Idrott

Welcome to Canada

Posted on av Kai Martin

Det är ju självklart att det finns olika kulturer. Men ibland blir det mer uppenbart.

USA är ju de flottigas rike, friterat, såser, smält ost och andra, om ni frågar mig, mindre nyttigheter som är svåra att komma undan om man inte kan vilka ställen man ska frekventera.

Kanada är ju lite av en spegelbild av sin storebror, men kan ändå odla sin egen kultur och gör det med den äran. Att det är bitande kallt i vinden, att snöflingor piskar ettrigt mot kinden och ändå ha vindistrikt här nere i kanadensiska södern verkar kanske märkligt.

Men det rödvin vi smakade när vi åter besökte City Grill för en längre sittning var utmärkt. Någon gång i veckan kommer det nog bli ett besök på någon vingård, men mer om det senare.

Första matchen gav alltså en svidande förlust med uddamålet. Lite skärpning där och vi hade fixat poängen, för varje sådan möjliggör mer matcher i cupen.

Så när vi möter kanadensiska Eaton med Chicago Black Hawkströjor verkar motståndarna respektingivande. Så klassiskt svenskar, att på förhand ta intryck istället för att lita på sin egen kraft och styrka.

Det skulle visa sig bli en jämn match där vi omedelbart skapar chanser mot den duktiga och väldige kanadensiske målvakten med en reptilsnabb plockhand. 0-0 i första perioden skapade förtroende och hopp.

Carha6

Etons målvakt Atos Falcioni hade koll. Foto: KAI MARTIN

I andra perioden är vi också med, men en utvisning för body check (tackling som alltså inte är tillåtet i veteranspel) gav fyra minuter som skulle visa sig ödersdigra för Partille. Vi stretar emot, men med bara 24 sekunder kvar av utvisningen kommer ett läge där pucken sakta glider in mellan benen på H, målvakt för dagen.

Vi skapar våra chanser, men, apropå kultur, är alldeles för dåliga på att följa upp en chans med nästa. Kanadensarna tvekar inte en sekund. Antingen snabbt skott och avslut, eller snabbt pass och avslut. Den inställningen lönar sig på de små rinkarna och på en räcka kontringar kommer också ett antal mål efter att vi tappar puck offensivt och i, förstås, ambition att göra mål.

Vi har våra lägen. Bland annat av CS, en legendar inom Göteborgs hockeyliv och med meriter som att NHL-laget Toronto en gång var intresserad av honom, är fri efter ett läckert förarbete bakom kassen. Men Eastonkeepern kommer ner med plocken och gör en magnifik räddning som gratuleras av CS.

Mål där och det hade gett ett visst häng. Men ett effektivt Eaton har kanske tio chanser och gör mål på fem av dem. Vi har säkert 15 skott och gör inga. Snälla pojkar får inte kyssa farliga flickor, eller vad säger man? Bussiga svenskar får definitivt inget gratis mot elaka kanadensare i hockey.

Så när matchen är över tackar vi för matchen. Den äldste, minste och mest tandlöse av motståndarna väser ”Welcome to Canada” och det var inte ett välkomnande. Bara så att vi vet.

Men, det ska också sägas, det här gänget har spelat tre matcher i en cup i februari och då var inte hela laget samlat. Kanadensarna har 36 matcher i benen den här säsongen, plus träning.

Carha7

Ett gäng glada förlorare. Foto: PRIVAT

Under dagen hade jag också hunnit fynda. Tidigare i veckan hade vi varit över i Detroit och besökt en enorm sportaffär för hockey och lacross. Min ambition är att fira mina 60 år med delvis ny utrustning. Som den vänsterhänte målvakt jag är, är det inte alltid lätt att hitta rätt handskar för mig. Men här var det delvis ett eldorado. Perani’s hockey world hade ett enormt utbud, mer moderat priser än i Sverige men ändå lite för mycket för min plånbok.

Jag hittar ett par bruna vintagehandskar av bästa kvalitet som jag blir sugen på, men då skulle jag ha benskydden i samma stil och de finns inte. Jag går ut tomhänt.

Reebok

Shoppingfynd och souvenirpuck av choklad. Foto: KAI MARTIN

Men på tisdagen blir det ett besök i Windsors motsvarande, men lite mindre butik. Där hittar jag ett bara rödblå handskar som butiken vill ha 200 kanadadollar för. Ja, utgående modell för Reebok, men av bästa kvalitet med LeFevre, målvaktsdesignern för elitkeepers, som garanti. Tillsammans med en träklubba som saknar märke blir det handlat för knappt 1500 svenska kronor. Nu ska jag jaga ett par benskydd som passar till handskarna.

The show must go on!

Kris i hockeyparadis

Posted on av Kai Martin

Peka ut Kanada och det finns hockey på kartan.

Windsor är en förhållandevis lite ort på några hundratusen invånare, men är i närområdet kanske upp till en halv miljon, beroende på vem man frågar.

Vi pratar om en stad som vuxit på slätten, utan böljande landskap, utan bergsknallar i horisonten, men med den väldiga Detroit river som rinner mellan destora sjöarna St Claire och Lake Erie.

Det är ett land med ständig horisont, där Detroits skyline, down town, pekar mot himlen som i trots.

I Windsor kämpar några byggnader om att stoltsera på höjden, men det blir mest fåfängt. Centrala Windsor är bedagat, förorterna en oändliga räcka av fristående villor, bland dessa dyker det plötsligt upp en idrottanläggning, några av dem är hockeyhallar, smart byggda, minst två rinkar i en och samma anläggning, fullbokat schema från tidigt till sent, pojkar och flickor spelar hockey, män och kvinnor likaså. Spelar du inte, tittar du. Hockey finns överallt och med den här massiva turneringen, så sluter staden stolt upp. Alla frågar hur det går, alla undrar var vi kommer ifrån, alla är genuint intresserade.

Hur har det då gått…?

Nja, efter starten med lånad utrustning i söndags så borde allt ha blivit bättre väl med skydden på plats.

Frågan på det är, ja. Jag inser snabbt att även om mina skydd är slitna efter hockey upp till fem gånger i veckan, så är det ändå jämförelsevis, nytt, helt och rent. Jag har dessutom koll på mina grejor, vet hur skydden ska sitta.

När vi möter finska StUto delar jag och H på uppgiften.

Det är ett stressat lag som kommer till anläggningen. Bussen som skulle hämtat oss för att i tid lämna oss på arenan kommer inte. Vi får i hast packa in oss i vår hyrbilar och kommer sent till anläggningen. Inte optimalt.

Men vi står på is till nedsläpp och startar turneringen. Det är vi som inledningsvis tar kommandot, men finnarna är placeringssäkra och vet att passa puck. De gör första målet, gör ett till. Men vi kämpar oss in i matchen och kvitterar.

Spelet böljar fram i perioderna (2×12 + 15). När jag kommer in har H släppt in två puckar, gjort bra insatser och det är upp till mig att bära laget till segern.

Goalie

En målvakt i aktion. Foto: KAI MARTIN

Men vi har en tendens att vilja spela upp pucken centralt i egen zon, att bli stirriga vid press och har svårt att få tryck i passen. Det innebär att jag omedelbums får göra mina räddningar, som adderas till flera. Det är, som alla vet, skönt att komma in i matchen.

