Konsert:

STING

!!!

Trädgårdsföreningen, Göteborg.

Publik: Slutsålt.

Bäst: Otippat men ”Seven days”.

Sämst: Han såg ut att ha lite bråttom hem.

Fråga: Hur många i publiken vet vad ”Every breath you take” handlar om…?

Jag har haft mina ups and downs med Sting. Från 70-talets vurm för the Police, den synnerligen effektiva trion med Sting, bas och sång, gitarristen Andy Summers och trummisen Stewart Copeland, genom hans tidiga solokarriär över någon Scandinaviumkonsert (20 år sen? 30 år sen?) då han fick klockorna att stanna till den rätt förtjusande duetten ”Little something” med Melody Gardot förra året.

I stort är jag inte avog mot hans musik. Ibland till och med tvärt om. Hans ”If you love somebody set them free” är, förutom en svängig och catchy låt, ett riktmärke för mig. Man äger ingen: älskar, men ge frihet. Men det kan också smyga in sig ett slags självgodhet i hans musicerande och en arrogans från scen (de gånger jag har sett honom). Samtidigt var han tidigt ute att stötta Amnesty och jobba för regnskogens bevarande. Jo, komplext ur min synvinkel beträffande den Polarprisade (2017) artisten.

När han med band kommer till Trädgårdsföreningen är det inte bara en konsert som är två år försenad. Det är också Europapremiär efter en serie konserter i Las Vegas. Senaste 18 juni, så han har väl inte helt lyckats landat i Greenwich Mean Time. Å andra sidan, ska han starta sin Europaturné så är det väl i det mest engelska som Lilla London har att erbjuda: Trädgårdsföreningen. Det var snudd på tweedtvång, men mer avslappnad klädsel bjöds i parken.

Trots förmodad jetlag startade Sting med öppna famnen. ”Message in a bottle”, ”Englishman in New York” och ”If you love somebody set them free” samlar liksom både the Police och den tidiga solokarriären. Det i sin tur öppnar upp publiken, som genast låter sig slutas i brittens famntag. Det är ett grepp han inte släpper under den 20 låtar långa konserten.

Tillsammans med bandet – Dominic Miller (gitarr), Zach Jones (trummor), Rufus Miller (gitarr), Kevon Webster (keyboards) and Shane Sager (munspel) plus sångarna Melissa Musique och Gene Noble – blir det en konsert med både spänn- och svängvidd.

Sting är, sina 70 år till trots (det nya 50…?), fräsch och med en kroppsvikt och utseende som inte mycket har förändrats under de senaste 30 åren. Sak samma om hans röst. Visst, han kanske inte kan pressa sig lika högt som under the Polices glansdagar. Men han kan sjunga med emfas. Och spela! Med den fantastiskt slitna Fender Precisionsbasen från 1954 leker han fram sina låtar med lätthet, gung och effektivitet. Han släpper inte greppet om den (såg jag någonsin den stämmas om…?) förrän i avslutande ”Fragile” då han byter till akustisk gitarr.

Ja, spännvidd på konserten. Så the Polices reggaepop med rockjazzen från solokarriären. Ja, in i den arabiskt doftande ”Desert song”. Ibland blir det uppvisning, en lärare i jazzrock som vill briljera. Men oftast är det en konsert som underhållande – och smärtfritt – flyter på. När han bjuder in publiken till handklapp på polyrytmiska ”Seven days” blir det inget haveri, utan en skön förening av musikernas kunnande och publikens taktfasthet. Snyggt.

Sting 2022 känns oanfrätt av tidens tand. Men angelägen…? Nja. Jag kan sakna den vassa eggen. Som om musiken betydde något mer än bara underhållning. Nu blir det Sting utan sting. Helt ok, för all del.

Och kändes det inte som han hade bråttom därifrån…? Låtlistan – med några undantag i stort sett som under Las Vegas-showerna – blev en låt kort jämfört med tidigare konserter. Dessutom kom han snabbt in för extranummer. Så fort att publiken knappt hunnit applådera färdigt

Låtlista, Trädgårdsföreningen, Göteborg, 21 juni 2022

1. Message in a bottle
2. Englishman in New York
3. If you love somebody set them free
4. Every little thing she does is magic
5. If it’s love
6. Loving you
7. Rushing water
8. Seven days
9. Fields of gold
10. Brand new day
11. Shape of my heart (gästsång Gene Noble)
12. Wrapped around your finger
13. Walking on the moon
14. So lonely (med inslag av Bob Marleys ”No woman no cry”
15. Desert song
16. King of pain
17. Every breath you take
18. Roxanne (extranummer)
19. Driven to tears (extranummer med Joe Sumner – Stings son, som också värmde upp inför spelningen – på gästsång)
20. Fragile (extranummer – Sting på akustisk gitarr)

Konsert

LALEH

!!!

