STARTEN

Vi har det bra. Z och jag. Vi är medvetna om det. Berikar varandras liv. Men vi lever med vetskapen om alltings slut, aktar våra dagar, vårdar det vi har.

Korta resor har genom ett rikt innehåll blivit långa och minnesvärda. Men den här gången valde vi dels att vara på turné lite mer utsträckt än tidigare och dels med ett annorlunda koncept.

Z idén väckte, om jag minns rätt, förra året, att fara iväg utan kläder och under resans gång fylla på en garderob. Ja, ja, inte helt nakna, förstås, men med de kläder som vi stod i plus ombyte gällande strumpor och underkläder. För säkerhets skull tog vi också med badkläder, det var ju ändå söderut vi skulle och svensk sommar låg i luften.

Vi börjar med E6, alltid ett riskmoment. Nu blev den än mer en nära döden-upplevelse när vi passerade Åsaavfarten och i en backe kränger en finskregistrerad lastbil med släp ut i omkörningsfilen. Sinnesnärvaro från framförvarande bil och godkänt avstånd från mig gjorde att den olyckan förhindrades.

Den fortsatta resan fortskred  utan några större incidenter, men helt riskfritt är det inte att samsas med medtrafikanter.

Vid Kvibille svängde vi av, tog de böljande vägarna ner mot Tylösand, körde förbi Harplinge och mötte Halland från ett böljande och insmickrande vis innan vi via Kungsvägen kom till vårt mål inom havsnära avstånd.

Våra kära vänner från Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik, var på besök hos landsmän boendes i Tylösand. Vi passade på att krama våra vänner någon timme innan deras avfärd till Kastrup för hemresan.

Så efter att vi lämnat dem på stationen i Halmstad tog vi till Myrorna på Karl XI:s Väg för ett första steg att hitta plagg. För mig blev det en beigevit tröja med blå tvärränder och ett par vita byxor på tok för långa för mina korta tentakler. Men vi var igång. Z hittade förstås en passande klänning, som hon genast blev förtjust i.

Så vidare. Ned mot Båstad, via Mellbystrand, genom tennisbyn och mot Torekov på smala, slingrande vägar. Vi kör ner till Torekovs hamn, vår se några män i de berömda slitna, prestigefyllda badrockarna och styr därefter kosan ut ur badorten mot Ängelholm.

Jag har sällskap av ”Selfies”, Jussi Adler-Olsens senaste. Men Z har precis läst ut första delen i Elenas Ferrantes och har sökt med ljus och lykta efter den andra delen, som av bokhandlare i Göteborg har utlovats komma in just denna måndag som det gäller.

Vi parkerar mitt emot Röda Kvarn på Järnvägsgatan, går över torget mot Storgatan och in på denna gågata frekventerad av alla de butiker som frekventerar varje svensk stad, stora som små. Akademibokhandeln ger nedslående besked, men en andens ingivelse bjuder att Z kliver in på Åhléns och försvinner för att triumferande komma med boken i handen, dessutom till reapris av facila 99 kronor mot 249 i ordinarie pris, nära 150 kronor att frossa för i andra ärenden, alltså.

Lyckan är en bok. Foto: KAI MARTIN

Så kan vi då fortsätta mot det b&b som ska bjuda på sängar och frukost till nästa dag. Jonstorp ligger bara någon mil utan Ängelholm och det är en smal sak att hitta vårt boende i Görslöv, strax utanför Jonstorp. Vi checkar in, möts av en norrlänning i läderhatt, försiktigt trevlig, som talar om vad som gäller och vad som finns i närheten i restaurangväg. Vi är hungriga, tar turen in till Höganäs efter att ha ställt in vårt lätta bagage på rummet (utsikten från det ser ni på första bilden).

Vi snirklar oss ner till hamnen på vår värds rekommendationer och promenerar runt, möts runt hörnet av en av restaurangerna i de nybyggda och fina hamnområdet av ett väldigt liv och kiv så ovant att jag tappar hakan; barn som leker, stojar och springer för egen maskin. Utomhusaktivitet som jag inte längre trodde fanns. Vackert.

