Teater:

JEANNE D’ARC

Av: Sisela Lindholm.

Regi: Malin Stenberg.

Scenografi: Lars Östbergh.

Kostym: Bente Rolandsdotter.

Musik & ljud: Jonas Redig.

Med: Anna Harling, Iskra Kostic, Rammten Parvaneh, Johan Stavring, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Kjell Wilhelmsen.

Urpremiär: 22 september (spelas fram till den 16 december).

Stark Jeanne d’Arc – här med Emelie Strömberg och Anna Harling. Foto: OLA KJELBYE

Pjäser på Backa Teater ställs kanske mer än ordinarie teaterhus för en utmaning. Allt beroende på vilken ålder uppsättningarna riktar sig till. Jag inbillar mig att det är något som skådespelarna gillar. Som att hamna i Shakespearetid där en blasé publik skulle tillfredsställas i realtid. Inget snicksnack. Give it to me, baby.

William Shakespeare var ju en fena på att suga upp sin historia, sin samtid och skrönor om kungar, drottningar, narrar och hov i en tid som egentligen låg utanför hans horisont.

Minsann är inte Sisela Lindblom något liknande på spåret med myten om Jeanne d’Arc, den unga kvinnan som under franskengelska hundraårskriget satte sig emot de ockuperande engelsmännen och för detta fick plikta med sitt liv.

Vi rör oss alltså i en tid mellan 1300- och 1400-talen, digerdöden som hotade, religiös fanatism, bigotta präster, hycklande ledare och alldeles vanliga och ovanliga människor.

Egentligen ingen större skillnad mot nu.

Men med Lars Östberghs fantastiska scenrum slungas vid tillbaka de där hundra åren. En borggård, som blir en fängelsehåla, som blir en domstol; jo, teater kan vara underbart bedrägligt och här är det skickligare än mycket jag har sett.

Så med andra ord är ramen kvar. Runt scengolvet sitter publiken och, apropå Shakespeare, är tanken till hans Londonteater the Globe inte långt borta. Den rastlösa tonårspubliken klättrar på väggarna innan insläpp, tränger sig, bråkar, tisslar och tasslar. Men när ljuset släcks blir det  fascinerande knäpptyst.

Skådespelarna fångar ögonblicket och släpper det aldrig. Det här är en text där Jeanne d’Arc synas i sömmarna, ikläds olika gestalter, men aldrig förlorar sin tro, sin övertygelse och sitt mod. Anna Harling och Emelie Strömberg skuggar varandra, tänjer på tankarna och utmanar varandra; vem är vem?

Bente Rolandsdotters kostymer bidrar till tidsinramingen, men kan emellanåt också bli lätt humoristisk i ett anakronistiskt tänkt. Mycket effektfullt. Precis som musiken, som dock emellanåt kan bli väl volymstark.

Första akten är mörk med en spänning och dramatik som går att ta på. Inledningen på den andra akten är därför förlösande med sitt gyckel. Den unga publiken går igång och med den också den lyhörda ensemblen.

Men knappt har skojeriet ebbat ut förrän det stora allvaret sveper in. Vid drivs snabbt mot en flammande final och en publik som håller andan.

”Jeanne d’Arc” ställer frågor. Om religiös fanatism. Om religiös övertygelse. Om tro på sig själv och stå upp för något. Om rätt eller fel. Jag som alltid hållit historien om Jeanne d’Arc högt finner mig plötsligt tvivlande. Allt i den prestigefyllda striderna orsakade av människor som är ställföreträdande för Gud. Gjorde hon rätt? Var hennes uppenbarelser orsakade av galenskap? Var hennes död en politisk komplott?

Nej, jag får inga svar. Men det väcker en nyfikenhet kring en person var legend inte upphör att fascineras. Det pratar i pjäsen om en eld som ska brinna i evighet; åtminstone gör berättelse om Jeanne d’Arc det i denna flammande uppsättning.