Författare: Kai Martin

”Borg” – en nagelbitare

Posted on av Kai Martin

Film:

BORG

!!!!

Unknown Filmen om Björn Borg är ett drama

med många bottnar.

Regissör: Janus Metz Pedersen.

Manus: Ronnie Sandahl.

I rollerna: Sverrir Gudnason (Björn Borg), Shia LaBeouf (John McEnroe), Stellan Skarsgård (Lennart Bergelin), Tuva Novotny (Marian Simionescu) med flera.

Produktionsbolag: Svensk Filmindustri.

1 timme, 40 minuter.

Premiär: 8 september 2017.

Is mot eld. Metodik mot furiösitet. Mötet på tennisbanorna mellan John McEnroe, den hetlevrade, och Björn Borg, den coole, har fått många epitet.

Men med Ronnie Sandahls djupträngande, in under huden, manus blir denna envig – och vänskap – så mycket mer.

Ja, ”Borg” är med i trenden om att utforska ytterligare svenska 70-talsikoner (Ronnie Peterson och Ted Gärdestad) och dito fenom (när kommer filmen om Frank Andersson, Ingemar Stenmark eller Linda Haglund?). Det var en tid i Sverige då Sveriges televisions två tillhandahållna kanaler gav enkla diskussionsämnen i skola och på jobb.

Idrotthändelser som Björn Borgs sanslösa tenniskarriär från deltagande i svenska Davis Cuplandslaget som 15-åring till de fem Wimbledonsegrarna mellan 1976 och 1980 svetsade samman nationen. Men bjöd också på en andlös spänning.

Några få har kommit Björn Borg nära. Men har hans historia någonsin berättats….?

Ronnie Sandahl gör det och han gör det med omsorg om denna legendar, som ju lever och har hälsan. Manusförfattaren har tagit ett rejält grepp om Björn Borgs komplexitet, spinner en intensiv tråd med start i den tidiga ungdomstennisen (med bland annat Björn Borgs yngste son Leo som utmärkt juvenilt tennisess från Södertälje) med starkt humör och en vinnarskalle av sällan skådat slag.

Det blir en resa inte bara tillbaka till 70-talets miljöer och händelser utan kanske främst en resa in i Björn Borgs huvud och själ.

Ja, fokus är på den dramatiska och vettlöst spännande femsetaren i Wimbledonfinalen 1980 mellan John McEnroe och Björn Borg. Men inte dit utan en förklaring över hur resan dit tedde sig.

Sverrir Gudnason är inte bara ett under av porträttlikhet, han lyckas också nå in i kärnan av en tennisstjärnas inre, han som på blott några och 20 år har hela världens blickar på sig och dessutom inre krav på att lyckas. Detta parat med tvivel på sin kapacitet, tusen och en affärsförfrågningar och ett stundande bröllop med Marina Simionescu (suveränt, som alltid, spelad av Tuva Novotny) inför denna hans femte Wimbledonfinal.

Så motpolen; Shia LaBeouf som John McEnroe, från ung till sitt livs match mer rapsodiskt men inte desto mindre viktigt berättad.

Det är starka porträtt spelade av kärntruppen Sverrir Gudnason, Stellan Skarsgård, Shia LaBeouf och Tuva Novtny. För det här är en film som bryr sig om huvudpersonerna, om karaktärerna och som fångar ett sturm und drang mitt i en målmedvetenhet och äregirighet.

Janus Metz har till detta också skapat tennisscener som känns som hämtade från McEnroes och Borgs verkliga dueller. Det är skickligt koreograferat och utnyttjande av modern teknik som gjort det möjligt. Än mer skickligt är att, trots att jag förstås innan vet hur matchen slutade och med vilka setsiffror, skildra en närvaro som vore det en just nu pågående match. Jag är med andra ord helt slut efter filmen.

”Borg” tar både game, set och match – igen.

 

 

Blues över saknad gitarrist

Posted on av Kai Martin

Puders

Peter Puders 1959-2017. Foto: KAI MARTIN

Det märktes med en gång. Sättet han spelade var från start unikt och särpräglat.

Då, 1979, när vi andra försökte få grepp om våra instrument var TT Reuters gitarrist redan en fullfjädrad instrumentalist i nivå med vad annars amerikaner och britter klarade av. Fingerfärdig och med en teknik som aldrig gjorde avkall på känslan.

Jag såg honom första gången på Slottskogsfestivalen den 18 augusti, då Garageligan i Göteborg gjorde ett slags manifestation av nya band i tiden från Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund.

Bland band som Grisen Skriker, Attentat, Baiters, Bruset, Tänts, Glo och Göteborg Sound fanns alltså TT Reuter, ett band som bländade oss i Kai Martin & Stick! (ja, vi tillhörde också en av de spelande orkestrarna) med sin mystiska musik och fantastiska framförande. Peter Ivarss basspel, trumspelet där Peter Strauss kopplat bort sejamattan från virveltrumman, Henrik Venants säregna sång och gitarrspel plus då makalöse Peter Puders.

TT Reuter blev ett vänband, en orkester som det var lätt att knyta till sig, spela ihop med. Vi gjorde så vid ett flertal tillfällen och vänskapen var stark genom åren.