Vi väljer Höganäs hamnkrog och jag begår ett misstag att beställa in hamburgare, inte för att det är fel på maten. Men jag hade bestämt mig för att hålla in med det där och naturligtvis serverades Z en fantastisk tonfisk med sallad. Så mycket bättre.

Men vi njuter av stunden, av maten, av ögonblicket. Går ut och upp mot glasskiosken för kaffe och en strut med Engelholmsglass, där den förstnämnda var så där, men glassen formidabel.

Kvällen började bli sen, även om det inte alltid lätt att begripa det i den skira sommarnatten. Men vi for mot vårt boende, lade oss för att läsa och somnade. Jag för att vakna och sedan leka en kurragömmalek med sömn och vaken på grund av det kvava rummet. Först i gryningen öppnade jag fönstret, fick svalka och någon timmes sömn innan frukosten väntade efter morgonbestyren.

Z? Hon sov som en stock. Det är skillnad på folks behov av temperatur för sovandet.

Andra dagen

En enkel, men helt okej frukost. Samsande med andra om toalett och badrum. Inga konstigheter och egentligen inga konstigheter heller att priset är som för ett förstklassigt hotell; det är under sommaren som pengarna ska in för dessa inrättningar.

Självklart har Z sin nya, gröna klänning och jag mina vita byxor och randiga t-shirt. Som gjort för promenad i otillgänglig terräng, som ni snart ska får läsa om.

Vi hade redan kvällen innan gjort en kort repa genom Jonstorp, sett stockrosor, små fina trädgårdar och rosenprakt, passerat fina kåkar längs Rekekroken. Det var dags att vidga perspektivet och vi for mot Skäret och på småvägar nedanför parkeringen till en promenad där vi försökte nå stranden.

Kvinnan på Skäret. Foto: KAI MARTIN

Med tålamod gick det och vi möttes av en för oss överraskande stenighet där strandpromenaden blev ett äventyr med fantastisk utsikt och där vi slutligen skrämde ett stackars rådjur, som raskade över stock och sten, mest sten, på sin flykt.

Vi kom upp till bilen, körde på småvägar ned till vackra Arild, den mest idylliska badort, en sväng ner till hamnen för att se livet där en kort stund och på slingrande vägar upp och ut på väg Norra Kustvägen för vidare färd på Brännelyckevägen där vi tog av mot Himmelstorp för det första riktiga stoppet, Lars Vilks svartbygge till konstinstallation ”Nimis”.

Det blir en rejäl promenad och ju närmare vi kom ett allt större äventyr. Främst för att jag lockade, i  min övertygelse om att det var rätt väg, in Z på en brant stig som förvisso andra hade trampat, men höll på att bli ödesdiger för oss. Z:s sandaler var hala och hon halkade vi flera tillfällen, skrapade upp armar och ben i sina försök att lindra fallen. När vi väl kom ner var vi hundra meter ifrån målet, några unga kvinnor såg oss och utropade förvånat ”Kommer ni den vägen”.

Mötesplats. Foto: KAI MARTIN

”Nimis” är märklig och trots branden för några år sedan finns övervägande del kvar. Men det mest fascinerande, som jag inte vet om konstnären tänkt på, är de möten som installationen bjuder. Vi tar naturligtvis den ”rätta” vägen upp. I de trånga passagerna möter man människor på väg ner, alla sorter av långa, kort, smala, tjocka, smidiga och klumpiga. För att fortsätta klättringen ner eller upp måste man kommunicera och hitta lösningar. Oavsett var ifrån man kommer, vilken bakgrund man har, så är det det enda sättet. Vackert.

Vi kommer upp glänsande av svett efter den ansträngande och delvis vådliga vandringen. Nära gården Himmelstorp möter vi ett av sällskap av många, men en kvinna tilltalar mig. Det visar sig vara en gymnasiekamrat, som jag inte sett på många år, ute på cykelsemester. Märkligt möte, men trevligt.

