Media | kaimartinblog

Byström lämnar en tidning i kris

Posted on februari 3, 2015 av Kai Martin

Det kunde ha varit som en tanke, när jag igår träffade en tidigare medarbetare på GP som säger två saker av vikt men också ryktesvis.

1. GP har vänt in och ut på fickorna, nu försöker de också göra sig av med byxorna.

2. En tidigare högt uppsatt chef inom koncernen höll sitt 50-årskalas på lokal för 400 gäster – företaget fick ta kostnaden.

Rykten är som skvaller. Man ska ta dem med en nypa salt. Men ibland kantrar det över och blir till skakningar från nedre däck, som ger en aning om något annalkande.

Gabriel Byström sysslar inte med skvaller och förtal. Men det är just sådan vidlyftighet i punkt två som Gabriel Byström har kritiserat sitt eget företag för. Klart och tydligt har hans ställningstagande varit, ägaren Peter Hjörnes svar har varit mer desperata och duckande.

Gabriel Byström lämnar sin tjänst som chef för GP:s kultur. Foto: GP

Nu lämnar denne kloke och välskrivande redaktör sin tjänst för jobbet som chef på Radio Skaraborg.

Jag minns Gabriel Byström som en rätt trött nöjesskribent när han kom till GP och banne mig och han inte nickade till när han satt framför mig på Oasis Globenkonsert 1997 (i och för sig förståligt, det var en trist konsert).

Men han har knappast nickat till sedan dess och definitivt inte sedan han för drygt åtta år sedan tillträdde som chef för kultur, gränslöst och sedermera nöje. Tvärt om, han har utvecklats som stilist och han håller huvudet både kallt och högt när det krisar. Med klarsynthet lyfter han frågorna, analyserar, förklarar och har åsikter som det går att spegla sig och lära sig av.

Som GP:s finansiella kris.

Jo, svenska tidningsvärlden är i limbo. Få vågar satsa och det gäller GP i synnerhet. Det företag som förköpte sig, blev större än vad som var nyttigt och nu betalar ett surt pris i form av allt knappare resurser.

Nej, jag vill inte se GP med brallorna nere, jag vill inte ens att GP säljer sina byxor. Jag vill att GP ska stå som en fri och modig tidning, väl rustad, som vågar kritisera och verka i ett trängre mediaklimat där snabba klipp är lika med många klick.

Nu förlorar tidningen sin i särklass vassaste penna och starkaste röst. Någon ny kommer självklart kliva fram – oklart vem – men klarar denne att hålla Gabriel Byströms stolta vajande fana när det blåser kallt och snålt…?

Eller söker GP en lydig knähund utan bett och stil?

Bara GP:s ledning kan räta ut de frågetecknen, men till det krävs en stor portion kurage och självrannsakan.

För när Gabriel Byström nyligen fick Aftonbladets Axel Liffner-stipendium, så var det en viktig markering om journalisternas viktiga roll i samhället; att våga granska, orka vara en nagel i ögat – även på sin egen ledning och ägare – och bara verka för det fria ordet. Byström har blivit rösten som svenska journalister behöver när mediaklimatet är ansträngt. Må han inte tystna i sin nya roll.

2014 – ett omtumlande år

Posted on december 31, 2014 av Kai Martin

Varför inte börja från början.

Jag stapplade in i 2014 som jag stapplade ut. Trött med en sjukskrivning resulterad av ett utmattningssyndrom. Det var mycket sova i december, det blev mycket sova i januari. Man kan ha det roligare.

Men den 31 december 2013 tog Z och jag vagnen till goda vänner, firade i sällskap in det nya året och kom hem sent – som på rent trots.

Sen…? Oj, så mycket toppar och så djupa dalar.

Jobbet på GT:

Min sjukskrivning förlängdes från två månader till tre. Den inleddes den 10 december, men det dröjde till den 15 januari till min chef hörde av sig om hur jag mådde. När jag sedan åter skulle träda in i tjänst i början på mars var det på halvtid – halva dagar i ett makligt tempo. När jag väl var på plats fanns det ingen plan för hur min rehabilitering skulle ske. Jag hade inga uppgifter, än mindre en arbetsplats. Jag placerades flyktigt vid den så kallad desken, där tempot är högt och samtalstonen likaså.