Ullevi, Göteborg

Publik: 35192.

Bäst: Lalehs musik gifter sig fantastiskt med Göteborgssymfonikerna.

Sämst: Att inte låta publiken sjunga ”Ja må hon leva”.

Fråga: Vem blir nästa svenska, kvinnliga artist att hålla konsert på Ullevi.

Ingen ska säga att det är lätt att dels fylla en arena av Ullevis storlek, dels engagera publiken. Det kräver sin artist och få är kallade, om än väldigt många har försökt.

Vi har tio konserter på UIlevi i sommar och jag tror mig redan veta vilka som skapar den där intima känslan, trots storleken på arenan.

Laleh…? Nja. Men låt mig återkomma till det.

Få artister i landet lockar en så bred publik som Laleh. Hon fångar upp hela åldersspektrat från yngre barn, ungdomar, unga vuxna, vuxna till äldre. Alla ska med och alla ska trivas. Kanske var det därför som konserter bjöd på en moderat, närmast samtalsvänlig volym.

Lalehs scen hade också placerats längs långlinjen, så som det var vid några andra tillfällen som Genesis (1992) och Elton John (1998). Det skapade en närhet, åtminstone för ståplatspubliken. Ullevikonserten är ett sätt för henne att fira sin 40-årsdag och det kan ju inte bli sämre förutsättningar. In på arena kommer över 35000 för att hylla henne. Även på scen är det fullt med hennes band – Gustaf Thörn, kapellmästare, gitarr, saxofon, Andreas Unge, bas, Nils Törnqvist, trummor, Charlotte Centerwall, gitarrer, Mikaela Hansson, keyboards tillsammans med Diana Ellman, Sara Scott och Emma Rickfjord med kör och dans – tillsammans med Göteborgssymfonikerna och Hvitfeldtskas Kammarkör.

Hon inleder med symfonikerna och bandet. Det är slående hur väl hennes popmusik, som inte är så beatbaserat, gifter sig med dessa stora arrangemang (bland annat signerat Martin Schaub). Hon har gjort det förut, som vid Göteborgskalaset 15 augusti 2014, i en magisk konsert med en fullt koncentrerad Laleh.

Skärpan finns förstås här nu också, men också ett slags uppsluppenhet, en känsla av ”äntligen” som smittar. För inte bara Lalehs musik är varm och innerlig, så är även hon.

Men i dessa starka arrangemang uppstår märkligt nog också en likhet från en låt till en annan. Sällan skapas en dynamik och med det uppstår också en brist på energi. Den där längtan efter eufori är en längtan som blir bestående. Det är förstås synd. Synd är det också att konserten är så mallad att det inte bjuds på några öppningar för att egentligen ta in publiken. Hur…? Jo, här har Laleh en uppskattande publik på 35000 huvuden, där några försöker dra igång ”Ja må hon leva”. Men istället för att pausa symfonikerna – ingen lätt sak, jag vet, men det går – så börjar nästa låt. Jag tror inte det hade hänt på en Håkan Hellström-konsert, utan vidare jämförelser.

Det går förstås att uppskatta Lalehs största konsert någonsin. Hon visar med emfas vilken mångfacetterad kompositör och tillika sångerska hon är. Popmusik, javisst. Men hon står helt fri i hur den ska skrivas och arrangeras. Till det med en röst som är lekfullt gränslös skapar det en fascination och njutning.

Med Göteborgsymfonikerna – och Hvitfeldtskas Kammarkör – blir det storslaget men aldrig bombastiskt. När Darin kommer in och ensam inleder ”Bara få va mig själv” uppstår en unik stund som förstärks när han och Laleh förenas i sången. Men jag kommer på mig själv med att hon skulle kunna haft en eller två gäster till den här kvällen.

Laleh är en säregen artist som alltid velat gå sin egen väg. Så blev det också på hennes 40-årsdag med stans största fest med drag av ett sobert cocktailparty ackompanjerad av Symfonikerna för loungemusiken.

