Det kändes väl inte som den lättaste av måndagar att sy ihop logistiskt.

Jag behövde en container av medelstorlek för att frakta bort cirka fem kubikmeter jord, som blivit restprodukt efter den dränering som har gjorts.

Helst behövde jag den bums, men i morgon hade också varit en annan dag.

En orange hägring. Foto: KAI MARTIN

Jag ringer och rekar. Pratar med en firma som ger ett pris och som ger en förhoppning som att kunna köra ut i morgon.

Fint.

Jag ringer Renova, för att höra vad de tar och hur pass snabbt det kan tänka gå.

Det är en ung man som svarar och ger besked om att, för att få lov och fylla containern med dylik jord måste jag fylla i blanketten för Grundläggande karaktärisering  av avfall till deponi.

Jag såg en tjock mur av byråkrati innan den skulle landa på rätt bord och att det sedan skulle ta år innan den bifölls och där skulle jag stå och sukta efter en container…

När jag dessutom såg att blanketten en EWC-kod, som jag skulle söka efter hos Naturvårdsverket, kändes det som om den här dagen skulle bli lång.

Klockan hade precis passerat åtta och jag ville bara få sakerna ur händerna.

Nå, jag går in på Naturvårdsverkets hemsida, lyckas efter lite letande hitta rätt, får bläddra ner på den grannlaga texten om Svensk författningssamling 2011:927 gällande avfallshantering, letar vidare och väldigt långt ner hittat jag kod 170504, som klassificerar avfall samt deponiklass.

Lyckligtvis har jag precis installerat en ny skrivare, som även tillhandahåller en scanner. Jag lär mig den, lyckas med lite krångel att scanna in de tvåsidigare blanketten.

Mejlar, men mejlar fel. Får rätt adress efter ett nytt samtal till Renova, mejlar igen, får svar tämligen och överraskande bums.

Jag har lyckats mejla sidan två två gånger. Åtgärdar detta och väntar på att klockan ska ticka i timmar, dagar och år.

Från första svaret 10.17 dröjer det knappt 40 minuter innan svaret kommer med ett godkännande och en kod.

Då har jag uträttat ett ärende, nämligen varit och köpt fyra pallkragar. För Z och jag tänkte använda delar av det berg av jord som byggt upp vid dränering på trädgårdssidan till planteringar i just pallkragar, förhoppningsvis snigelfritt.

Jag åker till Åbro industriområde, kör in på en gigantisk gård där pallar finns i parti och minut. Några rejäla grabbar står och lossar och lassar. Jag parkerar en bit därifrån, lite osäker på vart jag ska gå. Men gubbarna är snara på att fråga om jag behöver hjälp, en fixar fram pallar raskt och en annan lastar på pallarna på en truck och i ett nafs har jag betalt, lastat in i bilen och kört hem.

Så ringer jag Renova för att nu äntligen kunna beställa container, kommer till samme unge man som jag inledde dagens konversation med Renova med. Han undrar när jag vill ha den, samtidigt som han gör en kreditupplysning, och jag säger att ”tja, idag är toppen, men imorgon helt ok”. Klockan är 11.11 när jag lägger på.

Så går jag ut och röjer i trädgården när det 12.17 ringer på mobilen. Det är lastbilsföraren som är på plats för att lämna containern.

Jag har sedan tidigare markerat plats ute på gatan och han förstår det, jag går ut och möter en riktig kålle, en jovialisk  man som är glad att slippa villan i Torslanda och mår bra i sin etta i Kaverös. Han berättar att svenskarna lägger ner 80 miljarder på renovering av sina hus. Jag låter det stå oemotsagt, för jag vet helt enkelt inte.

Men jag förklarar, kanske ursäktande, att huset vi bor i är från 1936 och jag tror inte att det är dränerat sedan dess. Det behövs, helt enkelt.

Container står inte tom länge.

Slit och släp, men dränerat och torrt. Foto: KAI MARTIN

De två hantverkarna sätter genast igång med att lassa in jorden från baksidan och jag den från framsidan. Det är ett Sisyfosarbete, åtminstone känns det som så. Men undan för undan fylls containern.

Vid tre tar jag en paus för att vila kroppen och äta lite mat. Vid fyra kommer hustrun hem och blir överraskad över allt som har blivit gjort.

Men hon nöjer sig inte. Kragpallarna ställs på plats, insidorna plastas och golvet eller marken på markduk, jag lastar med fyra skottkärror jord till den ena, tre till den andra. Kroppen är mör, men det går.

För den lille odlaren. Foto: KAI MARTIN

Igår hade jag också kört ett race, då jag lastat bort jord från framsidan till de säckar som gruset kommit i. Nu trasiga gick de inte att använda för fyllning av jord helt upp. Men i väntan på container och för att försöka snygga till en smula, räckte de gott.

Vid tretiden avbröts det arbetet, för jag hade lovat skjutsa en vän till Tvååker vid fyra och Z följde med, vi tog en tur efter att ha dumpat vännen på en p-plats för nästa transport för honom. Snirklade oss igenom Varberg, vidare på gamla E6:an och till Kärradal där vi passade på att dels filma för en eventuell video till en Kai Martin & Stick!-låt, dels äta på Fridas.

Det var en ljum, ljuv kväll. Vi satt ute, lät oss väl smaka och tog sedan bilen hem i makligt tempo längs gamla E6:an och via Särö hem.

Nu dag två av fysiskt arbete är väl kroppen ännu tröttare, men vi har sett resultat. Samtidigt som vi hoppas att allt ska vara färdigt – helst i går.

En trött gubbe – ovan vid fysiskt arbete. Foto: KAI MARTIN