Religion möter politik. I Tarik Salehs senast film hamnar den unge studenten Adam (Tawfeek Barhom) i en mardrömssituation. Foto: PRESSBILD
Regi: Tarik Saleh
I rollerna: Fares Fares, Tawfeek Barhom, Mohammad Bakri med flera.
Svensk premiär: 18 november 2022.
Det är andra filmen från svenske regissören och manusförfattaren Tarik Saleh med en handling utspelad i Egypten och Kairo. Med förra – ”The Nile Hilton incident” (2017) – rörde han som om i grytan med storyn om polisens korruption att han förklarades som persona non grata i Egypten, landet där hans far kommer ifrån. Då, som nu, finns Fares Fares i en stark huvudroll. Den här gången är det det anrika Al-Azhar-universitetet, tredje äldst i världen, som är i skottgluggen. En ny rektor ska utses efter den förres hastiga död. Men säkerhetspolisen vill, genom maktens boningar, ha ett finger med i spelet. Unge, intelligente och fromme fiskarsonen har fått möjlighet att studera där, men blir snart indragen i maktkampen, en bricka i det skoningslösa positionerandet..
Fares Fares säkerhetspolis är intensivt spelad, lufsig, skarp och samtidigt med en växande empati för den utsatte Adam. Han, i sin tur, spelas med återhållsam skicklighet av Tawfeek Barhom. Med minimalistiskt minspel förstår man varje brydd situation.
Filmen utspelar sig i Kairo, men är till stora delar inspelad i Istanbul. Tarik Salehs förvandlingsnummer är stort, spännande och klaustrofobiskt. Adams balansnummer likaså. ”Boy from heaven” är långsamt malande film, gastkramande och närgången med hisnande scener. Göteborgsföretaget Haymaker har med sin teknik med visuella effekter bland annat skapat masscener på ett häpnadsväckande sätt. Som tittare är man med i varje scen, från Al-Azhar-universitetet environger och minareter till det myllrande gatlivet utanför, och det känns.
Att filmen fick manuspriset på Cannes Filmfestival och är Sveriges Oscarsbidrag för 2022 är begripligt. ”Boy from heaven” är en storfilm svår att få ur kroppen.
Känslosamt. Joel Alme möter Göteborgs konserthus publik med värme, styrka och elegans. Foto: KAI MARTIN
Göteborgs konserthus.
Publik: Utsålt.
Bäst: Rösten, ljudet, låtarna…
Sämst: Lite mer slipat mellansnack hade inte skadat.
Fråga: Vilket blir Joel Almes nästa steg nu efter trilogin med de svenskspråkiga plattorna…?
Det är inget fel på Joel Almes tre första engelskspråkiga album. Tvärt om bär de på både charm, bra melodier och välkomponerade låtar. Men det är med trilogin ”Flyktligan” (2015), ”Bort bort bort” (2019) och, i höstas komna, ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” som det har bränt till på riktigt. I synnerhet det sistnämnda albumet som tillhör en av de starkaste plattorna under 2022.
På scen har Joel Alme varit en blyg charmör, som låter sin musik få vingar utan några större gester. Det finns de som vill jämföra honom med Håkan Hellström, men där Hellström är en fullfjädrad entertainer som med skicklighet når en 70000-hövdad publik är Joel Alme en vemodsromantiker, en sjungande låtskrivare, som hellre vill – och bör – nå ut till en mindre skara.
Spelningen på Göteborgs konserthus är, väl?, hans största i hemstaden. Han är sedan drygt tio år boende i Stockholm och har ett friskt perspektiv på Göteborg. Han kan skärskåda både sin barndom, ungdomstid, familjeband och staden han växte upp i med distans och närhet. Hans persongalleri är losers, människor i hans krets som är trasiga, vänner som inte klarat livet efter 20 och försvunnit ut i evigheten. Det är kanske signifikativt. Romantikern Hellström, som på något vis också använder sig av ett liknande persongalleri med människor med trasiga kanter och svarta själar, sjunger ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. På omslaget till Joel Almes ”Sköt er själva så sköter jag inte mitt” står han i backen till samma gatas långa stigning, men med perspektivet nedför.
Stora kliv på scen. Joel Alme håller självföraktet på klädsamt avstånd och har blivit starkare på scen. Foto: KAI MARTIN
Det är också detta omslag som tjänar som ett slags pliktskyldigt backdrop bakom Konserthusets vida och djupa scen. Joel Almes band – Moussa Fadera (slagverk), Dungens Gustav Ejstes (tamburin, marackas, tvärflöjt, sång), Christoffer Gunrup (bas), barndomsvännen Oskar Arvidsson (trummor), Ramo Spatalovic (gitarr, sång) och Per Larsson (piano, sång) – är tätt sammanpackat med kvällens huvudperson inom armlängds avstånd. Det är intimt, snart känslosamt och med Joel Almes varma och förtjusta blick en spelning som snabbt når utanför scenkanten.
