Annika Andersson håller hov

KOMEDI

MINNS DU MIG med: Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Joanna Eriksson.

Manus: Sam Bobrick, svensk bearbetning av Thomas Petersson och Christoffer Bendixen.

Regi: Pär Nymark.

!!!!

LISE_5327

Annika Andersson och Thomas Petersson i toppform. Foto: JOACHIM NYWALL

Lisebergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Annika Andersson är magisk.

Sämst: Det tog slut för fort.

Fråga: Det här måste vara den mest underhållande uppsättningen på år och dag på Lisebergsteatern…?

Thomas Petersson kan det där med fars, springa i dörrar-underhållning i ett allt mer uppskruvat och ibland förvirrat tempo. Annika Andersson är meriterad och förvisso också veteran med StefanåKrister i ryggen, en svensk komedienne av rang.

Det kan naturligtvis aldrig bli trist i deras sällskap.

Men när de så ställer sig på scen i denna svenska urpremiär av amerikanske Sam Bobricks  ”Remember me?” är det en utmaning i mer klassisk komedi parat med ett kammarspel med en smula eftertanke.

Det äkta paret Karin och Stefan lever i ett tryggt förhållande, men snart blottar sig ett annat scenario än det uppmålade. Det blir förvecklingar och i en smart intrig, som inte ska avslöjas här, spinns den röda tråden hårt, djärvt och underhållande.

Det är en ytterst roande föreställning där Lisebergsteaterns scen är utnyttjad till både bredd och djup som en lägenhet i, kanske, Guldheden. Vi får alltså insyn i ett vardagsrum som är kombinerat kök och med en balkong med milsvid utsikt. Det ger perspektiv till uppsättningen. I detta rum håller framför allt Annika Andersson hov som ömhetstörstande, drömmande, ifrågasättande, ordningsam, klok och – ja, kanske – en smula tokig hustru i ett slentriangående äktenskap.

Hon är helt briljant i eftertänksamhet, hennes tajming är dröjande effektiv; jag tror aldrig jag har sett henne bättre. ”Minns du mig?” är hennes från start till mål.

Hennes man gör Thomas Petersson som Thomas Petersson plägar göra. Det blir aldrig fel, men kanske heller inte med så stora nyanser eller överraskningar. Här en självgod man med en oförmåga att se utanför sina egna behov.

Så in med Robin Stegmar, rätt snart i första akten, som elegant skakar om. En roll som han så snyggt gör en skicklig förändring av till andra akten.

Hans scenkunnande är brett, vet att balansera mellan utspel och nedtoning, allvar och små, effektiva gester. Till George Michaels musik blir det extra allt.

Måhända är Joanna Erikssons plats på scenen kort, men oj vilket intryck hon gör som narcissistisk skådespelarwannabe. Om Annika Andersson har haft mängder med text att plugga in, kan inte Joanna Eriksson ligga långt efter, men allt inpressad på så mycket kortare tid. Har någon skådis någonsin pratat fortare på en svensk scen utan att ett enda ord faller bort…?

Det gör förvisso Thomas Petersson på premiären, som förlorar sig för en bonuskomisk stund när han famlar efter sin replik. Passande, kanske, i ”Minns du mig?”, men framför allt har jag svårt att se att någonting kan vara mer roande på en Göteborgsscen just nu.

Skådespelarna tar grepp från publiken från start, när föreställningen är slut vill publiken inte släppa taget om skådespelarna. En kraft jag sällan varit med om med den intensiteten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s