Låtlista, Laleh, Ullevi 10 juni 2022

1. Vattenlilja

2. Vatten

3. Behåll ditt huvud

4. Change

5. Ett slag

6. Snö

7. Kristaller

8. Live tomorrow

9. Some die young

10. Vårens första dag

11. Bjurö klubb

12. Sand över allt

13. Vänta!

14. Der yek gosche

15. Svenska 2

16. Elephant

17. Hallå vänta!

18. Ramla hela vägen hem

19. Socker och vatten

20. En stund på jorden med Hvitfeldtskas kammarkör

22. Tack förlåt

23. In the comet

24. Colors

25. Video med Mia Skäringer

26. Leopard

27. Bara få va mig själv tillsammans med Darin

28. Goliath

29. Minnet av ett hav

Extranummer: Det kommer bli bra med Hvitfeldtskas kammarkör

Konsert

MELODY GARDOT & PHILIPPE POWELL

!!!

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Hennes osvikliga musikalitet.

Sämst: Någon av hennes evergreens hade varit klädsamt att få höra.

Fråga: Kommer den här låtlistan att hålla genom hela turnén…?

För två månader sedan kom beskedet om att Melody Gardot, den amerikanske storstjärnan, skulle komma till Stora Teatern i Göteborg. För knappt två veckor sedan kom hennes – och pianisten Philippe Powells – album ”Entre eux deux”. Det har gått fort och lika fort sålde salongen slut till det som visar sig vara Melody Gardots turnépremiär. Exklusivt? Javisst.

Följer man Melody Gardot, som jag har gjort både från skiva – sedan genombrottet med ”My one and only thrill” 2009 – eller via scenframträdanden (har sett en räcka konserter), så vet man att en konsert aldrig är den andra lik. Förväntar man sig klädsamma versioner av det man får från hennes färgstarka album kan man bli lätt besviken. Melody Gardot gillar helt enkelt att utmana, är jazzmusiker i grunden. Hennes låtar får helt enkelt på scen en helt annan språkdräkt, allt utifrån hennes humör, spelglädje och ambition. Det kan bli rasande vackert. Alltid med groove. Det kan bli en konsert markerad med ett frågetecken. Men alltid med en känsla av ett här och nu. Ett avtryck av en musiker som vill och vill lite mer ändå.

Samarbetet med franskbrasilianske pianisten Philippe Powell, son till brasilianske gitarristen Baden Powell, verkar – av förklaringen från scen – ha varit ett spontant uppstått möte som snabbt bar frukt. Ett kreativt samarbete av ge och ta. Uppmuntran och respekt från varandra.

Konserten i Göteborg inleds med just Philippe Powell och slagverkaren Jorge Bezerra, som kommer in spelandes på varsin kora – det västafrikanska stränginstrumentet – och sätter därmed tonen för en annorlunda kväll. För detta det färska albumet hamnar helt i fokus. Av Melody Gardots rika låtskatt i övrigt blir det inte. Ja, förvånande och – med erfarenhet från hennes musikaliska och sceniska integritet – samtidigt inte.

Melody Gardot har en faiblesse för melankoli, hon hittar blåtonen oavsett om det är jazz, blues, fado, bossa nova eller franska chansoner. Hennes röst är vemodigt vacker, följsam, lekfull och förförisk. Så också i detta knippe låtar, som rör sig kring brasiliansk och fransk musiktradition i ett slags utmaning av den amerikanske sångboken. Här finns en hommage till Bill Evans, om man vill, under hans prime time tidigt 60-tal.

Albumet är med henne i fokus såväl som Philippe Powell. Alltså blir det också så på scen. Växelvis sång, växelvis uppmärksamhet. En uppvisning i ett förtjust samarbete. Bakom dem står Melody Gardots kontrabasisten Christopher Thomas (Norah Jones, Joni Mitchell med flera) och den karismatiske slagverkaren Jorge Bezerra, en man som spelar på allt inklusive plastpåse och vatten (!). Det blir en livfull, expansiv konsert där tanken svävar att Melody Gardot 2022 med ”Entre eux deux” vill vara en i bandet. Ibland i ramljuset, ibland vid sidan av.

Jag får också en känsla av hur det kunde vara under jazzfestivalen i Montreux på det expansiva 60-talet. Man fick vara beredd på det mesta när man fick chans att se de bästa. Vi applåderar artigt och entusiastiskt, men vill egentligen något mer. Som att få höra någon av favoriterna från hennes tidigare produktion. Det blev vi lämnade förutan.

Det är alltså en konsert som utmanar, som emellanåt förför och tjusar. Men där jag också, som publik, kan känna mig en smula övergiven av att inte fått höra någon av den räcka favoriter från Melody Gardots tidigare produktion.