Men en två mot ett-situation och ett sidledspass ställer mig. Jag är med över, men har inte samlat ihop skydden tillräckligt bra. Finnarna gör mål.

Förre elitspelaren Hannu Oksanen är spelmotorn som får sitt manskap att kugga i varandra.

Vi fortsätter kriga. Kvitterar, men drar på oss en och annan onödig utvisning som straffar oss dubbelt. Återigen utnyttjar finnarna sin spelskicklighet och se där, en omarkerad back får pucken, jag är med över i sidledsförflyttningen, hinner se skottet då det kommer, känner den ta i plocken. Dessvärre styr jag in den själv och det målet blir avgörande.

Vi trycker på, men trots att jag i slutsekunderna lämnar kassen för en utespelare stannar sifforna 3-4 till finnarna. Close but no cigarr och det kommer att bli värre. Jag återkommer till det.

Vägen till Kanada – hockeyparadis

Posted on av Kai Martin

Carha1

Redo för Kanada, väskan är packad. Foto: KAI MARTIN

När vi samlas på Landvetter är det för ett sedan länge emotsett äventyr.

Jag började spela hockey 1967 på Stora dammen i Slottsskogen med lånade skydd, ett par gröna bandymålvaktsskydd, en målvaktsspade, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock, på huvudet en blå ABC-hjälm som jag fått i julklapp av farbror Sven, en vän till familjen. Hjälmen var mitt första skydd, det skulle följas av fler.

Solen sken, det gör den på sätt och vis fortfarande. Mitt hockeyäventyr är nära 50 år senare fortfarade igång, sprakande och levande.

Hockeygrabb

Ung målvakt med hockeydrömmar tillsammans med vänner på frusen Kungsbackafjord julen 1968. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Tillsammans med Partille oldtimers ska jag åka till Windsor, Ontario, Kanada för en veckolång veteranturnering. Jag har tiggt mig in i klubben, vädjat för att få hjälp att realisera min dröm om spel i Kanada, fick ja och nu står vi alltså på Landvetter med packade trunkar, ska checka in och ska iväg.

Carha2

 

Rätt klädd för rätt klubb och cup. Foto: KAI MARTIN

Min bag är modell mega grande, väger sina ton, men som målvakt är det ett pris som måste betalas. Alla skydd fyller sin funktion, för att skydda mot skador och för att stoppa den där lilla gummitrissan som gång efter annan ställer till förtret eller glädje…

Efter invägning och incheckning av bagage är emellertid inte trunken något bekymmer. Den ska inte hämtas ut förrän i Chicago, där vi mellanlandar på vår väg mot Detroit, där hyrbilen väntar för 40 minuters bilväg till Windsor, på andra sidan Detroit river; floden som Uncle Tom korsade i mitten på 1800-talet för att i frihet från slaveriet bygga sin stuga.

Vi skiftar plan i Amsterdam, det går smidigt genom kontrollerna och efter kort väntan är vi på väg över Atlanten i en jumbojet för åtta timmars flygtid.

Jag försöker se film, men Tarantinos film är så noir att den inte funkar för flygplansskärmen, med en dialog som pågår genom en ihållande snöstorm är det heller liksom ingen idé att försöka uppsnappa den i konkurrens med flygplansljuden.

Chicago må vara ”a wonderful town” i sången, men passeringen förbi gränspolisen kräver sitt tålamod och nonchalansen hos de maktfullkomliga är stor; andas in, andas ut.

När vi så ska hämta ut vårt bagage är allas trunk med, förutom vi två målvakters.

Carha3

En målvakt med sin spade, men utan sina skydd. Foto: KAI MARTIN

Beskedet är att de inte lastats ombord på planet i Amsterdam, nästa plan till Detroit har fått problem med motorerna och ställs in, våra bagar är i väntans tider; vi med…

Vi gör en reklammation i Detroit, en vänlig kvinna bakom disken lovar att göra sitt yttersta för att vi ska få vår utrustning, efter att ha förvissat sig om hur utrustningen ser ut (”Yeah, I know, I’ve seen Red Wings on the tv, the pads are huge…”).

Under tiden har hyrbilarna hämtats och väl lastade far vi med fart genom snöblandat regn med destination Windsor.

Tunneln under Windsor river för oss mot målet, ny passkontroll, som går smidigt, till hotellet och incheckning. I morgon väntar en vänskapsmatch mot ett amerikanskt gäng, bara för att få känna rinkens storlek. Men H och jag saknar våra skydd. J, som har bott i Detroit och jobbat på Ford under sex år, har ordnat matchen och fixar fram skydd som vi kan låna. Strongt. Så efter middag down town Windsor på City grill med en accelererande volym från en dj som underhåller de lokala kidsen slukar vi vår mat, vår öl, väljer jag hotellets stillhet och min sömn.

Jag vaknar tidigt efter bara fem timmars sömn, försöker stjäla ytterligare någon timme innan jag ger upp. Vi är fler med samma problem med jetlagen, matchen är också tidigt, så vi masar oss iväg för frukost på Starbucks. Gröt och en dubbel espresso stillar min hunger.

Väl i arenan i de östra delarna av Windsor bestämmer jag mig för att ställa upp för det amerikanska laget, som saknar keeper. Tar den lånade utrustningen, som är lätt sunkig med för stora skridskor och famför allt handskar för en högerhänt.

Carha5

Precis innan premiären och katastrofen på kanadensisk is. Foto: LARS GÄRDEBÄCK

Jag antar utmaningen, välkomnas av gänget och väl på isen är det en katastrof. Skridskorna är antingen inte slipade alls eller med en slipning som omöjliggör för mig att åka, att hålla klubban i högerhanden är en känsla av total maktlöshet. Jag hasar mig fram som om jag aldrig någonsin stått på ett par skridskor, saknar all form av motorik och allt mitt inlärda rörelsemönster är som bortblåst.

Min debut på kanadensisk is i ett amerikanskt lag blir en uppvisning av en pajas. Jag lider, men biter ihop. Släpper mål som en vidöppen ladugårdsdörr, allt är svårt, ingenting enkelt.

Förlust med 8-4, en tröstöl efteråt och dagen går åt till att försöka begripa hur något så invant kan bli så svårt.

Dagen blir förövrigt lång. På eftermiddag vankas en parad med samtliga lag, nära 140 stycken från 14 länder, och det blir en furstlig uppvisning med bankett, mingel, tal från lokala prominenta och slutligen parad på stadens gator, som kantas av entusiastiska kanadensare som hälsar oss välkomna.

Carha4

Ledaren för svenskarna i den stora paraden. Foto: KAI MARTIN

Intrycken är starka, ölen lockar många. Men väl färdigparaderad går jag hem, lite stukad av att mina skydd inte hittat fram och av tidsomställning.

Så väl i hotellfoajén kommer euforin. H:s och min respektive trunk har anlänt.

Spelet kan börja…

Hockeygrabb2

Redo för good old hockey game. (Foto från Schlager 1983: LARS TORNDAHL)

Det börjar dra ihop sig

Posted on av Kai Martin

Jag var knappt nyförlöst sportreporter när jag skickades på det finaste av uppdrag.