Om han tidigare varit lite hafsig och nervöst charmigt slarvig på scen är denna hans spelning på hemmaplan klockren. Ljudet är excellent, rent och klart som på skiva, men med livespelningens extra egg. Joel Alme sjunger starkt, vackert, känsligt och berörande. Han visslar några solon i ett slags fascinerande falsetton. Oerhört elegant. Hans band är lyhört drivet.
Joel Alme har tagit stora kliv på scenen sedan jag senast såg honom (svindlande länge sedan, en stund innan pandemin). Sommarens i två år uppskjutna sommarturné med Lars Winnerbäck har gjort honom gott. Han har ett större självförtroende i mötet med publiken. Han och banden vilar i låtarnas styrka och kan därför addera energi och dynamik. Det finns en trygghet, en närkontakt mellan både honom och hans låtar, men också gentemot hans publik som fyller salongen. Jo, han sjunger om sig själv som ”sopan från Linné”, men självföraktet låter han nu stå på klädsamt avstånd. Joel Alme bjuder in och bjuder ut både själ och hjärta med sin musik. Det känns.
Låtlistan, Joel Alme, Göteborgs konserthus 17 november 2022
Stark, roande och fascinerande. Alexander Ekmans ”Hammer” svämmar tillsammans med Göteborgsoperans danskompani över inte bara på scen utan i salongen i en fascinerande föreställning.
Foto: LENNART SJÖBERG
Att Göteborgsoperans danskompani tillhör några av de främsta är inte svårt att förstå. Gång efter annan har den konstnärliga ledaren Katrín Hall lockat till sig ledande koreografer som utmanar Danskompaniets skickliga dansare. Nu är det svenske koreografen Alexander Ekman som bjudits in för en helaftonsföreställning, som från start tumlar om och väcker sinnena. Han har till sin hjälp samarbetspartnern Mikael Karlsson, den i New York boende kompositören, som skickligt spänner över musiken som minner om David Sylvians låtar, filmkompositören David Arnold storvulna och böljande musik och Philip Glass rytmiska kompositioner, men med en egen signatur. Lägg till danske designer Henrik Vibskovs sinnesutvigdande kreationer, Joakim Brinks ljusdesign och dramaturgen Carina Nildalens insatser och man får något för sinnena.
Göteborgsoperans stora scen tas snart och effektivt i besittning. Danskompaniet bildar en kollektiv helhet i symmetri och rytmisk elegans hos de drygt 30 dansarna. Alla värnar om alla, en mänsklig omtanke. Men knappt synbar för ögat vittrar det, någon osynk som skaver, någon rörelse som inte riktigt följer. Det är, förstår man, raffinerat uttänkt. ”Hammer” tummar inte på någonting och sveper intensivt från kollektivets värn mot narcissismens självförhärligande. Här har dansen inte räckt till. Ljud kommer från dansarna och senare också repliker. Det skapar extra kraft och hela tiden denna poesi i rörelse, en dansupplevelse av yttersta klass som paras med ett slags catwalk med Henrik Vibskovs fantasifulla kläder.
När scenen inte räcker till. Foto: KAI MARTIN
I första aktens slutscener svämmar plötsligt dansarna över ut i bänkraderna. Det är ett kittlande som förvisso inte är ny inom scenkonsten, men som inte desto mindre får en stark effekt. I närkontakt med de svettiga, gracila dansarna åker mobiltelefonerna fram. Selfies tas och uppmuntras till det för att efter ett ögonblick vara en fälla. Alexander Ekmans ”Hammer” och elegant lockat in publiken i moi-kulturen och excellerar den med kraft när väl dansarna är tillbaka på scen och vi i publiken sitter med långa näsor.
Stor danskonst. ”Hammer” bjuder på ett stycke stor danskonst på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG
”Hammer” är allstädes närvarande. Inte ens i pausen får publiken vara ifred. Dansarna kommer ut som skuggfigurer med moln som huvudbonader, minglar och socialiserar utan att säga ett ljud. I andra akten stramas självcentreringen åt, en tv-show och blabla-repliker från både programvärden och den inbjudna influencern. ”Hammer” hade kunnat lämna oss i ytligheten med sin svarta ibland groteska satir. Men återvänder cykliskt till inledningen. Och allt börjar igen. Skickligt. Omtumlande. Fascinerande starkt.
”Hammer”, Göteborgsoperan. Premiär 29 oktober 2022. Sista föreställningen 10 december.
Koreografi, regi, scenografi och ljusdesign: Alexander Ekman.
Musik: Mikael Karlsson.
Dramaturgi: Carina Nildalen.
Kostymdesign: Henrik Vibskov.
Ljusdesign. Joakim Brink.
