Show

OSCARSREVYN

med Robert Gustafsson, Sanna Nielsen, Rachel Mohlin, Anders Jansson, Kim Sulocki med flera.

!!!

Sanna Nielsen – en showstjärna med röstresurser. Foto: MATS BÄCKER

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Robert Gustafsson och Anders Jansson i dissen av sin egen föreställningen.

Sämst: Tennis-Dennis gick mig på nerverna.

Fråga: Har inte Robert Gustafsson slitit ut alla sina gamla gubbar nu…?

Att spela revy är ett djärvt uppdrag. En känslomässig bergochdalbanefärd där publiken ska matas i ett inte för jämt skämtintag. För mycket skratt skapar mättnad, för lite skapar oro. I detta ska det vara lättsamt och käckt med instick av allvar och överraskningar.

I stort utför ”Oscarsrevyn” detta nummer med balans ackuratess.

”Oscarsrevyn”! På Lorensbergsteatern? Jodå, det är i stort uppsättningen från just Oscarsteatern i Stockholm med modifieringar och Anders Jansson in där Dan Ekborg har gått ut. Några i baletten och orkestern har också bytts ut och in, om jag minns det hela rätt.

Men framför allt är det en påkostad föreställning som göteborgarna bjuds på med orkester, balett och ett garvat scengäng som roar och oroar på scen.

Inledningen är kraftfull, dråplig och Grotescolik, en jämförelse som ”Oscarsrevyn” dessvärre får kämpa med i mina ögon.

Hyllningen till ”Singing in the rain” blir en metaupplevelse med skruv. Foto: MATS BÄCKER

Ja, en revy ska vara upp och ned. Men lite för ofta landar den i nummer som inte ger fart eller rimlighet. Jag fastnar lite för ofta, men kan också skratta så jag kiknar i andra. Metanumret med hyllningen till ”Singing in the rain” är strålande. Sanna Nielsen sjunger så det känns in i själ och hjärta. Dessvärre är hon den enda med just den kvaliteten.

Calle Norléns texter skiftar, men ”Välkommen till Sverige”, den rimmade versen med Rachel Mohlin och Kim Sulocki, är i Hasseåtage-klass.

Robert Gustafsson… åh, denne spjuver som kan vricka till minsta figur till trams och allvar bättre än de flesta. Men känslan blir att det är för mycket, för ofta. Samtidigt gör han  butlern, den mycket äldre än hundraåringen, med en perfekt balanserad svärta och ömhet.

Robert Gustafsson och Anders Jansson roar, men inte alltid. Foto: MATS BÄCKER

Jo, det bjuds alltså på skratt ibland. Slapstick skiftar med raffinerade musikalnummer (regissör Edward af Sillén kan sitt Broadway), politisk satir med dagsaktuella inslag. Men topparna är för få, botten nås lite för ofta, trots alla hisnande kläd- och frisyrbyten, som i sig kittlar.

Fast ensemblen! Oj, vilken insats med dans och sång i fantastisk harmoni. Pluspoäng till den!