Peter Puder försvann tack vare sin talang till Stockholm. Spelade med Commando M Pigg, Thåström och Ulf Lundell. Bländade en allt större krets med sitt gitarrspel, men var trots närheten till stjärnorna alltid lika älskvärd.

Men så tröttnade han. Musiken lades på hyllan, gitarren fingrades på i all stillhet, sällan inpluggad i förstärkaren. Familjen blev viktigast och han flyttade från Stockholm till hemtrakterna. Bort från storstadens sus och dus.

Men när Commando M Pigg pockade på uppmärksamheten för en comeback och albumet ”När dom dumma har fest” (2015) var det givet att Peter Puders var med.

Så när Kai Martin & Stick! presenterade comebackalbumet [utan titel] i sin helhet på scen var det givet att våra postpunkvänner i Commando M Pigg skulle gästa.

Det blev en fantastisk kväll. Framför allt var det ju så varmt och innerligt att få möta Peter Puders, som jag inte träffat på så många år. Jag upplevde att han trivdes med musiken, med livet.

Han berättade att TT Reuter skulle återförenas och nu har nya inspelningar gjorts som producenten Charles Storm skall färdigställa för ett nytt album. Förhoppningsvis blir det verklighet, dock utan möjlighet för något scenframträdande. Peter Puders har hastigt avlidit, hans sista ackord och ljudsensationer har klingat och tjutit ut. En fantastisk man, musiker och vän är saknad.

Vila i frid.

Rockig krock på Pustervik

Posted on av Kai Martin

Alltså, det var väl kanske aningen ambitiöst. Att direkt stick från första dagen på jobbet som nöjesreporter. Där första punkten på programmet var en kick off, det vill säga en heldagskonferens med snack, redovisning och grupparbete, inkilat en och annan bit mat eller fika, samt bowling. Bara stick iväg för en rockafton på Pustervik. Men så blev det.

Orsaken var främst Muck & the Mires, som mitt ressällskap och jag såg i Boston i februari. En tajt rockkombo, snyggt uniformerade, som kramade skiten ur de låtar som de har och lite till.

Men på programmet stod så mycket mer. För Woody West-Kim är inte bara en briljant arrangör, han har en förkärlek för musik och bjuder gärna med sig.

Jag är osäker på om det var ett rockpaket med fyra akter, men kvällen skulle bjuda på Miranda Lee Richards, Sleeping Beauties, Muck & the Mires och Gospelbeach.

Men den förstnämnda tvingas kasta in handduken och in kliver Brent Rademaker, var sista klingande ackord jag hör när jag kommer sent till denna minifestival.

Då är kvällen redan försenad schemamässigt och när så Sleeping Beauties kliver på är det till vrål bakom ridån, som fortsätter som vrål inför öppen ridå. Det är punkigt, slamrigt och det dröjer inte länge förrän sångaren i ett slags ambition att komma närmare den distanserade publiken tar ett kliv ut, missar scenkanten och drattar på golvet. Han klarar sig, men ligger kvar och fortsätter väsande och ålande runt golvet nedanför scen. Lämnar sin mikrofon och fullbordar sin cirkel, glider in under scenen och fram igen, greppar gitarristen mick och fortsätter sin show nedanför scenen samtidigt som bandet fortsätter larma. Jo, ja. Fräckt. Men… desperat och med en känsla av en lätt påstruken vokalist med Iggy Popkomplex. Ett komplex som väl är ok att ha, men ändå…

Sleeping

Strax innan det stora fallet. Foto: KAI MARTIN

Faktum är att publiken lämnar spelningen för tryggare och tystare miljö. Så också jag.

Men när Muck & the Mires kliver upp på scen står jag längst fram. Boston, snö och en rockklubb i en förort senast. Men förtjusande då, om än efter öldoping.

Bandet håller måttet. Det vet sitt kunnande, är tajta och drivna. Jag är oerhört förtjust i trummisen Jennie Best, som älskar sitt jobb på trumpallen och piskar skinn och cymbaler med frenesi och glädje. Muck är den självklare ledaren på sång och gitarr. En Ian Hunter-look-a-like med Graham Parkerröst och till detta en orkester som vet att väl vårda hans powerpop med garagerock och tidigare Beatlesinfluenser. Pedro Mire, sologitarr, är spastisk och underhållande. Basisten, John Quincy, cool och utseendemässigt någonstans mellan John Entwistle och Peter Townsend.

Det går i ett svindlande och underhållande tempo. En låt hinner inte sluta förrän nästa börjar. Det poserar, har rock’n’rollvett och -etikett, snyggt klädda i likadana kläder och välputsade boots. Klass, helt enkelt.

Mack3Mack1Mack2

Rock’n’rollesteter. Foto: KAI MARTIN

Så huvudakten Gospelbeach. Jag är rookie på bandet, men också fullmatad med intryck under dagen och börjar tackla av. Sångaren och frontmannen Brent Rademaker, som alltså gör dubbelkväll i afton

Trött saxar jag ur klubbens release om bandet ”Californiasupergruppen GospelbeacH kretsar kring L.A.-kultikonen Brent Rademaker (Beachwood Sparks, the Tyde, Further) som tillsammans med vännerna Jason Soda (Watson Twins), Neal Casal ( Chris Robinson Brotherhood, Circles Around The Sun, Ryan Adams & the Cardinals, Hard Working Americans), Tom Sanford (Beachwood Sparks) och Kip Boardman (Watson Twins) bestämde sig för att sätta ihop ett band som hyllar deras kärlek till Californien och dess hippiecowboys mellan ’67-’76.”

