När orden tystnar

Jag flämtar mig ner genom E6 söderut. Mot familjeangelägenheter och fan i mig mot alltings jävligheter i trafik; ojämn rytm i vänster körfält, lastbilar som kör om i uppförsbackar utan att ha fart, bilister som inte kan 120 km, trots att sträckan mellan Varberg och Hallandsås påbjuder detta.

Blir åthutad av min fru. Stumnar surt samtidigt som hon somnar.

Hon vaknar med ett ryck då jag tvingas bromsa in för en ånyo korkad slöfane i vänsterfilen.

Jag vaknar till mutistisk eftertanke vid färjeläget i Helsingborg när nyheten slår mig med hårda örfilar.

En idiot har snott en lastbil, kört den med kraft på gågatan Drottninggatan i Stockholm, från i höjd med Hötorget, förstår jag, mot Åhléns nära Sergels torg. Flera döda, än fler skadade.

Terror i Stockholm.

Kollektivtrafiken stängs av.

Idioten hinner fly.

Människor hjälper skadade och chockade. Humanismen sprider sitt leende mot mänsklig ondska. Det bästa finger terrorn kan få.

Försöker under den vidare färden mot Kphm uppdatera mig, men nyhetsflödet är knackigt, tidningsapparna rapar, radion upprepar, rykten sprids, sociala medier grasserar i okunskap och fördomar.

Jag brinner. Min själ fylls av oro. Men hatet är mig fjärran trots att känslan lägger an mot mitt hjärta.

Jag vet intet, men är inte oskuldsfull.

Hör att idioten är gripen. Hör att idioten inte är det. Hör att idioten är idioter. Hör idioter söka skuld och ansvar. Märker att idioterna blir fler än idioten. Blir förtvivlad.

Låt den med skuld dömas. Låt dem utan stå fri.

Idioter i Gbg har försökt spränga, vid flera tillfällen. En idiot blev påkommen med sprängmedel någonstans mellan Varberg och Falkenberg, en idiot sköt oskyldiga i Trollhättan, en idiot sprängde sig själv på just Drottninggatan i Stockholm. Idioter är idioter. Oavsett kostym.

Jag lider med de drabbade.

Känner sorg för det skedda.

Men mitt hat får ingen.

Låt den/de skyldiga drabbas av demokratins lag.

Sorgligt vackert med Henrik Berggren

30 mars 2008 tog han språnget i affekt. Ut i evigheten. Ut från allt.

Det blev en jävla smäll. Mentalt, personligt och medialt. För många. För familj, de närmaste. Med en sprängkraft långt utanför den innersta kärnan.

Sveriges främsta sturm und drangband Broder Daniel hotade att slukas upp av intigheten. Gitarristen Anders Göthberg, den säregne, fanns inte längre.

På något vis hade jag byggt upp ett förtroende hos bandet sedan jag först började skriva om det i mitten på 90-talet. När jag ställde frågan om jag fick göra en intervju med Henrik Berggren, Broder Daniels sångare, var det med en from förhoppning. Men ärligt talat trodde jag inte att han ville, orkade eller kände för det.

Men jag fick ja. Henrik kom till GT, vi satte oss i ett rum och jag ställde nog inte en enda fråga – åtminstone kändes det som så. För det var Henrik som valde orden, som pratade långsamt med stor eftertanke, som om ingenting fick gå förlorat, som om det här var det viktigaste han någonsin sagt.

Han fick läsa vad jag skrivit, vad han sagt. Och jag gick ok för publicering.

Det är en av de starkaste intervjuer som jag har gjort och en av de mest fatala. När Expressen redigerar sidan har de ingen koll på vem som är Anders Göthberg, istället för att välja en bild av en GT-fotograf, ett foto som är indexerat med bandmedlemmarnas respektive namn, tar de en promotionbild från sejouren kring omslaget av ”Cruel town” (2003).

På löpet och i tidningen hamnar ett foto på trummisen Lars Malmros. Katastrof. Okänsligt. Klumpigt. Oproffsigt.

Ja, jag skulle varit noga med att påpeka vilken bild som skulle använts. Jag brast där. Men jag litade på att Expressen skulle vara noga på sitt håll och återkopplat till mig vid tveksamhet.  Det blev inte så. Av ett försök att göra något fint blev det fult.

Jag kan ta att mitt förtroende hos bandet föll som en gråsten. Men Anders familj. Lars familj. Den smärta i smärtan som den grova felpubliceringen gav… det var svårare. Jag ringde, blev uppringd. Förklarade. Fick rättmätigt skäll, fick blidka, be om ursäkt, trösta, ringa åter, bli uppringd.

Det tog sin tid. Men det skulle det ta.

Av en sorglig händelse blev allt så mycket mer sorgligt.

I augusti samma år gör Broder Daniel en manifestation med sin finalspelning, den på Way Out West. En bländande konsert som kände genom ben och märg, som slet upp hjärtan och fängslade själar. Inte ett öga torrt. Så starkt. Så vackert.

Så tystnaden.

Henrik Berggren gjorde väl några framträdanden på egen hand efter det.

Men sedan slöts allt.

Fast i tystnaden, i mörkret slets det upp en reva. Under våren 2015 träffade jag Broder Daniel-medlemmar, som förlåtit men som bad om min tystnad och fick den; de skulle in i studion med Henrik Berggren för hans soloprojekt.

Först då det blivit en nyhet senare på sommaren skrev jag (här). Men jag var ju heller inte längre jagad av presentera nyheter – om jag inte själv ville.

Det har tagit sin tid. Men nu kommer Henrik Berggrens fruktsamma samarbete med sin forna bandmedlemmar, dem han litar på, och producenten Charles Storm.

Först ”To my brother, Johnny” för några veckor sedan.

Och nu ”Run, Andy, run”, en sorglig och starkt uppgörelse med Anders Göthbergs död, saknaden och önskan om att få ha honom i livet, om vägskäl som blev livsval, omedvetet eller ej. Publicerad på årsdagen av hans frånfälle med omslagsbilden som ett ljuvt minne på tiden innan…

Henrik Berggren har en förmåga att vara naiv och kristallklar i sina texter. Där finns en uppriktighet i hans låtar, som äter sig in i hjärtat där de stökar runt. Det har alltid varit så, sedan Broder Daniel första gången knockade mig.

Nu, en vuxen Henrik Berggren, några och fyrtio med sorgkant, vemod och kärlek i blick, som reflekterar över vad som varit och vad som kunde ha varit.

Det är så sorgligt. Det är så vackert.

 

Frölundas svåra väg mot final

Nej, Frölunda har inte tagit den enkla vägen till semifinal. Men står nu där som matchseriesegrare mot Skellefteå AIK över sju matcher.

”Enkel” seger i första matchen och därefter tre svidande förluster där mycket av spelet från då Frölunda har varit som bäst också var helt försvunnet.

Men göteborgarna lyckades vända och jag ska villigt erkänna att jag inte hade vågat satsa några slantar på det.

Två suddenavgöranden visar helt enkelt att marginalerna inte var på västerbottningarnas sida; stolpträffar och diskutabla domslut gör att det kan kännas surt som rönnbär för SAIK.

Samtidigt är sportvärlden krass, bäst är den som vinner och över sju matcher avgick Frölunda med segern. Då spelar det ingen roll att Skellefteå visade prov på bländande spel emellanåt. Laget lyckades ju aldrig överlista Frölunda fullt ut och det i sin tur fällde, klyschigt, avgörandet.

Nu väntar Brynäs och jag har ju tidigare varit osäker på om Frölunda har sin chans att komma till ytterligare ett finalspel (skrev om det här).

Positivt är att Jonathan Sigalet växer för varje match. Precis som Simon Hjalmarsson, som varit lite av ett problembarn under säsongen; förväntningarna har inte stått i paritet med leveranserna på isen. Bra också att laget kämpar stenhårt för varje millimeter på isen och emellanåt är trycket starkt offensivt där spelet går på rulle med ständiga skiftningar – då det är som bäst.