Vi kör med bilen på Kullens fyr, genom mytomspunna Mölle och hela tiden förbannar jag att jag inte läste Expressenjournalisten Mats Olssons senaste deckare, som utspelar sig i dessa trakter.

Kullen är ju också en legendarisk plats för oss uppväxta på 60-talet med tv-serien ”Kullamannen” i vagt men dramatiskt minne.

Vi är inte ensamma där, men väl värt resan, även om vi håller oss från vidare vandring och bara beundrar utsikten kring fyren.

Utsikt som förför. Foto: KAI MARTIN

Så ner till Mölle, Mölle by the sea, som Povel Ramel sjunger om i underhållande ”Gräsänkling blues”. Badorten som vackert klättrar på Kullabergs sluttning och dessutom bjuder klassiskt havsbad. Klart vi måste.

When in Mölle… Foto: KAI MARTIN

Vi tar oss ner till stranden, ut på den lilla badpiren och kliver efter ombyte i. Det är friskt, som det heter, och väldigt skönt att få låta den intorkade svetten från promenaden sköljas bort.

Så upp, torka och till Brandstationen, restaurangen vid hamnen som bjuder på en generös panerad spätta, mat som vi står oss till kvällen på.

Då har vi tagit oss till Lund, efter en kort tur till Höganäs för en strut från Otto i Glassfabriken, letat upp både Emmaus och Erikshjälpen på Stora Södergatan i studentstaden. Jag hittar ett par NN 07. mörkturkos byxor som passar, även om längden nog bäst skulle klä någon 190 cm lång yngling. Men något för överkroppen… nej, där går jag bet.

Så också för Z, som letar utan resultat. För poängen är inte bara att köpa för sakens skull, utan hitta något som passar på stil, smak och storlek.

Men när vi mitt emot Domkyrkan finns Humana second hand, som räddar Z:s dag med en vacker, rosa klänning i satin, som gjord för henne i sommaren.

Vi går till vårt hotell på Bytaregatan, strax efter att man vikt av från Klostergatan. Vi kikar i lite affärer på vägen, men håller strikt på vår idé om secondhandkläder.

Det är ett näpet hotell om blott en våning ovanför gatuplan och med en fin innergård. Vi får ett rum med god standard mot gatan, men just på gatuplan och med noll luftkonditionering. Ja, det avhjälps om fönstren öppnas, men det är knappast optimalt nattetid och fläkten på skrivbordet stökar sömnen.

Vi parkerar om bilen, efter att ha lurats in på bilfientliga gator och gjort en omständlig sightseeing i centrala Lund, en stad jag kan rätt bra. Jag fotar platser som har haft betydelse för mig och som skapat minnen för livet, onda och goda, och jag berättar för Z om tiden mellan 1979 och 1984 då jag ofta var där för att spela, spela in eller bara hälsa på.

På innergården dukar vi upp lite kvällsmat, ost, bröd, pålägg och vin. Pratar bort tiden i den ljumma kvällningen, går in på hotellrummet för lite tv och bokläsning innan sömnen sveper bort oss.

Men återigen blir det en katt och råtta-lek med lakan, sömn och vakenhet i det kvava rummet. Jag faller till föga och slår på fläkten som rasslar mig till en orolig sömn.

Tredje dagen

Hotellet har löst sin frukost elegant genom det närliggande Crêperiet, som bjuder på en stadig och god måltid. Vi utnyttjar tiden i Lund till promenad, går i mina minnesspår upp till Stadsbiblioteket där Kai Martin & Stick! gjorde sin första spelning i Lund hösten 1979 och vidare genom Lundagård till den magnifika Domkyrkan.

Vi är några få där denna hyfsat tidiga förmiddag och ger katedralen en knapp timme.

Sevärd och andaktsfull helgedom. Foto: KAI MARTIN

Vi söker fler secondhandbutiker utan större framgång, men får en promenad genom staden. Handlar lite bröd i Saluhallen vid Mortens torg och väljer snart att gå till bilen för avfärd mot nya mål.