Gospelbeach

Gospelbeach avslutar minifestivalen. Foto: KAI MARTIN

Jo, tack. Brent Rademaker är jovialisk, trevlig och inbjudande. Den försiktiga publiken närmar sig nu scen och sakta lindar han in den i det som blir en trevlig afton.

Musikaliskt spretar det, men hålls ändå samman. Nu har emellertid tröttheten hunnit i fatt mig. Jag ger mig. Av.

Skoningslös film om skoningslös verklighet

Posted on av Kai Martin

Film:

CITY OF GHOSTS

!!!!!

010816_A01_AA0013_v01_50prcnt

Drabbande film.

Regi: Matthew Heineman

Dokumentär, 90 minuter.

Hagabion, Göteborg, premiär 1 september.

När jag går ut ur biomörkret sätter jag mig på cykeln, fyller lungorna med luft och cyklar hem.

Jag tänker: ”När jag ser ‘Homeland’ stänger jag av teven eller datorn, längtar till nästa avsnitt eller säsong. När jag läser Norman Mailers ”De nakna och döda”, eller Erich Maria Remarques ‘På västfronten intet nytt’, eller Kurt Vonneguts ‘Slakthus 5’. När jag ‘Dunkirke’ är slut är jag tagen, men kan andas, tänker och fungerar.”

Nu?

Min första tanke är samma hopplöshet och tomhet som drabbade mig då jag kom ut ur visningen av Lukas Moodyssons ”Lilja forever”. Som om ett soligt Göteborg var falskt, som om jag inte hade gjort tillräckligt för att rädda Lilja. Som om jag hade kunnat.

Men trots sin dokumentär karaktär var det trots allt en spelfilm.

”City of ghosts” är ren, gripande och hjärtskärande dokumentär och den äter mitt hjärta, den slukar min själ och invaderar min hjärna. Inte för att jag vill. Utan för att den drabbar mig. Skoningslöst.

Jag är inte naiv. Jag läser och ser nyheter och inslag från grymheter som människor i en modern tid begår som borde vara förbehållet historien. Jag vet.

Men när filmaren Matthew Heineman följer gräsrotsjournalisterna i RBSS (Raqqa is being slaughtered silently) är det, ursäkta utrycket, blodigt allvar.

Det har bara gått några år från den arabiska våren, försöket till revolution mot Syriens sittande makt till den våldtäkt som det fundamentalistiska och våldsromantiska styret som IS står för.

Raqqa, en gång en stad som andra i Syrien, som betydde hem för många är förvandlad till en ockuperad grushög vid Eufrats stränder. De i RBSS, inte alls politiskt aktiva inledningsvis och från olika håll, kände det som sin plikt att förmedla nyheter från sin hemstad, på tvärs mot IS propagandamaskineri. En rapportering under flera år, ett dödligt uppdrag och Matthew Heineman vårdar deras berättelse på bästa vis.

Här ställs kontraster mot varandra; staden före och efter, RBSS-medlemmar på officiella uppdrag i  mingelmiljö i New York mot deras ständigt dödshotade tillvaro som förmedlare av grymheter inifrån Raqqa. De tillfälliga redaktionerna, där lokaler ständigt måste skiftas efter lika ständiga dödshot mot journalisterna. Hot som ibland realiseras till ond bråd död.

Vi får följa några av dem tätt in på huden, innanför den, in i hjärta och själ. Vi möter förtvivlan, trots, hopp och ledsnad. Får ser hur deras fäder och bröder, mödrar och systrar mördas. Inte  alltid i bild. Lika brutalt ändå. Det. Här. Är. Verklighet. Och jag kan inte blunda.

Efter filmen andas jag luften. Göteborgs gator där jag cyklar hem ligger oskuldsfulla. Det är rent. Det är mil ifrån det jag såg på film. På Medborgarplatsen finns det svenska medborgare som spottar på flyktingar som vill stanna i Sverige. Plötsligt blir det åter svårt att andas.

Matthew Heineman förra film, ”Carter land”, om knarkkriget i Mexiko, blev Oscarnominerad. Chansen är stor att även ”City of ghosts” blir det. Men framför allt blottar den på krigets vansinne och visar vanliga människor som försöker skildra de drabbades bilder.

Se den. Om ni orkar.

 

Bland hästar och fynd

Posted on av Kai Martin

Göteborg är en fantastisk stad. Det finns många som vet, andra som ärligt talat inte fattat ett dugg. I den här staden finns det emellanåt också möjligheter som inte kostar något mer än det som försvinner från skattsedeln, om du nu betalar någon skatt.

Ja, jag tänker på Göteborgs kulturkalas, som ju är rena skatteåterbäringen i form av kultur i olika former.

Men är man öppet sinnad går det att hitta mer än så. Som när hästsporten håller sitt EM i Göteborg. Jo, på Ullevi får man betala en slant för dramat. Men när fyrspannstävlingen hålls gör det genom staden från Heden, Kungsparken, Haga för att mynna ut i Slottsskogen med olika deltävlingar.

Det är publikt, kostar inte en krona och det är över 25000 som kommer för att titta.