Dans/konsert:

LITTLE DRAGON & GÖTEBORGSOPERANS DANSKOMPANI

!!!!

Göteborgsoperan 22 maj

Bäst: När dans och musik förenas till den helhet.

Sämst: För lite dans i förhållande till låtlistan.

Fråga: Kan det vara det nya konceptet för Göteborgsoperans danskompani att locka en ny publik…?

Little Dragon är ju ett dansband. Deras grooviga, elektroniskt baserade pop med drag och influenser från dubreggaen är smittande. Så idén att låta Göteborgsbandet bjuda upp till dans med några dansare från Göteborgsoperans danskompani som final på operans dansfestival känns logisk.

Men hur skulle det te sig? Musiken är ju fix och färdig, men går alltid att tänja på. Ska det vara nogsam koreografi, utmejslad efter Little Dragons låtar och låtlista? Eller ska det ske i något slags improviserad symbios? Slumpbetonad, vågad, på gränsen…?

Nja, kanske någonstans emellan.

Bandet är i centrum. Uppställda på Operans gigantiska scen som vore det ett rockgig extraordinär. Det är det förvisso. För det dröjer inte lång tid innan bandet får sällskap av dansarna Pascal Marty, Lee-Yuan Tu, Sabine Groenendijk, Christoph von Riedemann och Hiroki Ichinose.

Först in av dem, i ett böljande sjöhav, Sabine Groenendijk. Då har Little Dragons Yukimi Nagano smugit in i flor, som en skepnad, innan hon tagit plats på podiet.

Redan där blir dansen integrerad för att växa ytterligare i ett slags sömlös kommunikation mellan steg, toner, rytmer.

Dansarna går inte på beatet. De jobbar istället som med en akvarell; mjuka penseldrag som fuktar papperet med olika temperament och färger. Allt utifrån musikens kraft, dynamik och suggestion.

Little Dragon gör sin popmusik med lättsam smartness, med ett driv, en uppfinningsrikedom och en känsla för både melodi, arrangemang, rytm och lekfullhet. Över allt svävar Yukimi Naganos expressiva röst som ledigt rör sig utanför och ini låtarna, svävandes fri och samtidigt behärskad. Adderat till detta dansarnas visioner, tolkningar av några av bandets låtar. Det blir bitvis bländande bra med ett underhållande, kaotiskt slut med stolar överallt på scen.

Vi bjuds upp till detta integrerade äventyr på ungefär en och en halvtimme. Hamnar emellanåt i egna, stapplande danssteg (men så är det också svårt att sitta still). Men av bandets låtlista är det egentligen alldeles för lite koreografi. Synd, tycker jag, som gillade den här ambitionen att på plats förena dansarnas kunnande med Little Dragons.

Konsert

SUEDE

!!!!

Falconer salen, Köpenhamn

Publik: Mestadels stående, balkong sittande. Utsålt.

Bäst: Den definitiva spelglädjen.

Sämst: Den märkliga pausen efter tio låtar.

Fråga: Hur länge håller Brett Andersons röst…?

Det står 26 oktober 2020 på biljetten. Men även den 12 maj 2022 berättigar den till entré. Kanske finns det ett slags logik i det. Brittiska Suede vill fira 30 år med publiken, men fick snällt vänta. Laddade blev bandet. Laddade var vi som hållits på halster.

Suede flög över, kröp under och sipprade emellan då britpopen tog grepp som västvärlden och då striden om Oasis eller Blur fyllde brittisk musikpress. Med sin glaminfluerade rock smälte de samman Bowies Ziggy Stardust-era med Bauhus postpunk. Brett Andersson var en androgynt förtjusande och dekadent frontman. Skivomslagen – från singlar till album – var som filmaffischer. Lockande, oprecisa och med en air av strum und drang med glittrande strössel.

Svårt att inte gilla ett band då. Svårt att inte gilla ett sådant band nu.

Ja, det har gått svindlande år mellan bandet som nytt, hett och åtråvärt och nu. För egen del har jag inte sett bandet sedan sex år tillbaka. Då då de spännande spelade hela färska albumet ”Night thoughts” tillsammans med Roger Sargents film (skrev om konserten här!) i Danmarks radios konserthall. Några dagar senare satt jag på scen på Stora Teatern och intervjuad Brett Anderson och basisten Mat Osman för Göteborgs filmfestivals räkning.

Nu handlar det inte om någon lansering av något nytt album. Det är en ren och skär uppvisning av Suedes finest med en imponerande låtlista, som skiftar kväll efter kväll. Åtminstone efter de inledande tio låtarna.

