Författare: Kai Martin

En dag på mässan

Posted on av Kai Martin

Bokmässan är något av ett himmel och helvete, en resa in i en litterär, pretentiös, intensivt snabbgående centrifug som vill krama ur det bästa och mesta ur några få dagar. Alla skriker efter ”Se mig! Hör mig!”, brackiga författare bredvid försynta poeter, nyfikna bibliotekarier hand i hand med upplevelsetörstande barn. Mitt i detta föräldrar med spädbarn i barnvagnar, eller tätt knutna till bröstet, som kivas om utrymmet med dramatenkvinnor, som alla utgör en snubbelrisk i de tätt besökta environgerna. Glöm heller inte filosoferna, de som plötsligt stannar i något hörne och låter sig dröjas kvar mitt i en mening eller fundering, helt ovetande om den trafikstockning som de just förorsakar.

Jo, alla ska få plats. Så också jag.

IMG_1454

Rätt vagn. Änna rätt vagn för att ta sig i Göteborg. Foto: KAI MARTIN

Jag tar vagnen för jag ska inleda med en lunchdejt. Klädseln är färgstark. Ett par ljusbruna lågskor från London, tvärrandiga, mossgröna strumpor från Next, London, kalsonger från Resteröd inhandlade på Magasin i Kphm, det par Those Glory Daysbyxor, gröna med smala rita ränder som jag köpte i Bodø i somras, Zegnaskjortan från Stadsmissionen (också i somras), en slipover från Morris Sthlm där även den brandgula slipsen kom ifrån, över allt den orange trenchcoaten från Tiger från Majornaloppisen 2018 plus Stetsonkepsen från Magasin i Lyngby.

Jag stormar in på mötesplatsen Gothia Towers, landar nästan bums i Viveca Lärns varma famn innan jag ställer mig och väntar på min dejt.

Pelle, hängiven AIK:are, fotbollsmålvakt som i vuxen ålder fuskat på avancerad nivå som hockeykeeper, och jag har känt varandra i 40 år. Sedan jag, kanske naivt, som militärande punkare på permis gick in på Gallerian i centrala Stockholm för att träffa mina likar, blev uttittad för mina trasiga jeans, mockajacka med klistermärken på. Jag såg ju inte ut som Stockholmspunkarna. Men en tog emot mig med öppet sinne: Pelle. Så är det än i dag. Vi som följt varandra i band med respekt och gliringar och möts genom livet i dess olika skiftningar. Nu vankades det lunch, Heaven 23, räkmacka och isterband, Chablis och Cola samt samtal där vi sträckte ut rejält. Det är lätt att umgås, vi svingar högt och lågt, smalt och brett, allvar och garv; en avstämning som emellanåt behövs.

IMG_1455

Förlagsman. En enkel arbetargrabb som älskar musik. Foto: KAI MARTIN

Han är på plats för en scenintervju om musik i allmänhet och K popen i synnerhet. Något han gör med begåvade låtskrivaren Moa Carlebecker, som under artistnamnet Cazzi Opeia gör succé långt mer än på Sydkoreas topplistor.

Vi skils så småningom åt, jag hämtar min ackreditering, får Maria Svedland bakom mig (man blir lite notorisk på Bokmässan med att pinpointa varje ansikte), blir trevlig bemött av kvinnan i receptionen som printar ut mitt kort (jag hade glömt min egen utskrift), plastar in det och ordnar med halsbandet så att jag kan träda allt över halsen och smidigt komma in. I securityn blir jag avscannad med ett leende och igenkännande: Bokmässan here I come.

IMG_1459

Bokmässan, here I come. Mumintrollet och Lilla My välkomnar. Foto: KAI MARTIN

Jag tar en promenad runt för att orientera mig i folkhavet. Redan nu, tidig eftermiddag, är luften mättad. Jag träffar lite människor jag känner, ser före detta kollegor, författare på språng, mässplatser tomma på folk med någon stackare ståendes med tomma ögon och släckta förhoppningar granne med storförlagen där publiktillströmningen är gigantisk.