Nej, jag är inte kunnig. Men ögat får sitt, från den stilla morgonen då jag och Z går in i parken, en promenadorkester spelar och vi söker efter kaffet som vi inte får. Där.

Snart är evenemanget igång, ungefär samtidigt som vi lotsat oss förbi och fram till minigolfbanan vid Linnéplatsen, där kaffe vankas.

Samtidigt så ökar det publikt och vid varje station är det trångt och inte helt lätt att se. Flest, förstås, vid vattenhindret borta vid Stora Dammen (nej, den används inte) med läktare.

Men dramat går att följa och det är med beundran som jag ser kuskarna köra sina ekipage med fart genom hårnålskurvor.

Häst1

Full fart i parken. Foto: KAI MARTIN

Men vi har mer att göra denna lördag. Danska kyrkan gick vi till först. Av naturliga skäl, eftersom den ligger i förlängningen av den gatan vi bor på och för att Z gärna värnar om sina danska traditioner. Det är loppis där, men efter en kort scanning inser vi att det inte finns något för oss.

Vi går alltså till Slottsskogen för att sedan bege oss till Utbys promenadloppis. Det är ett evenemang som sträcker sig över ett gäng kvarter i Utby, som det gäller att vara rätt klädd och ha bra skor. Vi kliver av strax efter Kviberg, går uppför Orrebäcksvägen och snirklar oss förbi stånd efter stånd i grannskapet, där det knappt finns en familj som inte har utnyttjat möjligheterna att sälja barnkläder barnen vuxit ur, eller leksaker som inte längre är intressanta, mattor som inte passar, vuxenkläder som inte matchar, krukor, trädgårdsredskap, köksprylar… jo, det finns att rensa och försöka få sålt.

Loppis1

På jakt efter inget. Foto: KAI MARTIN

För mig är det lite av minnenas korridorer. På gymnasiet fanns det en vän som bodde i kvarteren och senare på 70-talet hade jag min första riktiga relation med en ung kvinna, som bodde en bit upp i Utby. Men sedan dess…? Nej, det har inte varit något alls, förutom en tvingad ”intervju” med en Blåvittspelare som varken han eller jag ville göra.

Men nu promenad och skattjakt. Poängen är just promenaden, men alltför många kommer med bil, vilket i sin tur korkar igen redan trånga gator.

Vi får oss en försvarlig promenad, men hittar ingenting mer än två vänner till mig som bor i området.

Vi lotsar oss åter mot utgångspunkten, men stannar för lite sen lunch på I love pizza, före detta Utby pizzeria, Miriam Bryants favoritpizzeria. Z tyckte, för övrigt, att hon såg nämnde ms Bryant när vi började promenera. Tja, kanske, det är ju hennes barndomskvarter…

Gloomy friday

Posted on av Kai Martin

Fredagen var öppen för förslag. Rätt givet med Bob Hund. Men alternativet med Ane Brun lockade kanske mest. Men det blev inte Kajskjul 8. Inte heller Liseberg.

Det blev Hagabion och ett evenemang för att fira magasinet Ok Kult. Främst för att jag hastigt råkade se att det var Gloomy som skulle spela och i Gloomy finns frontmannen Peter Alfredsson aka Bryx, det vill säga min låtskrivarpartner och musikerkollega i Kai Martin & Stick! från den dagen vi startade orkestern till dess han lämnade bandet efter inspelningen av ”Simmarna” sommaren 1983.

Jag har sett honom allt för få gånger sedan dess, sett i betydelsen lyssnat på honom när han uppträtt live. Vet att jag sett Reptile Men Walk, som han hade med delar av Viva!, kanske också något senare… Parliament? Vad det så bandet hette…?

På senare tid har jag haft förmånen att följa lite inspelningar och just Gloomy är värt några extra öron.

Gloomy2

Energi med Gloomy. Foto: KAI MARTIN

Bandet är drivet och punkigt, men på det där friska new wavevis som vi hade spår av hos Kai Martin & Stick! i tidernas begynnelse. Men det här är mer sammansatt, mer fokuserat och Peter Bryx strävan efter energi och dynamik är beundransvärd.

Jag kommer precis lagom till bandet har inlett sin konsert i den trånga samlingslokalen ovanför Hagabion. Bandet – trummor (Martin Nilsson), bas/sång (Petri Nenoen), keyboard (Magnus Axelsson) och gitarr/sång (Peter Bryx) – svettas redan ymnigt och kämpar med dåligt ljud där sången emellanåt försvinner. Det är en frenesi och ett paketerat ursinne i musiken som blandas med finess och härligt driv i samspelet mellan trummor och bas. Till det de repetitiva och envetna melodierna.

Jag hänger upp musiken på band som tidiga Ultravox, dito Simple Minds och Devo. Men mer förenklat och, ja, punkigt. Men trots ös finns där dynamik och Peter Bryx röst är karaktäristisk, skarp och tonsäker där varje ord lämnar läpparna som spott eller smekning.

Gloomy1

Peter Bryx. Foto: KAI MARTIN

Bandet kramar ur sitt korta set till minsta svettdroppe. Sju låtar inklusive de två som encour; låtarna ”Eliza”, ”Doctor”, ”Falling”, ”I understand”, ”Rocket” samt ”Love is a noun” och ”Daughter” följer mig ut från den trånga, varma lokalen. På SoundCloud går det att lyssna på några av dem igen.