Dansare: Benjamin Behrends, Mei Chen, Nathan Chips, Zander Constant, Miguel Duarte, Zachary Enquist, Viola Esmeralda Grappiolo, Sabine Groenendijk, Mai Lisa Guinoo, Logan Hernandez, Hiroki Ichinose, Bettina Jurák, Janina Koertge, Fan Luo, Rachel McNamee, Waldean Nelson, Einar Nikkerud, Riley O’Flynn, Anna Ozerskaia, Auguste Palayer, Christoph von Riedemann, Duncan C Schultz, Endre Schumicky, Frida Dam Seidel, Satoko Takahashi, Lee Yan Tu, Daniella de Vries, Johanna Wernemo, Arika Yamada, Joseba Yerro Izaguirre, Zenon Zubyk och Amanda Åkesson.
Strålande. Barnen i ”Annie” är den starkaste behållning i Lisebergsteaterns uppsättning. Foto: FREDRIC BORGILLE
Lisebergsteatern, Göteborg.
Publik: Utsålt.
Bäst: Barnen med, för kvällen Lilly Bengtsson som Annie i spetsen.
Sämst: Tempot, som emellanåt var snubblande för högt.
Fråga: Vad hände med hunden Sandy i föreställningen…?
Våren 2019 spelades ”Annie”, i regi av Eva Rydberg, på Lorensbergsteatern. En utmärkt föreställningen av Broadwaymusikalen som var svår att värja sig emot med unga aktörer som fullständigt briljerade från huvudroll till biroll (läs recension här). Nu satsar regissör Kålle Gunnarsson på samma musikal i sin egen tappning. Han, som är något av underhållningsföretaget 2entertains hovregissör gällande barnproduktioner, kan förstås sin sak. Han vet hur man väljer rätt unge för rätt roll och fortsätter så skruva sin ensemble till fulländning. Så också här.
Det är egentligen häpnadsväckande. Nej, inte att han lyckas. Men att det finns så mycket begåvade barn inom showbiz i Göteborg. Våren 2019 ”Annie”. Hösten 2019 ”Oliver Twist” på Göteborgsoperan med mängder med barnskådespelare. Tidigt 2020 audition för ”Såsom i himlen” där barn köade för en roll i musikalen vars Göteborgspremiär kom att skjutas fram till i våras på grund av pandemin.
Problemet med barn i föreställningar är att de är färskvara i mycket större utsträckning än äldre artister. Deras tid är här och nu, kan förvisso ge en karriär (ja, allas vår Pernilla Wahlgren fick sitt första stora genombrott 1979 i just ”Annie”). Men knappast i roller som Annie i ”Annie” eller som något barnhusbarn. Så en eloge till Kålle Gunnarsson som funnit sina juveler till denna i mångt och mycket storslagna föreställning.
Föreställningen i Göteborg har sin förlaga i den som just Kålle Gunnarsson satte upp på Intiman i Stockholm.
Nu, alltså, på Lisebergsteaterns lilla scen med en härlig närhet till publiken. På scen trängs 21 personer, en hund samt trion i orkestern. Trångt om saligheten, men scenen blir på teaterns vis stor. Från barnhemmet som styrs av den försupna miss Hannigan till New Yorks gator och gränder och senare till miljardären Oliver Warbucks spatiösa lägenhet på Femte Avenyn.
Det här är en musikal som reser sig från misär till lycka. Musiken är i mångt och mycket klassiker, framför allt Annies ”I morgon” (fint sjungen av Lilly Bengtsson med klar och stark stämma) och barnhemsbarnens ”It’s a hard knock life”, som ju Jay Z satt tänderna i.
Jo, det är barnen som tar hem spelet med ren ock skär energi tillsammans med snygga danssteg och finfin sång. Miss Hannigan ska ju vara en roll som ska spilla över, men kanske inte så intensivt som Pernilla Karlsson gör henne, även om det väcker skratt. Hennes sång är däremot stark och oklanderlig. Pierre Hagman gör den kärve finansmannen mr Warbucks långt mycket vekare än tidigare uppsättningar jag har sett. Det dröjer inte länge förrän Annie här har honom i sitt grepp med charm och sitt rättframma sätt. Passar å andra sidan bra med Pierre Hagmans vackert silkeslena stämma.
Ja, det är en uppsättning som är stor och strålande på Lisebergsteaterns lilla scen. Visserligen kan jag känna att en del scener jäktas fram, men i stort är ”Annie” en imponerande uppsättning i Kålle Gunnarssons regi. En perfekt musikal för hela familjen.
”Annie”, Lisebergsteatern, premiär 16 september, spelas till och med den 4 december.
Regi: Kålle Gunnarsson.
Manus: Thomas Meehan.
Musik: Charles Strouse.
Sångtexter: Martin Charnin.
Svensk översättning: Beppe Wolgers.
Koreografer: Daniel Larsson och Emil Söder.
Kostym: Caroline Eriksson.
Dekor/ljus: Ljus och Dekor.
Ljud: PM Audio.