Bra också att Johan Gustafsson stå på huvudet, för det behövs.

Men, nej, han är ingen favorit, även om han i den avgörande matchen gjorde det mesta rätt.

För det finns saker i hans spel som oroar och som jag är förvånad över att målvaktstränare Kristoffer Martin och huvudcoachen Roger Rönnberg inte fått ordning på.

Johan Gustafsson chansspelar för mycket. Gör manövrar som kanske höll på Tommy Salos storhetstid, men som inte lämpar sig 2017. Han har dessutom en tendens att hamna alltför ofta på mage, vilket gör att täckytan minskar drastiskt. Offensivt gör han det bra när han går ut och täcker, men blir då också lätt överspelbar om han släpper retur på skottet, något som sker oroväckande ofta.

Nå, han reder ut de flesta situationer framför mål och har en bra räddningsprocent som bevisar det.

Men spelet bakom mål…?! Har inte Frölunda snackat om det. Det är uppenbart att laget inte vet hur det ska hanteras och det är oroande. Kommunikationen mellan målvakt och försvar är bristfällig, ofta dräller Johan Gustafsson med pucken för att han förmodligen inte har fått tillräckligt tydliga direktiv eller för att snacket på isen inte är bra nog. Att han sedan inte är bättre med klubban efter spel i Nordamerika förvånar.

Och att kasta klubban i förlängningen med risk för straff…? Hmm…

Lyckas Brynäs med bättre press och stress offensivt och just i situationerna bakom mål och kring kassen, ja, då får Frölunda problem. Problem laget faktiskt kan jobba bort till semifinalserien börjar den i Scandinavium på söndag. Det är med andra hög tid att få ordning på spelet kring egen kasse.

Bananpiren – mot nya leveranser

Över hundraåriga Bananpiren har tjurigt trotsat nedläggning och glömska. Som ett finger rätt ut i Älven har den krävt sin fortsatta existens, förbi bananleveranser, Göteborgskalas, STCC-racingbana, hårdrock- och punkfestivaler eller glitterfester.

Den ligger där, inte särdeles vacker och mäter sig i glittret och reflektionerna från fastlandet; södra Älvstranden, Skanskaskrapans Legokomplex, Operan, Fartygsmuséet, Nordstans fula fasad med sunkiga neonskyltar som flörtar bedrägligt i vårkvällningen, Sjöbefälsskolans väldiga resning på Kvarnberget.

Banan

En pir i fokus.

Det är här som blixtarbetare har lossat och lastat, främst landat de otaliga bananstockarna som inkommit sen tiden före första världskriget. Bananpiren, det som kom att bli ett eldorado för konstnärsgestalter i Göteborg, som mellan skapandet kunde tjäna sig en slant till levebröd, dryck och hyra samt också få sig en dos skolning i tuff hamnmiljö.

Det var där som namn som Elefantröven, Skatteavdraget, Piss i Huvudet, Människoätarn och Lim i Skrevet sattes på några av dem som jobbade där.

Men efter att bananerna tagit andra vägar har också lossandet lagts ned. Sedan tidigt 2000-tal har Bananpiren, eller Södra Frihamnspiren som den officiellt heter, fått mer av evenemangsplats över sig.

Det var hit som Göteborgskalaset sökte sig när Heden blev otjänlig för rock’n’roll. Hit hittade the Ark, Håkan Hellström, Marit Bergman med flera på sina turnéer. Här landade så småningom Metaltown, som mellan 2004 och 2008 höll till här inledningsvis för att sedan ockupera större delen av Frihamnen innan den entusiastiska publiken höll på att hoppa hela evenemanget ut i Göta älv.

I Kajskjul 105 har flera evenemang hållits, där Christer Sjögrens från Trädgår’n flyttade julshow 2008 är den mest fatala, desperata och iskalla.

Nu kör Bananpiren vidare efter Volvo Ocean Race och andra race, allt för att ta sikte mot ett permanentande av Bananpiren som attraktionsplats.

Jag tycker det är utmärkt.

Ja, det ligger en bit från kommunikationsmedel, buss- och spårvagnshållplatser, men är ändå centralt beläget i Göteborg rent geografiskt. Med båttransporter och kanske dito buss-, så är det lätt och smidigt att ta sig dit.

Så som vid invigningen av den nya satsningen som gjorde igår 29 mars 2017.

Presentationen gjorde i logiska tre led; en information i södra paviljongen, mat i den norra och därefter underhållning i Kajskjul 105. Idén gick inte att ta miste på, den är utmärkt. Här ska konferenser samsas med rock’n’roll och dj-fester Men det var en bitande kall dag där alla resurser gick till att värma maten och därför fick paviljongerna stå kalla och gästerna med kläderna på.

Men det är en bisak.

För förutom mat och information bjöds det också på musik; en singer/songwriter ensam på en liten scen i det avskärmade rummet i kajskjulet och sedan ridåfall när hela hangaren öppnas och ett rockband blåser på för fullt, allt för att visa på Kajskjul 105:s möjligheter från mindre event till större konserter med plats för 5000 stående i skydd från väder och vind.

Bananpiren visar att den har sin plats i Göteborgs nöjesliv och förtjänar nu att kliva ut ur skuggan och bli en självklar del av etablissemanget. Ja, på asfalt. Ja, i lite skrovlig miljö. Men, ja, varför inte? När allt ska vara så ansat och tillrättalagt är jag glad för att delar av Göteborg inte putsas upp till förbannelse; i mina ögon är det ojämnheterna som skapar en stad, inte en polerad yta.

Lustigt med Bananpiren, förresten.

Jag var under 2000-talets första skälvande år en ivrig förespråkare för utnyttjandet av piren som evenemangsplats. Jag använde självklart det i folkmun så populära begreppet Bananpiren. Blev uppringd av en man ansvarig för projekteringen av Norra Älvstranden, som ville visa hur man tänkt sig Hisingens front mot Göta älv i framtiden. Intressant och intressant också hur han, vänligt men byråkratiskt, framhärdade i sitt tillrättavisande om att det minsann hette Södra Frihamnspiren och ingenting annat.

Nå, åren går. Folket fick rätt. Jag med.

Gripande dokumentär om Lee & Helen Morgan

Långfilmsdebuten, ”My name is Albert Ayler” (2005), öppnade nya dörrar och nyfikenheten kring trumpetaren Lee Morgan (1938–1972) liv, korta, sensationella karriär, uppgång och allt för tidiga död. Klippet på ”Dat dere” på Youtube ökade fascinationen.

Där såg Kasper Collin, den i Floda uppväxte 45-årigeMajornapojken med sinne för film, bildberättande, musik (spelar saxofon) och förmåga en story, mycket mer än en dokumentär om Lee Morgan.

Unknown

”I called him Morgan” – en stark film av Göteborgsregissören Kasper Collin.

Med ”I called him Morgan” har han skapat en film som  lyfter på stenar, som försiktigt och vördnadsfullt söker belysa vad som egentligen hände innan, under och då, den där kvällen Lee Morgan sköts till döds på jazzklubben Slug’s Saloon av sin sambo Helen Morgan den där kalla kvällen 19 februari 1972 då en av stadens mest intensiva snöstormar förlamade New York.

Intervjuer med jazzikoner som Wayne Shorter, kommande Polarprisvinnare, Billy Harper, Bobby Timmons, Jymie Merrit med flera görs med varm och varsam hand.

Kasper Collins kan sin dramaturgi och trots att det mesta av denna fatala historia kan synas vara känd blir det en ögonöppnare.

Det är alltså inte enkom det stora geniet som tar plats, konstnären som offrar allt och vars liv ändas brutalt. Nej, även 13 år äldre sambon Helen More, eller Morgan, får utrymme och därmed balanserar den här filmen.

