Svärta, smärta, hjärta i stark Fantomen på operan

Musikal

THE PHANTOM OF THE OPERA

!!!!

Fantom2

Stark och känslomässigt spel mellan Fred Johanson och Sofie Asplund.

Foto: MATS BÄCKER

Göteborgsoperan

Publik: Utsålt.

Bäst: Att våga utmana West End- och Broadwayproduktionerna är djärvt och vinnande.

Sämst: Engelskan håller inte alltid tipp toppklass.

Fråga: Får fler operahus chansen att göra Andrew Lloyd Webbers klassiker på sitt eget sätt…?

Med Peter Jöbacks uppsättnings på Cirkus i Stockholm i färskt minne är det naturligtvis kittlande att möta Göteborgsoperans version av denna moderna klassiker.

1986, premiäråret, var naturligtvis musiken på samma gång modern och klassisk. För historien utspelar ju sig under 1800-talets senare hälft i Opera Garniers magnifika byggnad i Paris.

Så på scen blir det ett slags metaföreställning med olika uppsättningar på scen, både inför en tänkt publik och bakom ridån samt i operans ändliga environger. Förutom dramat mellan Fantomen, Christine och de andra. Till detta alltså Andrew Lloyd Webbers originalmusik. Inspirationen är hämtad från kitschiga pastischer från operans klassiska rum och från sin egen ”Jesus Christ Superstar” tillsammans med slagfärdig musikduell à la Leonard Bernsteins ”West Side Story”.  Och ouvertyren är i sanning ett 80-talsspektakel med maffig syntorgel och dito trummor.

Göteborgsoperans uppsättning, som alltså är en förlängning av den som sattes upp på Helsingfors Nationalopera för två år sedan, har krånglat sig ur West Endgreppet. Ny kostym, ny scenografi, ny koreografi, ny kostym… Redan där blir det ett slags fräschör med pluspoäng.

Premiärens Christine Daaé sjungs av Sofie Asplund, som också sjöng i Helsingfors. Hon kan sin roll utan och innan, är trygg och skildrar en Christine som växer sig allt starkare, trots det ok som Fantomen försöker lägga på henne.

Men visst är det märkligt att Christine plötsligt sjunger på svenska i scenen på begravningsplatsen. Jo, jag kan i programmet läsa mig till varför (en blink till den svenska operasångerskan Christina Nilsson, som anses tjäna som förebild till rollen); ett grepp som skaver.

Fred Johnson utmanar sin Fantomen med ett djup och kraft, som kanske inte riktigt gjorts förut. Peter Jöback gjorde ju med uppsättningen i Stockholm sitt livs roll. I Göteborg blir Fantomen ytterligare svärtad, men också med ömsinta drag i den komplexa rollen. Jag är också väldigt förtjust i den styrka som Fred Johnson ger sina vokala prestationer, som tillsammans med hans väldighet i sanning passar denne sorgliga demon.

Fantom1

En sårbar Fantomen skildras av Fred Johnson. Foto: MATS BÄCKER

Uppsättningen i Göteborg är en manifestation, en urkraft som emellanåt ger mig rysningar i en kombination av behag och skräck. Sångarna balanserar det svårsjungna med det triviala, humorn med dramatiken, utan att tappa fokus.

Intressant är också mötet mellan opera- och musikalartister på scenen, som mig veterligen här görs i en större utsträckningen än vad som har gjorts tidigare

Den rustika scenografin och kostymen ger också en klädsamt dov imaginär klang till denna sorgliga historia.

Det är också klart att med Göteborgsoperans orkester, Göteborgsoperans kör samt dansare blir det också en kraft som är oslagbar. Totalt handlar det om kring 170 personer aktiva på scen och i orkester. Imponerande, bara det!

Så med andra ord står sig Göteborgsoperans version sig stark, engagerad och gripande.

Den här vill jag se om och det låter sig göras. För Göteborgsoperan bjuder under säsongen olika versioner av ”Phantom of the Opera” beroende på vem som står på scen. Med två alternerande fantomer, tre i rollen som Christine och likadant i  några av de andra roller, kommer var och en ge sin karaktär en egen profil. Självklart blir det med regissör Tiina Puumalainens direktiv ingen som kommer att svämma över, även om det kan vara intressant att höra Joa Helgesson som Fantomen och Frida Engström eller Hanna-Liina Visa som Christine, eller för den delen Tobias Ahlsell som Raoul.

The Phantom of the Opera

Av Andrew Lloyd Webber.

Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe.

Manus: Andrew Lloyd Webber och Richard Stilgoe.

Regi: Tiina Puumalainen.

Scenografi: Teppe Järvinen.

Koreografi: Osku Heisaknen.

Kostym: Marjaana Mutanen.

Dirigent: Nick Davies (premiären), Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes.

Fantomen: Fred Johanson/Joa Helgesson.

Christine Daaé: Sofie Asplund/Frida Engström/Hanna-Liina Vösa.

Raoul: John Martin Bengtsson/Tobias Ahlsell.

Monsieur Firmin: David Lundqvist.

Monsieur André: Anders Wängdahl.

Carlotta Giudicelli: Karolina Andersson/Mia Karlsson, Hanna-Leena Haapamäki.

Ubaldo Piangi: Iwar Bergkwist/Dardan Bakraqi.

Madame Giry: Erika Sax.

Meg Giry: Micaela Sjöstedt.

Med flera medverkande tillsammans med dansare, orkester och kör från Göteborgsoperan.

 

2 kommentarer

  1. juliann66 · 23 dagar sedan

    Vilken pärs det måtte vara att sjunga Carlottas roll 🙂

    Liked by 1 person

    • Kai Martin · 23 dagar sedan

      Verkligen! Överhuvudtaget är sånginsatserna en utmaning.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s