I rollerna (för kvällen): barnhusbarnen Lilly Bengtsson (Annie), Viola Bengtsson (Molly), Thelma Modig (Duffy), Theo Axelsson (Jeff), Vera Freytag (July), Nova Qvarnström (Tone), Ingrid Bosæus (Tessie), Andrea Wærnqvist (Pepper/ensemble), Darius Manzoor (Carl/ensemble). Hunden Smilla (Sally). Pernilla Karlsson (miss Hannigan), Pierre Hagman (mr Oliver Warbucks), Angelina Rautalin (Grace Farrell), Emil Söder (Rooster Hannigan) och Johanna Lovis Håkansson (Lily). Ensemble: Mikael Hjelm, Simon Petersson/Hampus Berander, Samuel kling/Axel Jonsson, Christofer Nilsson, Kristin Skåre, Liv Sundblad och Sussi Björninger.
Musiker: David Eckstein/Jonatan Bengtsson (kapellmästare, klaviatur), Anders Ljungberg (kontrabas, klaviatur och fiol) och Mattias Undeback/Max Johansson (trummor, slagverk och klaviatur).
Ny show. Ny Visioner. Med ”I love Arvingarna” tar Göteborgsbandet ny showsteg. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg.
Bäst: Stämsången.
Sämst: Replikerna låter inte direkt som hämtade från grabbarnas loge.
Fråga: Är det inte märkligt att ha en aktör – den manlige dansaren – på scen utan att hans namn nämns i programbladet…?
Det låter som en evighet sedan när man pratar om saker som var självklara före pandemin. Men det är alltså inte längre sedan än 2019 som Arvingarna stod på just Kajskjul 8:s scen för ”I takt med tiden” (läs recension här). Istället för att söka sig till varje svensk dansloge för spelningar kors och tvärs i Sverige tryggar bandet sin inkomst på en krog nära hem och familj. Nu är det alltså dags igen och nu med ”I love Arvingarna”.
Jo, bandet har en källa att ösa ur oavsett om det handlar om låtar, händelser eller merchandise som passerat revy under gruppens över 30-åriga historia. Nu har man stuvat in en story om en mor (Sofia Geidvik, sångerska och låtskrivare från Uddevalla) vars vurmande till Arvingarna har gått i arv (!) till dottern (spelas av antingen Selma Pettersson-Lindgren eller Emma Jenséus, båda med meriter från Göteborgsoperan). Ett nytt grepp där gruppens låtar inte alltid sjungs av bandmedlemmarna och där fokus tas från Arvingarna själva. Smart och snyggt.
Det innebär också att Casper Janebrink, Kim Carlsson, Tommy Carlsson och Lasseman Larsson har en och annan replik tänkt att komma spontant när bandet riggar på scen för en spelning eller från någon loge. Men resultatet blir grovt tillyxat och fortfarande får kvartetten kämpa med dansstegen naturliga fotnedsättningar.
Ja, de kämpar friskt med att bli sång- och dansmän och det ska de ha. Det kan inte vara lätt att som cirkus 50-år plötsligt ta det klivet.
Nu funkar det. De har charm och energi. De har en låtlista som publiken villigt låter sig förföras av. Det blir underhållande och med en passage i showen där de sjunger ett slags potpurri på låtar, eller kanske främst texter, som de borde ha glömt och gömt blir det extra fnissigt.
Med ”I love Arvingarna” har bandet tagit inte bara nya kliv utan också skapat nya visioner för hur deras musik ska presenteras. Uppenbarligen ett lyckats koncept där Arvingarna lockar sin stora publik till Kajskjul 8 under hösten med nära nog 30 fullbelagda föreställningar fram till och med 17 december. Strongt.
I love Arvingarna, premiär 16 september, spelas fram till och 17 december.
Med: Arvingarna, det vill säga Casper Janebrink, sång och bas, Kim Carlsson, gitarr och sång, Tommy Carlsson, trummor, slagverk och sång, och Lars ”Lasseman” Larsson, klaviatur, gitarr och sång.
Dessutom: Tim Nilsson, trummor, Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, och Love Nilsson, saxofon.
Skådespelare: Sofia Geidvik och Selma Pettersson-Lindgren/Emma Jenséus samt en dansare vars namn inte står att finna i programbladet.
Yta och djup. Charlbi Dean och Harris Dickinson i Ruben Östlunds Guldpalmenvinnande film ”som vann Guldpalmen i Cannes ”Triangle of sadness”. Foto: SF Film
I takt med tiden och framgångarna har Ruben Östlunds filmer blivit mer omfattande, mer komplexa och mer påkostade. Resan från ”Gitarrmongot” (2004) över ”De ofrivilliga” (2008), ”Play” (2011), ”Turist” (2014) och ”The square” (2018) till ”Triangle of sadness” är vindlande, men framgångsrik och prisad. Han har också med vuxit med uppgifterna. På samma sätt som Göteborgs främsta underhållare, Håkan Hellström, kan han konsten att roa med djup, bredd och färger från hela paletten som att det når ut till en stor publik.
”Triangle of sadness” har inte en död punkt. Varje akt och scen är noga utmejslade med sublimt skådespeleri av samtliga i både nedtonade och spektakulära scener. Vi tas från yta – audition för manliga modeller – till trendig miljökamp, hierarkisk jämlikhet, felriktade feminism, mäns tillkortakommanden över till nyrikedom, vapenlobbyns förlorade charm, kapitalism kontra marxism och matriarkat under två timmar och tjugo underhållande minuter.
