Teater:

UTVANDRARNA

Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll.

Av: Vilhelm Moberg.

Musik: Simon Steensland.

I rollerna: Ashkan Ghods (Karl Oskar), Gizem Erdogan (Kristina), Johan Gry (Danjel Andreasson), Hannah Alem Davidson (Robert), Magdi Saleh (Arvid, prosten Brusander), Kristina Issa (Ulrika i Västergöhl), Alexandra Nordberg (Elin, länsman).

Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle.

Angeläget drama i modern dräkt. Foto: OLA KJELBYE

I tider när det ivrigt pratas om svenskhet, vi mot dom och svenska traditioner är det viktigt att se sin historia. Inte blunda för den. Inte rygga för den. Men närma sig den. Ta den till sig.

När Vilhelm Moberg skrev ”Utvandrarserien” (”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna” och ”Sista brevet hem” – utgivna mellan 1949 och 1959) var det i skuggan av andra världskriget med krigets fasor, vi och dom-tänk och flyktingströmmar, där människor sökte ett liv i ro i fred.

Då siktade han med sin romansvit mot hundra år tillbaka i tiden, mot svenskt armod, men famnade ändå nutid.

När Pontus Stenshäll bjuder på denna svenska klassiker är det förstås med vidöppna ögon mot den svenska historien och samtidigt den svenska samtiden. Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Utvandrarna” följer troget romanen i händelseutveckling. För den som kan sviten, eller för andra som hittat historien via musikalen ”Kristina från Duvemåla”, vet att det är en mörk historia, en vandring i dödsskuggans dal med få ljusämnen.

Men för att inte gå under i mörker och dramatik väljer Pontus Stenshäll några grepp som lättar upp.

Ensemblen är den grekiska kören som inte bara för berättelsen framåt utan också sjunger skillingtryck och folkvisor, där Kristina Issa är den starka rösten som håller samman sången. De blir också var och en för sig berättare när så krävs.

Scenrummet är till synes enkelt med kartonger från, bland annat, förpackningar från LED-tv, som tjänar som sängar, folksamlingar, väggar, reflektorer…. Till detta Pontus Stenshälls förtjusning för projiceringar, som här skapar liv och dramatik till scenen, ljus till det mörka och stämningar i de olika miljöer som ska skildras.

Fem av sju i ensemblen växlar roller, man blir kvinna, kvinna blir man, de traditionella ”svenska” rollerna utmanas av namn som är mindre traditionella bland Andersson, Petterson och Lundström.

Det finns naturligtvis en avsikt med det, kanske en utmaning, men framför allt blir det en randanmärkning. För väl på scen är det texten i fokus, spelet av uppsättningen. Det sker med största möjlig allvar och koncentration. Med få undantag. Några scener blir buskis med kvinnoperuk och stön under täcket (Danjels och hans hustrus kärleksnatt). Kanske krävs ett och annat skratt för att lindra litanian. Men varför ska alla prata tv-småländska…? Effekten i pjäsen hade inte blivit sämre utan detta tillgjorda idiom.

Gizem Erdogans spröda Kristinagestalt är stark, fylld av tvivel och hopp, sorg och kärlek. Mot henne Ashkan Ghods Karl Oskar, envis, målmedveten, kärlekslysten, förtvivlad och med en längtan efter allt det där bättre. Det finns något vackert där på scen mellan dem som gör att rollerna gifter sig, inte bara i historien.

 

Så Robert av Hannah Alem Davidson, drömmande och kunskapstörstande, i en skör gestalt, subtilt humoristisk och naiv i sin ungdom. Snyggt reflekterad av Alexandra Nordbergs passager som Elin, oskuldsfull, skir och en lanterna när tvivel grumlar blicken.

”Utvandrarna” är en smärtsam påminnelse om orsaken till att bryta upp, om svårigheten att lämna sitt land, om drömmar och om längtan efter ett bättre liv. Det gör den angelägen – också 2017.

Fotonot: Recensionen är baserad på genrepet 7 september.