Jag har gjort Z besviken. Men orsakerna är främst ekonomiska. Vårt famösa loppisäventyr kostade på. Men det gjorde också verkstadskostnaderna för bilen.

Därmed tvingades vi, då jag vid en snabb summering också kunde konstatera att räkningarna vid augustis utgång inte var i balans med inkomsterna, ställa in ett Stockholmsäventyr, en Norgeresa och en trip till sydligare breddgrader.

Nej, jag ber ingen kika in i vår budget eller hur vi har skissat på det ena eller andra, utan ställer bara ovanstående faktum mot drömmarna och nu är Z besviken.

Hon har kvar semester, vill krama ut det gottaste och jag har ett projekt som kan göras varhelst, men det ska göras. Så öppningarna fanns.

Men…

Rastlösheten slår klorna i henne och vi gör vår släktresa ned till Danmark, där vi vet att vi kan snylta på gästfriheten. Kommer hem sent på tisdag och på onsdagen ska jag hämta ut ett par byxor och skräddaren, min tredelade italienska kostym har fått lite mer modernt snitt. Z följer med. Pratar med skräddaren som tagit över verksamheten av den jag tidigare frekventerade. Resultatet är gott. Jag är nöjd, stoppar byxorna i en tygpåse, går till Hemköp för att posta ett paket, kommer tillbaka till Z, som prydligt väntar utanför skräddaren, där hon tidigare visat intresse för sömnadskonstens hemligheter. Något hon är ytterst duglig på, men inte så att hon inte kan lära mer.

Vi bestämmer oss för en tur på stan för vi har tur med vädret. Göteborg glittrar och vi med den. Men Z är noga med att poängtera ”inga butiker” och det låter ju rimligt. Men när vi korsar Järntorget och sedan följer kanalen, ser en av Paddanbåtarna, så väcks en idé.

Z har aldrig åkt Paddan, trots att hon bott i Göteborg i snart 30 år. Vi glider ned med våra cyklar, parkerar dem vid Vallgraven, löser biljetter och väntar i solen på vår resa.

Med huvuden fulla för en Paddantur 2009. Foto: KAI MARTIN

Senast jag åkte var med Teddybears i samband med att de gjorde något slags release av sina björnhuvuden. Ja, Teddybears, om det nu var stockholmstrion. Innan dess vet jag att det var i slutet av, eller snarare mitten av, 90-talet då våra kära isländska vänner var på besök.

Så det var hög tid.

Vi är ensamma i vår väntan, men snart fylls den lilla kajen på och när båten väl anlänt är det en försvarlig mängd människor, om än inte fullt. Några svenskar, lite tyskar, några från England. Guiden, en ung fyr, är snabb på att dra igång riktlinjer och visar sig lida av något slags Tourettes skämtsyndrom, för han ska skruva till och skoja om det mesta. Oftast försöker han också översätta det som ojas över på svenska.

Färden går i sin stilla mak, men jag tycker ändå att saker missas. Ja, adressen 17 1/2 på Stora Nygatan nämns, men ingenting om Bedřich Smetanas Göteborgsbesök och boende kring mitten av 1800-talet eller något om synagogan. När vi kommer till Drottningtorget nämns slussarna, men varför inte lite modern historia om hur demonstranterna visade rumporna för president George W Bush vid dennes Göteborgsbesök juni 2001, då han bodde på dåvarande Sheraton (som ju hotellet fortfarande heter i Göteborgsmun)…

En stilla tur genom Göteborgs vattenleder. Foto: KAI MARTIN

Vi passerar Brunnsparken och vidare ut i Stora Hamnkanalen och, ja, förvisso något om Ostindiska kompaniets byggnad, men ingen hint för den vetgirige om utställningarna gällande Göteborgs historia på Stadsmuseet.

Vi klarar de låga broarna och kommer ut på Älven, där det friskar på. Stävar förbi Göteborgs maritima museum, förbi Göteborgsoperan och mot Barken Viking i skuggan av Göta älvbron och Skanskaskrapan. Men allt fokus läggs på den senare och väldigt lite på det andra. Det blir lite fattigt.

Vi får lite varvshistoria när vi passerar före detta Götaverken och de väldiga kranarna, som spretar mot skyn i ensligt rop på hjälp ”Bevara oss! Bevara oss!”.

Göteborgsprofiler. Foto: KAI MARTIN

Så in igen i Vallgraven, under broarna, förbi Feskekôrka, längs med Kungsparken, passerar Vasabron som is no more i väntan på den nya som ska byggas till det bättre.

Vi är framme, tackar för oss, tar cyklarna uppför ett soligt Avenyn.

Bestämmer oss för middag i solskenet. Bestämmer oss för Brasserie Lipp, bestämmer oss för Plat de jour och jag väljer Rioja och Z en öl. Men innan vi beställer beger jag mig till källaren för att fixa sådant som behöver fixas då nöden inte har någon lag. Kommer upp. Z har inte haft möjlighet att beställa och när jag väl är på plats dröjer det rejält innan vi blir uppmärksammade. Först vid placeringen av ett annat sällskap kan vi göra en servitör uppmärksam på vår belägenhet som obeställda.

Maten kommer, maten är god, vinet gott, ölen smakar och hungern visar snart på tomma tallrikar. När vi sedan ska betala dröjer det åter och ceremonin är åter densamma. Dessutom är personalen inte idel leende, vilket gör mig bekymrad. Mitt i Avenyns strålglans, i turist-Göteborgs epicentrum, bör man då inte vara tillmötesgående och angelägen…?

Vi pratar om en glass. Cyklar mot Slottsskogen och Villa Belparc, men jag har hunnit bli frusen och vill ta på mig en jacka. Vägen om hemmet blir dryg, för jag har en tvätt som måste hängas upp. När vi kommer till Villa Belparc kommer en ung kvinna med en glass i sin mun, men när vi når fram till kiosken har den stängt. Snopet. Det blev kaffe och glass hemma framför teven istället och lite, jag säger lite, lyckades jag stilla Z:s rastlöshet och besvikelse innan natten grep oss.