Låt mig ta det positiva först.

Frölunda visade i större delen av första perioden upp ett spel som jag, och säkert också tränaren Roger Rönnberg, eftersökt hela säsongen. Hög press, bra fart och ett kompakt försvarsspel. Det gav också utrymme för mängder med chanser och första fem var ett konstant tryck mot tjeckiska Liberec.

Men första målet skulle dröja, inte enbart för att den tjeckiske målvakten Jaroslav Janus spelade bra. Frölunda må i den här matchen utövat ett större tryck mot kassen, men effektiviteten brister. Först 13.58 kommer det förlösande 1–0 från Pontus Widerström efter en tilltrasslad situation. Men med mål kommer också pyspunka för Frölunda. Med nära en minut kvar utnyttjar motståndarna Frölundas stressade defensiv, ett skott från blå slinker in och visst borde Johan Mattsson klara ett skott som till synes går rätt igenom honom.

Frölunda förlorade mot Liberec. Foto: KAI MARTIN

Oaktat vilket, så borde Frölunda med 14–5 i skott prestera bättre offensivt. I andra utjämnar tjeckerna spelet. En straff efter knappt en och en halv minut hade kunnat straffa Frölunda, men den slarvades bort av tjeckerna. Det var emellertid inget som slog ned tjeckerna, som mer och mer jobbade mot Frölundas kasse och satte press på hemmalagets försvar. Ändå var det Frölunda som åter kunde ta ledningen med sin specialuppställning vid powerplay. Mycket riktigt hittar Ryan Lasch en diagonalpassning till direktskjutande Victor Olofsson.

Det får igång Frölunda, som fortsätter med sin höga press och radar upp mängder med chanser. Men antingen så spelar Janus strålande alternativt saknas skärpan hos Frölunda. Fler mål blir det inte.

Istället inleder Liberec med att kvittera efter knappt fyra spelade. En rörig situation där pucken spelas in framför Frölundakassen och tar på en skridsko och in i mål. Frölunda kräver granskning, men den förändrar inte faktum. Kort därefter åker Simon Hjalmarsson på en smäll mot halsen och tvingas utgå. Ett tapp på en stabil spelare, som blir kännbar för hemmalaget.

Ryan Lasch radar upp ett gäng chanser och Jaroslav Janus höjer plötsligt sin nivå väsentligt. Så när det ringer nästa gång är det tjeckerna som går upp i ledningen efter knappt halva tredje spelade. Kvitteringen låter inte vänta på sig när Ryan Lasch dryga minuten senare gör mål. Men slarv i försvarszonen direkt efter tekning ger tjeckerna en chans de inte försitter. 3–4. Det är ett resultat som jämnar ut matcherna, efter Frölundas seger hos Liberec. Kvitterat och Frölunda går vidare. Laget spelar desperat, dumpar puck, stressar och bär inte på det lugnet som ger stabilitet i försvar som anfall. Men Ryan Lasch lyckas ändå kvittera 16.41 efter att sekunderna tidigare haft ett jätteläge som Janus räddar mirakulöst.

I ett försök att ta ut målvakten drabbas tjeckerna av för många spelare på isen. Men utvisningen till trots plockar de målvakten, lyckas få Joel Lundqvist utvisad för en onödig fasthållning med 1.20 kvar. Med 56 sekunder kvar tar laget åter ledningen och åter är det ett skott som Johan Matsson ska ta.

Förlängningen går sedan i Liberec favör och de dubbla CHL-mästarna är ute för den här gången.

Så… Frölunda kämpar fortfarande med sitt spel. Men positivt är att det åtminstone större delen av matchen var ett spel där det fungerade över hela banan. I anfallszonen är emellertid laget lika vekt framför mål som i försvaret. Det straffar duktiga motståndare skoningslöst – oavsett om det är i SHL eller CHL.

När Roger Rönnberg kom till Frölunda 2013 jobbade han stenhårt med att genomföra sin spelidé, det vill säga vårdandet av pucken, oavsett om det var i försvars-, mitt eller anfallszonen. Han gnuggade verkligen sina backar i kreativt, defensivt spel där pucken inte skulle slarvas i väg, där lösningar med puck och pass alltid skulle öppna för anfall genom klokskap och inte desperation.