Genom bandyn hade jag på något sätt helat en sargad själ efter omplaceringen från nöjet till sporten.

Där kunde jag andas, känna en puls och öppna dörrar till omklädningsrum och med immiga glasögon gå in utan genans eller oro.

det blev Gais bandy, IFK Kungälv, IFK Vänersborg och Villa Lidköping. Galna bandymatcher som svängde som rock’n’roll och där ingenting var avgjort förrän slutsignalen ljöd och domarna, mer än en gång, stormade av plan med ett ”… och detta får man betalt för att göra” i en sur mungipa efter en grinig tillställning.

Ja, bandyn är satt på undantag i Sportsverige.

Synd.

Det är, fick jag snart lära mig, en sport väl all aktning och respekt. Ja, den strider mot en orättvis tillvaro med stora planer som ska vara frusna i ett klimat som blivit alltmer lynnigt vinterhalvåret.

Några få klubbar förunnat är det att ha hallar, men för sportens överlevnad krävs det mer.

Samtidigt är det så, att bandy utomhus under de bästa av betingelser, med fin is och solsken i blick är något av det finast att få som underhållning.

Jag fick det, då 2012, när jag for till Uppsala för den sista av SM-finaler på Studenternas. En match mellan Sandvikens AIK och Villa Lidköping BK, där de förstnämnda var ettriga försvarare av mer än ett SM-guld med en vinnarkultur i väggarna, ja innanför hjälmarna, inpyrt i den svartklädda klubbens själ. Villa försökte för tredje gången i föreningens då nära 80-åriga historia sno åt sig ett första SM-guld.

Marsvåren var som vackrast, Uppsala levde intensivt med de två supporterfalangerna stolta promenerandes mot Studenternas längs med Fyrisån genom Stadsparken med träden i blygsam knoppning. Förhoppningarna hos båda lagens fans var stora, vilda Villa hade gjort ett rasande slutspel där man i kvartsfinalen slagit ut IFK Kungälv i en oväntat jämn matchserie med 3–2 (Kungälv chockstartade med en 9–2-seger, som sedan blev en för slutspel helt tokig kvart med Villa som kvitterar med sin 8-3-vinst, kniper tredje matchen med 9–4, för att förlora med 3–4 efter förlängning i Kungälvs måstematch på Skarpe Nord och slutligen avgörandet i Villa Villekulla med krossen 11–5).

I semifinalen mot Bollnäs var plågsamt jämn, även om den skrevs 3–1 till Villas fördel men matcherna (3–5, 6–5, 6–2 och – efter förlängning 4–3), var stor sportdramatik i varje moment.

Så då finalen. De båda lagkaptenerna håller ett kort anförande till publiken, Villas kapten Jesper Bryngelson säger ”Nu kör vi!”, det entusiastiska vrålet från den förväntansfulla publiken, nedsläpp och Sandviken fullkomlig manglar Villa. I paus stoltserar de svartklädda med 5–1 och matchen är avgjord…

Tror alla. För lingondrickan som Villas spelare dricker i paus är spetsad med dunderhonung. När eleganten, spelmotorn, skridskoskicklige Daniel Andersson har chansen att kvittera till 6–6 på tilläggstid krävs det en mirakelräddning från Joel Othén.

Sandviken vinner för andra året på raken

Vi är nära 20000 som bevittnar detta bandydrama, vi var inte lika många som sedan satt med de stukade silvermedaljörerna, som försökte trösta sig med ljummen pilsner efter matchen.

På banketten gick SAIK-spelarna segerrusiga in, följda av ett slokande gäng bandykillar från Lidköping med nya kostymer som plötsligt satt illa och inte bars med stolthet.

På lördag är det dags igen. Fjärde gången gillt för Villa. Nu mot Västerås. Den här gången på Tele2 arena i Stockholm – med mig framför teven. Tyvärr.

Villa knep, precis som säsongen 2011/12, andraplatsen. I slutspelet gjorde laget processen kort för Vetlanda i kvarten, fick slita lite mer mot Bollnäs (avgörande matchen var målsnål och vanns med 3–2 på bortaplan, men totalt 3–1 i matcher), medan Västerås har fått slita ont för att besegra Sandviken i en målmässigt svängig matchserie om fem matcher.

Nu final. Jag önskar jag kunde ha varit där.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Ny bandyfest. Fjärde gången gillt för Villa? Foto: KAI MARTIN

Från en annan vinkel

Posted on av Kai Martin

Jag har ju haft förmånen att se sport från lite olika vinklar. När jag spelat själv med målet i ryggen som perspektiv över planen och spelet. När jag varit åskådare från någon då vald läktarplats. Som reporter från pressläktaren med lite faciliteter i paus och oftast med en smula regnskydd om det handlar om utomhusarenor.

En del platser ger omfattande kondition, som i Scandinavium och Frölundas matcher. Högst upp i arenan med ett fågelperspektiv, långt från spelet, långt från känslorna och spelarna, men nära till fikat i periodpauserna. Å andra sidan en herrans lång väg ned till intervjuer, omklädningsrum och presskonferenser.

Inget kunde stressa det stackars sportreporterhjärtat så mycket som att sitta och liverapportera matchen, författa en slutsignalstext, rusa nedför läktarnas branta trappor till strax nedanför rinkside för en tv-intervju, därefter hasta till presskonferens och därefter till omklädningsrum – helst båda – för spelarintervjuer. Väl kommen därifrån väntade telefonsamtal från redaktionen som sett matchen på tv och hade vinklar och förslag fjärran från det som man själv upplevt.

Mitt upp i allt detta ska man alltså vara kall, tro på sig själv, ställa smarta frågor och kräva alerta svar för att sedan författa en text som är spänstig och korrekt samt utmanande.

Hm, jag är glad att jag slipper. Det var redaktionell galenskap på hög nivå.

Bandy var ofta min räddning. Jag kunde sätta mig i bilen, tuffa på alla mil till Lidköping eller Vänersborg, emellanåt Kungälv. Lyssna på musik, finna en smula ro innan drabbningarna.

Vid de långa resorna krävdes lämnande av text på plats och många gånger blev det att jag lämnade ensam i Villa Villekullas pressrum, högst upp i arenan där mörkret slöt om mig.

Men jag hade och tog det förtroendet, var noga med att släcka och stänga dörrar om mig när jag gick.

Jag kan doften av arenan, känner kylan från isen, vet från mitt reportage om målvakter i de fem olika elitidrotterna fotboll, handboll, ishockey, innebandy och bandy hur stor en bandyplan är, har känt vidden med ryggen mot mål då jag var med på en målvaktsträningen med Villa, 55 år gammal.

Men jag har aldrig varit på åskådarplats i Lidköpings fina arena.

Nu kom erbjudandet. En vän, bördig från orten, har en bror som sponsrar laget och därför har en loge. Mitt emot reporterholkarna, lite längre ner, närmare isen och med sittplatser, kanske, tio rader upp.

Vi har pratat länge om att åka upp, nu blev det dags och dessutom på vännens födelsedag.