Det är svart, svidande satir i starka färger och med en, som det kommer bli, klassisk spyfest.
Japp, Ruben Östlund famnar vitt, brett och starkt och släpper inte taget för en sekund. Fredrik Wenzels kamera är ständigt närvarande och bjuder in tittarna som vore vi på plats i detta omtumlande drama. Ruben Östlund frossar i sina teman från detta smörgåsbord av känslor och kryssar sedan mellan de olika borden av karaktärer. Det är skickligt, det är roande, det är tankeväckande, förvirrande och upplyftande.
Han spänner bågen i denna hans film. Låter scenerna ta tid, låter karaktärerna både ta och skifta plats utefter händelsernas utveckling.
”Triangle of sadness” kränger, bänder, vidgar och vänder under sina snabbt passerande två timmar och tjugo minuter. En filmfest för både öga och hjärna.
Fotonot: Skådespelaren Charlbi Dean avled hastigt, blott 32 år gammal, 29 augusti i år.
”Triangle of sadness”, svensk premiär 7 oktober
Regi och manus: Ruben Östlund
Foto: Fredrik Wenzel
I rollerna bland andra: Charlbi Dean, Harris Dickinson, Woody Harrelson, Henrik Dorsin, Vicki Berlin, Zlatko Buric, Carolina Gynning, Dolly De Leon…
Succéman. Få kan som Danny Saucedo göra en fullödig show. Foto: KAI MARTIN
Cirkus, Stockholm
Publik: utsålt
Bäst: Helhetstänket från musik till dans till lasershowen.
Sämst: Dannys dans gick från kvick till haltande.
Fråga: Hur gick det med vaden egentligen…?
När Danny Saucedo hösten 2019 ställde sin ”The run(a)way show” på the Theatres scen i Göteborg var det med sikte på våren 2020:s arenaturné runt om i landet. Han var rustad med sitt eminenta team med dansare och multimusikern och sidekicken Pontus Persson. Premiären var en succé (läs recension här) med mycket lite att slipa på. Men så hade han också tagit svensk show till en ny nivå med ”Nu!” några år tidigare.
Men… det kom en pandemi emellan. Allt fick läggas i malpåse. En frustrerad och rastlös Danny Saucedo satte upp en konsertshow, som bland annat nådde Kajskjul 8 i Göteborg förra hösten (läs recension här) för att få möta publik och få musik och dans ur kroppen. Ett gig som var tyglat av den tiden restriktioner, som bland annat innebar att publiken inte fick stå upp och dansa till den dansvänliga musiken. Istället nöttes byxbakar av de nöjeslystna i salongen.
Nu är det emellertid åter fritt spelrum. Danny Saucedo har intagit Cirkus och fyller salongen, från parkettens ståpublik, som trängs vid den catwalkliknande scenen, upp till minsta sittplats.
”The runaway show 2.0” är, som namnet antyder, en uppdaterad version av föreställningen från hösten 2019. Nya låtar, några nya dansare, lite nytt mellansnack. Men den totala inramningen är densamma: stentuff street dance, laserljus megagrande, klädbyten och den fantastiska modeparaden när Danny Saucedo har hängt på sig basen. Det är en fröjd för ögat, för örat, för hjärta och själ.
Jo, Danny Saucedo är snygg på övertänd, men strålar lycklig som ett barn inför mötet med sin publik dagen efter premiären, då jag är på plats. Så längtansfull över att få visa sina färdigheter är han att han tidigt sträcker sin vänstra vad. En skada som under gång kommer hämma hans dans, men inte humör, och förvandla stegen från vild och precis till mot slutet något liknande Frankensteins monster promenad.
Det är en föreställning som växlar tempo, som utnyttjar Danny Saucedos låtmaterial och stämningar. Var och en av de tio dansarna får utrymme för sina temperament och kunnande. Det är slipat, hett, ömt och innerligt. Lägg till Danny Saucedos förmåga att nå sin publik, att på samma gång var skoningslös i sin perfektion för att nå toppkvalitet på scen och visa på sin skörhet, att bjuda in till insidan, till där hjärtat slår i själens skrymslen och vrår av tvivel och självförakt.
Det är skickligt, personligt och berörande. Samtidigt kan få som han brista ut i jubel och glädje när showen är som mest intensiv i dans och musik. Få är det som kan klå honom i den grenen och det här är så nära en fulländad Las Vegas-show vi kan komma i Sverige.
Vill du bli lycklig en gång i höst, gå på Danny Saucedos ”The runaway show 2.0”.