Stopp i regn för Pågatåg. Foto: KAI MARTIN

Himlen skiftar från uppehåll till regn. Vi har tagit sikte mot Trelleborg. Z har hittat Frälsningarméns second hand och lotsar mig dit. Det är ett illa skött ställe med saker huller om buller, plagg för tätt hängda och trångt. Vi tråcklar oss ur staden, tar kustvägen och nästlar oss ner till Smygehuk för ett glasstopp, ett besök på den södra udden och inhandlande av rökt fisk för kvällsvarden.

Söderböna i thaisidenklänning från Lund. Foto: KAI MARTIN

Vi far en sväng norrut mot Skurup och efter lite felnavigering når vi ortens Röda korsbutik. Jag provar lite kläder som passar så där, men köper en svart, kortärmad Oscar of Sweden-skjorta, 30 kronor, och ”Spelaren” av Harlan Coben för fem kronor.

In på Systembolaget för en flaska rött, till bilen och ner mot Ystad där Lions väntar. Vi blir kvar där ett tag, i Wallanders stad, utan att något dramatisk händer i välgörenhetsförrättningen.

Det blir lite plagg för oss båda innan vi far mot Borrby i det kyrkrika Österlens inbjudande landskap. I Borrby väntar ett nytt b&b, som är snudd på hotellikt i den gamla, renoverade fröladan med silo. Vi får ett fint bemötande, värden bjuder på en guidad tur till garaget där veteranbilar samsas med hans samling av olika Cadillactyper.

I matsalen får vi sedan sitta och äta får kvällsmat. Trevligt och tillmötesgående.

Rummet är svalt, men sängarna lutar en smula och då jag vaknar i gryningen är det för att upptäcka att Z vänt tvärt och ligger åt andra hållet. Efter toalettbesök gör jag henne sällskap och fortsätter mitt intensiva drömmande.

Fjärde dagen

Vi bjuds på frukost som ger oss en stabil start på dagen, packar sedan och tar bilen in några lata hundra meter för att kika till Blå huset som har både servering, trädgård, försäljning och en spännande lampbutik.

Vi är klädda i plaggen som inhandlades dagen tidigare. Jag i Oscar of Swedenskjortan och ett par gröna chinos. Z i en svart klänning.

På vägen upptäcker vi en Röda korsbutik som har öppet. Premiärdag dagen innan och där hittar jag en till synes oanvänd blå- och vitrutig Stenströmskjorta för 60 kronor.

Lampbutiken i Blå huset har sin historia med en dansk som kom till Malmö 1968 för att jobba som bilmekaniker, men så småningom sadlade om och gör lampor i bästa Bauhausstil; tror han blev glad att Z snackade modersmålet med honom. Men någon lampa blev det inte såld. Dessvärre.

I butiken/serveringen dröjde vi kvar. Z köpte något litet efter att vi tittat in i den fina trädgården där vi hittade en zinkbalja som blev vår för 250 kronor.

Nostalgi i Borrby. Foto: KAI MARTIN

Iväg på Österlens kurviga vägar genom böljande, inbjudande landskap. Till Simrishamn med en bil som redan sedan Kullaberg hade gnisslat betänkligt, men nu blev ljudet rent skriande vid tvärt svängande, som när vi skulle parkera centralt. Bekymmer.

Vi knallar omkring i den anrika staden, som förvånar oss med att hålla på sin åldrande bebyggelse med värdighet. Vi hittar en Röda korsetbutik och jag handlar en kortärmad Armanipiké, men stannar vid det. Z handlar ett förkläde utanför toton.

På Lillevångsgatan hittar vi ytterligare en second handaffär, som kombinerar handeln med en kemtvätt. Några plagg verkar vara sådant som inte lösts ut, andra är på kommission. För mig blir det ytterligare ett par vita byxor, ett par Gant som sitter och passar bättre än de i Halmstad. Z gör också sina fynd innan vi åker över den kullerstenslagda utfarten. Mot Kivik, men också förbi Kivik. Vi har bjudit in oss på fika hos en vän sommarboende i Åhus, får kaffe och bulle med en promenad ned till stranden och ja, jag har badkläder med mig.