Villa mot Bollnäs. Semifinal tre efter 1–1 i matcher (kross i första 8–1 till Villa, förlust i returen på övertid med 7–8) och likadant i serien 4–2 hemma mot 4–5 borta.

Min kamrat är fritidsmusiker och före detta bandyspelare; han kan musikens passion med samma känslig hjärta och hjärna som idrottens. Det fanns med andra ord mycket att prata om på vägen upp – och på vägen ner.

Väl på plats går jag för att hälsa på Villas sportchef, möter spelare i korridoren. De hälsar artigt trots kort tid innan match, känner igen den gamle bandymurveln och -krönikören.

Jag går över till publikentréerna, vännens bror kommer med brickorna som bevärdigar oss entrén och vi kommer in i bandysalongerna, finrummet för sporten.

Det blir middag, lite att dricka, efterrätt och kaffe.

Det är trevligt, men jag kan inte låta bli att ställa mig utanför det lilla konferensrummet och andas in atmosfären. Redan långt innan timmen före match är det packat och det slutar på drygt 5000 åskådare. Jo, intresset är stort och jag njuter av uppvärmningen, målvakternas spänst och oräddhet, följsamhet och reaktionsförmåga när de peppras med skott för att få igång kroppens alla leder och lemmar.

När matchen väl drar igång är det ett hemmalag vist av bortamatchens misstag. Då, då laget förvandlades till Vilda Villa, bandyentusiasm förvisso, men utan smartness, något som gjorde att det försvarsspel som laget odlat i säsonger och äntligen fått valuta för (minst insläppta i serien) for alla världens kos.

En bortaförlust är kanske inte hela världen, men med en ledning med 7–4, för att tappa den till övertidsförlust… nej, det var inte värdigt tränarnas idoga arbete och försvarstaktik.

Så nu väntade Villa, lät Bollnäs ha boll och bortalaget utmanade. Utan Jesper Thimfors solida målvaktsspel hade det mycket väl kunnat ha varit flermålsledning för Bollnäs.

Bollnäs har sina klasspelare – Andreas Westh, Per Hellmyrs och Daniel Berlin. De vet hur en bandysten ska dras och Bollnäs försvar är svårflörtat. Det vet var Villas farliga David Karlsson och Daniel Andersson är, de kan Johan Esplunds och Magnus Muhréns spelgenialitet.

Men Villa tar mer och mer över spelet, lirkar och lirkar och så spräcker Johan Esplund upp lagets försvar, serverar halven Lars Fall en boll som iskallt med en dragning och lyftning förpassas i mål med drygt sju minuter spelade.

Tålamodet ger ett starkare övertag och tio minuter senare är det Jesper Eriksson som bjuder Mattias Johansson ett snarlika läge som vid förstamålet och det står 2–0.

Två mål från kanske oväntat håll, men en styrka för Villa att ha den bredden och de essen i rockärmen.

Knappt tio minuter senare tar Johan Esplund fräckt hand om en hörnretur och trycker in 3–0 och taket på Villa Villekulla lyfter. Det är ett resolut spel från hemmalaget, som tjusar.

På läktarna, där bandykännarna sitter, smackas det med läpparna. Jo, säger de, Esplund har ju inte rosat spelet den här säsongen, så det är bra att han får den här starten.

Jag instämmer i tanken, har sett för lite av Villas matcher, men de jag sett har denne klasspelare inte visat på just klass.

Christian Mickelsson reducerar, onödigt, efter tafatt försvarspel med 33 minuter spelade.

David Karlsson replikerar och gör ett typiskt David Karlssonmål, är på rätt plats och är skoningslöst, explosivt effektiv.

Bollnäs reducerar igen, återigen håller inte Villa försvarsfokus, och klang- och jubelföreställningen tappar luft som en punkterad sufflé.

Men straffen som Villa får på tilläggstid ger 5–2, som om David Karlsson skulle missa den chansen…?! Lugn och ro för pausvila, alltså.

Det blir umgänge, bandysnack, kaffe och kaka. Jag lovar, mätt i magen kom jag hem, men inte mätt på bandy. Tror inte det går…

Andra halvlek inleds som den första. Bollnäs håller boll, spelar med tålamod, säker vägar och när Petter Björling åker ut för våldsamt slag utnyttjar gästerna tillfället och gör 5–3 tio minuter in.

Sedan följer ett avvaktande spel. Villa vill vist inte gå bort sig, försöker vara noga i försvarsspelet, inte jaga onödig i anfall, söka chansbollar mot mål. Det är taktiskt riktigt, men en smula trist att titta på. Fast nu handlar det om att vinna, att säkra segern och inte flörta med publiken. Klokt.

Så kommer 6–3. David Karlsson, denne ”vackre och genomkloke och lagom tjocke man i sina bästa år”, för att travestera Astrid Lindgrens Karlsson, får inte på världens hårdaste skott på hörna, men den tråcklar sig in med någon centimeter till godo.

Han hinner också missa en straff, eller var det Bollnäs keeper Niklas Prytz som förtjänstfull läste av den? Men ordnar sedan slutresultatet 7–3 med knappt tio minuter kvar av ordinarie tid och Villa kunde knyta ihop vinstsäcken på det vis laget glömde i lördags.

Vi masar oss hem, åker i mörkret, med radioreferatet Nederländerna–Sverige i OS-kvalet, drama där med, innan allt blir klart till Sveriges favör, mil läggs till mil, samtal till samtal och hemkosten.

Så fick jag bandy från ett annat perspektiv. Kanske dags att stå i klacken nästa gång…?

 

Bandydrama

Posted on av Kai Martin

Ibland är det skönt att ha fel och ibland blir det rätt.

Jag skrev en krönika för Villa Lidköpings hemsida efter att kvartsfinalen mot Vetlanda var avpolletterad tämligen enkelt. (Jag hade inför skrivit den här för samma hemsida.)

Av tekniska skäl blev den aldrig publicerad. Men jag ville inför semifinalen – mot antingen Edsbyn eller Bollnäs, matchserien dem emellan var inte klar – förklara att Villa kanske vunnit för enkelt. Att Edsbyn och Bollnäs gnuggats i kvarten, att det var en fördel.

Nå, i första semifinalen krossade Villa Bollnäs, som blev motståndet.

Jag hade alltså fel.

Men…

I den andra matchen blev det sedvanlig bandydramatik där Bollnäs gick ut starkt, Villa kom igen, gick förbi och med sekunder kvar kvitterade hemmalaget Bollnäs och räddade sedan hem matchen via mål på övertid.

Nej, jag såg inte tillställningen på teve, ursäktad av ett 75-årskalas i Köpenhamn som jag inte kunde tacka nej till. Men jag följde matchen diskret emellan de vilda danserna, ätandet, talhållandet och drickandet och fick den klädsamma rodnaden på kinderna av upphetsning som bandyn kan ge.

Så här tyckte jag, hur som helst, inför semifinalen, en text skriven direkt efter sista matchen mot Vetlanda.

Efter urladdningarna med 7–2 och 8–2 i kvartsfinalens inledande matcher mot Vetlanda var det givet.

Smålänningarna skulle knappast låta resultatet rinna iväg igen.

Lika givet var det att Villa Lidköping skulle jobba med svångrem och hängslen. Säkerställa att Vetlanda inte skulle få några chanser, men heller inte jaga i onödan.