I samma veva som jag började kom beskedet om att få skulle bli färre. En ny omorganisation skulle träda i kraft under våren. Men erbjudande om avgångsvederlag skulle ske, men oklart till hur många. Av 19 på tidningen var vi elva som äskade om det; jag var en av dem. En tydlig fingervisning om klimatet på GT, som genom alla år annars har varit gott. Så småningom var vi tio som lämnade den arbetsplats vid jobbat på i oändligt många år. För egen del handlade det om nära 35 år.

Jag gjorde emellertid några jobb innan min bana på tidningen tog slut den 30 april 2014. Bland annat om den lilla flickan Isabel Dickoff, som räddades till livet genom medicinsk forskning främst från SU-teamet på Medicinareberget i Göteborg.

Jag fick också vara med om att välja fram årets bandyspelare i egenskap av ”expert”, inbjuden av Svenska bandyförbundet. En merit i sig, efter väldigt kort tid som sportreporter. Uppskattad i bandy-Sverige, men inte av min uppdragsgivare och min sista chef på den avdelningen.

Så var det över. En lovordsartikel bjöds i tidningen, där jag presenterades som nöjesreporter, trots att jag fått sparken från den avdelningen i slutet av 2011. En lätt ironi, kan man tycka, men mobbningsfasonerna var inte över. Jag var noga med, att innan jag slutade, att poängtera att jag ville behålla min blogg som jag haft sedan 2005. Jag ville att den, innan den släcktes ner skulle föras över till en egen, privat. Jag konsulterade högsta ansvarig på GT, blev lovad besked, fick inget och i början på oktober var bloggen borta. Tack för omtanken och åter en örfil i ansiktet.

Jag startade emellertid min egen efter viss tid och har nu kaimartinblog.com som min skrivterapi.

Kai Martin & Stick!

Kai Martin & Stick! Liseberg 16 juli 2014.

Vi återförenades 2013 efter många år i träda. Comebacken blev fantastisk och kan ses i den dokumentär – ”Kai Martin & Stick! – Återuppståndelsen” – som Z, min hustru, gjorde då och som fick sin premiär året efter, det vill säga i april 2014.

I början på mars skickade jag iväg lite mejl till olika arrangörer med hopp om spelningar sommaren 2014. Jag fick inget svar. Men av en händelse träffade jag Lisebergs programchef några veckor senare, frågade om han fått mejlet och fick ett jakande svar. Inga löften, inga förhoppningar. Men en kontakt. När jag skulle göra ett jobb på efterträdaren till Curt-Eric Holmquist som kapellmästare i Lotta på Liseberg blev samtalet lite märkligt, som om jag ringde olämpligt. Personen från Liseberg, som jag pratade med och har en god relation med, undrade om hen kunde återkomma. En och en halv timme senare ringde hon och undrade om det var Kai Martin, sångare i Kai Martin & Stick! hen talade med. Liseberg vill ha oss på Taubescenen den 16 juli. Voltande tackade jag ja och det blev en fantastisk dag.

Det blev artiklar i både GT och GP, GT kom till och med till Liseberg, precis som häpnadsväckande 750 personer. Jo, man tackar.

Den 30 augusti var det dags igen. En gemensam spelning med Attentat på Henriksberg, en spelning som bar spår av kaos, men där båda banden rodde hem arrangemanget med emfas tillsammans med publiken i den utsålda lokalen.

Vi hade redan på Liseberg presenterat två nya låtar – allt med en ambition om att senare kunna göra ett nytt album – ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)”.

Jobb efter GT:

Redan samma dag som jag skrivit på handlingarna om min uppsägning, som det ju i praktiken handlade om, ringde jag Göteborg & co och erbjöd mina tjänster som konferencier på Kulturkalaset. Jag fick jobbet – Götaplatsen, den 15 augusti då Göteborgs symfoniker skulle möta Laleh inför 40000.

