KOMEDI

MINNS DU MIG med: Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Joanna Eriksson.

Manus: Sam Bobrick, svensk bearbetning av Thomas Petersson och Christoffer Bendixen.

Regi: Pär Nymark.

!!!!

Annika Andersson och Thomas Petersson i toppform. Foto: JOACHIM NYWALL

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Annika Andersson är magisk.

Sämst: Det tog slut för fort.

Fråga: Det här måste vara den mest underhållande uppsättningen på år och dag på Lisebergsteatern…?

Thomas Petersson kan det där med fars, springa i dörrar-underhållning i ett allt mer uppskruvat och ibland förvirrat tempo. Annika Andersson är meriterad och förvisso också veteran med StefanåKrister i ryggen, en svensk komedienne av rang.

Det kan naturligtvis aldrig bli trist i deras sällskap.

Men när de så ställer sig på scen i denna svenska urpremiär av amerikanske Sam Bobricks  ”Remember me?” är det en utmaning i mer klassisk komedi parat med ett kammarspel med en smula eftertanke.

Det äkta paret Karin och Stefan lever i ett tryggt förhållande, men snart blottar sig ett annat scenario än det uppmålade. Det blir förvecklingar och i en smart intrig, som inte ska avslöjas här, spinns den röda tråden hårt, djärvt och underhållande.

Det är en ytterst roande föreställning där Lisebergsteaterns scen är utnyttjad till både bredd och djup som en lägenhet i, kanske, Guldheden. Vi får alltså insyn i ett vardagsrum som är kombinerat kök och med en balkong med milsvid utsikt. Det ger perspektiv till uppsättningen. I detta rum håller framför allt Annika Andersson hov som ömhetstörstande, drömmande, ifrågasättande, ordningsam, klok och – ja, kanske – en smula tokig hustru i ett slentriangående äktenskap.

Hon är helt briljant i eftertänksamhet, hennes tajming är dröjande effektiv; jag tror aldrig jag har sett henne bättre. ”Minns du mig?” är hennes från start till mål.

Hennes man gör Thomas Petersson som Thomas Petersson plägar göra. Det blir aldrig fel, men kanske heller inte med så stora nyanser eller överraskningar. Här en självgod man med en oförmåga att se utanför sina egna behov.

Så in med Robin Stegmar, rätt snart i första akten, som elegant skakar om. En roll som han så snyggt gör en skicklig förändring av till andra akten.

Hans scenkunnande är brett, vet att balansera mellan utspel och nedtoning, allvar och små, effektiva gester. Till George Michaels musik blir det extra allt.

Måhända är Joanna Erikssons plats på scenen kort, men oj vilket intryck hon gör som narcissistisk skådespelarwannabe. Om Annika Andersson har haft mängder med text att plugga in, kan inte Joanna Eriksson ligga långt efter, men allt inpressad på så mycket kortare tid. Har någon skådis någonsin pratat fortare på en svensk scen utan att ett enda ord faller bort…?

Det gör förvisso Thomas Petersson på premiären, som förlorar sig för en bonuskomisk stund när han famlar efter sin replik. Passande, kanske, i ”Minns du mig?”, men framför allt har jag svårt att se att någonting kan vara mer roande på en Göteborgsscen just nu.

Skådespelarna tar grepp från publiken från start, när föreställningen är slut vill publiken inte släppa taget om skådespelarna. En kraft jag sällan varit med om med den intensiteten.

Show

OSCARSREVYN

med Robert Gustafsson, Sanna Nielsen, Rachel Mohlin, Anders Jansson, Kim Sulocki med flera.

!!!

Sanna Nielsen – en showstjärna med röstresurser. Foto: MATS BÄCKER

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Robert Gustafsson och Anders Jansson i dissen av sin egen föreställningen.

Sämst: Tennis-Dennis gick mig på nerverna.

Fråga: Har inte Robert Gustafsson slitit ut alla sina gamla gubbar nu…?

Att spela revy är ett djärvt uppdrag. En känslomässig bergochdalbanefärd där publiken ska matas i ett inte för jämt skämtintag. För mycket skratt skapar mättnad, för lite skapar oro. I detta ska det vara lättsamt och käckt med instick av allvar och överraskningar.

I stort utför ”Oscarsrevyn” detta nummer med balans ackuratess.

”Oscarsrevyn”! På Lorensbergsteatern? Jodå, det är i stort uppsättningen från just Oscarsteatern i Stockholm med modifieringar och Anders Jansson in där Dan Ekborg har gått ut. Några i baletten och orkestern har också bytts ut och in, om jag minns det hela rätt.