Det heter att tålamod är en dygd och den devisen ha Villa Lidköpings spelar inpräntat denna afton i den tredje ronden.

Det behövdes.

 

Ja, Vetlanda kom till Villas andra hemmamatch med dåliga odds. Främste anfallaren Joakim Andersson var med, men satt på bänken, ej ombytt, med gipsad hand efter en skada som skett i det dolda, men på plan i den andra matchen. Inte heller kunde Mikael Nilsson och Robin Folkesson vara med på grund av skador.

Tränaren, forne målkungen Jonas Claesson valde dessutom att satsa på 24-årige Christian Boman istället för tidigare Philip Svensk.

Kanske i desperation, men taktiken var given: Inte en jäkel över bron. 15 mål i baken var kanske tio för många. Så Vetlanda byggde en kåk i gult tegel framför målet.

Villa försökte försiktigt lirka upp det solida försvaret, jobbade på att hitta öppningar att ta sig in och hittade revan som öppnade för 1–0 då David Karlsson förvaltar straffen efter fyra minuter.

Men istället för att Vetlanda öppnar sig, fortsätter det tillknäppta spelet och en slumpmässig omställning ger kvitteringen i 13 minuten.

Jo, jag hade klätt mig i kostym, skjorta och slips. Skorna var putsade för bandyfesten. Men på dansgolvet var det två aktörer som inte bjöd upp, avvaktade som om det inte vara kalas och när bokslut gjordes för halvleken var det i och för sig 3–2 till Villa (med bud på 4–2 efter Daniel Anderssons ramträff på tilläggstid).

Det kändes som om jag var på fel fest.

För någon fart på tillställningen var det inte. Jag förstår Villa Lidköping, som vill spela säkert. Och jag förstår Vetlanda, som vill säkra bakåt för att försöka överraska framåt.

Men bandypartyt uteblev.

Inte heller fanns det tillstymmelse till slutspelsfasoner på plan. Med sin rutin försöker Magnus Muhrén och Johan Esplund jaga på slutspelsandarna, ett försök att väcka sina egna och sina medspelares. Men den där riktiga känslan saknas i den inledande matchserien.

Kanske var det helt enkelt så, att Villa hade den här segern som grisen i säcken och bara väntade på att få knyta ihop den med några mål, som alla visste skulle komma med det där tålamodet.

Och, se, det blev så. Som i ramsan – ettan kom, tvåan kom, trean kom, fyra kommer så småningom, ni vet – så rasslade det till och slutligen kunde Villa ståta med en komfortabel seger med 9–4 i en match som inte är mycket att skriva hem om.

Vetlanda försökte göra sitt jobb för att störa Villa, som gjorde sitt jobb med att punktera den här matchserien. Punkt slut.

Men…

Det räcker inte med det.

Varför…?

Jo, för att det här var för enkelt.

Villa har under de här tre matcherna inte satts på prov, även om det tog en stunds kalkylerande och funderande på hur man skulle riva Vetlandas tegelvilla, som i all hast byggts som ett fort till den tredje matchen.

I slutspel mår lag bäst av att gnugga mot framgång, möta motstånd som gör att laget svetsas samman till en stark enhet.

Därför gör det mig orolig att Villa går till vila medan Bollnäs och Edsbyn får fler tuffa matcher i kroppen. Något som gagnar lagen oavsett vem som går segrande ur den kampen.

Nu står inte Villa på is för match förrän om en vecka. Visst skönt för trötta kroppar att få köra rehab och träna, men det är slutspel! Det ska kännas, det ska brinna i sinnet, det ska finnas en febrig oro i kroppen som ska omförvandlas till energi och laganda som i sin tur gör att vinnarskallarna växer till omutlighet.

Ja, given vinst i den här inledande matchserien och grattis, förstås, till den!

Men den där känslan av att det gått för lätt, vill inte släppa. För i semifinalspelet krävs oerhört mycket mer av Villa Lidköping. Så, pojkar, sov på spikmattor, käka glas och taggtråd, var griniga och tjuriga, släng i dörrar, låt det smälla på träningarna och fokusera – mot den 19 mars med en match i taget. Det är en tuff väg dit. Tro inget annat. Men det är det som är målet.

 

 

När DN kom och hälsade på

Posted on av Kai Martin

Jag vaknar tidigt.

Söndagen försöker fortfarande ruska liv i dagen och jag med den.

Ljuset har kommit. Frosten biter fortfarande.

Jag går ut. Tar stegen nedför trappan, öppnar brevlådan, fiskar upp tidningen och hinner tänka ”Palme, förstås!” när jag inser att jag har en DN i nypan.

Tidningsbudet har alltså levererat fel tidning. Istället för den sedvanliga söndagsläsningen, den invanda, med GP blir det nytänk, nya sidor, nya skribenter.

DN

En gäst ur verkligheten, en röst från då med ekon i dag.

Vad får jag då till frukosten?

Jag, som läst baklänges, det vill säga börjat bakifrån och bläddrat framåt, sedan Handelstidningens dagar. Då, då jag skolades in i tidningsläsandes med att få börja med serierna och sedan sporten.

Jo, lite nya serier, en jobbilaga som inte lockar, en kulturdel med en recension gällande Röhsska museets utställning av Lisa Larssons lergods, hon som var så kär i min far för mer än 60 år sedan att hennes käraste hotade honom med kniv. En utställning, hur som helst, som jag inte tänker missa.

En intervju om det trasiga och inte helt lättbegripliga konstnärsgeniet Lars Lerin av Hanna Hellquist, en återpublicerad anekdot av Umberto Eco, med anledning av hans frånfälle tidigare i veckan, ett gediget resereportage om Kuba och en läsvärd krönika om Olof Palme av Björn Wiman.

Det är mycket Palme i DN den här söndagen. 30 år sedan skotten föll, som tog vår dåvarande statsministers liv. Och de som oskyldigt uppvaknade trott att hat var något nytt, bara för att det grasserar på internet, blir varse att det fanns då med, illa dolt.

Första delen omfattar inte mindre än sidorna 12–27 med texter om Olof Palme, hans gärningar, teorier och redovisningar om mordet och tyckande. Lägg till kulturens tre sidor och det blir omfattande, så som det kanske bör 30 år senare i ett mordfall som berörde inte bara en hel nation, men som heller aldrig blivit uppklarat. Addera dessutom förre ministern Pierre Schoris debattinlägg om försvarspolitik med rubriken ”Fullfölj Palmes oavslutades kamp för kärnvapenfrihet” och vi kan ana att det handlar lite mer än om en skugga från någon forntid.

Sporten var blek. En dåligt skriven krönika om Lars Lagerbäck författad av Johan Esk, en stor text om Hammarbys vinst i bandyn över Sandviken i kvartsfinalens fjärde match och oavgjort i matchserien samt en underhållande, men heller inte så väl författad text om Gustav Vasas färd mot Sälen, skidåkning eller inte, rätt sträcka eller inte…?