Mumintrollet och Lilla My står nedanför rulltrappan som jag glider nedför. En pappa ursäktar sig med att fråga om han får lov att ta en bild – till sina barn! Jo, tack.

Snart står en man jag känner igen. En man som betytt mer för mig än vad han själv begriper och har fått veta. Mitt första gymnasieår – 1972/73 – var tufft, mobbning, stulna skolböcker parat med en läströtthet som var bedövande. Bland klasskamraterna fanns Grzegorz Flakierski, inflyttad från Blekinge, men ursprungligen från Polen. En basketspelande intellektuell, fylld av energi, ett stort, burrigt hår och humor. När jag började skriva dikter, våren 1973, var jag ogenerad i min övertygelse om min egen förträfflighet. Jag var en ny Nils Ferlin, som snart skulle upptäckas av Svenska akademien i Uppsala (!), så ung jag var. Grzegorz var en av dem som fick läsa vad jag skrivit. Uppskattande, men förmodligen inte omfamnade. Jag fick, på grund av mina påvra studieresultat, gå om ettan. Han stävade vidare i tvåan, men kom vid höstterminens början med en bok av ryske poeten Jevgenij Jevtusjenko, som öppnade ögonen och skakade om mig. ”Babi Jar” var inte bara en samling dikter utan en berättelse om förintelsen, orimmat, fritt och fängslande. Grzegorz uppmuntrade mig, utan ord eller krav, att våga mer och upptäcka litteraturens rikedom. Jag började skriva på ett annat sätt, var intensiv i mitt författande och en fördämning släppte; jag har honom allt att tacka för och kunde så nu göra, ansikte mot ansikte mer än 45 år senare.

IMG_1460

Möte. En betydelsefull man för mitt liv och mitt skapande. Foto: PRIVAT

Vi är nu äldre, har väsentligt mindre hår än då, han kulturjournalist, boende i Kramfors, som skrivit en rad böcker (där jag jag skrivit om den senaste här), jag journalist med inslag av kultur. Två karriärer och levnadsöden som möts igen efter så många år.

Jag springer också på Jan Bertoft, en av alla dessa ambitiösa kollegor från GT-tiden, som kommit ut som författare. Jag köper hans två deckare och pratar lite med honom. Går vidare i röran, köper på mig lite böcker och drar mig sedan mot intervjun med Pelle och Moa, får en stunds inblick i musikverkstadens kreativitet.

IMG_1462

Snack och mycket verkstad. Foto: KAI MARTIN

Stimmar vidare, träffar Morgan Larsson och köper han senaste. Går ut i den friska luften, det intensiva regnande har stannat av, hållplatserna är överfulla, vagnarna går inte som de ska på grund av demonstrationerna i centrala Göteborg, så det blir spårvagn 1 genom ljuva livet hem.

IMG_1463

Att läsa. Foto: KAI MARTIN

Hem till hustrun för en kyss och en snabbt skriven recension av Magnus Ugglas show från i torsdags kväll. Sedan vidare till premiären av ”Antigone”.

Raskt jobbat för en dag som började på isen med ett hockeypass.

Klassiskt drama i mollstämd dräkt

Posted on av Kai Martin

Teater

ANTIGONE

Ola Kjelbye

Tung. ”Antiogne” är mollstämd klassisk grekiskt drama. Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater, premiär 27 september 2019.

Av: Sofokles. 
Nyöversättning: Anne Carson.
Svensk översättning: Kristina Hagström-Ståhl.
Regi: Kristina Hagström-Ståhl.
Musik: Mikael Sundin.
Med: Karin de Frumerie, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Mia Höglund-Melin, Ramtin Parvaneh.

Kanadensiskan Anne Carsons nytolkning av Sofokles klassiska, grekiska drama ”Antigone” ges på Stadsteatern inte bara en ny språklig dräkt. I detta samarbete med Högskolan för Scen och Musik i Göteborg har även musiken, komponerad av Mikael Sundin, fått ta plats. Keyboard, varav två förklädda till pianon, elgitarrer och slagverk användas som ackompanjemang av ensemblen, som emellanåt förstärker sina röster med mikrofoner.