Frölunda firar. Foto: TOMMY HOLL

Det är något som hållit fram till i år. Hittills den här säsongen har försvarsspelet och den tidiga uppspelsfasen var oroligt och definitivt kännbart för hårt checkande motståndare. Börjar ett, säg,  HV71, Växjö eller Skellefteå gnugga på i anfallszon tappar Frölunda sitt defensiva spel, backarna blir stressade, deras kedjekamrater åker vilse och plötsligt blir det målchans eller värre.

Mot Växjö i torsdags var det ju jämnt i två perioder, men som bekant spelas elithockey i regel över tre perioder. Det glömde Frölunda av, som tappade slutperioden till ett nesligt 7–3 som slutresultat till hemmalaget Växjö.

Linköping är ju ett lag som i år borde kunna konkurrera om SM-guldet, men som inte fått spelet att stämma. Det var alltså två lag som båda lider av att inte ha hittat rätt och som blir straffade för det.

Men när Linköping trummar på i den gren som oftast varit Frölundas styrka, att starta första perioden med fart, fläkt och energi, vilar hemmalaget på hanen i Scandinavium.

Spelet jämnas ut och chanserna fördelas mer balanserat åt båda hållen, men när Victor Olofsson direktskjuter på en smeksamt pass från Lias Andersson, ja, då hinner inte Jonas Gustavsson upp med sin plockhand.

När sedan junioren Jesper Emanuelsson SHL-debuterar som målskytt med en knapp minut kvar av perioden är det inte helt oförtjänt.

Frölunda hade då fått ordning och balans på sitt spel över hela banan, något som höll i sig i den inledande första halvan av andra perioden. Med en ketchupeffekt av rang utökade Frölunda sin ledning till både 3–0 och 4–0 inom loppet av 15 sekunder (!) när första Ryan Lasch prickskjuter i powerplay och Simon Hjalmarsson petar in sitt första SHL-mål för året.

Sorti för ”Monstret” i målet och in med reserven Jacob Johansson, som genast sattes på prov. Men som därefter fick en rätt lugn eftermiddag då Frölunda plötsligt tappade fokus på sitt spel. Som tur var lyckades inte heller Linköping hitta rätt i sitt spel och när väl chanserna kom stod Johan Mattsson förtjänstfullt i vägen, som lyckades hålla sin andra nolla för säsongen.

Positivt för Frölunda med seger. Men fortfarande har laget mycket jobb kvar innan spelet klickar, främst i försvarszonen.

Ja, det är tidigt på säsongen. Trots att vi skriver mitten av oktober. Ja, det är ett gäng omgångar kvar av säsongen. Och ja, förra året visade Frölunda starkt sina kvaliteter fram till årsskiftet för att sedan leta formen hela vägen genom slutspelet.

Men… så här långt har laget problem. Framför allt försvarsmässigt, där slarv blandat med markeringsmissar och framför allt en ovilja att låta det göra ont – ja, både för sig själv och motståndarna – blottar ytor som ger chanser om och om igen.

I ”derbyt” mot HV71, svenska mästarna, blev det återigen tydligt.

Frölunda inleder, som vanligt, starkt. Men förmågan att skapa press är inte samma sak som att skapa målfarligheter. De få möjligheter som kom var en enkel match för Linus Söderström i målet, som jobbar lugnt, täcker av väl och bjuder på minsta möjliga glipor.

Så blir det istället HV71:s Max Wärn, som vid en spelvändning, gör 1–0. Hur? Ja, en chansbrytning från Rasmus Dahlin i offensiv zon öppnade för det, som inte blev bättre av Matt Donovans liknande manöver i försvarszon, som möjliggjorde för Martin Thörnberg att enkelt manövrera pucken i sidled till målskytten.