Frölundas flygande start

Posted on av Kai Martin

När Frölundas tränare Roger Rönnberg samlat sitt manskap är det inte samma gäng som han lämnade i våras efter sortin i slutspelet. Mängder med spelare har droppat av, mängder har kommit in.

Några saker är dock säkra. Joel Lundqvist är kvar och är motorn i lagbygget, klubbens själ och hjärta, som ställer höga krav på sig själv och lika höga krav på dem han spelar med.

Till detta Roger Rönnbergs förlängda kontrakt. Han har grejat två CHL-guld, ett SM-guld och det med ett lag som från en säsong till en annan inte ser likadant ut. Det gör man bara med en skarp idé om hur spelet ska spelas och vad som krävs av varje individ.

Nu kontinuitet i detta hans arbete. Bra.

Frölunda har haft en god start inför premiären i CHL, som ju är en bättre form av träningsmatcher just för att grundserien gäller något och i synnerhet för Frölunda som gärna försvarar sin senaste titel.

_TH23239

Fredrik Petterssons 1–0-mål sitter perfekt. Foto: TOMMY HOLL

I matchen mot Zürich, med förre frölundaiten och favoriten Fredrik Pettersson, gnisslade det emellertid betänkligt. Just Fredrik Pettersson såg till att på pass från Robert Nilsson göra 1–0 till gästerna efter en försvarsmiss. Matchen gick länge i Zürichs favör med strongt målvaktsspel från Lukas Flüeler och ett friskt offensivt satsande lag. Men Frölundas driv och kraft vägde så småningom över vågskålen till hemmalagets fördel.

_TH26243

Joel Lundqvist, Frölundas motor, hjärta och själ, kvitterar sent till 4–4. Foto: TOMMY HOLL

Ändå höll det på att gå åt pipan med ett sent mål av gästerna, åter igen en försvarsmiss, innan ännu en senare kvittering och så småningom vinst på övertid av Ryan Lasch.

Med återvändande Ryan Lasch och Max Friberg har Frölunda ett starkt vapen i powerplay. Frölundas första och andra mål var snudd på identiska, där de båda låg bakom passen fram till Victor Olofssons direktskott. Ungefär på samma vis som Boston länge var framgångsrika med senare delen av säsongen, diagonalpass i närheten av kassen och, pang, bom, skott. Oerhört svårt att försvara sig mot.

Mot tyska  Klagenfurt några dagar senare vinner Frölunda med 2–1. Men återigen uppstår glipor i försvaret, där spelarna liksom försvinner från sina positioner. Något som naturligtvis motståndarna glatt utnyttjar. Anfallsmässigt önskar jag en större iver i spelet mot mål och mer trafik framför motståndarmålvakten. Detaljer som kommer.

Med Ryan Lasch åter i laget har man en poängkung. Redan sex poäng efter två matcher. Imponerande.

Målvaktsspelet…? Nja, jag är som bekant inte så förtjust i Johan Gustafssons spel. Det är för mycket chansande, han hamnar ofta på mage och förvisso var Fredrik Petterssons skott en raktet, men – något som syns på bilden ovan – hamnar Johan Gustafssons lågt i sin sidledsförflyttning vänster till höger och nätet blir oroväckande öppet. Övriga mål går också att diskutera, precis som hans spel runt kassen.

Johan Mattsson är en utmanare på posten som förstemålvakt. Han har tidigare haft problem med tilltron på sig själv, men har ett balanserat spel. Återstår att se om det räcker.

Frölundas matcher i CHL:

24 augusti: Frölunda-Zürich 5–4 (sd)
26 augusti: Frölunda-Klagenfurt 2–1
31 augusti: Klagenfurt-Frölunda, Stadthalle, 19.30.
2 september: Zürich-Frölunda, Hallenstadion, 19.45.
3 oktober: Frölunda-Gap, Frölundaborg, 18.30.
10 oktober: Gap-Frölunda, Alp Arena, 20.30.

Turistens klagan och njutning

Posted on av Kai Martin

Jag har gjort Z besviken. Men orsakerna är främst ekonomiska. Vårt famösa loppisäventyr kostade på. Men det gjorde också verkstadskostnaderna för bilen.

Därmed tvingades vi, då jag vid en snabb summering också kunde konstatera att räkningarna vid augustis utgång inte var i balans med inkomsterna, ställa in ett Stockholmsäventyr, en Norgeresa och en trip till sydligare breddgrader.

Nej, jag ber ingen kika in i vår budget eller hur vi har skissat på det ena eller andra, utan ställer bara ovanstående faktum mot drömmarna och nu är Z besviken.

Hon har kvar semester, vill krama ut det gottaste och jag har ett projekt som kan göras varhelst, men det ska göras. Så öppningarna fanns.

Men…

Rastlösheten slår klorna i henne och vi gör vår släktresa ned till Danmark, där vi vet att vi kan snylta på gästfriheten. Kommer hem sent på tisdag och på onsdagen ska jag hämta ut ett par byxor och skräddaren, min tredelade italienska kostym har fått lite mer modernt snitt. Z följer med. Pratar med skräddaren som tagit över verksamheten av den jag tidigare frekventerade. Resultatet är gott. Jag är nöjd, stoppar byxorna i en tygpåse, går till Hemköp för att posta ett paket, kommer tillbaka till Z, som prydligt väntar utanför skräddaren, där hon tidigare visat intresse för sömnadskonstens hemligheter. Något hon är ytterst duglig på, men inte så att hon inte kan lära mer.

