Konsert

MELODY GARDOT & PHILIPPE POWELL

!!!

Stora Teatern, Göteborg

Publik: Utsålt.

Bäst: Hennes osvikliga musikalitet.

Sämst: Någon av hennes evergreens hade varit klädsamt att få höra.

Fråga: Kommer den här låtlistan att hålla genom hela turnén…?

För två månader sedan kom beskedet om att Melody Gardot, den amerikanske storstjärnan, skulle komma till Stora Teatern i Göteborg. För knappt två veckor sedan kom hennes – och pianisten Philippe Powells – album ”Entre eux deux”. Det har gått fort och lika fort sålde salongen slut till det som visar sig vara Melody Gardots turnépremiär. Exklusivt? Javisst.

Följer man Melody Gardot, som jag har gjort både från skiva – sedan genombrottet med ”My one and only thrill” 2009 – eller via scenframträdanden (har sett en räcka konserter), så vet man att en konsert aldrig är den andra lik. Förväntar man sig klädsamma versioner av det man får från hennes färgstarka album kan man bli lätt besviken. Melody Gardot gillar helt enkelt att utmana, är jazzmusiker i grunden. Hennes låtar får helt enkelt på scen en helt annan språkdräkt, allt utifrån hennes humör, spelglädje och ambition. Det kan bli rasande vackert. Alltid med groove. Det kan bli en konsert markerad med ett frågetecken. Men alltid med en känsla av ett här och nu. Ett avtryck av en musiker som vill och vill lite mer ändå.

Samarbetet med franskbrasilianske pianisten Philippe Powell, son till brasilianske gitarristen Baden Powell, verkar – av förklaringen från scen – ha varit ett spontant uppstått möte som snabbt bar frukt. Ett kreativt samarbete av ge och ta. Uppmuntran och respekt från varandra.

Konserten i Göteborg inleds med just Philippe Powell och slagverkaren Jorge Bezerra, som kommer in spelandes på varsin kora – det västafrikanska stränginstrumentet – och sätter därmed tonen för en annorlunda kväll. För detta det färska albumet hamnar helt i fokus. Av Melody Gardots rika låtskatt i övrigt blir det inte. Ja, förvånande och – med erfarenhet från hennes musikaliska och sceniska integritet – samtidigt inte.

Melody Gardot har en faiblesse för melankoli, hon hittar blåtonen oavsett om det är jazz, blues, fado, bossa nova eller franska chansoner. Hennes röst är vemodigt vacker, följsam, lekfull och förförisk. Så också i detta knippe låtar, som rör sig kring brasiliansk och fransk musiktradition i ett slags utmaning av den amerikanske sångboken. Här finns en hommage till Bill Evans, om man vill, under hans prime time tidigt 60-tal.

Albumet är med henne i fokus såväl som Philippe Powell. Alltså blir det också så på scen. Växelvis sång, växelvis uppmärksamhet. En uppvisning i ett förtjust samarbete. Bakom dem står Melody Gardots kontrabasisten Christopher Thomas (Norah Jones, Joni Mitchell med flera) och den karismatiske slagverkaren Jorge Bezerra, en man som spelar på allt inklusive plastpåse och vatten (!). Det blir en livfull, expansiv konsert där tanken svävar att Melody Gardot 2022 med ”Entre eux deux” vill vara en i bandet. Ibland i ramljuset, ibland vid sidan av.

Jag får också en känsla av hur det kunde vara under jazzfestivalen i Montreux på det expansiva 60-talet. Man fick vara beredd på det mesta när man fick chans att se de bästa. Vi applåderar artigt och entusiastiskt, men vill egentligen något mer. Som att få höra någon av favoriterna från hennes tidigare produktion. Det blev vi lämnade förutan.

Det är alltså en konsert som utmanar, som emellanåt förför och tjusar. Men där jag också, som publik, kan känna mig en smula övergiven av att inte fått höra någon av den räcka favoriter från Melody Gardots tidigare produktion.