0–1. Foto: TOMMY HOLL

Då hade Johan Mattsson i Frölundas mål räddat sitt lag vid flera tillfällen, men han lyckades också ställa till det bakom mål; en situation hade genom tur och skicklighet i och för sig redde ut.

I andra perioden ökar tempot, det blir därmed mer chansartat. Men det är framför allt gästerna som behåller trycket när Frölunda vägrar ge sig in i svidande närkamper. Gång på gång är det HV-spelarna som går ur situationerna med pucken under kontroll. Gång på gång får Johan Mattsson räddat sitt lag.

Ändå är det Frölunda som genom en revanscherande Matt Donovan kvitterar och därmed skapar – åtminstone siffermässigt – en jämnare match.

Men i tredje perioden är det HV71 som växlar upp. 1–1 blir 1–2 via en soloprestation som Mattias Tedenby ska premieras för, men återigen är det ett försök till brytning, nu i mittzon, som skapar möjligheten.

1–2. Foto: TOMMY HOLL

1–3 är snöpligt, ur Frölundaperspektiv. Viktor Ejdsell snor pucken, snirklar in och sätter pucken högt till vänster om Johan Mattsson, som har en hel del att fundera över. Samtliga mål kom på plockhandsidan. Förvisso högt, men…

Skottstatistiken (19–32) visar vilket lag som hade mesta vilja. Det syntes dessvärre också mer än i statistiken och i slutresultatet. Frölunda spelar vilset och utan stadga – och jag kan inte låta bli att undra vad förlusten av kulturbärare som Nicklas Lasu, Robin Figren och Patrik Carlsson har inneburit. För att inte tala om Johan Sundström.

Frölunda har genom säsongerna haft en stor genomströmning av spelare. En del faller ifrån. Nya kommer till. Ja, med Roger Rönnbergs spelidé får man kontinuitet. Men just nu känns det bara som Joel Lundqvist är Frölundas hjärta och han är som spelare inte riktigt frisk, något som var tydligt mot HV71.

Roger Rönnberg har en hel del att jobba med med sitt juvenila lag. Framför allt måste det börja göra ont. Nu undviker för många momenten där slitet framför både det egna och motståndarnas mål skapar momentum för Frölunda. Just nu är det bara förlusten som svider.

Kanske blir det bättre efter jul den här säsongen.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen: Göteborg är en fantastisk stad med tusen och en möjligheter för den hågade. För den som önskar roas, för den som vill söka en krydda till vardagen, till livet.

Som denna septemberlördag som är lynnig vädermässigt som en aprildag, men också fylld av händelser som det är svårt att ducka för.

Som IFK Göteborg mot Jönköping Södra, matchstart 14.00, där vädret lekt tjuv och rackarspel, men hämtade andan vid nedsläpp och bjöd på uppehåll och med tiden en alltmer envetet värmande höstsol.

Blåvitt har inte rosat den här säsongen. Tränarbyten och ständigt skifte i kanske ett lags viktigaste positioner, backlinjen, bäddar inte för tipptoppspel och nye tränaren Alf Westerberg fick klara sig utan assisterande tränaren Torbjörn Nilsson, som drog av hälsenan tidigare i veckan i ett försök att lira fotboll med sina adepter.

Laget backas av ett starkt och vackert supporterstöd. Tillsammans med Joel Almes inmarchlåt ”Snart skiner Poseidon”, allsvenskan vackraste, är det ju en omfamnande styrkekram att känna inför match, för stolthet, för glädje, för mod.

Inledningsvis är det tålamod från göteborgarnas sida. Inget chansspel, tillbakaspel ned till sitt position, upp med bollen igen. Allt i ett försök att lirka upp motståndarnas kompakta spel. Jönköping Södra bjuder emellertid inte på några blottor, täpper till alla möjligheter och tålamodet tryter definitivt när Jönköping Södra kommer upp i ett av sina få anfall, som i den 16 minuten belönas med 0–1.

Blåvittspelarna viftar för hands, men försvaret stod passivt när Dzenis Kozica får på en rökare, som Pontus Dahlberg saknar möjlighet att ta.