Vi bestämmer oss för en tur på stan för vi har tur med vädret. Göteborg glittrar och vi med den. Men Z är noga med att poängtera ”inga butiker” och det låter ju rimligt. Men när vi korsar Järntorget och sedan följer kanalen, ser en av Paddanbåtarna, så väcks en idé.

Z har aldrig åkt Paddan, trots att hon bott i Göteborg i snart 30 år. Vi glider ned med våra cyklar, parkerar dem vid Vallgraven, löser biljetter och väntar i solen på vår resa.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Med huvuden fulla för en Paddantur 2009. Foto: KAI MARTIN

Senast jag åkte var med Teddybears i samband med att de gjorde något slags release av sina björnhuvuden. Ja, Teddybears, om det nu var stockholmstrion. Innan dess vet jag att det var i slutet av, eller snarare mitten av, 90-talet då våra kära isländska vänner var på besök.

Så det var hög tid.

Vi är ensamma i vår väntan, men snart fylls den lilla kajen på och när båten väl anlänt är det en försvarlig mängd människor, om än inte fullt. Några svenskar, lite tyskar, några från England. Guiden, en ung fyr, är snabb på att dra igång riktlinjer och visar sig lida av något slags Tourettes skämtsyndrom, för han ska skruva till och skoja om det mesta. Oftast försöker han också översätta det som ojas över på svenska.

Färden går i sin stilla mak, men jag tycker ändå att saker missas. Ja, adressen 17 1/2 på Stora Nygatan nämns, men ingenting om Bedřich Smetanas Göteborgsbesök och boende kring mitten av 1800-talet eller något om synagogan. När vi kommer till Drottningtorget nämns slussarna, men varför inte lite modern historia om hur demonstranterna visade rumporna för president George W Bush vid dennes Göteborgsbesök juni 2001, då han bodde på dåvarande Sheraton (som ju hotellet fortfarande heter i Göteborgsmun)…

Padda1

En stilla tur genom Göteborgs vattenleder. Foto: KAI MARTIN

Vi passerar Brunnsparken och vidare ut i Stora Hamnkanalen och, ja, förvisso något om Ostindiska kompaniets byggnad, men ingen hint för den vetgirige om utställningarna gällande Göteborgs historia på Stadsmuseet.

Vi klarar de låga broarna och kommer ut på Älven, där det friskar på. Stävar förbi Göteborgs maritima museum, förbi Göteborgsoperan och mot Barken Viking i skuggan av Göta älvbron och Skanskaskrapan. Men allt fokus läggs på den senare och väldigt lite på det andra. Det blir lite fattigt.

Vi får lite varvshistoria när vi passerar före detta Götaverken och de väldiga kranarna, som spretar mot skyn i ensligt rop på hjälp ”Bevara oss! Bevara oss!”.

Göteborgsprofiler. Foto: KAI MARTIN

Så in igen i Vallgraven, under broarna, förbi Feskekôrka, längs med Kungsparken, passerar Vasabron som is no more i väntan på den nya som ska byggas till det bättre.

Vi är framme, tackar för oss, tar cyklarna uppför ett soligt Avenyn.

Bestämmer oss för middag i solskenet. Bestämmer oss för Brasserie Lipp, bestämmer oss för Plat de jour och jag väljer Rioja och Z en öl. Men innan vi beställer beger jag mig till källaren för att fixa sådant som behöver fixas då nöden inte har någon lag. Kommer upp. Z har inte haft möjlighet att beställa och när jag väl är på plats dröjer det rejält innan vi blir uppmärksammade. Först vid placeringen av ett annat sällskap kan vi göra en servitör uppmärksam på vår belägenhet som obeställda.

Maten kommer, maten är god, vinet gott, ölen smakar och hungern visar snart på tomma tallrikar. När vi sedan ska betala dröjer det åter och ceremonin är åter densamma. Dessutom är personalen inte idel leende, vilket gör mig bekymrad. Mitt i Avenyns strålglans, i turist-Göteborgs epicentrum, bör man då inte vara tillmötesgående och angelägen…?

Vi pratar om en glass. Cyklar mot Slottsskogen och Villa Belparc, men jag har hunnit bli frusen och vill ta på mig en jacka. Vägen om hemmet blir dryg, för jag har en tvätt som måste hängas upp. När vi kommer till Villa Belparc kommer en ung kvinna med en glass i sin mun, men när vi når fram till kiosken har den stängt. Snopet. Det blev kaffe och glass hemma framför teven istället och lite, jag säger lite, lyckades jag stilla Z:s rastlöshet och besvikelse innan natten grep oss.

Göteborgs stadsteaters höst går mot en ny vår

Posted on av Kai Martin

Traditionen bjuder att Göteborgs stadsteater under Kulturkalaset bjuder på en peepshow av vad som komma skall.

Det är ett fullmatat smörgårdsbord med mer eller mindre ambitiösa smakprov från den kommande säsongen. Ingen dum idé, för mycket som görs – om än i den yttersta lilla skalan – fungerar som aptitretare.