Utrikespolitik – bland annat om Robert Mugabe som under lördagen firade sin 92-årsdag och hans befolkning svälter…

Lite allmänjournalistik – en rapport om att hjälmtvång har halverat huvudskador, främst hos barn, något också ekot tog upp i radion i morse, 14 döda svenskar i svininfluensan (har kvällstidningarna missat paniken…?), avsaknaden av experter inom kardiologi kan ge sämre vård för hjärtsjuka och MP:s krav på att ändra ny flyktinglag.

Så DN:s ledare plus chefredaktör Peter Wolodarskis Söndagskrönika, som inte behandlar Olof Palme med en rad, men beskriver flyktingfrågan från hans perspektiv, eller snarare hans familjs.

En kompakt packad tidning, men vanan är stor; jag saknar GP. Får gå till grannen och låna den…

50 år senare – eller mindre

Posted on av Kai Martin

Det var en januaridag att minnas. Solen sken. Graderna hade krupit under noll. Himlen var lika klar som den is som frusit till.

Ett Facebookmeddelande lockade mig till det självklara, att ta med mig mina skridskor, gå upp i bergen, söka mig till Näcken, eller Finns mosse som den också kallas, i Änggårdsbergen.

En kort, men brant promenad med bäckravinen som sällskap på den nu mer asfalterade stigen som leder upp i stigande.

Vi passerar den lilla gången som går mellan husen, där där det en gång rann en bäck som nu rinner genom en kulvert in i det okända. Där, där jag som barn lekte en vår dag, sökte något, klev i, blev blöt och lerig och fick ovett då jag kom hem.

Upp över den bro som är kraftig överdimensionerad för den lilla bäckens flöde, men där vi, då vattnet var fruset, kröp under, tände ljus i mörkret och lät det lilla brovalvet sluta sig om oss.

När jag ser öppningen förstår jag inte hur vi lyckades, men vi var där, skapade vår egen fantasivärld, vågade det som vi inte fick.

Uppe på Näcken ligger isen blank och klar. Den är gediget frusen, klart åkbar och jag snör på mig mina skridskor, känner skären bita i den frusna ytan, rispar upp med den vassa eggen det som naturen så vackert skapat.

Det är en känsla av frihet, de lugna, stadiga skären som bär ut på den lilla tjärnen där jag som barn ishockey spelat.

Is2

Den vackra isen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Det var här som min far skrattade sig fördärvad när jag försökte åka skridskor som 5-åring. ”Charlie Chaplin”, var omdömet.

Mina fotleder var veka som rön, skridskorna saknade stadga och ”benena” blev trötta.

1963 upptäckte jag ishockey på teve. En landskamp mellan Sverige och Norge på någon uterink.

Fascinationen var väckt.

1967 stod jag i mål för första gången med lånad utrustning – berättat sedan tidigare här – och snart hade jag köpt min egen. Då på Stora Dammen i Slottsskogen, men det var Näcken som fostrade mig.

Det var där som vi var varje eftermiddag efter skolan, var dag från bittida till sent spelade hockey, vi ett gäng grabbar med drömmarna som mål.

Vi hade bildat ÄIK, Änggårdens Ishockeyklubb, och tränade, spelade två, fantiserade om spel på högre nivå.

En av killarna hade en far som jobbade som vaktmästare, eller kanske trädgårdsmästare, i Botaniska trädgården, så han ombesörjde så att planen blev skottade eftersom isen vr så tjock att en lättare traktor kunde åkta ut och göra isen fri från snö.

Konerna som mål byttes strax ut mot egenhändigt snickrade målburar med ett tätt nätt för att fånga upp puckarna.

Vi var en hoper grabbar, som spelade.

Jag och Magnus stannade ofta kvar. Då vi var ensamma växte drömmarna. Vi lekte NHL. Han tog av sig sin toppluva och jag min hjälm. Om och om igen ställdes vi mot varandra med tallarna som de folkrika läktarna som beskådade vårt spel, denna envig utan slut, utan förlorare, men alltid med oss som vinnare, trots att vi var duellanter.

Vintrarna blev sämre och isen försvann. Vi fortsatte våra gärningar med landhockey. Några gick till större, riktiga klubbar, spelade i TV-pucken. Bruno, Magnus och jag kom att hamna i MPHC för divison 2- och 3-spel under några säsonger innan andra intressen tog över.

Nu, den där vinterdagen är jag på samma vatten men en annan is. Låter Z ta en bild på den plats där min far i slutet på 60-talet tog en bild där jag försöker rädda.

hockeydamm

Isduellen. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi trodde länge att det var just Magnus som var spelaren i duell mot mig, men det stämde inte. Det är en okänd kille som kommit vägen från Högsbo upp till Näcken. Hans karriär okänd.

Jag vill inte påstå att min spelstil utvecklats, men skydden har blivit bättre.

Is1

Samma plats, 37 år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Kroppen värker, men det ska den

Posted on av Kai Martin

Känner mig öm i kroppen.

Men det är rimligt.

Tränade ishockey i onsdags.

Spelade cup i helgen med start i fredags morse.

Ja, nu ska det ut.

Har haft som dröm sedan jag var liten kille och gjorde min debut som ishockeymålvakt på Stora dammen i Slottsskogen ett par lånade gröna bandymålvaktskydd, en blå galonhandske som stöt och en lovikavante som plock. På huvudet en blå, klassisk ABC-hjälm som jag nyligen fått av farbror Sven i julklapp inhandlad på Fritidsmagasinet som låg på hörnet av Drottninggatan och Korsgatan i Göteborg, granne med den juvelerarbutik han förestod. Jag hade förmodligen också lånat en målvaktsspade.

Skotten var snälla, isare som förmodligen rann förbi mina illa stabiliserade fötter placerade i ett par skridskor utan stadga.

Det var 1967, solen sken och isen var blank; jag var skräckslaget förtjust, hade upptäckt ishockey på teve 1963 och snabbt kommit att älska målvakter.

Drömmen blev allt starkare. Jag köpte målvaktsskydd för mina surt förvärvade slantar genom försålda jultidningar. Utrustningen kompletterades, Jofa ansiktsmask, Jofa svarta benskydd, Jofa plock och stöt i vinröd galon. Axelskydd. Armbågsskydd. Suspensoar. Byxor. Ny hjälm.Hockeygrabb

Kungsbackafjorden, julen 1968. Kai i mask. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

På högstadiet satt jag och ritade serier, tre rutor, med mig som målvaktshjälte i Madison Square Garden, fullsatta läktare… Men, jag kunde ju inte ha mitt fulla efternamn på ryggen. Det fick bli mitt andra förnamn, Martin, med den kanadensiske keepern Seth Martin som förebild.

Strax efter att jag börjat spela gick kompisarna runt och knackade dörr. Det skulle bildas ett GP-pucklag av granngrabbar, Änggårdens IK och de undrade om jag ville vara med som målvakt. Såklart!

Vi tränade på Näcken, den lilla tjärnen i Änggårdsbergen, var ett rejält gäng killar i olika åldersklasser. Väl i GP-pucken var jag reserv. Göran, som var två år yngre än jag, var så mycket bättre (gick sedan till Bäcken och spelade tv-pucken 1973, var klubbens a-lagshopp innan han slutade som 18-åring). Vi mötte Kållered SK och åkte ut i första matchen. Men vi blev inbjudna att spela mot laget ute i Kållered i deras rink med naturis. Då fick jag göra min debut, 3–3 i strålande sol som jag konkurrerade med.

hockeydamm

Näcken i Änggårdsbergen, träning och åter träning. Bilden är från 1969.

Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Vi hade Frölundas tröjor, men efterhand så syddes de om. Ömma mödrar sydde över Frölundas gröna revärer mot blåa och Frölunda skiftade plats med Änggården.

Andra året (1969) som vi var med i GP-pucken var jag sjuk. Ny förlust och ÄIK skingrades för vinden. Vi fortsatte med dammhockeyn och med de växande drömmarna. Några gick till riktiga föreningar.

ÄIK

Ett lag 1969. Foto: ROBERT LÖWEN-ÅBERG

Jag försökte med Hovås, spelade någon match efter några träningar, men utan att få fäste.

I gymnasiet tränade jag med Mölndal, men var så usel att jag placerades som ickespelande femtemålvakt. Men en skolkamrat lockade över mig till Mölnlycke-Pixbo HC. En tränare tog mig till sitt hjärta och såg väl att det fanns något slags talang i den 16/17-åriga killen.

Det blev en säsong i B-juniorerna, lära och lära av misstagen. Blev bättre, tränare ville att jag skulle fortsätta kommande säsong. Spelade mot Frölundas a-juniorer och åkte på min första förnedring, förlorade med stora siffror inför mina hånskrattande kompisar på läktaren.

Men jag gav inte tappt. Blev a-lagsmålvakt. Stod i division 3, gick upp med dem i division 2, mötte Ulf Sterner som spelande tränare i Vänersborg och förra Frölundaspelarna Totte Hedlund, Kjell-Ronnie Pettersson och Svante Granholm i Kungälv. Åkte på storstryk, men satte ändå en ära i att möta dessa legendarer.

1979 var MPHC:s saga över. Min forne tränare tog med mig till Tynnereds juniorlag, där jag var med som överårig. Mitt fokus hade väl skiftat, eftersom musiken slagit klorna i mig, Kai Martin & Stick! hade bildats.

Men… jag ville aldrig lämna hockeyn. Tynnereds a-lag blev verklighet, men den lades ner lagom till säsongen skulle starta 1983. Det blev Chalmers Blue McRangers, fortfarande division 3, så småningom degradering till fyran och till och med till femman.

Hockeygrabb2

Ur Schlagers novembernummer  1983 med den sjungande hockeymålvakten.

Foto: LARS TORNDAHL

Vi gjorde comeback i fyran innan jag slutade 1992 och aldrig trodde att jag skulle återvända till sporten jag brann för. En gång om året fick jag plocka på mig skydden, när Chalmers Blue McRangers utmanade de slocknade stjärnorna.

Men undrens tid var inte över. 1997 på hösten blir jag ombedd av GT att skriva om kostnader för nya respektive begagnade hockeyskydd för småglin. Halvtrist, tyckte jag, men för att muntra upp det skrev jag om en fin bok om hockeyns hall of fame och en krönika om mina drömmar, att om jag vann en ansenlig summa pengar skulle jag köpa en flång ny målvaktsutrustning och drömma om alla räddningar jag aldrig skulle komma att göra, stå framför spegeln och göra som jag gjorde då jag var liten.

Det publicerades på en lördag. Måndag morgon klockan nio ringer det. En röst förklarar på klockren göteborgska att han är från Frölunda och att de tänkte förverkliga mina drömmar.

Jag trodde han skämtade, men det var elitlagets marknadschef och han ville ha med mig som målvakt i den sponsorhockey de hade varannan fredag (det har utvecklats till varje fredag, men utan den lunch som tidigare bjöds). Jag tackade ja, fick låna skydd, var tvungen att skriva om min comeback och spelade i ett och ett halvt år innan suget efter ”riktig” hockey blev för stort. Min dåvarande fru sa ”ring en klubb”, efter åttonde samtalet fick jag napp, blev en i IK Raids team, kom på första träningen och möttes av kommentaren ”åh, ett såll” och på den vägen är det. Jag har varit klubben trogen sedan hösten 1999 och har för avsikt att spela min sista säsong den som kommer, det vill säga som 60-åring.

Hockeygrabb3

Sållet gör comeback. Foto: LENNART REHNMAN/GT

Det har blivit oändligt mycket hockey sedan dess. Nya skydd har köpts och jag började hösten 2000 spela morgonhockey med kamratgänget Uppbackarna. Hamnade i tidig augusti 2001 på is landslagsspelare och NHL-stjärnor som Calle Johansson, Pebben Alexandersson och Daniel Alfredsson, där jag näpsade den senare åtta gånger av åtta försök. Jag ska aldrig möta honom igen.

Jag kan spela hockey upp till fem gånger i veckan och njuter oftast, även om jag kan se topplocket gå emellanåt av besvikelse över mitt eget eller medspelarnas spel.

Men jag är med.

För knappt ett år sedan frågade jag några hockeyspelande vänner om det fanns möjlighet att åka med deras veteranlag till Kanada och det VM för klubblag som ska spelas där våren 2016.

Jag fick ja, biljetten är betald och turneringen startar första veckan i april. Den 2 april lyfter vi i Partille Oldboys för spel i Windsor, tvillingstaden till Detroit, i södra Kanada. En dröm går i uppfyllelse.

Vi försökte spela ihop oss i helgen i turneringen Tre Dagar i Götet, men blev stryklag. Fast min inledande match mot Nybro var briljant med hur mycket räddningar som helst. Hoppas den formen sitter i sig om en dryg månad.

Kai59

Glad keeper på väg mot sina drömmar. Foto: KAI MARTIN

KPHM t/r

Posted on av Kai Martin

När vi närmar oss tunneln håller jag andan. Av förtjusning.

Så många år, så mycket drama, så mycket slit och så mycket fördärv för några kilometer tunnel genom Hallandsås.

Det går på ett ögonblick. Vi är förbi, stannar, som i nästa andetag i Helsingborg och när jag ska berätta om Lund är det tillfället strax också över.

Så bron, den väldiga och vid Kastrup tar tågresan slut. Bussen slussar oss in mot København och Hovedbanegård. Vi tar våra väskor (i sällskapet av olika dimensioner och viktklasser) och lotsar oss till hotellet ett halv stenkast från stationen.

Rummen är inte klara, men vi är redo för Byen.

Jag reser för första gången på år utan min hustru till den staden som är hennes och som kommit att bli min; det känns annorlunda.

Men vant är det med ressällskapet P&P, duon som jag tillsammans angjort Edinburgh, Glasgow, London i omgångar och Berlin.

Vi har tagit sikte på Suedes konsert på DR Koncerthus på Amager, men ska vi resa ska vi göra det till mat och sport tillikaledes.

Vi lämnar väskorna i bagagerummet på hotellet, för rummet är inte klart. Hungern har satt något slags grepp om tillvaron, så vi kliver ut mot Vesterbrogade och vid ett gathörne där den det klassiska stråket möter Helgolandsgade smiter vi in på en shawarma och äter inte helt hälsosam kost.