Förutom lite skrivuppdrag för främst Attentat och deras hemsida attentat.nu, där jag bland annat gjorde intervjuer med anledning av de digitala releaserna av deras album,var jag moderator på en arrangörsträff på Liseberg och konferencier då skivbutiken Bengans fyllde 40 år. Uppdrag som jag ser fram emot fler av – scenen är ett forum som passar mig.

Resor:

Under sportlovet reste hela familjen – Z:s och mina barn – till New York. En iskall men ändå värmande upplevelse, som svetsade oss samman som familj.

Under våren åkte Z och jag till Jylland för att hälsa på vänner, vi tog i juni en tur till Själland för att fira Z:s storasyster som firade 50 år, det blev många ytterligare svängar till – främst – Köpenhamn under året.

Vid månadsskiftet juli/augusti åkte vi till våra vänner på Island för en vecka. En hisnande upplevelse, som dessvärre blev kostsam då vi kom till flygplatsen ett dygn senare än det var planerat för att åka hem. Å andra sidan gick det i linje med hur vi bokat, eller snarare felbokat våra resor under året. Totalt har det handlat om hisnade siffror, som vi gärna kunde ha varit utan.

Vi firade en väninna när hon fyllde 40 år i Stockholm och hade dessutom gästat huvudstaden i slutet på april för att se Niklas Hjulström i den fantastiska uppsättningen av ”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater.

September blev Skagen en drömresa. Z och jag firade bröllopsdag, tog spårvagn, färja och tåg till den lilla fiskeorten. Tog årets sista bad, åt god mat, promenerade och njöt av varandras sällskap.

Tillsammans med vännerna P&P åkte jag till Berlin, en resa som finns omskriven här. Gott umgänge, musik och sport med mera.

Hälsa:

Jo tack. Det har varit si och så. Det var en befrielse att komma från stressen på tidningen, men det innebar inte att jag kom undan stressen i själen. Jag trodde lite enfaldigt så. I början på september insåg jag att jag var tvungen att göra något åt saken och har gått kognitiv terapi sedan dess. Det blir bättre, men jag har haft mina bakslag så här ett år efter kraschen.

Sport:

Kai Martin in action – träningspass i mars 2014 med IK Raid. Foto: SÖREN MEETHZ

Jag är idog med min hockey. Men inledningsvis var det inte så mycket. Framför allt inte med division 4-gänget IK Raid. Men jag var ensam målvakt i det vi kallar vårt slutspel, Rambergscupen. Vi mötte väsentlig mycket bättre motstånd än brukligt, men jag spelade bra och i den sista matchen mot division 3-gänget Säffle fick jag, efter att ha räddat ett tre mot nolläge, höra den sköna kommentaren från motståndarna ”Är han dopad heller”. Trots det, förlust.

Med kompisgänget Uppbackarna spelar jag om mornarna upp till tre gånger i veckan. Säsongen tar slut vecka efter midsommar; då rök också mitt skägg, som jag odlat på hipstervis sedan sjukskrivningens början.

Säsongen började i augustis inledning, för IK Raid har det gått så där och det summerar även min insats. Men för att vara fyllda 58 år hänger jag förvånansvärt väl med och min förhoppning är att jag ska spela säsongen 16/17 då jag fyllt 60. Men bara kroppen och hälsan kan svara på om det blir verklighet.

Kläder:

Bild från Punkrock Allstar GBG:s ”Nerv” – kostymen från Next, Reykjavik, hatten från Herr Judith, Stockholm.

Jag har under året köpt ofantligt med kläder och håller just nu, trots rensning, på att spränga garderoberna. Men jag har fyndat: några Bosskostymer, en blå manchesterkostym av märket Zenga (fått värderad till över 10000 kr – jag köpte den för 100 danska), en Dolce & Gabannakostym, en mängd skjortor, kepsar, hattar och ett gäng skor – allt på loppis. Så det mest har införskaffats till ett hyfsat lågt värde. Den blå kostymen som jag har i videon till ”Nerv” är emellertid ny, inhandlad på Next i köpcentret Harpa i Reykjavik.