Det finns en relation mellan Suede och Danmark, som man som svensk kan vara avundsjuk på. Blott en spelning i Sverige (Annexet 10 maj) mot sex i vårt grannland. Men det är en ömsesidig relation. Publiken älskar Suede förbehållslöst och bandet älskar hängivet tillbaka. Det skapar en sällsam energi, som märks på scen och som märks i publikhavet.

Suede är ett relevant band 2022, trots att det har gått 30 år sedan de var unga, vilda, kompromisslösa, gränsöverskridande, drogtörstande, sexiga och livsbejakande (inte nödvändigtvis i nämnd ordning). Bandet har behållit sin särart. Klarade en comeback 2010 efter 2003 års krasch och splittring.

Suede duckar inte för sitt tillkortakommande. När gitarristen Richard Oakes (blott 17 år då han ersatte originalgitarrist Bernard Buttler 1994) och Brett Anderson kom in för första numret säger sångaren utan omsvep att de ska spela en låt de sällan spelar från ett album som var en katastrof. Men just ”Obsession” var tillsammans med ett gömt spår de enda låtarna från ”A new morning” (2002) värt att spara för eftervärlden.

Jo, Suede larmar och charmar i nära två timmar. Brett Andersons omfångsrika röst håller nästintill hela tiden. Men framför allt: Suede håller hela vägen.

Låtlista, Falconer salen 12 maj 2022:

1. Trash
2. Filmstar
3. Lazy
4. By the sea
5. She play
6. Beautfiful ones
7. Star carzy
8. Picnic by the motorway (akustisk)
9. The chemistry between us
10. Saturday night (paus)
11. Snowblind
12. Killing of the flashboy
13. We are the pigs
14. Can’t get enough
15. It starts an ends with you
16. Sometimes I feel I’ll float away
17. The wild ones (Brett Andersson ensam på akustisk gitarr)
18. So young
19. Metal Mickey
20. Animal nitrate

Extranummer:

21. Obsession

22. New generation

Konsert

DAÐI FREYR

!!!!

Kul. Daði Freyr och hans sidekick Ylva Øyen Brandtsegg bjuder upp till glädje. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt (nära 800).

Bäst: Värmen och svänget.

Sämst: Några longörer för mycket.

Fråga: Hur underbart underhållande hade inte detta blivit även med bandet Gagnamagnið…?

Ni kan storyn. Isländska, 208 centimeter långe artisten, låtskrivaren och musikern Daði Freyr skulle tillsammans med bandet Gagnamagnið kamma hem Eurovision med underhållande, katchiga låten ”Think about things”. Men… en pandemi kom emellan. Den som också sköt upp turnén som skulle landat på Oceanen i Göteborg. Visst, samma konstellation ställde upp för ett år sedan med ”10 years”, hög kvalitet även på den men inte samma sensation, och knep en fjärdeplats. Nya turnéplaner, men även dess skrinlades. Klart att man tappar bort Daði Freyr någonstans på vägen. Åtminstone om jag talar för egen del. För uppenbarligen är det ingen annan som har gjort det. Turnén som startade 25 mars i New York och tuffat vidare genom Staterna sålde snabbt ut där och har gjort så också när den fortsatt i Europa. Alla vill se den charmige, i Berlin boende, 30-årige islänningen tillsammans med sin sidekick, slagverkare och sångerskan Ylva Øyen Brandtsegg. Göteborg gör inget undantag.

Det blir en färgglad påskafton på Pustervik. Nej, Gagnamagnið är inte med. Det är avskalat på scen, men med humor, svängig, elektroniska pop och glatt humör kommer man långt. Väl på scen efter rart uppvärmande Florence Arman, som Daði Freyr skrivit låten ”Sabada” med, dröjer det inte lång stund innan han har den fulltaliga publiken i sin hand.

Daði Freyr trakterar diverse syntar, bas och gitarr tillsammans med sin dator. Det skulle kunna ha blivit stereotypt, men musiken är för smart arrangerad för det. Dessutom är norskan Ylva Øyen Brandtseg en stöttepelare både beträffande musik, energi och utstrålning.

Göteborgspubliken bjuds på en underhållande en och en halv timme, som otippat innehåller version av ”Fågeldansen” som alla ogenerat anammar. För så är det med Daði Freyr, han kommer undan med det mesta. Man må tro att han är en nörd, men han är ett lättsamt geni som vet hur man skruvar på underhållningsknapparna. Han skiftar mellan engelska, isländska och norska i sitt tilltal till publiken. Har en torr humor som är lått att smittas av.