Mätta tar vi oss åter mot Hovedbanegården för att rådfråga om bästa turen till Rødovre. Efter lite dividerande inser att vi att singelbiljetter är det bästa, irrar oss rätt till buss 6A och sitter snart med destination Rødovre Skøjtearena.

Vi slussas ur Köpenhamn via Vestebrogade, Roskildevej, förbi Frederiksberg, Zoo, Damhussøen och in mot Rødovre. Det vankas dansk elithockey, derby mellan Rødovre Mighty Bulls och Gentofte Stars i Metalligaen. Gratis, visar det sig, eftersom evenemanget är sponsrat.

KphmPP3

Stefan Ridderwall sista utpost i en liga långt bort men ändå nära. Foto: KAI MARTIN

Vi får se en fullsatt arena (3500) och ett spel som kanske höll svensk division ettklass. I Rødovres mål Stefan Ridderwall, som utstrålade känslan av att ha kommit fel, men som gjorde sitt jobb. I motståndarnas mål den 166 centimeter långe finske keepern Teemu Seppänen. Han är, trots sin ringa längd, fantastisk. Kompenserar bristen på räckvidd med ett positionsstarkt spel och blixtrande snabba förflyttningar.

0–0 i första perioden. 0–0 i andra.  Jo, det är sövande trist hockey där Rødovre som det bättre laget dominerar utan att sätta spets på sina anfall. Några pilsner i pausen muntrar upp och kanske fick spelarna det också.

Så när tredje perioden inleds i boxplay är det gästande Gentofte som tar chansen och på något av sina få chanser gör 0–1 där Ridderwall inte hinner med i sidledsförflyttningen och på det direktskott som följer.

Men det blir lite ketchupeffekt och hemmalaget fixar segern till 3–1 så småningom.

Vi tar bussen åter mot Byens, checkar så in på hotellet, får ett spatiöst men ordinärt trebäddsrum, installerar oss och tar en siesta, fräschar till oss och går slutligen ut, väster på Vesterbrogade och mot det bokade bordet på Les Trois Cochons på hippa Værnedamsvej.

Det är fasta menyer, man får det man får. Men åh, så gott. Vi väljer samtliga torsk till huvudrätt, gör volter av förrätterna och viftar på öronen åt desserterna. Servitriserna är tillmötesgående, flinka och när vi tumlar ut är vi mätta, belåtna och förtjusta.

Vägen tillbaka går i skyltfönstrens tecken, titta lite där, kika lite där. Skivhandeln med andrahandsplattor väcker P&P:s glädje, noteras och ska återkommas till.

Dag ett avslutas. Dag två inleds med frukost.

Vi gör stan, Strøget delvis, men vi inleder efter promenaden förbi Rådhuspladsen med att gå in på Vestergade, inser att Kransapolski, det anrika haket, är lukket och irrar vidare på gator och torg.

Jag tar en kik på kläder, min vana trogen, trumfar igenom en kik på Illum som är stadd i förändring, går på toa, möter upp de andra som konstaterat att mittemot de stora varuhuset ligger elektronikvaruhuset Fona, som inte bara bjuder på prylar utan också skivor; jag kommer ut med favoriten Lars Hugs senaste och en tiotummare med David Bowie.

KpHMPP4.jpg.exporting

Också på film.

Vi hamnar efter irrfärder och missförstånd på fiket Coffee Industry (hörnet Kristalgade och Filostræde), mitt emot St Petri, varuhuset som blev hotell. Hänger där för en fika som blir lojt lång medan det sprejande regnet gör hela Köpenhamn till ett fukthål.

Jag har fått vittring, tar P&P mot herrbutiken Herrernes Magasin David K för frestelser. P gillar kläder, P inte alls, bär dem till nöds. Men butiken är sevärd oavsett och det finns några reakostymer där ryckningar plötsligt börjar uppstå i Visakortet. Men jag stillar min iver och låter trotsigt förnuftet ta över.

Vi ska nu försöka balansera dagen med mat mot framtiden och kvällens begivenhet med Suede.

Men öltarmen suger och av en slump kommer vi till Brew pub på Vestergade, slinker in, beställer och får oss till livs samtidigt som hungern inte kan stillas hos P&P annat än mot en beställning.

Ölen är furstelig, lokalt producerad och väcker mersmak. Vi kommer inte därifrån förrän ytterligare två är testade och jag känner att jag borde ta hit min äldste son som är konnässör.

KphmPP5

Inga armbågar på bordet! Foto: KAI MARTIN

Tillbaka till hotellet, lastar av våra kassar. Jag har smitit in på Røda Kors genbrugsbutik på samma gata som puben, köpt två skjortor som lockade för totalt 150 danska.

Kvällen kommer, vi söker oss upp mot Nørreport för metron mot Amager. Nu är det jag som är hungrig och turistfällan Italiano Pompei vid Kultorvet bjuder på pizza mega grande och något rött. P&P hänger på och sedan är vi på väg.

Vädret är otjänligt, vindbyarna dramatiska och vi hukar vår väg fram mot fantastiska DR Koncerthus – en byggnad som krävt sin tribut, avsked och skandaler, men som färdigställd är lätt att tjusas av; så gör vi och tar in arkitekturen och senare konserten, som jag skriver om på annat ställe.

Helt kort bara – Suede presenterar sitt nya album ”Night thoughts” till Roger Sargants film baserad på musiken och inspirerad av texterna; spelandes bakom filmduken får vi hela plattan, därefter en hitparad som heter duga.

Suede2

En stunds magi. Foto: KAI MARTIN

Efteråt, ute, är stormen elakare. En lång kö till biljettmaskinen, tåg som vi kunde hunnit med passerar, men går ändå tätt nog. Vi tar oss åter till Nørreport, skiftar till S-tåget mot Hovedbanegården för den nätta promenaden till hotellet, en øl i baren och sedan godnatt.

Dagen efter; vi packar, äter en stabil frukost, går till skivbutiken vid Vesterbrogade, P&P fyndar, vi tar sikte mot Nationalmuseum på Ny Vestergade, ser utställningar, drabbas av ”De hvide busser”, fikar, andas ut och lämnar muséet efter några väl förvaltade timmar.

På vägen tillbaka köper vi smörrebröd vid butiken i SAS-huset mittemot stationen, lastar på några øl och vi är redo för återfärden mot Göteborg.

KphmPP1

Farvel, København. Foto: KAI MARTIN

Vi är tidigt ute, har köpt biljett för tåget mot Malmö. Hamnar på ett till bristningsgränsen fyllt pendeltåg. Kliver av på Kastrup för skifte och kontroll, det går hyfsat för oss med id och som svenskar. Ny kontroll vid Hyllie, där poliskvinnan tittar på våra leg och i våra ögon, jag undrar hur många hon kommer komma ihåg efter dagens slut; ”inte många” erkänner hon.

Strax efter kommer tullen och vill ha bekräftelse på var och ens bagage.

Vid Malmö station har vi en halvtimme till avgång norrut mot Göteborg.

Vi slår dank, hämtar luft, pratar, tittar på böcker, kliver så på tåget, väntar på en konduktör att checka våra biljetter, ser honom rusa förbi hela resan, äter vår matsäck, dricker olovandes vår öl, kommer hem.