Kläderna är ett viktigt uttryckssätt och stämningshöjare för mig.

Musik:

Glödande In Flames i Scandinavium 8 november 2014. Foto: KAI MARTIN

Kai Martin & Stick! nya resa har naturligtvis präglat året. Men det har ju varit lite mer ändå. Håkan Hellström på Ullevi, i bok och på film är häpnadsväckande. Jag är otroligt glad att fått följa honom under åren och med vilken kraft han satte belackarna på plats med nära 70000 hängivna i alla åldrar på Sveriges största arena. Men In Flames gjorde också ett starkt intryck med sin spelning i Scandinavium. Laleh på Götaplatsen, förstås, där hennes musik så vackert vigdes med symfonikerna intensiva musikaliska djup och omfång. Hästpojken under arrangemanget Popical i Stenhammarsalen, en våning upp i Konserthuset när Weeping Willow mötte Göteborgs symfoniker i vemodsjubel och samklang eller Elvis Costello på Lorensbergsteatern, en intim konsert i det stora.

Men också de nya upptäkterna som Vita Bergens rasande spelning på Bengans, då de vält scenen under 40-årsfirandet, eller School 94 under samma arrangemang. Unga svenska göteborgsmusiker fortsätter ta plats. Härligt.

Men även gamla uvar roar. Som Bröderna Brothers, som jag hade förmånen att få se en av årets sista skälvande dagar.

Teater och shower:

Dockskåpsteater – ”I Annas garderob” på Stadsteatern. Foto: OLA KJELBYE

Vi hade förmånen att se ”Familjen Addams” på Lorensbergsteatern i våras och det är märkligt att denna, sannolikt en av de främsta musikalerna som någonsin satts upp i Sverige, gick i konkurs i Malmö i höstas. Jag hade då Broadwayuppsättningen av ”Lejonkungen” i färskt minne, som också var en omtumlande upplevelse. Men ”Familjen Addams” var fantastisk.

Göteborgsoperans nya uppsättning av ”Kristina från Duvemåla” tog sig starkt efter en svag och alltför mörk start. Björn Ulvæus och Benny Andersson har gjort en svensk klassiker, som nog bäst passar på nationella scener – trots att den här är hämtad från i stort sett Helsingfors föreställning av musikalen.

Stefan Andersson övertygade igen på Kajskjul 8 med sin ”Made in China” – en historielektion med underhållning och musik, som nu blir platta. På samma scen rörde Kalle Moræus mig till tårar med sitt engagemang inför valet – när han spelade temat till Steven Spielbergs ”Schindler’s list” med en förhoppning om ett mer empatiskt Sverige. En förhoppning som dessvärre kom på skam, men som inte var mindre rörande för det.

Mia Skäringer gjorde, även hon på Kajskjul 8, sin ”Avig Maria”, stark och svag i samma andetag. Men hon är skicklig scenartist med humor vass som kniven på en egg och det känns.

”Sweeney Todd” på Stockholms stadsteater blev en urstark och mustig upplevelse, trots eller kanske tack vare att Peter Jöback inte stod på scen. Istället var det Niklas Andersson som iklädde sig rollen som massmördaren.

På Stadsteatern i Göteborg tjusade ”Sylvi” med Nina Zanjani i huvudrollen, men även nyskrivna pjäsen ”I Annas garderob” visade på härlig scenkonst, så också nyuppsättningen av ”Tartuffe” som är komisk glans inte utan dagsaktuella poänger – inte illa för en över 350 år gammal pjäs.

Men starkast var ändå lilla Teater Unos ”Stalins mamma”, Malin Linderoths starka monolog, som Lisbeth Johansson övertygade stort i.

Familj:

Förra året präglade av fyra begravningar och ett bröllop. I år har min syster begåvats med ett barnbarn, som jag fick förmånen att träffa för någon dag sedan och ja, det är lätt att bli kär.