Danny Saucedo med Runaway show 2.0, Cirkus, Stockholm, premiär 29 september
På scen: Danny Saucedo, Pontus Persson, musiker och dansarna Gabriella Tapia, Daniel Gürow, Mia Hellberg, Jonna Hökengren, Cynthia Toledo, Adnan Sahuric, Fanny Svensson, Kenny Lantz, Kim Pastor och Alexandra Duchén samt Agnes Lindgren, dansare/understudy
I centrum. Robert Gustafsson som Michael Dorsey/Dorothy Michaels i ”Tootsie” är strålande. Foto: MATS BÄCKER
Oscarsteatern, Stockholm
Bäst: Första aktens intensiva tempo tar andan ur mig.
Sämst: Andra akten är i stilla promenadtempo.
Fråga: Hur många ord kan Calle Norlén få in i en enda mening?
Det är 40 år sedan ”Tootsie”, filmen med Dustin Hoffman som den misslyckade, förödmjukade och desperata skådisen Michael Dorsey, hade premiär. Den blev en succé då. När den nu i musikalform landar på Oscarteaterns scen är möjligheterna att den i svensk form omstöpta uppsättning kommer gå samma väg.
Musikalen ”Tootsie” är hyfsat ny på banan. Hade sin premiär 2018 i Chicago. Så det är med relativt färska ögon och öron som regissör Edward af Sillén kan driva sin föreställning med Calle Norléns rappa, pricksäkra och rytmiskt stilsäkra översättning i både repliker och sångtexter.
Som musikal har ”Tootsie” gått från filmens dramakomedi till musikal och fars. Förvecklingarna är i legio, spring i dörrar likaså, precis som de snabb scenskiftena från scen till lägenheter och Central Park. Ja, det är i New York vi rör oss och, ja, de första bilderna i fonden från the Big Apple får reslusten att väckas. Men det blir snart annat fokus.
Michael Dorsey (Robert Gustafsson) är en arbetssökande skådis med höga tankar om sig själv och en oförmåga att ta regi; istället vill han ta av över, dominera, visa med hela handen. Det blir inte bra. Han blir helt enkelt portad från branschen, får ta servitörsjobb hos vännen Jeff Slater (Andreas Nilsson), en man med pjäsförfattardrömmar som äger en sylta, och hänga med ex-flickvännen, den neurotiska Sandy Lester (Sussie Eriksson), som med sviktande självförtroende söker jobb i nöjesbranschen.
Ja, ni hör själva. Loserfabriken har slått upp dörrarna på vid gavel. Men… Michael Dorsey finner på råd. Som kvinna söker han rollen som amman i regissör Ron Carlisles (Ola Forssmed) uppsättning av nyskrivna musikalen ”Julias flamma” (ett slags fantasifull fortsättning på ”Romeo och Julia”). Den rollen som Sandy Lester förgäves sökt. Intrigspelet är igång.
Som Dorothy Michaels får Michael Dorsey briljera i sin scenkonst, men han får också som hon dominera, lägga sig i och tar, tillsammans med musikalens huvudroll, som innehas av Julie Nichols (Linda Olsson), över föreställningen och är på väg att förvandla den till en succé.
Förvecklingsmotorn tickar intensivt genom första akten. Den är rapp, driven och oerhört underhållande. Sussie Eriksson briljerar i sitt paradnummer, den ordrika ”Vet vad som kommer att hända”. Inte helt olik Lena Nymans ”Kalakukkoa” från ”Picassos äventyr”. En låt som hon återkommer till med jämna mellanrum under föreställningen. Ola Forssmed får vara det som han är bäst på, en gymnastisk och plastisk samt smått hysterisk gestalt i sin regissör Ron Carlisle. Linda Olsson är precis i sin roll som Julie Nichols, hon som älskar rampljuset, är begåvad, men har ett olyckligt liv utanför scen.
Så Robert Gustafsson, förstås. Som alltid i centrum. I ”Tootsie” kommer hans rätt så begränsade sångresurser till sin rätt. Det skapar en snygg bräcklighet i karaktären. Han skiftar skickligt mellan Michael Dorseys manhaftighet och förstorade ego och den skarpa Dorothy Michaels som aldrig faller ifrån, men som har ett lyssnade öra och en ödmjuk själ. Något han har som kvinna, men inte som man. När han iklär sig rollen som Dorothy Michaels strålar han.
Edward af Sillén fyller scenen med möjligheter och kramar ut extra allt av sin ensemble – och orkester. Totalt är det ett tjugotal på scen, men känns som många fler i de snyggt koreograferade numren.
Om första akten är intensiv, är den andra mer reflekterande och moderat i sitt tempo. Intrigerna fortsätter, vecklas in och ut mot den oundvikliga finalen, som blekar ut mot ett inte helt lyckligt slut. Den bländande hysterin uteblir, som annars är brukligt i farser. Men så är det ju en musikal också.