Visst. Jag saknar hans och Gagnamagniðs overaller, töntvarningen och koreografin, som hade suttit som en smäck i enstaka nummer som Eurovisionlåtarna ”Think about things” och ”10 years”. Delar av publiken stod redo för det. Men det fick gå ändå. Dessutom fick ju Basshunters ”Boten Anna” i en egensinnig version. Jo, Daði Freyr kom undan med det också.

Låtlista:

1. Thank you
2. Where we wanna be
3. Kemur Þér ekki við
4. Shut up
5. Lag sem ég gerði
6. Skiptir ekki máli
7. Clear my head
8. Somebody else now
9. Fågeldansen
10. 10 years
11. Næsta skref
12. Feel the love
13. Sabada
14. Thinking about things
15. Boten Anna (extranummer)
16. Endurtaka mig (extranummer)

Revy

MÖLNDAL INTE HELT HUNDRA – en revy att räkna med

!!!

Mölndalsrevyn, Kulturhuset Möllan, Mölndal

Bäst: ”Pengafällan” ligger i tio i topp av det jag sett på Mölndalsrevyn under dryg 20 år.

Sämst: Teknikstrul med mikrofonerna är aldrig klädsamt.

Fråga: Finns det verkligen så lite av nyhetsvärde i Mölndals stad att man inte kan spinna fler nummer av det…?

Som så många andra revygäng fick också Mölndalsrevyn se sin tänkta premiär i början av januari ryka all världens kos. Men ge upp? Nej, det gör aldrig detta smittsam roande gäng. Dessvärre kom premiären först 25 mars och därefter trist få speltillfällen. För min del kom annat emellan just vid premiären, så det fick bli först nu.

Mölndalsrevyn är ett entusiastiskt gäng, som sällan gör något dåligt. Det är nu mer också ett rutinerat aktörer på scenen med Karin Mickelbo och Lena Gustafsson som underbart galna primadonnor, som aldrig verkar sluta njuta av att stå på scen.

Det är också deras kärringar som både drar de största lasset, men också de största skratten. De kan, de vet, det gör varje stund på scen till en njutning.

Men färskingarna Manda Strid Bomander (tre säsonger) och Sara Sanzén (sedan 2016) står inte långt efter. Den förstnämnda är i musikalklass, klarar sin sång med bravur och koreografin med stil, finns med i revyns skrivargrupp. En talang att hålla hårt i för Mölndalsrevyn. Så också med Sara Sanzén, som med sina torra karaktärer, har både botten och humor. Hennes ”Möllans fria teater” med hela ensemblen är alltid en favorit, men i år långt mycket bättre än tidigare. Här bjuds, fiktivt, Per Andersson in (länge en given aktör i Mölndalsrevyn) i berättelsen och musikalen baserad på musik från ”Mamma Mia!”. Det blir både överraskningar och en skrattfest. Jag säger ”Pappa Pia!”, så får ni lista ut intrigen själva.

Som alltid binds sketcherna samma med en ramberättelse. Nu från Mölndals kommunkontor och politikerna från de olika partierna som både ska hålla sams och driva Mölndals stad framåt. Nu med en idé om ett påhittat jubileum. Dessa återkommande sketcher skiftar i kvalitet, men för mycket politik blir heller aldrig riktigt roligt i revy sammanhang.

Märkligt är också att en kommun av Mölndals dignitet saknar nyheter att hänga upp denna nummerrevy på. Nog måste det väl där gå att skaffa en större lokal förankring…?

Men det finns fina toppar, som gör Mölndalsrevyn till en ytterst roande tillställning. Nämnda ”Möllans fria teater” precis som Mickelbos och Gustafssons kärringar. Men också ”Organiserad brottslighet”, där MC-klubben från Kållered får problem med både fackavtal och vabbande. Bäst för kvällen är ändå ”Pengafällan”, David Johansson Axbergs nummer där ”Lyxfällan” vänds ut och in. Strategiskt sparsamme ynglingen (Anton Nordin) uppmanas av programledaren (Lars Magnus Larsson) att spendera mer och mer oförsiktigt. Listigt och vansinnigt roligt med en klang av mörk botten. Skickligt och ett nummer som hamnar i tio i topp från vad jag sett och hört under drygt 20 år med Mölndalsrevyn.

Så 2022 roar Mölndals revyn. Men oroar en smula också. Jag tycker helt enkelt att man måste spetsa ramberättelsen, om den nu är viktigt, en del. En kritik jag vill minnas att jag haft förut.