I levnadskrisen med sjukdom och farväl från min arbetsplats är det viktigt med kärlek. Det får jag fantastiskt mycket av min hustru och mina barn. Det känns och värmer mig, även i svaga stunder.

En nära släkting sliter med sin tärande cancer, men han gör det på det mest enastående sätt – trots smärta, oro och operationer.

Jag har det och andras människor svårigheter i stark medvetande då jag summerar detta nådens år 2014.

Gott slut och ett gott nytt år!

Publicister, mediaägare och politiker

Posted on december 16, 2014 av Kai Martin

Jag är konfunderad.

Svensk press är i en kraftig regression. Pappersupplagorna sviker, läsarna likaså, parat med ett allt klenare förtroende för det som publiceras.

Självklart är att ägarna måste reagera, självklart måste mediaföretaget skrida till handling.

Men sättet, visionerna, domderandet…?

Jag förstår det inte.

De prenumeranter som fortfarande njuter av en papperstidning, de lösnummerköpare som gör det, lämnas allt oftare i sticket. Med en allt tunnare produkt glesas också tålamodet ut. Den omhuldade lokaljournalistiken blir en parentes, ett skrap på ytan. Klickfesten är lotten i tombolan, som ger lycka. Men för stunden. För ytan och glittret är nu, men är det bestående…? Är det värdet? Är det sensmoralen av den fria pressen, av det fria ordet, som vi trots allt har fömånen att åtnjuta 2014 i Sverige…?

Med allt färre journalister, drabbade av allt större besparingar och fler uppgifter fördelat på var och en, premieras inte journalistiken. Det ger sämre artiklar, mer skott från höften-journalistik, pang, pang, shoff, shoff!

Men det är inte mer yta vid behöver 2014. Det är mer insikt, mer klokskap. Mer guidning i en förvirrad tid.

Ja, jag vet. Nätet är öppet för både klok- och galenskap. Det går att hitta det mesta med rätt sökmotor, rätt inställning och vilja. Men hur är det nu med dagstidningarna…? Har där inte i en samlad produkt bjudit på kunskap, nyheter, överraskningar, eftertanke parat med förströelse… En artikel på ena sidan har bjudit in till läsning om något helt annat på nästa.

Vad jag inte förstår är varför tidningsägarna och publicisterna lämnar sin produkt, som något som katten släpat in.

Varför skolar man inte in nya, unga läsare? Varför talar man inte om för skolorna fördelen med en tidning, sprider ordet om kvalitet, om styrkan med det fria ordet…? Jag förstår det inte. Den ängslan som nu finns är snarast paralyserande och pekar inte ut något riktning mot framtiden.

Det gör inte heller politikernas tveksamhet inför presskrisen. Som om de tar en lättnadens suck av att kunna slippa adekvata granskningar, men glömmer av ljuset i demokratin, lampan som söker sig in i skuggområden, fingrarna som lyfter på stenar, frågorna som ställs för att få svaren inga annan ställer.

Med presskrisen kommer inte bara politikerna själva slippa att släpas i smutsen, kriminaliteten får större spelrum, hotas mindre och den luften i ett samhälle där vem som helst är fri att tala ut, våga stå upp, förpestas och blir kvävande.

Farligt, förstås. Och inte så smart.

Sak samma med kulturutskottets bristande förståelse när budgeten till kulturtidskrifter föreslås krympa med, häpnadsväckande, 75 procent.

Att ha en sådan stark brist på förståelse för kulturens kraft och den näring den ger i samhället är skrämmande och, värst av allt, fördummande. För alla.

Bästa kostymen för finmötet

Posted on oktober 21, 2014 av Kai Martin

Jag tog på mig den kritstrecksrandiga, svarta Bosskostymen. Den som jag hittade på Stadsmissionen nere på stan, butiken där en gång anrika restaurang och livehaket Dojan låg, dit delar av E Street Band kom för att spela på lånad utrustning den där berusande helgen i juni 1985.