Det blir ett bitvis svindlande möte mellan det antika Grekland och detta vårt nu. Den text som färdats 2500 år och här möter en klang som ljuder dov, tung och uppfodrande. Men detta släktdrama kan knappast iscensättas till musik på något annat sätt.

I fonden en bildskärm som, som vore det en talk show, braskande talar om att det är just ”‘Antigone’ i Anne Carsons version!”, för att sedan långsamt bli en förstärkande följeslagare i svartvit, som för att ytterligare förstärka den mollstrukna tonen.

Det behövs inte. ”Antigone” driver långsamt sin färd mot allas död utan många revor till ljus där hoppet släpps in. I Anne Carsons version öppnas det för Antigones syster Ismene, som enda kvarvarande vittne. Men hoppfullt… nej, alls inte.

Antigone (Mia Höglund-Melin) trotsar sin farbror Kreon (Johan Carlberg) och begraver sin bror och får därmed plikta med sitt liv. Allt som siarna förutspått i pjäsen i en scen som något slags, halvt komisk, kråksång med spretande armar som vingar.

Komiken finns som en andfådd räddning för denna tätt sammanpackade uppsättning som sveper över cirka en timme och 40 minuter. Som Ramtin Parvanehs budbärare, som närmast blir en narr.

Men skratt är något som snabbt fastnar i halsen i ”Antigone”, där kvinnor inte ska sticka upp, där kärleken är kvävd och där prestigen i fattade beslut är fatala. För alla. Diplomati, empati, öppet sinne… Glöm det. Och just där blir i den stund av oresonlighet blir ”Antigone” en spegel av 2019 års polarisering där prestige är viktigare än en förening mot ett gemensamt mål. Som om prestige någonsin varit vinnande.

Just nu är Stadsteatern fylld av släktfejder; ”Lång dags färd mot natt” på Stora scenen; ”Antigone” på Studion. Båda tunga, mollstrukna uppsättningar, men inte desto mindre sevärda.

Varning på stan för folkfest med folkpensionär

Posted on av Kai Martin

Show:

VARNING PÅ STAN NU MÅR KUNG I BAREN ILLA IGEN

!!!

uggla_NS-5538

På hugget. Magnus Uggla bjuder på fullt ös i sin show på Rondo.

Foto: NADJA SJÖSTRÖM

Rondo, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Energin.

Sämst: Distansen.

Fråga: Vad hände med ”Bobo Viking”…?

Med ”Hallå! Popmusik, kickar å kläder”, den musiksatta monologen från 2016, klädde Magnus Uggla av sin karriär – och liv – in på bara skinnet, öppnade sin själ och sitt hjärta och gav en inblick som var fascinerande, intim, uppriktig och skakande bra. Bland självbiografiska föreställningar som svenska artister gjort senaste åren rankar jag den som en av de absolut bästa.

När han nu kommer åter till Göteborg för en längre spelsejour är det inte med något allvar eller blottläggelse. På Rondo är det fullt ös från start till mål, ett hitpaket som det slår gnistor om och där varje låt har fått en inramning som nära nog är som gjord för en musikal. Det är nämligen helt enkelt så att här bjuder Magnus Uggla inte enbart på sin låtparad med sig själv i fokus, utan släpper fram ensemblen att sjunga den tillsammans med bandet. Det ger en snygg twist och något slags storytelling tufft paketerat med Rikard Bergqvists drivna manus. För ska det vara Magnus Uggla på sitt bästa, mest ironiska och raljanta humör måste det gå med både finess och fart. Så är det med ”Varning på stan nu mår kung i baren illa igen”.

Efter en suspekt inledning med en speaker med rysk brytning (oklart varför), som ger direktiv inför showen (inga foton eller filmande, till exempel), är det gasen i botten.