Badkille i Åhus. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Stranden är tätt befolkad denna soliga, men blåsiga dag. Jag tar mitt ansvar, badar i det långgrund vattnet inför vittnes närvaro, men nöjer mig inte. Vi går ut på piren och längst ut tar jag ett dopp till i Hanöbuktens kalla vatten.

Tack och hej, mot nästa hamn på vår resa som är Karlshamn. Men först vår fikavärds rekommendation om ett besök till Wanås, utomhusutställningen i slottsparken. Det var ett gott råd. Miljön är förstklassig och föremålen sinnesvidgande, även om den inte klarar att konkurrera med naturen. Vi promenerar omkring i nära två timmar innan vi åker österut på småvägar in från snapphanebygd till Karlshamn.

Vägen ut. Foto: KAI MARTIN

Konstnärlig vagn för resa i slottspark. Foto: KAI MARTIN

Vi åker genom den väldiga och imponerande porten in till staden och tar oss till vårt centralt belägna b&b, som ligger i en gammal kaptensvilla placerad på en bergsknalle.

Vi checkar in och finner ett trevligt om än en smula litet rum. Tar iväg på stadens fina gator, in på idylliska Näsgränden med sin låga, färgglada bebyggelse kantade av rosor och spirande stockrosor. Vi går upp mot torget, frågar några unga kvinnor om ett bra matställe och de frågar om vi kan staden. Jag svarar att det är hundra år sedan jag var här senast och de fnittrar, förklarar vägen och jag inser att det är 150 år sedan jag senast var i Karlshamn. De skrattar till och vi går med dem tätt bakom innan vi viker av rätt. Vi hamnar på Brasserie Fridolf, som tjejerna tipsat om, äter gott och bjuder varandra på en rejäl måltid med ost och vin som avrundning innan vi promenerar tillbaka på andra vägar. Vi konstaterar att Karlshamns kommun delvis lyckats med att bevara staden, men herregud vilka fula byggnader som står sida vi sida med de anrika. Hur tänkte man där…?

Natten? Jo, tack, den utföll till belåtenhet efter lite tv-tittande och läsande.

Femte dagen

Ny morgon, en anständig frukost på den inglasade verandan. Plagg för dagen blir de vita Gantbyxorna och Stenströmskjortan. Z i en småblommig klänning som hon hittade i Simrishamn. Vår packning har expanderat, förstås, och tack och lov hittade vi en Cavaletväska i Ystad som rymmer det mest och lite till.

Vi promenerar ned mot standpromenaden, som inledningsvis är illa skött, men också med minnesmärken som utvandrarstatyn som stark kontrasterar mot det nynazistiska slagordet klottrat på ett elskåp nedanför vårt b&b; jag ser en svensk flagg och tänker frihet, nazisterna tänker tvång. Vi går vidare och vid kallbadet blir stigen mer välhållen.

 

Minnesrikt. Foto: KAI MARTIN 

Jag träffar en liten gumma som precis har varit i det kalla vattnet. En morgonprocedur som hon håller på, oavsett temperatur. Hon berättar att kallbadet är nybyggt, blott ett och ett halvt år gammalt.

Vi ta farväl, fortsätter förbi vackra skärgårdsvillor ned mot småbåtshamnen. Z har för avsikt att fortsätta promenaden, men får plötsligt se ett turisttåg och hastigt har hon köpt biljett för oss båda för färd in mot staden. En helt meningslös resa utan guidning, som vi kunde ha varit utan.

Väl i centrum blir det ett besök till Röda korsbutiken, men det är en sunkig historia. Vi går vidare, besöker en secondhandaffär nära där bilen står parkerad, men den är för dyr. Innan vidare färd tar vi en sväng om Bellevue, folkets park där Kai Martin & Stick! spelade 1982. Jag minns ingenting av spelplatsen, men händelser omkring och att det bara var 25 personer i publiken.

Vi åker norrut. Mot Växjö, en färd som tar sin modiga tid. Vi har konstaterat att luftkonditioneringen har lagt av, men det får gå och lyckligtvis håller sig vädret i hyfsat låga temperaturer.