Men framför allt är det en påkostad föreställning som göteborgarna bjuds på med orkester, balett och ett garvat scengäng som roar och oroar på scen.

Inledningen är kraftfull, dråplig och Grotescolik, en jämförelse som ”Oscarsrevyn” dessvärre får kämpa med i mina ögon.

Hyllningen till ”Singing in the rain” blir en metaupplevelse med skruv. Foto: MATS BÄCKER

Ja, en revy ska vara upp och ned. Men lite för ofta landar den i nummer som inte ger fart eller rimlighet. Jag fastnar lite för ofta, men kan också skratta så jag kiknar i andra. Metanumret med hyllningen till ”Singing in the rain” är strålande. Sanna Nielsen sjunger så det känns in i själ och hjärta. Dessvärre är hon den enda med just den kvaliteten.

Calle Norléns texter skiftar, men ”Välkommen till Sverige”, den rimmade versen med Rachel Mohlin och Kim Sulocki, är i Hasseåtage-klass.

Robert Gustafsson… åh, denne spjuver som kan vricka till minsta figur till trams och allvar bättre än de flesta. Men känslan blir att det är för mycket, för ofta. Samtidigt gör han  butlern, den mycket äldre än hundraåringen, med en perfekt balanserad svärta och ömhet.

Robert Gustafsson och Anders Jansson roar, men inte alltid. Foto: MATS BÄCKER

Jo, det bjuds alltså på skratt ibland. Slapstick skiftar med raffinerade musikalnummer (regissör Edward af Sillén kan sitt Broadway), politisk satir med dagsaktuella inslag. Men topparna är för få, botten nås lite för ofta, trots alla hisnande kläd- och frisyrbyten, som i sig kittlar.

Fast ensemblen! Oj, vilken insats med dans och sång i fantastisk harmoni. Pluspoäng till den!

Show:

BO KASPERS ORKESTER ”ALLT LJUS PÅ OSS”

!!!!

Bo Kaspers Orkesters show ”Allt ljus på oss” värmer, svänger och bjuder generöst.

Foto: KAI MARTIN

Rondo, Göteborg

Bäst: Jazzsetet svängde vådligt, men det gjorde ju resten också.

Sämst: Jag saknar alltid ”Köpenhamn”.

Fråga: Kommer bandet ta med dansstegen ut på turné…?

Det premiärtäta september får konsekvenser för en bortskämd som jag. För att lösa tre av de som löper av stapeln 21 september (”Oscarsrevyn” på Lorensbergsteatern, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” på Stadsteatern och ”Allt ljus på oss”, Rondo) har jag tvingats att fördela gracerna.

Så inledningsvis vill jag säga att nedanstående omdöme handlar om genrepet på onsdagen.

Samtidigt så är jag tveksam till om det spelar någon roll. Musikaliskt kan Bo Kaspers Orkester efter 25 år tillsammans kliva upp i sina pyjamaser och leverera fullgott, känsligt och glädjerikt. I bandet har uppstått en sväng som bara idoghet och glädje till musiken kan ge.

Det här är bandets första show, det vill säga här blir det konsert men med extra allt. Jo, de har lovat det och bandmedlemmarna håller vad de lovat.

För förutom en sedvanligt alldeles utmärkt spelning adderas moment, som jag inte ska avslöja i förväg, men som ger smilbanden stretchning parat med stunder av klädsamt allvar.

En resa genom musiken. Foto: KAI MARTIN

Till detta bandets omsorg om att arrangera låtarna, som här sträcker sig vida över de 25 åren, med ny fräschör och elegans. Det låter helt enkelt alldeles fantastiskt, det svänger katten och när det är som värst  (bäst) är det i sanning svårt att sitta ned. Men inte nog med örongodiset. Snyggt ljud, ljus och effektfulla projiceringar förhöjer värdet av denna deras show.

Dessutom finns det väl få band i landet som likt kameleonter kan skifta från bossa nova, 50-talsjazz, Kentpop, elektronika, svensk soul, Eldkvarnrock, Kubavibbar, ja, vad de vill, utan att förlora sin identitet.

Saker som vi som rest med Bo Kaspers Orkesters förunderliga resa genom åren.