Mölndalsrevyn (premiär 25 mars, spelas till och med 15 april).

Regi och bearbetning: Erik Ståhlberg

Med: Manda Strid Bomander, Lena Gustafsson, Lars Magnus Larsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Henrik Nyström, Elisabeth Petersson och Sara Sanzén.

Orkester 99,9: Andreas Nordanstig, kapellmästare, keyboard, gitarr, Bengt Bengan Holm, trummor, Janschie Börjesson, gitarr, och Börje Nilsson-Mäki, bas.

Revy:

DUBBELDOSEN – en riktigt glädjespruta

!!!!

Falkenbergsrevyn.

Falkenbergs stadsteater.

Bäst: Den osvikliga entusiasmen och spelglädjen.

Sämst: Saknar regissör Andreas Sköld på scen.

Fråga: Slår något revygäng Falkenbergsrevyn i klassen Bäst i Sverige…?

5 januari i år. Äntligen premiär. Galaklädseln är framplockad. Siktet är inställt. Efter knöliga covidår ska skickliga Falkenbergsrevyn få underhålla sin publik och jag är en av de lyckligt lottade. Visst. Restriktionerna håller allt och alla på halster. Riktlinjer för hur publiken ska sitta och när var och en ska in – och ut – är stränga. Men ingen premiär utan hinder. Anna Carlsson, den skickliga komediennen, skadar sig dagar innan och få köra första föreställningarna på kryckor. Dessutom, ingen större sak för någon i Falkenberg, men jag drar på mig covid och får stanna hemma.

Men… efter fem föreställningar drar regeringen ned ridån – igen – för Nöjessverige. Falkenbergsrevyn får läggas i malpåse ihärdigt väntande på att åter få stå på scen. Även jag bidar min tid, men när revygänget är snabba ur startblocken, och bara efter en repdag kastar sig upp på scenen 11 februari, är jag desto mer saktfärdig.

Men skam den som ger sig. Av 62 spelade föreställningar med största möjliga utmaning ska det ju gå att pricka in någon. Så varför inte en torsdag i april…?

Det är alltså en intrimmad ensemble jag får se. Ett gäng som kan sina repliker, sin koreografi och som sätter sångerna utan darr på stämma eller manschett. Å andra sidan är Falkenbergsrevyn en samling revyveteraner, som kan sin sak. Bara Daniel Träff är ny och har placerat Andreas Sköld, lika lång som rolig, som regissör. Nå, det går utmärkt det med.

”Dubbeldosen” vilar inte på hanen. Snabbt betar man av både Stefan Löfven och covid för att i fortsatt rask takt svepa över nyhets- och händelseåret 2021. Av bara farten får man också med OS och Nils van der Poels framgångar.

Inget undgår revygänget som med stilsäkerhet blandar humor med väl utvalda melodier till de pricksäkert skrivna texterna. Musikerna Bertil Schough, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin och Karin Hildingsson rör sig lika ogenerat över genrer och smarta arrangemang som de kliver in i olika nummer som humoristiska karaktärer. Hela ensemblen har vässade röster och sätter stämmor med bravur. Ta bara Povel Ramel-potpurriet och à capella-hyllningen av Abba i främsta Real Group-klass.

Att gänget sedan överraskar med att i ”Rauka rör” – om Cementas kalkbrytning i Slite på Gotland – välja Daði Freyr and his band Gagnamagniðs låt ”Think about things” som låt och koreografisk inspiration är rent genialiskt. Den låt som, enligt mitt tycke, skulle vunnit det Eurovison i Rotterdam 2020 som aldrig blev av.

Nu stannar det inte där. Padelvurmen i Sverige blir med ”Joddlarkärlek” till ”Padeljoddel”, en rasande skicklig – och rolig – tungvrickande sång. Anna Carlsson och Linnéa Lexfors hyllar Ewa Roos och Eva Rydberg och deras ”Rena rama ding dong” där den förstnämnda fullkomligt excellerar i en spastisk, gymnastisk röst- och porträttlik Rydberg mot den mindre mobila Roos i Linnéa Lexfors version.

Mycket musik i enastående nummer – jag räknar till nära 60 låtar! – och underhållande sketcher under knappt två timmar. Makalöst skickligt och mycket roande. Visst, vi – i synnerhet jag – fick vänta på Falkenbergsrevyn. Men det var det värt.

Fotonot: Falkenbergsrevyn spelas till och med 23 april.

Falkenbergsrevyn

Regissör: Andreas Sköld.