Gamla filmklipp blandas ivrigt med nytagna scener från ett Manhattan drabbad av snöstormen 2010, färska intervjuer mixas med bebop och fotografier från Blue Notes arkiv, dit Kasper Collin fått tillgång. Han har dessutom gjort en gedigen research, hittat Lee Morgans älskarinna och människor som träffat Helen Morgan i modern tid (hon avled 1996), som radiojournalisten Larry Reni Thomas, vilken gjorde en intervju med henne blott några veckor innan hon avled. Ett samtal Kasper Collin få ta del av och delar med sig på ett fascinerande vis.

”I called him Morgan” är en gripande dokumentär och två människoöden; dels om den talangfulle trumpetaren från Philadelphia som endast 18 år får plats hos Art Blakeys Jazz Messengers, utmanar Dizzy Gillespie på trumpettronen, men faller för droger och förlorar allt, dels berättelsen om Helen Morgan, som föder två barn som 13- och 14-åring, rymmer efter ett äktenskap med en äldre man som avlider, tar sig till New York och via street smartness skapar sig ett liv som leder till han hon träffar en utslagen Lee Morgan, får honom på fötter och räddar hans karriär.

Det är också en film om skuld, förlåtelse och stigmata; Helen Morgan dömdes för dråp, fick sina år i fängelse, levde med skulden att ha tagit sin älskades liv och en önskan om att ha haft dödandet ogjort samt blivit stämplad av hatiska Lee Morgan-fans.

33 år gammal tog den talangfulle trumpetarens liv slut, men hans musik lever; nu också med en berättelse som skapar en större inblick i hans och Helen Morgans liv.

Filmen har svensk premiär fredag 31 mars 2017.

 

60-årsfirande på is och i baren

1955 inleddes GP-pucken. Det var då självklart att kvartersgäng samlades för att göra upp på isen, inte sällan med bristfälliga skygg och emellanåt ihoplånade saker.

Bara månader innan hade Ullevis konstfrusna isbana invigts (december 1954). En del av GP-pucken spelades där, men också på spolade banor runt om i stan.

IK RAID 1960-talet

Tidig upplaga av IK Raid.

Två år senare var det dags för ett gäng Hisingspojkar att ta upp kampen. De kallade sig IK Raid (uttalas på göteborgska rajd) och hur det gick står skrivet i någon rapport från dåtidens GP, som dessvärre denne utsände inte tagit del av. Dock kan det konstateras att Rambergsvallen fick sin rink 1957 med en match mellan en Hisingsallians och Gais (ja, det laget var ute på hal is redan då).

Uppgifterna är hämtade från ”Göteborgs Ishockeyförbund 1937–2012 – kronologiska återblickar under 75 år”. Däremot har jag inte hittat rapporter om tillblivelsen av IK Raid när nytillkomna föreningar som BK Atos, Elof Hansson IF, Furås Boif, Red Tigers och IF Torbjörn radas upp av bland de knappt 20 lag som hamnade under Göteborgs Ishockeyförening.

Skärmavbild 2017-03-28 kl. 10.55.29

Så kan man också vinna matcher. Klipp från GP från GP-pucken, okänt år.

Inte heller året efter finns IK Raid med, men det betyder ju inte att klubben inte fanns. För smågrabbarna var det med största sannolikhet GP-pucken som var det primära målet med föreningen.

Men till säsongen 1960/61 hade killarna uppenbarligen vuxit till sig och finns med när Göteborgs hockeyförbund räknar upp nytillkomna föreningar: Brattåskärrs IK, Hovås IFHockeyklubben Kometerna, Kärringbergets IF, Mölndals fotbollsförening (!), Partille IF, IK Raid, IK Ribbing, IK Röda Tigrarna (forna Red Tigers), Skytteskogens AIK samt Trossens BK.

IK Raid kunde alltså inleda sin karriär i Göteborgs seriesystem med Rambergsrinken som hemmais, den is laget fortfarande huserar på för matcher och träningar.

IMG_2430

IK Raid modell anno dazumal som seriesegrare.

Det har blivit ett gäng säsonger sedan dess. Spelar har kommit. Spelare har gått.

1977 inledde Anders Andersson sin karriär i klubben, en förening som han fortfarande inte lämnat, men där deltagandet på is avslutades 2001. Han var då klubben alltiallo, ordförande, kassör, en enande kraft och har, som hedersmedlem, varit en självklar del som ordföranden på årsmöten ett tiotal år tillbaka.

1999 kom jag till den förening som jag nu lämnar – åtminstone på is, eller åtminstone för ordinarie spel. 18 säsonger får räcka.

Tabeller från 1974, -75 och -77.

IK Raid har mig veterligt alltid spelat i de lägre, om inte de lägsta, serierna. Men har emellanåt kammat hem en och annan trofé. Jag vet att säsongen 1999/2000 var vi inte bara i kval för avancemang till division 3 utan också i final i Rambergscupen. Den sistnämnda hade jag väl inte så stor kläm på beträffande prestigevärdet (IK Raid hade vunnit något år tidigare) då jag trumfar in, helt på eget bevåg, att byta av målvakten Martin (minns inte efternamnet) till andra perioden. Det blev förlust.

Omedvetet blev det dock revansch 2003, då vi överraskade med att inte bara ta oss till final utan också slå Hovås.

Det var speciellt. Hovås hade blivit ombedda att ställa upp av arrangörerna, då ett lag hastigt hoppat av.

De defilerade genom cupen med seger på seger och gjorde också 1–0. IK Raid kvitterade, men när Hovås gjorde 2–1 var de återigen ett lag övertygade både om sin egen förträfflighet och att laget skulle vinna. Men IK Raid inte bara kvitterade utan gjorde också 3–2 och senare 4–2. Hovås lyckades i och för sig reducera, men bättre än så blev det inte.

Jag stod i mål, var ensam keeper under turneringen, och räddade allt och lite till med tur och skicklighet. När domaren blåste av matchen var jag helt tom, lagkamraterna stormade in som vore det TV-pucken. Men jag var bara trött, tömd på kraft och oförmögen att ta in den självklara glädjen; den om senare, ja, några dagar efter och stoltheten sitter i en.

Med andra ord, när IK Raid firar 60 år finns det mycket att fira och minnas.

Tröja från förr på kapten Theng från nu samt Skägget och Ägget, två klassiker i IK Raid-tröjan.

Därför var det en stor ära att kunna bjuda in slocknade stjärnor till spel, mat och öl i nämnd ordning.

Lagets 50-årsfirande gick i stöpet på grund av ointresse. Men här var det något annat.

Först en match mellan nya och gamla, därefter utgång på John Scott’s på Linnégatan, där hela övervåningen var tilldelad det 60-årsfirande laget.

Raid60

Firande jubileumsspelare.

Det blev cirka 40 på is för spel under en timme och 20 minuter. 6–6 i broderlig fördelning av målen. Skratt på och utanför isen och många öl att släcka törsten med.

Jag fick förmånen att träffa legendarer som Lappen och Bullen, spelare som slutade innan jag dök upp. Ägget kom i en förklädnad som bedrog mig fullkomligt, lägg därtill ett antal tappade kilon. I övrigt var det spelare som jag kamperat med sedan 1999 i en fascinerande blandning och väl på John Scott’s hade Anders Andersson lyckats få med två spelare som inledde sin IK Raid-karriär i 80-talets början.

Jubileet var uppskattat och nu har det rests krav på att fira då klubben fyller 61 år. Ja, varför inte.

Giftigt, elakt och roande med Mede

Stå upp:

DEN OFRIVILLIGA DIVAN med Petra Mede

!!

petra_mede_170126_3029

Petra Mede med Petra Mede i fokus. Foto: HÅKAN LARSSON

Från succé på Maximteatern i Stockholm till turné på landsorten med fyra kvällars gästspel i gamla hemstaden Göteborg… klart att det skapar förväntningar.

Ja, så till den milda grad att delar av publiken börjar skratta åt henne innan hon ens har landat sin första replik.

Faktum är att entrén är förvånansvärt kitschig, en sång med förinspelad musik som är påvert producerad och där balansen mellan musik och sång haltar.