I Kronobergs huvudstad bor vi central. Hotellet ligger vid konsthallen och rummet är bra, kanske en aning naggat av tidens tand, men god standard.

Vi tar sikte mot stadens secondhand och i en centralt belägen Röda korsbutik hittar jag ett par skjorta och ett par linnebyxor. Vi går vidare till Emmaus, där jag köper en grå Tigerkostym för 400 kronor som inte belastar vårt reskonto. För så är det, kostnaden för plaggen får inte överstiga 200 kronor per dag.

Vi beställer en shiwarma i ett gatukök på Storgatan, men vi missförstår. Det är inte pitabröd det serveras i, det blir en lunch mega grande där vi hoppar över brödet.

Tillbaka till hotellet där vi får låna cyklar och vi beger oss iväg i maklig takt. Ett perfekt sett att se en stad. Vi tar oss upp till Araby där det finns en stor Röda korsbutik, provar kläder och är nära på att köpa, men det är väl där som jag köper en vit Oscar of Swedenskjorta för 40 kronor… jo, så är det. Vi far in mot staden, åker förbi Lidl, handlar kvällsmat och har sedan tidigare vin till maten.

Vägen till hotellet går genom idylliska kvarter med fina, välvårdade kåkar där några kan har hundra år på nacken. Vi misstänker att de är en smula billigare än i kvarteren där vi bor, men i ett mäklarfönster senare ser vi att priserna i Växjö är rätt stabilt höga de också.

Vi cyklar på Storgatan, mot torget, ned mot domkyrkan och Linnéparken, tar en snabb titt in i kyrkan, går runt byggnaden med våra cyklar och kikar på runstenen och cyklar sedan ner i parken där a-laget spelar boule och håller varandra sällskap och i grannlunden leker barn i lekparken; olika lotter är det.

Så ner till Växjösjön, som låter som något tautologiskt. Z köper en glass till oss till oss var och vi sätter oss i stillheten och tittar ut över sjön.

Utsikt över en sjö. Foto: KAI MARTIN

Vi tar sedan cyklarna längs med sjön där det egentligen är plats endast för gående, men vi är ju lite wild and crazy och struntar i det. Cyklar ner mot tennisplanen och jag tänker på Mats Wilander och Stefan Edberg, men jag kanske tänker fel. Så upp mot Utvandrarnas hus, som vi passerar på väg uppför Södra Järnvägsgatan, längs med järnvägen, korsar den och till hotellet, lämnar in cyklarna och tackar för idag med ett äta gott på rummet, dricka vårt vin, kika på Victoriadagen och somna in.

Sjätte dagen

Så väntar en resa mot Öland. Men först äter vi en stadig frukost och har dessförinnan klätt oss för dagen, jag i kortbyxor inhandlade på Röda korset i downtown Växjö och Armanipikén från systerbutiken i Simrishamn. Z kränger på sig en fin Day Birger & Mikkelsenklänning i siden och plisserad, med väldigt mycket knappar över byst upp mot nacklinningen, men också väldigt kort. Därför säkrar hon med ett par svarta byxor inhandlade på Lions i Ystad.

Vi packar in, åker åter mot Arabyområdet där det finns en Erikshjälp.

Jag hittar raskt en snyggt blå-, vit- och rödrandig Etonskjorta, ett par ockragula jeans och ett par gröna, fräscha Converse. De sitter perfekt, men… nej, jag står över. Precis som jag gjorde på Röda korset nära här, där jag hittat en brunrandig linnekostym. Det fick räcka, liksom.

Inte heller Z hittar något. Jo, en grön handväska i läder, som blir hennes.

Så vidare österut. Vi stoppar i Kalmar, letar butiker för vårt syfte och hittar slutligen Humanbridge på Larmgatan, en butik som visar sig vara enorm. Jag scannar av, men låter mig nöjas en några provningar. Z blir mer manisk, men lyckas sortera ut några plagg och vi kan gå och äta. Det blir thaibuffé vid torget, precis vid domkyrkan där vi tidigare sett bröllopspar i parti och minut på speeddating med någon vigselförrättare.