Tootsie, Oscarsteatern, premiär 29 september 2022
Manus: Robert Horn
Musik och sångtexter: David Yazbek
Regi: Edward af Sillén
Svensk översättning: Calle Norlén
Musikalisk ledning/kapellmästare: Johan Siberg
Koreografi: Denise Holland Bethke
Scenografi: Marcus Engelsson
Kostym: Stefan Wåhlberg
Mask/peruk: David Julio
Ljus: Mikael Kratt
Ljud: Oskar Johansson
I rollerna: Robert Gustafsson (Michael Dorsey/Dorothy Michaels), Linda Olsson (Julie Nichols), Andreas Nilsson (Jeff Slater), Sussie Eriksson (Sandy Lester), Ola Forssmed (Ron Carlisle), Hege Shøyen (Rita Marshall), Hjalmar Freij (max van Horn) med flera.
Underhållande. Stadsteaterns uppsättning av ”Don Juan” i regi av Hilda Hellwig roar och väcker funderingar. Foto: MALIN ARNESSON
Den ständigt tjusande Don Juan. Myten. Mannen. Människa. Sexmissbrukaren. Han som går genom tiden med ett lockande leende, ofördärvad och närmast satt på en heroisk piedestal för sina lägringar. Det omvända, en kvinna med samma lust, blir sällan, eller aldrig glorifierat (jo, jag vet, Hasseåtage försökte med ”Spader Madam” och Monica Z:s ”Donna Juanita”).
Men denna härdasbetäckare förför fortfarande våra sinnen. Det står klart i regissör Hilda Hellwigs färgsprakande uppsättning med extra allt.
Här är det metateater, en uppsättning med – och om? – Don Juan, frejdigt och stilig spelad av Caspar Engdahl, basbarytonen från Stockholm fostrad bland annat på Högskolan för scen och musik i Göteborg. Han är hart nog närvarande i varje scen (om han inte försvinner ut i kulisserna för lite kuttrasju). Så också med Tobias Aspelins Leporello, kvällens narr som får blomma fullt ut i sin roll och med farsens fina knep bjuda in någon ur publiken från första raden för att ständigt återkomma till denne under kvällen.
Jo, det är en frustande vital föreställning där pjäsen, om uttrycket tillåter, liksom glider in och ut ur de olika handlingarna: repetitionerna på scen, kärleksintrigerna, nutid, dåtid, festtid.
Kvinnorna dånar och trånar vid Don Juans närvaro, oavsett vilka de förtjänstfullt spelande de är: Caroline Söderström, Göteborgssopranen Negar Zarazzi, Elina Høyer, Karin de Frumerie eller Victoria Olmakrer.
Alla tävlar de om hans gunst. Ibland i regelrätta strider kvinna mot kvinna, som mellan Zerlina (Elina Høyer) och Mathurine (Karin de Frumerie) inledningsvis koreograferat som en kamp mellan två sumobrottare.
Ja, den här fantastiskt underhållande uppsättningen är verkligen all in. Från den tjusiga entrén där vi i salongen stirrar på scen som är utsikt från scen ut i en salong. Richard Anderssons scenografi svävar inte ut, men ramar snyggt in och leker fint med perspektiv. Kostymdesignern Ann-Margret Fyregård måste ha fått sitt lystmäte och har dykt rätt ner i det franska 1700-talets prålighet, extravaganser, krinoliner, färgskala och voluminösa peruker. Till det Ingela Collins maskdesign, som även den utnyttjar tillfället med stor glädje.
Ja, det här är teater. Teater med stor gester, yvigt spel. Härligt så. Det känns igenom salongen att det här är en uppsättning som ensemblen uppskattar. Här är fritt spelrum och högt i tak. Molières och Lorenzo da Pontes Don Juan ekar genom tiden med Mozarts musik som fond, men en bergsprängare skjuter in nutidsmusik, andra aktens fest dunkar moderna rytmer och Don Juan och Leporello utbrister acapella i John Lennons ”Gimme some truth”.
Vi är i intigheten där narcissismen frodas via sociala medier, ”se mig! hör mig! ekar, så pjäsen är i ett slags icketid; pjäsen är en reflektion med historiska perspektiv som klingar ljudligt på plats från Stadsteaterns stora scen till oss anno 2022.
Alla vet att Don Juan knullar. Men ingen frågar varför. Den frågan får vi aldrig svar på i Stadsteaterns uppsättning heller. Men ur Hilda Hellwigs perspektiv går det ändå att utröna varför kvinnorna låter sig förföras av Don Juan. Jo, ja, ryktet har ju föregått honom och vem vill inte bli tillfredsställd och mer därtill. Don Juan ser dem, var och en. Kan färgbestämma ögon, kan skatta skönhet, bekräfta varje kvinna han möter. En fåfänga vi alla besitter och som gör varje människa svag i både kött och själ. ”Don Juan” är inte så mycket Don Juans alla ligg, som att kvinnorna faktiskt själva bestämmer över sin sexualitet.
Men… blir en kvinna sedd (vi pratar heterosexuella relationer) blir en man osedd. Det skapar naturligtvis också sina intriger. Parat med osedligt leverne kontra ”moral”. Jo, det går att diskutera Don Juan även 2022 när ramarna för vad som är tillåtet och inte krymper.