Men det tar sig. Petra Mede är trygg på scen, fångar snabbt upp stämningen och förväntningarna, landar dem väl hos en publik som får vad den önskar. Men jag vill lite mer.

Hon kör denna sin enmansshow som en föreläsning där ämne efter ämne bockas av under en intensiv en och en halv timme. Hon är briljant i tempo och sarkasmer, där det sistnämnda är hennes starkaste ämne. Självklart kan hon inte låta bli att spegla sig i sina egna framgångar, som att hon mött över 200 miljoner tittar i finalen av Melodifestivalen och att hon tackade ja då Kajskjul 8 förklarade att man tar in 450… ja, miljoner, som det blir i Petra Medes huvud.

Ja, hon raljerar med sig själv, har en god portion distans, orerar i ett flöde som är som sagt både rappt och stringent. Men hennes humor är inte alltid min, som om den mer talar över huvudet på mig än till mig. Emellanåt är hennes gliringar mot kollegor på gränsande till vuxenmobbning och det känns bara onödigt.

Jag uppskattar Petra Mede som programledare. Men en och en halv timme med henne fungerar inte.

Och med en plats där jag tvingas vrida nacken ur led för att kunna se vad som händer på scen, blir ”Den ofrivilliga divan” en onödigt smärtsam upplevelse.

Imploderande Körsbärsträdgård

Teater:

KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN

Av: Anton Tjechov (översättning Lars Kleberg).

Regissör: Anja Suša.

Skådespelare:  Mia Höglund-Melin (godsägarinnan Ljubov Andrejevna Ranevskaja), Jennifer Amaka Pettersson (Anja, hennes dotter, 17 år), Ylva Olaison (Varja, hennes fosterdotter, 24 år), Fredrik Evers (Leonid Andrejevitj Gajev, Ranevskajas bror), Simon J Berger (Jermolaj Aleksejevitj, köpman), Hampus Hallberg (Pjotr Sergejevitj, student), Sven-Åke Gustavsson (Boris Borisovitj Simeonov-Pisjtjik, godägare), Emelie Strömberg (Dunjasja, husa), Bo Stenholm (Firs, betjänt, 87 år), Jesper Söderblom (Jasja, unge betjänt).
Musiker: Anders Blad, Daniel Ekborg, Bo Stenholm.

Scenografi/kostym: Helga Bumsch.

Ljus: Anna Wemmert Clausen.

Musik: Igor Gostuški.

Koreografi: Damjan Kesojevic.

Dramaturg: Joel Nordström.

Video: Clive Leaver.

Ljud: Karin Bloch-Jörgensen och Marcus Lilja.

Göteborgs stadsteater, genrep torsdag 23 mars

Ola Kjelbye

Klassiker på sniskan. Foto: OLA KJELBYE

Klassiker på scen utmanas på två fronter i Göteborg; ”Hamlet” på Folkteatern och ”Körsbärsträdgården” på Stadsteater.

Bra. Ingen pjäs är för given sin text för att inte hamna i ny kontext.

Så när regissör Anja Suša väljer Tjechovs klassiker är det för att demontera, rita om med förhoppningar om att skaka om.

I ett stramt scenrum möter en bokskog, en långbänk, inte helt olik avträden med luckor för entréer och sortier, där Bo Stenholm tjänar som den åldrande betjänten Firs och som ljudillustratör med sin tuba.

Snart gör ensemblen entréer, likt en fars, ur olika luckor i långbänken. Rollerna är från start skarpt skurna, där exempelvis Emilie Strömbergs husa är stiliserad till en stelt leende och maniska reciterande kvinna, ivrig att vara till lags.

Första akten är en uppvisning i självförakt, förnekelse och desperation, där nostalgin fångar godsägarna i ett slags förlamning inför det krassa; godset måste säljas.

Men att sätta en klassiker i ett modernt rum med en uppdaterad scenbild och text, ibland till och med tillskrivna, kräver inte bara mod, galna idéer och visioner  utan också ett förhållningssätt som hjälper publiken in i föreställningen. Det räcker inte den här uppsättningen till.

Ensemblen sliter med sin uppgift. Simon J Berger är utmärkt som köpmannen som vill väcka den av idylls slumrande och oförmögna, i dubbel bemärkelse, familjen för att förvandlas till diabolisk. Mia Höglund-Melins depraverat deprimerade godsägarinnan balanserar vackert på gränsen mellan förnuft och förnekelse. Och Jennifer Amaka Petterssons Anja är sinnebilden för hoppet och klokskapen när allt faller.

Musikerna, med Bo Stenholm i spetsen, glider in och ut ur handlingen med logik och spruckna ackord på ett snyggt vis.

Jo, det är kittlande med en första akt som spänner över drygt två timmar. Men utmaningen kräver sitt pris och många saknar tålamod att vänta in andra aktens rapsodiska knappa halvtimme.

Anja Sušas ”Körsbärsträdgården” är en utmaning, men i fallande. De uppdaterade tidsmarkörerna bränner inte fast. Allvaret fladdrar och ja, roande emellanåt. men också manierad på ett sätt som gör att pjäsen sakta imploderar istället för att imponera.

Frölunda klarar sig inte till final

Jo, det var en bra start med 3–0 i första inledande matchen i kvartsfinalserien. Och, ja, det var ju en fin start på den andra med mål efter 14 sekunder. Men det blev ju 4–1 i SAIK:s favör i Skellefteå.

Så nu, på hemmaplan, chansen att sno hem en seger i Scandinavium med dryga 10000 på läktaren och ett saligt tryck från supportrarna.

Och det är Frölunda, som efter en trevande inledning från båda lagens sidor, som skapar ett massivt ös mot mål där Guds försyn och ett stabilt försvar med Joni Ortio som sista utpost räddar västerbottningarna.

Men det är SAIK som genom Axel Holmström gör första målet efter lite mer än sju spelade minuter. Då har Johan Gustafsson i Frölunda gjort några kvalificerade räddningar, men också agerat spretigt och tveksamt vid några tillfällen.

Det är det som gör mig bekymrad.

Jag tycker inte Frölundas målvakter håller. Johan Gustafsson fick förtroendet i finalserien förra året på grund av Lars Johanssons skada. Men det var Lars Johanssons spel i serien och i kvart- och semifinalerna som ledde laget till framgångarna, innan ljumskskadan kom som tvingade honom till bänken.

Faktum var, att hans skada var så svår att han inte hade kunnat spela om det hade blivit aktuellt. Hans medverkan i laget var helt enkelt ett spel för galleriet, som höll.

Visst, Johan Gustafsson blev en vinnande målvakt. Då. Men jag vill ändå påstå att den stora orsaken till vinsten i fjol var att SAIK:s inte hade tillräcklig backup då Markus Svensson blev skadad i första finalrundan.

Nu ser jag en målvakt i JG som hamnar för mycket på mage, som inte glider runt i sidled med uppsträckt bål och som inte är tillräckligt tät, ja ibland närmast spretig. I aggressiva situationer där han kanske släpper en retur har han inga verktyg för att komma tillbaka och rädda nästpåkomna lägen. Det är bekymmersamt.

När nu SAIK vinner med 3–2 på Frölundas hemmaplan är det orsakat dels av motståndarna stressar Frölunda högt, att Frölundas försvar begår misstag och inte orkar räkna hem eller stå emot forecheckningen. Lägg till instabilt målvaktsspel och resultatet kommer att bli att Frölunda åker på respass redan i kvarten.

Nyheten med stark forechecking från motståndarna i finalserierna är ju inget nytt. Det är så Frölunda ska besegras.

Men förra året var Lasse Johanssons spel så starkt att det räddade laget då försvaret inte orkade stå emot. I år är alltså situationen annorlunda och jag förvånas av att målvaktstränare Kristoffer Martin, som ju så småningom lyckades så framgångsrikt med Lars Johansson, inte hittat nycklar till Johan Gustafssons spel som för honom framåt.

Det kan bli avgörande för Frölundas vinna eller försvinna.