Kikar man på bollinnehavet så regerar IFK Göteborg. Chansmässigt likaså. Visst, Sören Rieks kanon i ribbans underkant i 26 minuten var värt ett bättre öde. Men övriga möjligheter är försiktiga och av ett lag som inte riktigt tror på sig, där tvivlet kväver tilltron i de avgörande situationer.

Ja, Patrik Karlsson Lagemyr, som gör sin första start för säsongen, är irrationell och lurig. Men också en bit ifrån att skoja skjortan av sina motståndare.

Sebastian Eriksson, med Blåvitts största fajterhjärta, sliter kopiöst och blandar bländande teknik med ett all in-spel som emellanåt känns väl riskfyllt.

Det är Jönköping Södra som går av planen i halvtid med sitt mål och Blåvitt med huvudbry.

Nu gör Patrik Karlsson Lagemyr den befriande kvitteringen rätt snart in i andra halvlek när han tar tillvara på Emil Salomonsson inspel och placerar distinkt bollen till höger om Anton Cajtoft.

Första matchstarten för Paka och första målet för säsongen. Foto: TOMMY HOLL

Med fortsatt bollinnehav var det bäddat för en Blåvitt seger, men det går grus i maskineriet gång efter annan.

När sedan Anton Cajtoft tvingas ge upp i 74 minuten på grund av en knäskada lämnar det möjlighet för IFK Göteborg att säkra tre poäng. Francisco Mancilla kommer in ouppvärmd och hamnar snart i svårigheter. Sören Rieks utmanar i en duell, får med sig bollen och lobbar den i ribban – igen! Men mot matchens slut står det klart att inte heller Francisco Mancilla kan fortsätta matchen. Ett skadat lår omöjliggör spel och in kliver lagkaptenen Tommy Thelin med målvaktströjan och -handskar.

Men situationen att utmana försitter IFK Göteborg fullständigt. Ja, Jönköping Södra parkerar skickligt sin gröna buss. Av det givna matandet av långbollar på Mikael Boman för att skapa oroligheter i motståndarnas försvar blir det intet. Istället tröstlösa tillbakabollar till Pontus Dahlberg.

Så spelar bara ett ängsligt lag, inte ett änglalikt.

MOT NY ARENA

För den definitivt fotbollstokige väntade ju avspark mellan Häcken och Elfsborg på Bravida arena klockan 16.00. Den från fredagen uppskjutna matchen skulle nu avgöras. Men något måtta får det vara, så en promenad mot Scandinavium, lite mat på vägen och sedan matchen Frölunda mot Mora.

Frölunda har siktet inställt på en topposition i SHL. Nykomlingen Mora vill befästa sin plats i ligan, kommer spela efter sina resurser, täppa till spelet för motståndarna och förlita sig på sitt försvarsspel och sin målvakt. För dagen var det Christian Engstrand som stod i Moras mål och det skulle bli avgörande.

Frölunda inledde snabbt och effektivt. När Joel Lundqvist efter kort tid serverades en macka, nöp han till direkt. Men Christian Engstrand var snabbt med och snodde den vackert i plocken.

Med självförtroende i ryggen höll han Frölunda stången helt i första perioden. Precis som Johan Gustafsson i andra kassen. 0–0, alltså.

Här kunde kanske Frölunda kunnat spela ut lite mer, visat lite större iver att ha puck och bredda spelet snabbt och distinkt. Allt för att skaka om Mora. Men i andra hade motståndarna hittat rytmen. Så när laget äter sig fast i Frölundazonen blir det till ett läge som ger matchens första mål. Emil Bejmo utnyttjar effektivt Johan Gustafsson bristande uppmärksamhet och trycker in pucken 6.56 in i andra. Ja, i den positionen som Frölundakeepern står ska han täppa till efter stolpe och is. Men som jag ser det förlorar han en millisekund av fokus, som gör att han släpper den där glipan.

Han får mer att göra sedan och i en dubbelräddning av den mer gymnastiska sorten fredar han målet och revanscherar sig rejält.