Koreografi: Emil Söder.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi, ljus- och produktionsdesign: Fredrik Dillberg.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson.

Kostym: Caroline Eriksson.

På scen: Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Håkan Runevad, Karin Hildingsson, Lena Petersson och Linnéa Lexfors samt scentekniker Karin Svensson i enstaka nummer.

Konsert:

DIVISION OF LAURA LEE

Pustervik, Göteborg.

Publik: 650.

Bäst: ”LAX” är en oerhört bra låt.

Sämst: Longörerna mellan låtarna drog ned på tempot.

Fråga: När kommer den definitiva urladdningen…?

Vänersborgsbandet Division of Laura Lee har haft Göteborg som bas sedan 1999. Gruppen fyller 25 år i år och har friskt larmat under den tiden, förvisso med en del utsträckta pauser, utan att ha splittrats. Hela tiden kreativt. Hela tiden med siktet inställt på framåt. Som med nyligen utgivna ep:n ”Last night”. Ivrig nocierock, alltid med punkig attityd och energi. Alltid med melodi i larmet.

4 februari 2002 kom debutalbumet ”Black city”, det som bäddade för en internationell karriär framför allt med USA som spelmarknad. Klart att bandet ville fira det, även om restriktionerna omöjliggjorde just 4 februari. Istället 1 april och ett snudd på utsålt Pustervik. Läge för fullt ställ, alltså, när killarna – för kvällen med gästerna, forne Division of Lara Lee-gitarristen David Hultesjö och Johanna Hellqvist, keyboard och sång – spelar ”Black city” från inledande ”Need to get some” till albumets final ”Wild and crazy”.

Men trots att bandet är taggat och förtjust över möjligheten att vädra musik det inte har spelat på lång tid, så kommer aldrig den där energikicken, turbon som sätter både ton och fart. Jo, det låter intensivt, tätt och energistinnt. Men jag saknar det där drivet, som gör att bandet riskerar att trilla över kanten. Visst, hårt arbete ger en vild och exalterad publik och bandet landar ”Back city” med mer än godkänt. Men med vetskapen om att de är 20 år äldre än då det begav sig med releasen skulle jag ändå vilja ha bandet lite mer wild and crazy. En kapacitet jag vet finns och som jag sett och hört. Kanske kommer det 8 april när Division of Laura Lee för första gången på väldigt länge spelar i Vänersborg, där allt startade 1997.

Konsert:

DANIEL LEMMA med band

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Fullt på salong och balkong.

Bäst: Låtarna från nya albumet ”Sörgårdens tak” är än vassare live.

Sämst: Nej.

Sämst: Var det någon låt som inte avslutade med ett ritardando…?

”If i used to love you” – genombrottslåten från 2001 har – inte definierat Daniel Lemmas karriär, om än öppnat upp för den.
Hans musik och låtskatt är nämligen så mycket rikare än så. Bland flödet av egenproducerad musik har han också sjungit både Taube och Boye, så nej, svenskan är inget nytt språk att sjunga för honom. Så även om det var en överraskning när de svenskspråkiga singlarna kom för ett år sedan som föregick albumet ”Sörgårdens tak” från i höstas, var det en smula självklart.

Detta album, som jag håller för ett av 2021 års allra bästa, är ytterligare ett musikaliskt steg för Daniel Lemma, som med själ och hjärta fyller låt efter låt med innerlighet och nerv. Ett slags frisk energi och ett underbart sväng som klär honom sällsynt bra.

Pandemin har omöjliggjort för honom och hans band – Stefan Sporsén (keyboard, sång och trumpet), Mats Eriksson, (gitarr), Chris Montgomery (trummor), Julia Falthin (bas och sång) och Dan Helgesen (Hammond och sång) – att samlas för att framför musiken live.
Hög tid nu, med andra ord.

Daniel Lemma vilar inte på hanen. Titellåten ”Sörgårdens tak” inleder och egentligen borde det redan då ha blivit en sång- och dansfest, för det svänger ned i minsta beståndsdel. Det är souligt, funkigt, tillbakalutat och med en omedelbar innerlighet. Allt framför med stort självförtroende oavsett om det handlar om det nya materialet eller en avklädd och nedtonad ”If I used to love you”.

Huvudpersonen är välklädd, leende avslappnad, har en förmåga att väva samman kvällen med sitt mellansnack, bjuder in och bjuder ut så att ingen behöver gå lottlös känslomässigt en sådan här kväll. Med Daniel Lemma på scen igen får man soul inne, soul i hjärtat och soul i sinne.