Resa med förhinder

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Onsdag

Egentligen började de redan innan start. Förhindren.

Men då jag klev upp i vargtimmen, groggy av trötthet, var det för att punktligt sätta mig i en bil som tog mig till Landvetter flygplats för vidare avfärd till Amsterdams dito Schiphol och därifrån till Boston.

Vi, jag och mina två vänner P&P, hade bokat resan redan tidigt i höstas med avsikten att kika på P dy:s son, som gör sitt sista år som hockeyspelande ekonomistudent på college i Plymouth, New Hampshire, två–tre timmar norr om Massachusetts största stad.

Resan med KLM går lika smärtfritt som incheckningen. Allt är klappat och klart för några dagars avkoppling. Väl ombord smörjer den holländske piloten sina resenärer med att punktligheten är fantastisk, typisk svensk, och att vi därmed kan lämna en aning tidigare än planerat. Det blir inte riktigt så, men mer beroende på flygledartornet än något annat, men… upp, upp och iväg.

Schiphol bjuder på någon timma innan Delta lyfter med oss som passagerare i ett inte helt fullt plan på Boston. P&P äter frukost på flygplatsen. Jag är mätt. Springer på en hockeykompis, en sjömanskock på väg ut på uppdrag, som jag först senare begriper att han har födelsedag denna dag.

Väl förbi alla säkerhetskontroller och på planet finns det alltså gott om utrymme att välja lediga stolar, men väl på fönsterplatsen jag väljer visar sig det sig att jag och sätet inte är helt överens och jag bligar lite avundsjukt på P&P som har var sin mittenrad och kan, nå nära på, sträcka ut för några timmars sömn. I alla fall för P dy som tajmar sin horisontalläge bättre än P dä som väcks av kabinpersonalen när luftgroparna tvingar honom i upprättläge och med säkrat bälte.

Det blir några filmer, lite bläddrande i flygmagasinet, splittrad sömn, varvat med mat och dryck.

Boston bjuder på en fantastisk inresa med öarna  skärgården som framträder vackert och kittlar min fantasi med att någon av dem måste var ”Shutter island”, ön där allt utspelar sig i gastkramande ”Patient 67”, Dennis Lehanes thriller.

Vårväder och torra gator och trottoarer lovat gott. Temperaturen är några plus och vindarna milda. Men vi vet att det ska bli ändring på det.

IMG_4124

Monsterbilen med grymmechauffören. Foto: KAI MARTIN

Vi hämtar ut en rejäl fyrhjulsdriven Ford Explorer med plats för ett kompani. P dä får förtroendet att köra, då P dy yngre inte uppdaterat sitt körkort i tid. Jag kryper upp i baksätet, som precis som på flyget är med ett säte som inte bjuder på bästa komforten.

Väderleksrapporterna lovar snöstorm av det duktigare slaget till torsdagen, onsdagen bjuder bara på ett förföriskt leende, som vi alltså alla vet är bedrägligt; men hur mycket…?

Vi tar sikte på 95:an norröver och P dä kör säkert, men med respekt för både dygnsomställning och den stora bilen. Vi missar några avfarter, siktar Mystic river med tillhörande kvarter, också förekommande i en Dennis Lehaneroman (utmärkta ”Rött regn”) innan vi med maklig fart tar oss upp mot Merrimack outlet för lite köphets. P dy och jag är intresserade och kunde nog ägnat mer tid än den rappa rundan det tog. Men P dä ägnar sig åt kontemplation i vårvädret där det sakta droppar från hustaken när snön smälter från taken.

Det blir inte mycket handlat, en Calvin Kleinskjorta och dito kalsonger. Det är allt. Jag är i och för sig på håret att köpa en mindre reskoffert, ja, alltså en orange kabinväska i retrostuk, som är så snygg. Men, tiden medger inte funderingar. Jag går ut till bilen, vi har några timmar till att göra innan vi är framme vid målet.

Vi når Manchesters västra delar innan vi förenas med 93:an norrut, passerar några mindre städer på en väg som mer och mer liknar sträckan Bollebygd–Borås samtidigt som skymningen kommer snabbt.

När vi når Plymouth är det kväll och mörkt. Kylan slår till, men är frisk. Vi kör genom den lilla universitetsstaden, förbi hockeyarenan och mot Econo Lodge, där vi ska tränga ihop oss, tre man i två kingsizesängar. P dy har jag tar en för att chauffören ska få maximum vila. Men än är det ingen rast och ro. Vi lastar innan vårt bagage, åker för att hämta E, P dy:s son, och åker för att äta middag på the Common Man Inn Spa, som hämtat från ”Twin Peaks”, en restaurang som bjuder gedigen amerikansk mat och ok öl.

IMG_4133

Stolta pantrar i Plymouth. Foto: KAI MARTIN

Innan sänggåendet tar vi en sväng om arenan, där E inte kommer spela på grund av den hjärnskakning han drabbades av i början på december. Första missen på resan. Den andra kom med besked. Den planerade matchen på torsdagen är redan inställd på grund av det annalkande snöovädret.

Hallen är intim, men flott med plats för kanske 3000. På isen kryllar det av kids som tränas i den ädla sporten. Vi blir inbjudna till universitetslagets omklädningsrum, som är spatiöst och NHL-likt; det är inte utan att jag kikar mig omkring barfota (skorna utanför) och drömmer om en liknande sits som den målvakterna har, men det får bli i nästa liv.

Så skjutsar vi hem E och åker till hotellet där planer för morgondagen skissas.

P dy föreslår att vi istället för att slå ihjäl tid i Plymouth med omnejd åker till Boston. Drive by Truckers spelar och det finns biljetter. Vårt hotell där har plats och vi bokar, fixar både rum och biljetter innan natten slår sin klubba i våra skallar.

Nej, det är inte lätt att få till en god natts sömn med dygnsomställningen. Värmeaggregatet slår på och av med kraft hela natten, med resultat att det är omväxlande för varmt respektive för kallt.

Torsdag

Vi vaknar när det ljusnar. Jag kikar försiktigt ut och, ja, natten har bjudit på rikligt med snö och mer snö faller.

Morgontoalett i gängse ordning, surfande på mobiler, uppdateringar innan vi packar ihop oss och åker för att hämta E och frukost på hans favoritställe down town Plymouth.

Snön ställer till oreda, mest på grund av att bilarna verkar sakna något så elementärt som vinter- eller dubbdäck. Med vår fyrhjulsdrivna monsterbil är det emellertid inget problem.

IMG_4136

Och snön faller… Foto: KAI MARTIN

Frukosten är på en deli med olika stationer för beställning och betalning. Det blir en modest frukost som P dy står för; bagels och chaite för mig samt en chokladmuffins. Jo, vi har kommit till sockrets förlovade rike, ett knark hart när hela den amerikanska befolkningen går på.

Så färd söderut efter ett kort farväl av E. Snön är i tilltagande och vi ställer in det eventuella skivaffärsbesöket i Manchester (enligt P dy två utmärkta butiker) för min önskan om en hockeyyaffär i Hooksett. Gps:en är inte riktigt vår bästa vän, men vi tar oss fram på oplogade vägar och åker mot målet. Väl där inser vi att butiken är stängd på grund av vädret och jag får bara kika in via entrédörren.

Vi slinker in på en Dunkin Donuts för något sött. Jag beställer försiktigtvis en helt vanlig, sockrad i och för sig, betalar häpnadsväckande 8.99 dollar för den och en Cola innan jag inser att white trashkvinnan med flera tatueringar än tänder tänker bulla upp för fest då hon viker en kartong.

Hon trodde jag beställde ett dussin!

Jag lyckas hålla hennes vilda hästar, men hon har problem att göra återbetalningen samtidigt som hon artigt ber om ursäkt, ringer några samtal och löser det (även om pengarna tar en vecka på sig att komma tillbaka).

Så vidare söderut.

Snön är intensiv, men P dä kör säkert och vi betar av miles efter miles och kommer till hotellet i Boston utan missöden.