Men med regissör Hans Marklund och manusförfattare Anders Lundin har bandet tillsammans hittat en tilltalande ton och dynamik under de nära två timmarna som killarna står på scen. Scenen är utnyttjad till max med glidande podier och musikerna som skiftar plats inte bara när de dansar (!).

Tillgjort? Ja, kanske. Men det är showbiz, gott folk. Då ska det vara lite märkvärdigt. ”Allt ljus på oss” är också lite märkvärdigare än en synnerligen bra Bo Kaspers Orkesterkonsert kan vara. Och trovärdigheten ligger i musiken, i glädjen hur den framförs och presenteras. Det sker – med emfas.

Jo, jag vet. Jag har följt bandet genom åren. Har sett euforiska toppar och deppiga dalar. Ibland tvivlat på en fortsättning. Men de har nött ner både yttre och inre motstånd och bjuder alltså nu på en show med mersmak.

Här förenar bandet de första jazzkittlande åren med discoeran, New Orleans med Kuba och den Jan Johanssonklingande popen. Det blir alldeles fantastiskt. Och nej, Bo Kaspers Orkester är inte världens bästa band. Men just där och då i stunden känns det så.

Det är underhållning det!

Allt ljus på oss

Premiär: 21 september på Rondo. Spelas under hösten.

Med: Bo Kaspers Orkester – Bo Sundström, sång, Mats Schubert, keyboard, Michael Malmgren, bas och Fredrik Dahl, trummor plus gästmusikerna Pablo Cepeda, slagverk, John-Erik Bentlöv, trumpet, Björn Jansson, saxofon, och Robert Östlund, gitarr.

Regi och koreografi: Hans Marklund.

Manus: Anders Lundin.

Låtlistan genrepet 20 september:

Show:

POPCIRKUS

!!!

Pop i topp med Popcirkus, Park Lanes nya show. Foto: KAI MARTIN

Medverkande: Emil Söder, Towa Öhlén, Elin Tossavainen, Hampus Schreiber och Jennifer Andersson.

Bandet: André Egbo, keyboard och sång, Robin Egbo, bas och sång, Anton Davidsson, trummor, och Jonatan Svärd Sagenfors, gitarr.

Produktion (regi och koreografi mm): Pia Karlsson.

Mikaela Magnusson: Kostym.

Marcus Sigvardsson: Backtracks.

Joel Börjesson: Stämarrangemang.

Michael Börjesson: Ljud och ljus.

Bäst: Koreografin är klockren.

Sämst: Stämsången satt inte alltid. Men det kommer.

Fråga: Hur orkar ensemblen hålla reda på alla momenten?

2014 bytte klassiska Cabaret Lorensberg namn till Park Lane Show. Men ändringen ledde inte till något större skifte i konceptet. Det är fortfarande en show som skolat artister som David Lindgren, Lollo Gardtman, Filip Williams, Malena Tuvung.

Årets show famnar mångt och mycket. Från Beatles till Beyoncé, från  Abba till Justin Timberlake. Det är pop i topp under den fullmatade showen. Det handlar om över 70 låtar, sjuttioelva klädbyten och tiotusen danssteg som en ung ensemble har satts att lära sig.

Pia Karlsson, en gång Cabaret Lorensbergs primadonna, har drillat sina mannar till perfektion. Jag tror aldrig jag har sett bättre koreografi på Park Lanes krogscen. Till detta Mikaela Magnussons häftiga kreationer och Joel Börjessons (ytterligare ett gammalt showess och en av Cabaret Lorensbergs främst sångare genom tiderna) stämarrangemang, så förstår ni att artisterna har något att bita i.

En utmaning de klarar med bravur och med ett strongt band, som skickligt styr igenom tidsepoker och genrer, får de trygghet på scen.

Koreografin fängslar. Foto: KAI MARTIN

Visst, engagemanget är större till låtar som ligger historiskt nära. Inledning med ett Beatlesmedley gjordes skickligt, men kändes mer pliktskyldig än med känsla. Desto större glädje när grabbarna i ensemblen går i klinch med publiken i pojkbandsnumret.

Eller när tjejerna tar sig an Madonna. Och Elin Tossavainen kan sin Whitney Houston och fångade publiken fullkomligt.

Närkontakt. Foto: KAI MARTIN

”Popcirkus” visar alltså inte alltid upp sitt kunnande på scen. Närkontakten och interagerandet med publiken nere på golvet och vid borden är en ingrediens som är djärv, utmanande och roande.

Något som jag nog inte sett sedan Stefan Odelbergs dagar i samma lokaler för 20 år sedan.

