademaker är jovialisk, trevlig och inbjudande. Den försiktiga publiken närmar sig nu scen och sakta lindar han in den i det som blir en trevlig afton.

Musikaliskt spretar det, men hålls ändå samman. Nu har emellertid tröttheten hunnit i fatt mig. Jag ger mig. Av.