50-årskalas

SGT PEPPER’S LONELY HEART CLUB BAND

Musik: the Beatles.

Medverkande: Adde Malmberg och Pepperland.

Gäst: Robert Aschberg.

Ljud: Jesper Lindell.

Ljus: William Wenner.

Projektionsbilder: Ekta – Daniel Götesson

Göteborgs stadsteater

Pepperland spelar Beatles live som Beatles aldrig gjorde. Foto: OLA KJELBYE

50 år sedan! Adde Malmberg, som är konferencier denna afton, prickar det. 50 år från 1967 bakåt i tiden blir 1917. Första världskriget tröttade ut Europa. Folk skrek efter mat – och fred. 1967 framåt är nu. 50 år.

Nej, det är inte lätt att sätta perspektiv på det. Så när Beatles legendariska album ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” (hädanefter ”Sgt Pepper…”) firar 50 och för detta hyllas på Göteborgs stadsteater gäller det att sätta saker i sitt rätta sammanhang. För att begripa, för att kunna famna den där tiden för 50 år sedan. Pedagogiskt riktigt och trevligt, där Adde Malmberg blir guiden tillbaka i den tid som då kändes som framtiden.

Han gör det bra. Det är trivsamt, käckt, anekdotiskt och inbjudande med skratt som bonus. Allt spinner kring den heliga graalen, det album den åldrade publiken (ja, jag kan som nyss fyllda 60 räkna mig som ung i skaran) vill dansa kring.

Ja, det blir ett minnenas tivoli, inget fel i det. Men det är förstås musiken vi vill åt.

Hur löser man då en föreställning på två timmar och tjugo minuter inklusive en halvtimmes paus med ett album bestående av musik på knappt 40 minuter…?

Jo, avbrott för anekdoter och samtal med gäster. Stadsteatern har bjudit in ett antal, som alla spinner kring 64, för att göra en poäng av låten ”When I’m sixty four”, en logik som är en smula haltande. De olika gästerna kan alltså skänka olika krydda beroende på vem det är som står (läs: sitter) på scen. Olyckligtvis var det denna kväll Robert Aschberg, som ju längre kvällen led desto mer försökte ta över föreställning på ett oblygt, men oftast generande vis. När då Adde Malmberg inte lyckades hålla vare sig sin gäst eller frågetråd stången blev detta inpass mer och mer pinsamt.

Lyckligtvis styr musiken upp allt, slätar ut och förlåter.

Nej, Pepperland är inte Beatles. Även om Beatles producent George Martin, salig i åminnelse, har hyllat göteborgarna som de främsta uttolkare av kollegorna från Liverpool är det en bit kvar.

Kanske främst för att Beatles hade tre raffinerat skickliga sångare i John Lennon, Paul McCartney och George Harrison, som inte bara hade vitt skilda karaktärer. De förmådde också sjunger olika från en låt till en annan; rock, ballader, pop, skrik, mystik. Till detta stämmorna de la.

När de dessutom accelererade i studioteknik utvecklades arrangemangen, så på ”Sgt Pepper…” är bandet i sitt esse.

Då är det klart att det kan verka rena rama galenskapen för Pepperland att försöka återskapa detta. Men, nota bene, Pepperland är uttolkare av Beatles musik och herregud var noga och skickligt de sex medlemmarna har gjort detta.

Musiken på ”Sgt Pepper…” är komplex. Den spinner i sina arrangemang från allt ifrån den inledande rockstänkande titellåten över vaudevillekänsla i ”Being for the benefit of Mr Kite” och de indiska influenserna i ”Within you without you” till huvudnumret med ”A day in the life”. Detta är gjort på bara sex man och deras fantastiska maskiner och instrument. Hatten av där.

Hatten av för Pepperland. Foto: KAI MARTIN

Ibland blir det klockrent,  en Beatleshyllning i sin prydno, med Per Umærus som mjuk Paul McCartneyröst och Mikael Isacson som lite fränare John Lennon. Stämarrangemangen är hisnande skickligt.

Jag envisas med att inte kalla detta nostalgi, även om många gillar resan tillbaka. ”Sgt Pepper…” var tongivande och revolutionär 1967, men är i all väsentlighet ett fantastiskt album än i dag. Om detta kan man diskutera. Men dess påverkan för tiden och en hel generation går inte att snacka bort. Framtiden skrevs då. Vi är här. Nu.

Denna Stadsteaterns hyllning sätts fint in i ett sammanhang, även om det kan bli bättre med annat val av gäst.