Jag självklart finns det givna succéer, hur de nu än kommer att hanteras av regissörer och ensembler, vilken inramning de än får i form av smart – eller osmart – scenografi, vilket soundtrack som skapas, vilket ljus som sätts, vilka dramaturgiska finesser som kommer ge pjäserna skärpa eller uddlöshet.

På rak arm vågar jag drista mig till att Tomas von Brömssen i rollen som Karl Gerhard i ”Karl Gerhard – en fantasi om en revykung” av Irena Kraus med Eva Bergman som regissör med premiär den 3 november blir en kassasuccé. Förmodligen också kritikerrosad.

Ja, det blir fokus på revykungen försommaren 1940 Norge och Danmark har ockuperats av Nazityskland, Karl Gerhards går till sitt angrepp med sin välskrivna och giftiga ”Den ökända hästen från Troja”, som blir en fråga för både Hitler, UD och Per Albin Hanssons regering.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Karl Gerhard i Tomas von Brömssens gestalt. Foto: KAI MARTIN

Rent publik kommer även tunga pjäser som August Strindbergs ”Hemsöborna” (premiär 2 mars), med Özz Nûjen som Karlsson och Mia Höglund-Melin som madam Flod, Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” (premiär 15 december), med återvändarna Anna Bjelkerud, Jakob Eklund och Adam Lundgren, samt  ”Utvandrarna” (premiär 8 september), Vilhelm Mobergs romansvit, i ny dräkt med den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll som uttolkare, utmanare och regissör. Här kommer musiken spela roll med svenska skillingtryck för att accentuera texten och scenspelet. Precis som i ”Hemsöborna” där Daniel Lemma kommer spela Taube och andra skärgårdsklassiker interfolierat i handlingen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Daniel Lemma som soundtrack till ”Hemsöborna”. Foto: KAI MARTIN

Ett genomgående tema på Stadsteatern i ”svenskhet”, där man vill ställa frågor, göra sig till uttolkare av begreppet och ge svar istället för att andra definierar det. Klokt och spännande. Det är en tid av mycket frågor kring temat, där dualismen blivit norm, där vi ställs mot dem, istället för vi tillsammans.

Men det finns andra utmaningar under temat här och nu. Jag kan inte låta blir att jag hoppas på en rannsakan av ”Tidningshuset som gud glömde”, hyllade dramatikern Gertud Larssons pjäs om turerna kring Stampen, rekonstruktionen och Göteborgs-Posten med flera tidningar. Och minsann om inte Harry Hjörne dyker upp porträttlikt spelad av Sven-Åke Gustavsson.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Harry Hjörne går igen i ”Tidningshuset som gud glömde”. Foto: KAI MARTIN

För sannerligen, där finns frågor att ställa och svar som behöver ges parat med en intrig som kan bjuda på god underhållning ur mer än ett lokalt perspektiv. Pjäsen har premiär 23 september.

Det var tidigt i juni 50 år sedan Beatles album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” kom ut och skakade och gjorde om musikvärlden. Det tar Göteborgs stadsteater fast på med ett av världens främsta uttolkare av det legendariska bandets musik, Pepperland från Göteborg, som ledda av Adde Malmberg som konferencier kommer bjuda på varje spår från plattan – ja även ”Within you without you” – tillsammans med historiska tillbakablickar, anekdoter och gästspel av gäster, alla 64 år gamla. Uppsättningen har premiär den 21 september, en liten olycklig krock när det är två andra stora premiärer i stan: Bo Kaspers Orkester på Rondo och Oscarsrevyn på Lorensbergsteatern.

Pjäs2

Pepperland spelar Beatles bättre än de flesta. Foto: KAI MARTIN

Musik blir det också i Carina M Johanssons ”De ensligas allé – Dylan, min bror och jag”, som hon inte bara har skrivit utan och regisserar och tillsammans med musiker gestaltar. Premiär 23 februari.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Carina M Johansson bjuder på känslor och empati. Foto: KAI MARTIN

Till klassikerna ovan sällar sig också ”Flugorna – allt är ditt fel” av den rebelliske existentialisten och den nekande Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre. Norska stjärnregissören Angelina Stojcevska regisserar uppsättningen som har premiär på Lilla scen 30 september.

Från Frankrike kommer också Sverigepremiären av ”Underkastelse” (premiär 12 januari) av kontroversielle Michel Houllebecq. En monolog och utmaning som skicklig Fredrik Evers antagit.

Backa Teater står kanske ändå för de främsta utmaningarna. Inte bara för teaterns uppdrag att spela för en yngre publik utan också på vilket sätt den väljer att göra det.

Journalisten Ylva Mårtens har intervjuat barn från Göteborg i 10–12-årsåldern om livsavgörande händelser eller val i de ungas liv. Av detta underlag har sedan ”Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter” skapats. En pjäs av Johanna Larsson och Kristina Ros med premiär 23 februari.

”Tynneredsprojektet” bygger också på autentiskt material och förhandsinformationen jag såg bjuder på dramatisk fakta från barn i vår närmaste närhet, barn som blottar sitt mörka jag. Uppsättningen, under ledning av regissör Gunilla Johansson, har urpremiär den 20 april, för barn och stora från 15 år.