Visst tenderar finalen att i omgångar tangera något slags Smurfhits i sin iver att sy ihop kvällen. Och visst lider premiären av en och annan skavank, som tiden kommer slipa bort. Men i stort är det här en skickligt framförd show, som bjuder publiken på en festkväll.

Teater:

UTVANDRARNA

Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll.

Av: Vilhelm Moberg.

Musik: Simon Steensland.

I rollerna: Ashkan Ghods (Karl Oskar), Gizem Erdogan (Kristina), Johan Gry (Danjel Andreasson), Hannah Alem Davidson (Robert), Magdi Saleh (Arvid, prosten Brusander), Kristina Issa (Ulrika i Västergöhl), Alexandra Nordberg (Elin, länsman).

Scenrum: Pontus Stenshäll, Clive Leaver och Max Mitle.

Angeläget drama i modern dräkt. Foto: OLA KJELBYE

I tider när det ivrigt pratas om svenskhet, vi mot dom och svenska traditioner är det viktigt att se sin historia. Inte blunda för den. Inte rygga för den. Men närma sig den. Ta den till sig.

När Vilhelm Moberg skrev ”Utvandrarserien” (”Utvandrarna”, ”Invandrarna”, ”Nybyggarna” och ”Sista brevet hem” – utgivna mellan 1949 och 1959) var det i skuggan av andra världskriget med krigets fasor, vi och dom-tänk och flyktingströmmar, där människor sökte ett liv i ro i fred.

Då siktade han med sin romansvit mot hundra år tillbaka i tiden, mot svenskt armod, men famnade ändå nutid.

När Pontus Stenshäll bjuder på denna svenska klassiker är det förstås med vidöppna ögon mot den svenska historien och samtidigt den svenska samtiden. Göteborgs stadsteaters uppsättning av ”Utvandrarna” följer troget romanen i händelseutveckling. För den som kan sviten, eller för andra som hittat historien via musikalen ”Kristina från Duvemåla”, vet att det är en mörk historia, en vandring i dödsskuggans dal med få ljusämnen.

Men för att inte gå under i mörker och dramatik väljer Pontus Stenshäll några grepp som lättar upp.

Ensemblen är den grekiska kören som inte bara för berättelsen framåt utan också sjunger skillingtryck och folkvisor, där Kristina Issa är den starka rösten som håller samman sången. De blir också var och en för sig berättare när så krävs.

Scenrummet är till synes enkelt med kartonger från, bland annat, förpackningar från LED-tv, som tjänar som sängar, folksamlingar, väggar, reflektorer…. Till detta Pontus Stenshälls förtjusning för projiceringar, som här skapar liv och dramatik till scenen, ljus till det mörka och stämningar i de olika miljöer som ska skildras.

Fem av sju i ensemblen växlar roller, man blir kvinna, kvinna blir man, de traditionella ”svenska” rollerna utmanas av namn som är mindre traditionella bland Andersson, Petterson och Lundström.

Det finns naturligtvis en avsikt med det, kanske en utmaning, men framför allt blir det en randanmärkning. För väl på scen är det texten i fokus, spelet av uppsättningen. Det sker med största möjlig allvar och koncentration. Med få undantag. Några scener blir buskis med kvinnoperuk och stön under täcket (Danjels och hans hustrus kärleksnatt). Kanske krävs ett och annat skratt för att lindra litanian. Men varför ska alla prata tv-småländska…? Effekten i pjäsen hade inte blivit sämre utan detta tillgjorda idiom.

Gizem Erdogans spröda Kristinagestalt är stark, fylld av tvivel och hopp, sorg och kärlek. Mot henne Ashkan Ghods Karl Oskar, envis, målmedveten, kärlekslysten, förtvivlad och med en längtan efter allt det där bättre. Det finns något vackert där på scen mellan dem som gör att rollerna gifter sig, inte bara i historien.

Så Robert av Hannah Alem Davidson, drömmande och kunskapstörstande, i en skör gestalt, subtilt humoristisk och naiv i sin ungdom. Snyggt reflekterad av Alexandra Nordbergs passager som Elin, oskuldsfull, skir och en lanterna när tvivel grumlar blicken.

”Utvandrarna” är en smärtsam påminnelse om orsaken till att bryta upp, om svårigheten att lämna sitt land, om drömmar och om längtan efter ett bättre liv. Det gör den angelägen – också 2017.

Fotonot: Recensionen är baserad på genrepet 7 september.