Maten är ok, mättar och efter lite efterrätt tar vi oss ut från stan för att kunna ha god tid till vårt boende strax söder om Borgholm.

Det är ett b&b i Rälla, men vi ska bo i husvagn denna natt, så löser man det då det är folktätt och populärt under de mest intensiva sommarmånaderna. Vi installerar oss, bäddar och stuvar in vårt bagage. Tar oss sedan mot Slottsruinen, för där ska vi se Håkan Hellström senare på kvällen och vi har fått tips om att vara där i god tid.

Mot vacker spelplats. Foto: KAI MARTIN

Bilen parkerar en bra bit från spelplatsen, vi knallar dit, hämtar våra biljetter och sedan ned mot Borgholm där vi möter löpare i parti och minut. Väl inne i Borgholm är det än fler, men med start någon halvtimme efter att vi anlänt.

Vi strosar runt i Borgholm och jag förvånas över att en stad som skulle kunna vara pittoresk är förfulad av orsaker jag inte känner till.

Nere vid torget spelar en trio bestående av äldre män covers lätt lallande. Bara 20 meter bredvid står en stackare och försöker sig på Elvislåtar på låg volym. Vi strosar ner mot hamnen och det väldiga strandhotellkomplexet och kan konstatera att de med villorna från förra sekelskiftet inte kan ha blivit glada då sjöutsikten försvann. Men kallbadhuset bredvid är fint.

Borgholms kallbadhus. Foto: KAI MARTIN

Så genom skogen på väl anlagda stigar upp mot Slottsruinen och mot den konsert jag skriver om här.

När vi kommer till bilen är köerna väldiga och trafiken rullar sakta. Det visar sig att centrallåset lagt av, så vi får öppna traditionellt. Först skrikandet från höger framhjul, sedan luftkonditionering som lägger av, nu centrallåset. Men bilen rullar och med tålamod är vi upp på vägen mot vårt boende.

Vi har lite nattmat och en flaska vin att dela på, men strömmen är nyckfull och bjuder mest ingen el alls. Vi sitter i mörker eller med hjälp av mobilernas ljus.

Efter lite i magen ger vi upp, lägger oss och somnar utan att ha läst en rad.

Sjunde dagen

En påver frukost, ombyte och tandborstning. Denna dag är det lågpris lågpris, dvs jag har ett par linnebyxor från H&M och en Dressmanskjorta. Vi har en lång väg hem, vår kappsäck är fylld. Jag packar bilen med Z går till receptionen. När hon kommer tillbaka har vi fått återbetalt hälften av våra kostnader, som kompensation för att husvagnens strömförsörjning inte fungerad.

Vi kör i maklig takt tillbaka samma väg som vi kom, passerar Växjö och regnet följer vår väg med lätta, ibland mer intensiva, droppar.

Värnamo passeras. Gnosjö likaså. Efter Tranemo väljer vi vid Limmared att köra på Ulricehamn och stannar efter lite omvägar vid Skotteksgården för en lunchbuffé, som snabbt släcker allt hunger.

Bara några mil hem och vi klipper dem snabbt för att konstatera att vi kört 150 mil, hållit vår budget, men också kommit hem med ett berg av kläder. Förvisso inhandlat i förrättningar som idkar välgörenhet. Men nu är det dags för rens här hemma. Skåpen är fulla.

Ett gäng plagg kommer lastat. Foto: KAI MARTIN

Lustigt. Inför resan var jag less på att köpa. Ser mitt överflöd och har redan i tanken börjat sortera ut för bättre plats och för bättre behövande. Men jag kunde ju inte svika konceptet, även om det bar emot.

Det blev en trevlig resa med mål och mening. Visserligen i handlandet tecken, men vi hade varit noga med budget innan resan och höll den, som sagt. Ändå kan vi konstatera att det blir dyrt, även om vi handlade billigt. Det blir lätt så. Men nu valde vi också boende som var hyfsat fashionabelt och blev också den drygaste kostnaden.