Akrobatisk insats räddar målet från påhälsning. Foto: TOMMY HOLL

Samtidigt finns det mycket att jobba på i hans spel, som jag upplever som väl chanstagande, och framför allt i de returer som han sprider.

Frölunda straffar sig onödigt med flera utvisningar och efter två perioder är det Mora som står fast vid sin 1–0-ledning.

Men hemmalaget, med ett fantastiskt stöd från sina fans, trummar på. Efter nära fem minuter i tredje perioden gör Sean Bergenheim just den där sidledsförflyttningen, som gör det jobbigt för Christian Engstrand, snyggt framspelad av Simon Hjalmarsson.

När Ryan Lasch sedan på egen hand prickskjuter 2–1 en bit in från blå är saken klar. Åtminstone verkar det så med ett självgott Frölunda, som inte jobbar klart matchen.

Det gör att vilt satsande Mora, som tar upp sin keeper med nära tre minuter kvar, äter sig in i situationer. Visst, några gånger har Frölunda chansen att avgöra. Men utan skärpa går det inte. Så istället är Jacob Lagace som kvitterar i en ytterst tilltrasslad situation med båda lagen i, kring, över, framför och bakom Johan Gustafsson när det bara är elva sekunder kvar av ordinarie speltid.

Så matchen går till förlängning där det inte hinner gå en minut innan den är över.

Ryan Lasch har siktet inställt och trots att Christian Engstrand, 183 cm, pressar sin väldiga kropp mot stolpe och ribba hittar den amerikanske snipern det lilla, lilla utrymmet som krävs i krysset för att pucken ska smita in och trilla ner bakom mållinjen.

Rättvist…?

Tja, sett till puckinnehav och chanser. Men Frölundas spel behöver skärpas till några snäpp för att klara sin målsättning. Men… det är ju 51 omgångar kvar att spela om.

När Frölundas tränare Roger Rönnberg samlat sitt manskap är det inte samma gäng som han lämnade i våras efter sortin i slutspelet. Mängder med spelare har droppat av, mängder har kommit in.

Några saker är dock säkra. Joel Lundqvist är kvar och är motorn i lagbygget, klubbens själ och hjärta, som ställer höga krav på sig själv och lika höga krav på dem han spelar med.

Till detta Roger Rönnbergs förlängda kontrakt. Han har grejat två CHL-guld, ett SM-guld och det med ett lag som från en säsong till en annan inte ser likadant ut. Det gör man bara med en skarp idé om hur spelet ska spelas och vad som krävs av varje individ.

Nu kontinuitet i detta hans arbete. Bra.

Frölunda har haft en god start inför premiären i CHL, som ju är en bättre form av träningsmatcher just för att grundserien gäller något och i synnerhet för Frölunda som gärna försvarar sin senaste titel.

Fredrik Petterssons 1–0-mål sitter perfekt. Foto: TOMMY HOLL

I matchen mot Zürich, med förre frölundaiten och favoriten Fredrik Pettersson, gnisslade det emellertid betänkligt. Just Fredrik Pettersson såg till att på pass från Robert Nilsson göra 1–0 till gästerna efter en försvarsmiss. Matchen gick länge i Zürichs favör med strongt målvaktsspel från Lukas Flüeler och ett friskt offensivt satsande lag. Men Frölundas driv och kraft vägde så småningom över vågskålen till hemmalagets fördel.

Joel Lundqvist, Frölundas motor, hjärta och själ, kvitterar sent till 4–4. Foto: TOMMY HOLL

Ändå höll det på att gå åt pipan med ett sent mål av gästerna, åter igen en försvarsmiss, innan ännu en senare kvittering och så småningom vinst på övertid av Ryan Lasch.

Med återvändande Ryan Lasch och Max Friberg har Frölunda ett starkt vapen i powerplay. Frölundas första och andra mål var snudd på identiska, där de båda låg bakom passen fram till Victor Olofssons direktskott. Ungefär på samma vis som Boston länge var framgångsrika med senare delen av säsongen, diagonalpass i närheten av kassen och, pang, bom, skott. Oerhört svårt att försvara sig mot.