Vi checkar in och checkar dessutom hur det står till med konserten. Det visar sig att den är inställd på grund av snöovädret, flyttad till söndag, samma lokal. Men då har vi biljetter till Boston–Montreal, en NHL-holmgång som i alla fall jag inte tänker missa.

Ut i snögloppet, mot knutpunkten Lechmere med T-bana och bussar, en knutpunkt vi kommer nyttja flitigt. Det är blött, slaskigt och vinden är ihållande. När vi ska köpa så kallad Charlie Card, reskort för tiden i staden, är kassan stängd och spärrvakten säger åt oss att köpa på nästa ställe. Vi kliver på spårvagnen och åker över Cragie Drawbridge och sedan i underjorden fram till Kenmore, nära Boston University, för en promenad längs hippa Newbury.

Men det är en station för långt och snön är intensiv, vinden likaså. Vi pulsar fram för att försöka hitta vårt mål, men har svårt med orienteringen. I samma veva ska vi försöka hitta spelstället där Drive by Truckers ska spela på söndagskvällen, bara för att P&P bestämt sig för att trots allt gå, trots att vi har biljetter till NHL-drabbningen samma afton.

Förlorade och funna i Boston. Foto: KAI MARTIN

Vi är förlorade. Kartan stämmer inte med adressen. Men vi lyckas snirkla oss fram till Newbury efter att ha passerat ett gäng ungdomar som med stor glädje spelar amerikansk fotboll i snö i parkområdet som Commonwealth Avenue famnar.

Då har hungern slagit till ungefär samtidigt som kylan börjat äta sig innanför våra kläder.

Lunchen intas på stora, men gemytliga och förmodligen trendiga Sonsie restaurant där pizza och öl blir vårt enkla val. Vi tar igen oss, planerar lite för dagen, äter de sprödbakade pizzorna, dricker vår öl och tar kanske en till, kikar från fönsterplats ut på Newburys snöklädda omgivningar, tar på oss, passerar fler stängda butiker än öppna, tar T-banan från Hynes tillbaka till Lechmere och hotellet.

Kvällen ägnas åt hockey. Biljetterna till Boston–San José är överkomliga. Vi får platser högt upp i TD Garden, men med bra utsikt. Vi är tidiga, kan ta en rundvandring och dessutom komma nära isen, ja, jag så nära ett NHL-mål jag någonsin kan komma.

KaiBoston

Så när ett NHL-mål en svensk division 4-målvakt någonsin kan komma.

Foto: PETER BIRGERSTAM

Matchen? En avslagen historia inför halvfulla läktare där målvakten Tukka Rask gör en strong insats när hans Boston vinner tämligen enkelt. Det stora är att det är nye coachen Bruce Cassidys premiär.

P dy är hungrig, har bott i kvarteren tidigare och tar sikte mot en ny Dunkin Donuts, men när en McDonalds dyker upp som en hägring längre bort bestämmer han sig för det. Jag backar. P dä likaså. Vi går till ett närliggande hotell med bar för nachos och öl, P dy ansluter efter matintaget för en öl innan läggdags.

Fredag

Kampen mot dygnsrytmen håller i sig. Jag kämpar för att inte kliva upp, men kroppen vill det starkt. Så småningom vaknar de andra och vi kan konstatera att det är en klar, men förmodligen kall dag.

Frukosten på hotellet är ok, men amerikansk, förstås. Allt på engångstallrikar, bestick och muggar likaså. En banan räddar det nyttiga och lite ananas, melon och apelsin till frukostflingorna där inga av alternativen står det andra efter i sötningsgrad.

Men… det ingår i rumspriset. Lite tacksamhet finns det, trots allt.

IMG_4170

Tack för frukosten. Foto: KAI MARTIN

Ut på gatorna, in på spårvagnen. Nu vankas lite sightseeing down town. Vi kliver av vid Boylston och med rätt adress för spelstället gå vi med raska steg för att syna lokalen.

Det blåser isande kallt och hårt, skoningslöst. Det går inte att stå vid ett övergångsställe utan att ta skydd för ett läigt gathörne.

Entrén till spelstället på Tremont street är anspråkslös, men skvallrar om något slag av klubbverksamhet, dock ingenting om banden som ska spela där.

Vi går tillbaka till Boylston, mot turistbyrån i kanten av parken Boston Common, fiskar upp en karta för Freedom trail och börjar vår vandring på isiga, illa skötta trottoarer och i strålande solsken och bitande nare.

IMG_4176

Starten på den långa promenaden. Foto: KAI MARTIN

Vi följer stråket plikttroget, upp mot Massachusetts state house, ned igen och in på Bostons gator och prång. En kvinna vi möter balanserar en take awaykopp med kaffe, drattar på arslet, men lyckas klara både muggen och sig själv då jag hjälper henne på fötter och frågar om hon är ok.

Det krävs gymnastik och spänstighet för att kliva över snövallarna som omgärdar trottoarerna, vid övergångsställena är det inte plogat mer än på gatorna och där samlas snabbt pölar av slask, djupa och krävande för skorna.

Jag har glömt handskarna i Göteborg och drar in dem i rockärmen, men efter lite irrande inser jag att det knappast är görligt i längden och vi tar paus från den röda, historiska tråden och kliver in på Primemarkt, helvetete på jorden beträffande överkonsumtion och billiga varor som några stackare producerat till nollöner. P dy jagar innersulor, vilket artar sig till en fars. Ja, det finns förvisso sulor, men dessa måste klippas rätt. När han ber om en sax uppstår en förvecklingskomedi, som drar ut på tiden till en aningen högre chef än flickorna på golvet helt sonika tar förpackningen med en sax, öppnar den och klipper till rätt mått.

Jag hittar för övrigt inga handskar. Inte heller på Gap mitt emot. Jag kliver in på angränsande Macy’s, som kastar kläder på mig, även detta i en överproduktion som förfärar mig, trots att jag vet att det görs. Jag menar, var tar alla kläder vägen som inte säljs, alla dess lyxskjortor, dito kostymer, rocker, dräkter…?

Det blir ett par vantar på rea, som ändå är en smula för dyra och vi lär oss snabbt att det mesta kostar som om dollarn är tio kronor, det är lätt att räkna ut med dagens dollarkurs på nio kronor plus den skatt som amerikanerna lägger på.

Så ut igen och jakten på Freedom trail, som vi snabbt ansluter till.

Historiska byggnader med namn som hyst Benjamin Franklin och Paul Revere fladdrar förbi. Vi är snart nere vid saluhallarna vid New Market Street, går in och låter dofterna av allehanda kök smeka in och locka våra sinnen och smaklökar.

Uteserveringarna verkar överraskade av vintern och ligger i träda med snö och kraftiga istappar som hänger som takskägg.

Newbury Comics lockar, inte med sitt serie- och bokutbud utan för skivorna. P dä och P dy är hängivna samlare och kan gå och bläddra bland vinyl och, för all del, cd i timmar. Jag är mer som P dä gällande klädbutiker och ägnar mig åt kontemplation, för att dryga ut tiden.

Men jag kommer ut med the XX:s senaste och Alabama Shakes debut.

Så ut igen och mot New England Holocaust Memorial, ett starkt frilufts monument över förintelsen, som vi aldrig borde glömma, men där mörka krafter kämpar hårt för att trivialisera.

IMG_4180

Ett minnesmonument som skakar om. Foto: KAI MARTIN

Det tar. Det biter som kylan. Gången. Texterna. Minnesorden. Namnen. Alla dödslägren.

Människan är märklig. Så också vi.

Som går över gatan, rycker i några dörrar innan vi väljer den större sportbaren Paddy O’s för att äta lunch.

Det är en rustik lokal, där kylan är påträngande och frekvensen av gäster låg. Men av den trevlige och pratglade servitören beställer jag en Boston hot dog utan någon sidorder. Jag får en rätt med korv och bröd i grunden med bönor och lite annat tjafs till. Helt ok för en lunch där en öl stabiliserar vätskeintaget.