Kostymen hängde där och pockade på min uppmärksamhet, egentligen en storlek för liten (oprovad), men jag tänkte att den skulle kunna gå till någon av mina vackra söner om den inte passade. Den blev min för 250 kronor och en Dolce Gabannasvid, oanvänd, hamnade för 400 kronor i samma påse (ett skräddarbesök för ytterligare 500 kronor och den satt som en smäck) och jag hade utökat min kostymsamling.

Det var alltså i Bosskostymen – tillsammans med en likaledes kritstrecksrandig Ralph Laurentväst (köpt på Woodbury common utanför NYC), en off white Etonskjorta, även den secondhandfynd (Myrornas), ett svart, oidentifierbart bälte som jag fått av mamma, ett bara vinröda Morrisstrumpor (inköpta i Borås på någon av deras outlets) och ett par svarta Tigerskor (även de secondhandfynd för 75 kronor + sulning 200 kronor) – som jag på cykeln begav mig av ned mot Rosenlund för en tur över med färjan. En rogivande stund, en känsla av resa, fem minuters öppenhet och utsikt av staden mot väster. Jag hade ett inbokat möte på SVT för att visa upp mig och visa mitt intresse. Jag kommer en kvart innan, anmäler mig i receptionen, får en besöksbricka och blir anmodad att sätta mig och vänta på den person som jag avtalat möte med.

Jag kikar på den ständigt tickande klockan som visar Dawitt Isaacs förvaring – mer än 13 är – och inser, utan någon större betänketid att mina väntan är ytterst medioker, men framför allt: vad fan gör svenska UD. Om jag hade hamnat i den situationen, hade jag suttit där och väntat på frihet lika länge…?

Klockan blir prick, klockan blir mer än så.

En kvart senare kommer en receptionist, inte den som gav mig besöksbrickan, och frågar om jag är den som ska träffa NN. Jag bekräftar. Jag får då reda på att NN är sjuk, att hen försökt nå mig och mötet med andra ord är inställt.

Nå, jag vet att jag missat ett samtal vid tiotiden från ett nummer som inte gick att spåra. I samband med det lämnades inget meddelande, ej heller har något meddelande lämnats via mejl. Men försökt att nå mig, hmm, nja…

Lite slokörad sätter jag mig på cykeln i finstassen, som uppskattas av några av dem som jag känner som jag träffade i min väntan, men samtidigt, ingen väntan är som Dawit Isaacs…

Stark start på Så mycket bättre

Posted on oktober 19, 2014 av Kai Martin

Det blir förstås alltid lite mer speciellt när jag har ett slags förhållande till de artister som medverkar i TV4:s succé ”Så mycket bättre”.

Orup har varit förband, en gång på 80-talet, till Kai Martin & Stick! (Kolingsborg, Stockholm) och han, denne coole popkatt, har med medlemmar ur Ubangi sovit över i min lägenhet någon gång i mitten av samma dekad. Ola Salo hade jag förmånen att resa med då the Ark, Deportees och Moneybrother reste med Export Music Sweden en dryg vecka i mars 2005 – Los Angeles, Austin, Texas, och New York. Parat med deras musikaliska äventyr blir det en speciell känsla, även då man möter dem från tv-fåtöljen.

Samtidigt är det så att årets upplaga av ”Så mycket bättre” är lite mer kittlande än vad det var 2013. Bara att Carola är med är ju i sig alldeles enastående. Dessutom tillsammans med Amanda Jenssen, så ingen någonsin sätter sig på, och Kajsa Grytt, som jag ju också följt i något slags parallellt artistuniversum i 35 år. Adderat med lite mer profilsvaga, åtminstone i min sinnevärld, Love Antell (Florence Valentine) och Johan T Karlsson (Familjen), så finns det ju redan på papperet utrymme för både spännande tolkningar av varandras låtar och samtal som kan bli öppna och inkännande.