Mot tyska  Klagenfurt några dagar senare vinner Frölunda med 2–1. Men återigen uppstår glipor i försvaret, där spelarna liksom försvinner från sina positioner. Något som naturligtvis motståndarna glatt utnyttjar. Anfallsmässigt önskar jag en större iver i spelet mot mål och mer trafik framför motståndarmålvakten. Detaljer som kommer.

Med Ryan Lasch åter i laget har man en poängkung. Redan sex poäng efter två matcher. Imponerande.

Målvaktsspelet…? Nja, jag är som bekant inte så förtjust i Johan Gustafssons spel. Det är för mycket chansande, han hamnar ofta på mage och förvisso var Fredrik Petterssons skott en raktet, men – något som syns på bilden ovan – hamnar Johan Gustafssons lågt i sin sidledsförflyttning vänster till höger och nätet blir oroväckande öppet. Övriga mål går också att diskutera, precis som hans spel runt kassen.

Johan Mattsson är en utmanare på posten som förstemålvakt. Han har tidigare haft problem med tilltron på sig själv, men har ett balanserat spel. Återstår att se om det räcker.

Frölundas matcher i CHL:

24 augusti: Frölunda-Zürich 5–4 (sd)
26 augusti: Frölunda-Klagenfurt 2–1
31 augusti: Klagenfurt-Frölunda, Stadthalle, 19.30.
2 september: Zürich-Frölunda, Hallenstadion, 19.45.
3 oktober: Frölunda-Gap, Frölundaborg, 18.30.
10 oktober: Gap-Frölunda, Alp Arena, 20.30.

Att spela internationell ishockey är alltid något speciellt.

Sålunda var det alltså något extra att få delta i den internationella klubbturneringen i Göteborg, ett VM för klubblag, med gubbgänget Uppbackarna, det som jag spelat med sedan 2000 på morgnarna, en till tre gånger i veckan från augusti till trakten runt midsommar.

Nå, vi skulle komma att möta två kanadensiska lag och två svenska i den grupp som vi placerats i.

Först ut var matchen mot Oshawa, ett väl samlat kanadensiskt gäng mot detta ihopsamlade gäng hockeyentusiaster som Uppbackarna var och är.

Det var tisdagen den 17 april och matchen skulle gå av stapeln i Wallenstamhallen, nästgårds med Scandinavium. Kanadickerna kom mangrant och dessutom med stil. Min upplevelse var att de var som kuber, satta, kompakta och dessutom klädda i svart; svarta damasker, svarta byxor, svarta tröjor med lönnlövet på, svarta handskar och svarta hjälmar. Vi…? Tja, Pippi Långstrump hade platsar klädesmässigt. Men vi hade åtminstone våra tröjor.

Det blev, vid nedsläpp, en farlig fart på kanadensarna och jag fick att göra. Jag slet ont, men kunde inget göra åt målen som trillade in med jämna mellanrum. Vi hade en målchans, som missades och slutresultatet blev 8–0 till de långväga gästerna, som var snabba framme och gratulerade mig till en bra match.

Ny match den 18 april och vinst mot Bohuslän.

Vem ville dejta denne man 2007? Foto: LEIF GUSTAFSSON

Dagen efter var speciellt för jag hade en dejt, som ransonerades till en timme (mer om den senare) innan jag var tvungen att ge mig av för nytt ishockeyäventyr. Förlust mot Gothenburg Oldtimers. Ingen av de två närmaste matcherna stod jag.

Så fredag den 20 dags för nästa kanadensare. En tajt match som vi vinner och där jag bidrar och därmed rakar vi hem en bronspeng i VM, som stolt hänger hemma.

Mest minnesvärt i den sista och avgörande matchen var råkurret som var på väg att blomma upp. Jag hade räddat och blockerat, två kanadensare hugger men hålls undan av min back. Ordväxling med f-orden uppstår, då jag reser mig upp och säger ”Gentlemen, gentlemen, mind your language!”, varpå tystnad uppstod och spelarna åkte och sitt håll.

Glada vinnare, hyfsat glada förlorare.