”Varning på stan” kommer ogenerat tidigt och sedan ökar Magnus Uggla. Han jävlas med alla men glömmer för den saken inte bort att jävlas med sig själv. Denne pensionär, åtminstone i ålder, har inte tappat bettet, bjuder upp till oförskämdheter och slänger sig med välriktade skämt till högt och lågt med lika glatt humör.

uggla_NS-5496

Underhållande. Magnus Uggla kör gasen i botten. Foto: NADJA SJÖSTRÖM

Nej, det är sannerligen inte svårt att ha kul en sådan här afton. Tillsammans med en vältrimmad orkester och en följsam och utmanande ensemble är det mycket för örat och ögat.

Men samtidigt kan jag sakna något att bottna i. Som om den där föreställningen för tre år sedan var en bekännelse som han inte längre vill kännas vid. Dessutom önskar jag lite bättre publikkontakt. Han som krattar manegen för en artist som Ola Salo håller lite onödigt på distansen. Lika njuggt – och faktiskt antikt – är det också att inte tillåta publiken att filma och fota för att sprida på sociala medier. Där han han en hel del att lära av sin adept Ola Salo.

Magnus Uggla: Varning på stan nu mår kung i baren illa igen, premiär, Rondo 26 september.

Medverkande: Magnus Uggla, Sara Englund Cahling, Olivia Knyta Fernandez, Jesper Sjöberg och Fredrik Lexfors.

Band: Richard Nilsson, kapellmästare, klaviatur, gitarr och sång, Annika Grandlund, trumpet, horn, saxofon, slagverk, keyboard och sång, Charlotte Centervall, gitarrer, munspel och sång, Anders Nygårds, fiol, gitarrer, keyboard och sång, Ulric Johansson, elbas, kontrabas och sång, och Marcus Liliequist, trummor, slagverk och sång.

Regi och manus: Rikard Bergqvist.

Koreografi: Siân Playsted.

Scenografi och kostymdesign: Tomas Sjöstedt.

Arvingarna tar nya steg

Posted on av Kai Martin

Krogshow:

ARVINGARNA: I TAKT MED TIDEN

!!!

Arvingarna

Kajskjul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: ”Bohemian rhapsody” sitter klockrent.

Sämst: Men tog slut för snabbt.

Fråga: Varför dök en bild från tjurrusning i Pamplona upp när det handlade om ett italienskt skivbolags resa till Sverige…?

Att Arvingarna summerar 30 år som band, på scen och i branschen är lätt svindlande. Att det gör denna summering med en krogshow är däremot mer begripligt. Killarna gjorde ju ett test förra året på samma scen, utfallet var gott och nu med Hans Marklund, rutinerade krogräv, som regissör och koreograf går det inte fel.

”I takt med tiden” är en veritabel hyllning till Arvingarna iscensatt av bandet självt. Självupptaget, kanske någon tycker, men här görs det med humor, danssteg, självdistans och en parad av låtar från karriären.

IMG_1294

Generöst. Arvingarna bjuder på mängder med musik. Foto: KAI MARTIN

Jo, det är en show som inte rör sig mer än på ytan av vad som hänt. Inget av det som senaste åren varit legio i självbiografiska föreställningar (läs Magnus Uggla eller Jessica Andersson), som vågar bottna i kriser eller trassel. Det är helt ok med det.

Den här showen vill inte öppna några själsrum utan bjuder istället på underhållning från start till mål med en bitvis intensivt tempo.

För middagsgäster blir det uppträdande till såväl förrätt, varmrätt som efterrätt. Rejält tilltaget och generöst. Bandet byter låtar, repliker, danssteg, instrument och kläder i hisnande fart, som stegras allt mer mot finalen.

Jo, här finns finns stabbighet i replikskiftet och ett och annat moves kommer slipas med tiden. Men det är ju först och främst musiker Kim, Casper, Tommy och Lasseman är – och sångare. För här är det ingen som faller ur ramen och ingen som nödvändigtvis tar mer plats än någon annan, även om det mot slutet blir mer och mer Casper Janebrink i fokus.

IMG_1312

Närkontakt. Mot slutet är det mer Casper Janebrink som hamnar i fokus.