Jag blir inte besviken. Carola må vara en diva, men en härlig sådan och det är kittlande att se hur hon i ett stridigt inre lugn sitter och lyssnar på Ola Salos förklaring av sin icketro, eller ateism, eller tvingas svälja de ständiga svordomarna som kommer… Kajsa Grytt är enastående häftig, en så stark personlighet och med ett talande ansikte, ständigt vaken, ständigt berörd; hennes version av ”It takes a fool to remain sane” är avskalat stark, så bara hud och känslor som endast hon kan, men med reservationen att texten emellanåt blir lite för mycket av en recitation.

Orup är, som sagt en cool katt. Vältalig, balanserad, med en underliggande humor som jag bara älskar. Att han dessutom är extremt välklädd i varje situation är ingen överraskning; så var det också way back then och jag känner alltmer att jag måste se hans krogshow i Stockholm. Han gör om ”Echo chamber” – ja, det är Ola Salos dags – till ”Ekokammare”, hittar sin Oruptwist utan att tappa bort originalet. Samma sak gör Love Antell med ”One of us is going to die young”, som blir en rusande, Springsteens- eller kanske snarare Håkan-light version med ”En av oss kommer dö ung”. Men det stannar inte där med de svenska versionerna; Johan T Karlsson gör ”Göra slut med Gud” (”Breaking up with God” och förvandlar den till en så självklart Familjendänga att jag häpnar. Mycket fräckt! Men så kan han ju inte göra med varje tolkning av de andras låtar… eller…?

Amanda Jenssen och Carola tävlar dock om veckans version. Amanda Jenssen är en så driven sångare med en fräck ton. Men ”Calleth you, cometh I”, the Arks fantastiska hymn, skulle kunnat ha blivit något stort och rockigt bombastiskt, men är mer som en bön, ändå inte desto mindre stark. ”Tell me this night is over” blir gospelnära med en Carola, som inte bara sjunger fantastiskt, säkert och avancerat, utan också gör sin tolkning av låten, så att den känns inifrån och ut.

Bra val och tolkningar från samtliga, med lite olika beröringsnivåer. Men det räcker ju sällan med det. Jag tycker att programmet, med fokus på Ola Salo, gav en merbild av honom. Så som jag önskar. Frågor och undringar från de andra som gav lite till av en redan stor, färgstark och mångfacetterad bild av honom.

Så en stark start av ”Så mycket bättre”.

När orden tystnar – när orden skrämmer

Posted on oktober 14, 2014 av Kai Martin

Vet egentligen inte hur det började. Men det kom väl förmodligen så gradvis, att den där smygande känsla en dag hade vuxit sig så stark att den inte längre var någon försiktigt. Plötsligt var bokstäverna svåra att sätta på pränt, det dagliga hantverket mer och mer ogörligt, meningar som dansat fram förvandlades till något otympligt och jag till krympling inom mitt gebit.

Kanske är det bara min bild, min allt starkare inre vision av det. Kanske ingen någonsin har konstaterat eller registrerat det som är min upplevelse. Men så är det ofta. Självbilden stämmer sällan överens med den utåt. Det är, förstås, bedrägligt.

För att landa i något slags yttre verklighet ska jag börja rannsaka och vårda min inre. Ta kommandot över demoner, tala min inre röst tillrätta. Bloggen här ska vara en väg ut. Jag börjar försiktigt, steg för steg, för återhämtning, för rekreation.

För det som varit ett jobb i hela mitt vuxna liv och skrivandet som varit en del av min verklighet sedan gymnasiedikterna första tillkommande i 16-årsåldern, är inte längre så självklart.

Som om orden tystnad. Som om orden och meningarna skrämmer. Som om jag har satt punkt.

Premiär

Posted on oktober 7, 2014 av Kai Martin

Något ska skrivas. Om vad är i dagsläget oklart. Men det kommer bli en fortsättning på den blogg som jag hade på gt.se, som hastigt och mindre lustigt försvann.

Det blir som tidigare, med andra ord: lite recensioner, lite reflektioner, lite vardag, lite resor, lite sport. Jag kommer också försöka addera mode, främst med utgångspunkt från mig själv, kläder jag hittat, köpt, valt att ha på mig.

Välkomna hit ni, som kikar in.