IMG_4193

Bostonlunch. Foto: KAI MARTIN

Så ut på smala gator som tar oss till Haymarket där stånd är uppställda för försäljning av frukt och grönt. Säljarna hukar i kylan, de mest driftiga har dragit igång ett varmluftsaggregat som puttrar på diesel.

Vi smiter vidare längs vår röda tråd. Över till Little Italy där nöden slår till med kraft och jag smiter in på en större, för stunden helt tom italiensk restaurang.

Lättad för stunden fortsätter vi på Hannover street och in på Paul Revere Mall och in i Old North Curch, en kyrka med anor från 1700-talet; en välbevarad helgedom.

Vi fortsätter upp- och nedför Hull street mot North Washington Street och snirklar oss via slaskpölar och upplogad blötsnö fram till North Station för T-banan hem till hotellet.

Rast vila innan kvällens övningar.

P dy har varit föredömlig i sitt arbete med att styra upp veckan. Visst, somt har fallerat, men ikväll är det dags för rock’n’roll och det tarvar en resa västerut med stadens T-bana, inte den spårvagn vid lämnar Lechmere med, utan byte till en tunnelbana i snitt som en sliten från Stockholms underjordiska väg, gul i stället för grön och packad med folk i rusningstrafiken.

Föraren sväljer varje ankommande station i sina ”utrop”, så att vi har svårt att veta var vi ska gå av. Det blir komik i vardagen, men vi får så småningom grepp om var vi är och lämnar tåget vid Green med sikte mot Midway Café, där vi ska se punklegendarerna, Bostonbandet Real Kids, ett band som vaknat till liv trots motgångar med avlidna medlemmar.

Stället är inte öppet då vi kommer. Några musiker lastar in sina instrument, men ser mer ut som fusionmusiker än daterade punkare. Vi går till grannen Doyle’s café för middag, ett stort ställe som hämtad ur vilken amerikansk teveserie som helst. Det är packat med folk denna sena fredag eftermiddag, vi blir anvisade plats av en äldre servitris som blir vår ledsagare under kvällen och som med ett leende antar vår utmaning att dricka oss igenom ställets samtliga ölsorter med lokal anknytning.

Maten är amerikanskt utsökt, ölen likaså. När vi stinna och mätta ber att få betala tittar vår servitris besviket på oss för att vi inte alls hinkat i oss all den öl som vi i förstone lovat.

När vi kommer till Midway café, som P dy redan i Sverige betalat entré för, är musiken redan igång. Husbandet passar på att värma upp scenen i den lilla lokalen, som kanske kan ses som en motsvarighet till Kom Bar i Göteborg.

Det bjuds på rockstandars i Greatful Deads anda, väl framfört, kanske en smula sämre beträffande sången.

Kort paus. Lite omriggning på scen. Upp med ett elegant Ludwig trumset, lite stärkare…

Time to rock’n’roll.

Men inledande singer-songwritern är en hemsk historia med illa hopknåpade låtar och texter som ingenting har att berätta. Han och hans lilla kombo förstår heller inte att avsluta i tid, det blir en långdragen historia.

Men i skuggorna, på andra sidan baren gör sig Real Kids beredda. Ja, äldre, ja rundare, ja slitnare. Men väl på scen sprakar det och osar det om musiken som med lätthet flyttar mig tillbaka till tiden då punk var pop, eller om det var tvärt om.

Real Kids följs av Muck & the Mires, som utmanar Hives i slick klädsel och som med sin rock samlar ihop till pluspoäng för en strong scenshow. Trummisen är en yster varelse, som älskar varje takt hon spelar och det är sannerligen smittsamt. Finalen med franska Badass Motherfuzzers var inte roligare än namnet.

Vi är duktiga på att dricka öl, men då jag ska betala min runda begår jag det klassiska misstaget; dricksen är för påver. Jag går iväg med bartenderns sarkastiska ”Thank you” ringandes i mina öron, lämnar ölen på bordet hos vännerna och går tillbaka och gör som P dä sa, en dollar per öl i dricks och får ett handslag, rejält och uppskattande av bartenderns som växlade humör lika snabbt som Yngwie Malmsten spelar skalor.

Ute är det bitande kallt. Tunnelbanan har slutat att gå sedan en timme tillbaka. Vi letar taxi, får hjälp av bartendern att ringa, ingen kommer, men slutligen sitter vi en bil som tar oss downtown och vidare mot hotellet.

Lördag

Harvard väntar. Frukost äts och ut i slasken och grådasket. Det är bistert och trots att vi är vana vid uselt väder är det här ändå något extra, som ju allt i USA är. Vi tar bussen, som kränger sig från Lechmere mot vårt mål. Vi kliver av, möter en snöplog som ovanligt nog skottar trottoarer och promenerar in på området som ju utbildat så mycket nobelt folk.

 

933CDE53-5BF2-4D51-AA6A-964FE1BE8747

Posör i Harvard med nytt namn, designad Starbucks. Foto: KAI MARTIN

Vi går omkring på området, kikar lite förstrött, går ut igen och in på Harvards normalt sett trivsamma kvarter. P&P har siktet inställt på skivbutiker, har ställt in en app som guidar, men vi går galet.

Hittar en som inte är öppen, går åt fel håll. Tar rast på Starbucks där jag, då jag beställer en croissent plötsligt på ett obegripligt sätt får tilltalsnamnet  Albert som skrivs på muggen till min beställda varma choklad.

IMG_4247

Eldorado för skivsamlaren. Foto: KAI MARTIN

Kommer senare till Planet records, ett eldorado för skivsamlare där P&P bläddrar i den välsorterade butiken. Jag kikar lite, men fastnar för inget och så går vi ut, tillbaka till Hardvard, in i Newbury Comics lokala butik för mer skivkik innan vi tar tunnelbanan in till Boston och en tur tillbaka till hotellet.

Planen för kvällen är collegehockey. Ute i Lowell, förstad till Boston, 40 minuters bilväg, spelar  Umass Lowell River Hawks mot Massachussets. P dä kör snyggt rätt, vi parkerar, går in i hallen för att försäkra oss om biljetter som vi blivit utlovade av Umass svenske spelare Niklas Folin, Kungsbackakillen som följer i sin storebrors Christians fotspår, han som nu mer spelar i Minnesota Wilds i NHL och som jag skrev om här.

6BCCC693-A29D-45B6-A71A-666DC1E0A1BE

Prima collegehockey. Foto: KAI MARTIN

Allt är på plats och vi har tid att gå ner på stan för en bit mat. Snirklade oss i snömodden in mot centrum i den slitna staden och hittar ett stamlokus där gästerna bligar på oss, men personalen är vänligt sinnade och vi får oss till livs en lammfärsburgare som smakar utmärkt.

Tsonga center är en utmärkt arena med bra faciliteter för den hågade, men det är klart att priset för öl och popcorn på 150 svenska kronor känns en smula övermaga. Men hockeyn var det inget fel på. Rasande skickligt och en jämn match där hemmalaget stod som vinnare.

En lång dag gick mot sitt slut. Men väl vid hotellet sökte sig P&P till en närbelägen bar för en nattfösare medan jag föste mig i säng på egen hand.

Söndag

Vi kravlar oss ur bingen hyfsat tidigt. Planen är att efter frukost ska vi återuppta den tappade tråden, det vill säga fortsätta där vi avslutade vid hörnet av North Washington Street och Commercial Street, tar sikte på Charleston Bridge, skamfilad och anrik som spänner över Bostons norra hamn och mot Charlestown. Bron är gallerförsedd, det vill säga bråddjupt ner ser vi vattnet och det suger i magen på den svindelkänslige, det vill säga P dy och jag. Men vi tar oss över, sneddar genom parken John Howard Mall, så som den röda tråden bjuder. Vi går vidare till och in i St Mary’s Church och det är inte utan att jag tänkte på Boston Globes grävargrupp Spotlight och dess avslöjande 2002 av pedofilpräster, utmärkt skildrat i filmen ”Spotlight”.