Don Juan, Göteborgs stadsteater, premiär 9 september:
Av: JB Molière och Lorenzo da Ponte
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart
Textbearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Richard Andersson
Kostym: Ann-Margret Fyregård
Mask: Ingela Collin
Ljus: Marianne Thallaug Wedset
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Caspar Engdahl (Don Juan), Tobias Aspelin (Leporello), Carolina Söderström (Donna Elvira), Negar Zarazzi (Donna Anna), Christer Fjellström (Don Louis), Eline Høyer (Zerlina), Hans Brorson (kommendören), Karin de Frumerie (Mathurine), Emil Ljungstig (rekvisitören/tiggaren), Mikael Kjellgren (repetitören), Victoria Olmarker (fröken Gusman) och Jesper Söderblom (Masetto).
Triangeldrama. Gustav Lindh i rollen som Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som Sven Stolpe och Asta Kamma August som Karin Stolpe i Björn Runges ”Bränn alla mina brev”. Foto: SF
Regi: Björn Runge.
I rollerna: Bill Skarsgård, Gustav Lindh, Asta Kamma August, Sverrir Gudnason, Sonja Richter, Sten Ljunggren, Marika Lindström, Ossian Skarsgård med flera.
Alex Schulman vill med sina romaner göra upp med dels sitt förflutna, dels med sig själv. Den självbiografiska ”Bränn alla mina brev”, som nu blivit film med Björn Runge som regissör, tar oss tillbaka till Sven Stolpe, geniet och den oförvitlige patriarken, som var Alex Schulmans morfar. Han får ensam klä skott för Alex Schulman idag.
Björn Runges film rör sig elegant mellan något slags nutid och en krisande man (Alex Schulman) som ser sin familj försvinna och två olika slags dåtid; Alex Schulman någonstans kring tioårsåldern (alltså runt mitten av 80-talet) och 1932 då Sven och hustrun Karin Stolpe möter den 21-årige Olof Lagercrantz.
Filmens dynamo är scenerna från Sigtunastiftelsen där triangeldramat inträder då kärlek uppstår mellan Olof Lagercrantz och den fyra år äldre Karin Stolpe, en relation som uppdagas av Sven Stolpe. Karin Stolpe är en kvinna av det frigjorda 20-talet, Sven Stolpe en relik oavsett tidsålder och Olof Lagercrantz en ung intellektuell, vars hjärta sätts i brand av den intelligenta – och vackra – Karin Stolpe. Tiden sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen skapar ett livslångt hat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Om Karin Stolpes och Olof Lagercrantz relation talas det inte om i den stolpska familjen. Basta. Då den unge Alex Schulman på ett av sina många helgbesök hos de välbeställda morföräldrarna hittar brev, som vittnar om den tabubelagda relationen, öppnar det på nytt allt för det åldrandet paret. En händelse som kommit att prägla Alex Schulman i nutid och som han nu måste ta itu med.
Krångligt. Nja. Björn Runge är pedagogisk i sitt berättande.
Sten Ljunggren spelar Sven Stolpe den äldre med sedvanlig ackuratess och kärv skärpa. Han är Sven Stolpe, svår att sympatisera med, men med vissa veka drag. Marika Lindström gör Karin, som livslångt kuvats, men också funnit sig i sin roll som Sven Stolpes hustru. Det är stilfullt skådespeleri. Kraft när så behövs, men utan åthävor för scenerna i sig är så talande.
Men det är förstås sommaren 1932, upprinnelsen till allt, det händer också i filmen. Björn Runge och hans team har varit på plats, scenerna är autentiska. Vi slungas tillbaka 90 år och får Gustav Lindh som en återhållsam Olof Lagercrantz, Bill Skarsgård som en ung, men lika kärv och kantstöpt Sven Stolpe och Asta Kamma August, som den lockande, sköna, intelligenta Karin Stolpe.
Det är tre unga skådespelare som bär sina roller, men dramat kryper inte under huden. Passionen blir aldrig drabbande, åtrån inte kittlande, längtan inte febrig.
Lägg till scenerna i nutid. Sverrir Gudnason som Alex Schulman (som i egenskap av sig själv dyker upp i en cameoroll som en servil kypare på Sigtunastiftelsen) faller förskräckligt platt. Det är en roll, eller karaktär, som inte väcker någon som helst sympati.
Det är märkligt. För alla ingredienser är på plats: Björn Runge som skicklig regissör, skådespelare av rang som iklär sig sina roller och miljöer så vackra att de borde vara förbjudet att skapa intriger i dem. Är det då ett manus (Veronica Zacco) som inte håller måttet…? Har inte Björn Runge klarat att krama fram drama ur dramat…? Är Alex Schulmans roman en förlaga till filmen, som helt enkelt inte duger…? Eller är är det min mättnad på försmådda, självupptagna män som får besvikelsens bägare att rinna över…?
Helt klart är att för mig väcks inte dramat i ”Bränn alla mina brev”. Av det som kunde bjuda upp till passionerad dans blir det bara en liknöjd vals, som vevas under 120 minuter i förvisso betagande miljöer.