Gunilla Johansson är också med i Stefan Åkessons ”Glängtan” med urpremiär 4 oktober, en förställningen för de yngre barnen.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Backa Teater, för de stora upp till de äldre och vuxna barnen. Foto: KAI MARTIN

På Backa Teater kommer också ”Jeanne d’Arc” spelas (med premiär den 16 september) och Mattias Anderssons uppsättning ”Skuggorna av Mart” baserad på Stig Dagermans pjäs. Premiär den 24 mars.

Jo, det artar sig mot en omtumlande scenhöst på några av de mest etablerade teaterhusen i Göteborg. Samtidigt finns det så mycket mer, inte bara på Göteborgsoperan, Folkteatern, Angeredsteater utan alla fristående scener.

Det är lätt att missa något, men värt att se mycket.

För mer information läs här.

Jazz är farligt är trevligt

Posted on av Kai Martin

Elena Smon Wolay är inte bara en dj av rang utan en utmärkt, nyfiken och ivrig arrangör.

När hon så syr ihop minifestivalen Jazz är farligt på Lisebergs Taubescen blir det både en utmaning och en resa i musikens brokiga och intensiva värld. Hon har ett rikt kontaktnät och förstår att utnyttja det.

Namnet är, med godkännande, taget från Lundamusikern, producenten och arrangören Henrik Venants samlingsalbum och klistermärkesattack under punkeran; ”Punk är trevligt” och ”Jazz är farligt” var, hur märkligt det än kan låta, irriterande i en konform värld.

Det är med utgångspunkt från detta som Elena Smon Wolay vill göra sin festival. Det ska reta sinnena, inte vara för bekvämt, utmana, behaga, roa och konfundera.

 

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Hellre än bra. Foto: KAI MARTIN

Joakim Åhlund från Caesars och Teddybears har tillsammans med Jockum Nordström ett jazzprojekt. Det känns retro inte bara i kläderna. Musiken spinner kring tv-teman à la 60/70-tals deckare, spacade gitarrsound, rytmer, saxofoner/basklarinett, flöjter, keyboard. Men där det ska bli funky blir det oftast bara stelt och osvängigt. Känslan är att bandet heller inte haft så mycket tid till tillsammans, för lyckan är så oväntad när varje låt når sin final. Det låter helt enkelt hellre än bra.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Dansk dynamit. Foto: KAI MARTIN

Danska kvintetten Selvhenter är skoningslösa i sitt uttryck. Jaleh Negari och Anja Jacobsen på trummor, trombonisten Maria Bertel, saxofonisten Sonja LaBianca och Maria Diekmann, violin utmanar musiken in i minsta detalj.

Med repetitiva rytmer, oljud och dissonanser skär musiken genom ljudbilden. Instrumenten jobbar mer efter rymt än ekvilibrism. Spelas det solo är det med effektpedalerna som instrument och de är i legio och utnyttjas friskt.

I sina mest samlade ögonblick hittar jag spår hos King Crimsons med experimentella eskapader. Det är musik att bli utblåst av, på ett friskt sätt.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En vit panter. Foto: KAI MARTIN

Med en vän framtoning och tillsammans med hastigt inkallade pianisten och improvisatören Harald Svensson kan skenet bedra gällande John Sinclair. Men hans historia är berikande och spännande. Eller vad sägs om att han arbetat som manager för MC5, det politiserade garagerockbandet från Detroit, eller att han varit White Panther Partyaktivist och politisk fånge.

 Nu spinner 76-åringen som en katt när han läser sin poesi. Det är hyllningar till John Coltrane och Thelonious Monk och med texter som han mjukt sjunger fram utan att ta en ton.
Sork
 Underground med Sork. Foto: KAI MARTIN
Göteborgsbandet Sork är en expressiv överraskning. Musik som spunnen ur ett möte mellan postpunk tidigt 80-tal och den tyska krautrockscenen ett decennium tidigare bjuder på kraft och energi.
Basisten Helena Engarås är skoningslös i sitt repetitiva spel på sin vackra Hagströmbas som ljuder oskönt utmanande och punkigt. Pontus Torstensson har tillsammans med henne ett tungt ansvar att hålla musiken samman, men gör det med ett både lyriskt och drivet spel. Så till detta keyboardisten Petrus Fredestads försiktiga ljud förstärkta av wha-whapedalen till funkiga kaskader och sångerskan Magdalena Ågren. Hon nöjer sig inte med sitt Nicolika uttryck i sången utan använder sin strykbräda (!) som är fylld av allehanda ting för samplings- och keyboardeffekter. Till detta spelar hon trombon med kraft och använder sig av en megafon inte bara för att göra sin röst hörd.
Tufft och omtumlande i sina bästa stunder, men alltid underhållande.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
50-årsjubilarer. Foto: KAI MARTIN
Amon Düül firar i år 50 år som grupp, vilket samtidigt är en sanning med modifikation. Bandet har två upplagor och den som gästar Jazz är farligt är Amun Düül II. I dessa två upplagor finns det dessutom en räcka av musiker som kommit in och fallit ifrån.
En gång ett av krautrockens viktigaste band. Nu lätt bedagade, av förståeliga skäl.
Jo, jag charmas av att musikerna själva vill sätta sin punkt. Så bitvis uppnår bandet effekt och då uppstår en tidsresa tillbaka till tyskarnas krafts dagar. Dessvärre för sällan och den tilltagande kylan och rastlösheten tvingar mig därifrån.