Snabbt ut igen innan andakten ska ta över verksamheten, vandrandes vidare i snöslasket uppför Winthrop Street och Winthrop Square, upp mot Bunker Hill monument, den väldiga obelisken – rest 1843 – på kullen som minner om starten 1775 för den amerikanska frihetskampen som då gav bjöds på en svidande förlust men slutligen gav nationen sitt oberoende 4 juli 1776.

Vi vandrar åter, ned mot Boston National Historical Park, kliver in i USS Constitution Museum för ett toalettbesök och vidare in mot staden.

Innan bron stannar vi för en fika… nja, P&P tar en, jag avstår fortfarande mätt efter frukost. Så över bron, in mot stan. Nära ligger Boston Garden, som vi ska besöka senare för matchen mellan Boston och Montreal, hatmötet som fyller arenans nära 17500 platser.

Men först iväg till det kittlande Isabella Stewart Gardner muséet med spårvagn från North Station.

P dy har varit där förtjust och är fascinerad och förtjust då han berättar om historien bakom byggnaden, kvinnan som förlorar sitt barn och med sin man åker till Europa på en konstodyssé, köper föremål i parti och minut och när maken dör låter bygga ett hus som rymmer alla föremål.

Det är en fantastisk byggnad och, ja, jag blir också fascinerad och förtjust, samtidigt som det svindlar över vilka ekonomiska tillgångar Isabella Stewart Gardner måste ha haft.

B569588F-9575-4527-B540-C0E2B8E79033

Fascinerande… Foto: KAI MARTIN

Vi dröjer oss kvar där. Vandra våningar upp och våningar ner. Stannar framför en och annan Zorn-tavla, han var frekvent gäst hos Stewart Gardner, och hade nog sin skäl, både kommersiella och vänskapliga.

Så går vi ut i snöyran. Väntar på spårvagnen in mot staden, kliver på och åker genom ett Boston i grå vinterdräkt.

Planen är att hinna med Little Italy och en bättre italienare för middag innan vi tar oss till matchen i Boston Garden.

På vägen till hotellet tar vi en avstickare till ett större köpcentrum alldeles i närheten. De flesta butiker finns där, men inget har de som lockar. Jag blir trött på utbudet, på för mycket kläder som hänger alldeles för trångt och känns alldeles för dyra med tanke på hur de presenteras.

Rast vila. Så…

Via Haymarket tar vi oss in i Little Italy och kliver i princip in på första bästa, ett draperi efter entrédörren håller kylan stången, vi stampar av oss snön, får ett bord av en ointresserad, blasé hovmästare och dyker snart in i den hastigt överlämnade menyn.

Vi bestämmer oss för förrätt och huvudrätt samt vin. Beställer olika, men delar förtjänstfullt och vänskapligt på de rikligt portionerade entréerna och låter oss smaka av huvudrätter och vin. Vi tittar på klockan, dividerar om vi kan gå till Boston Garden, jag hävdar att vi hinner, men blir nedröstad, men lyckas trumfa igenom att vi tidsmässigt fixar kaffe och dessert.

Mätta och nöjda går vi ut i Bostonkvällens fuktiga, snöblöta kyla, vänder åter mot T-banan vid Haymarket och mot North Central och mot arenan. Det går på ett kick.

Väl inne har vi platser högst upp, sämre än vid torsdagsmatchen, men ändå med god blick nedmota rinken.

Det märks att det är en annan match än den avslagna mot San José. Första slagsmålet kommer snart och tempot är högt uppdrivet. Jag har turen att få se två förstklassiga målvakter i Tukka Rask och Carey Price, där den förstnämnda står för kvällens insatser och slutligen får hålla nollan mot Prices fyra insläppta, vilket föranleder publiken att häckla antagonisten i motståndarmålet. I tredje perioden ylar den ”Caaaaarey”, som en siren.

Återigen gör Boston mål på sitt patenterade sätt, ett hårt drivet, plötsligt pass genom centrallinjen och direktskott.

P&P smiter efter första pausen. Drive by Truckers väntar, den uppskjutna konserten blir verklighet, men jag passar. Jag har dels inte råd att gå och se båda, hockeybiljetterna var ju som sagt inte billiga, och dels vill jag se den här matchen.

Det blir en underhållande tillställning, ett slagsmål till, tätt och intensivt och rasande vackert målvaktsspel, denna gång främst från Tukka Rask med sin bred basställning och snygga positionering.

Jag lämnar inte Boston Garden ensam, men vandrar ändå mol allena i publikströmningen mot spårvagnen till Lechmere. Men… något krångel har det blivit. En olycka, som gör att vagnarna står still några stationer därifrån. Väntan, utan vidare information, blir till 40 minuter innan jag lite trött, frusen och förvånad kan kliva på för transport till hotellet för den sista natten i Boston.

Måndag

Vi delar på oss för att tillfredsställa våra olika intressen dess de sista timmarna innan hemfärden, som i och för sig är hotad på grund av de kraftiga vindarna och en ny annalkande storm.

Z har tappat sina på en marknad i Berlin inköpta, gröna handskar. Jag har satt mig att hitta något liknande och tar mig mot fashionabla Newbury Street, där jag googlat mig till att det ligger en handsbutik.

Virrig av syd och norr när jag kommer upp ur T-banan tar det en stund innan jag navigerar rätt, blir, förstås, nödig och räddas av Wendy’s på Boylston i höjd med Copley Square.

IMG_4299

Ett kallt Copley Square. Foto: KAI MARTIN

Irrar så ned mot den uppgivna adressen på Newsbury men lyckas inte hitta den. Slasken tränger igenom mina kängor, som ändå var preparerade för väta och kyla, men som nu allt mer börjat ge upp för sälta och slask.

Hittar till Goorin Bros hattbutik, provar hattar, frågar om handskbutiken, som de två expediterna inte känner till. Köper en snygg blå hatt, som jag får snyggt inslagen för färden till Europa och under tiden tar en av expediterna reda på var affären med handskar kan ligga och kommer med det nedslående svaret att de slagit igen för några månader sedan, orsakat av värdens ökade hyror.

Inga handskar.

Jag promenerar ned mot centrum längs Boylstons stora aveny. In på Marchalls, ett varuhus i outletklass. Letar handskar. Hittar inga. Provar skor, provar byxor, provar skjortor. Köper ett par Levis för 200 kronor. Går ut.

IMG_4300

Plaggprovning. Foto: KAI MARTIN

Går vidare in mot centrum och i höjd med Boston Public Garden slår nödigheten till med full kraft. Snobbiga hotellet Four Seasons räddar mig, men jag tvingas gå igenom foajé och matsal späckat med påtagligt rika lunchgäster för att rädda mig från inkontinensens hotande katastrof.

Lättad ut på gatorna igen. Solen lyser bedrägligt blek, men vindarna skvallrar om den kalla verkligheten.

Förirrar mig in i China Town, köper godis till dottern, piskas av iskalla vindar, förvånas över en kostymklädd, elegant herre som utan synbar påverkan trotsar både slask och vind under en hastig promenad, kommer till Macys, letar handskar, hittar inga, köper manchesterjeans till den äldste sonen (som han sen inte vill ha) och ser att tiden är ute.

Dags för avfärd för avfärd.

Vi samlas i foajén nästan exakt på den tid vi sa. Checkar ut och hämtar bilen, åker till flygplatsen med goda förhoppningar om att de internationella flighterna ska ges ok till att flyga.

Lämnar bilen, tar shutteln till incheckning för hemresan, kliver lätt igenom säkerhetskontrollen och har några timmar på flygplatsen att slå ihjäl. Inleder med sen lunch och öl, tar en öl till och fönstershoppar sedan tiden fram mot avresan.

IMG_4307

Bye, Boston, bye. Foto: KAI MARTIN

Tack och adjö, Boston. Piloten tar oss genom kraftiga kastbyar som rister i planet. Vi är på väg. Med alla förhinder bakom oss.