Foto: KAI MARTIN

Det är ju han som har den mest profilerade rösten. Han, som för dem som sett honom i ”Stjärnornas stjärna” och ”Så ska det låta”, som vigt spänner över flera genrer och som kan utmana Tom Jones i konsten att sjunga som Tom Jones. Men Tommy Carlsson ligger inte långt efter. Han har ett skönt riv i rösten. Kim Carlsson får mest agera stämsångaren, men kan också bita ifrån. För Lasseman Larsson är kvaliteten i balladerna med silkesrösten.

”I takt med tiden” kommer med tiden att riva i Kajskjul 8 som en höststorm. För redan på premiären fick showen när nog taket att lyfta.

ARVINGARNA ”I takt med tiden”, premiär 20 september 2019:

Regi: Hans Marklund.

På scen: Casper Janebrink, bas och sång, Kim Carlsson, gitarr och sång, Lars ”Lasseman” Larsson, keyboard, gitarr och sång, Tommy Carlsson, trummor och sång, Ella Wennerberg, trombon, Hugo Hammarlund, trumpet, Tim Nilsson, trummor och slagverk,  och Love Nilsson, saxofon.

Låtlista

Show 1:

Det svär jag på

Medley: När Ett Hjärta Slår För Någon

Nattens Sista Spårvagn

Det Finns Ingen Mening I Mitt Liv

En Underbar Dag

Ge Hela Världen Till Dig

Det Borde Vara Jag

Coola Killar

Show 2:

Pamela

Ensammas Promenad

Om Jag Var En Annan Man

Min Bästa Vän

Jennifer / Angelina (korta versioner)

Tjejer

Stora Showen:

Är Det För Sent

Hon Kommer Med Sommaren

Ta Mig Tillbaka Nu

Flamingokvintetten: Hon Är 16 År Idag

Streaplers: Bara 15 år

Kung i Stan / En 68 Cabriolet

Sjunde Himlen / Sommar och Solvarma Dagar / Magdalena

Beach Boys-medley

Leva Lycklig / Det Kan Du Lita På

Gud Vad Hon Är Läcker

Räck Mig Din Hand

Queen-medley

I Morgon

Semester

Rakt In I Hjärtat

Johanna

Eloise

Extranummer

Bo Diddley

I Do

 

Storslagen ”Oliver!”

Posted on av Kai Martin

Musikal:

OLIVER!

!!!!

Oliver!

Mustig. ”Oliver!” är en storslagen uppsättning på Göteborgsoperan. Foto: LENNART SJÖBERG

Göteborgsoperan.

Publik: Utsålt.

Bäst: De magnifika masscenerna.

Sämst: Det tappade tempot i andra akten.

Fråga: ”Så länge han behöver mig” måste väl ha inspirerat till Ainbusks ”Älska mig” med musik av musikalfantomen Benny Andersson…?

Kanske tillhör inte ”Oliver!” den mest tidlösa av musikaler. Åtminstone inte om den ställs mot Charles Dickens roman om den fattige, föräldralöse pojken Oliver i Londons 1830-tal. Men när Göteborgsoperan väljer att göra denna Lionel Barts musikal från 1960 sparas det inte på krutet. Det är en formidabel, storslagen uppsättning med extra allt, totalt 60 personer på scen, varav hälften barn. Regissör – och koreografen – Fredrik Benke Rydman har samlat ensemblen till en färgstark och imponerande föreställning där det inte brister i kreativitet i någon scen gällande dans, kostym eller scenografi.

Här excellerar Lehna Edwalls kostymer som är både fantasirika, vackra och förvridna, som för att finna ett barns perspektiv. Rika klär i prakt, fattig i smuts och lump. Ungefär så. Till det Frida Arvidssons scenografi som starkt visar visa det smutsiga London på 1800-talet, fyllt av föroreningar och kolpartiklar i luften.

Men föreställningen börjar redan innan publiken har hittat sina platser. Uppflugna som flugor på en vägg sitter tre frossande herrar som smackande äter en till synes oändlig måltid. Kontrasten mot den inledande, suggestiva scenen med barnen i rader ätandes sin vattniga välling, drömmandes om riktig mat, är stark.

Oliver2

Storslaget. Masscenerna är många och magnifika. Foto: MARKUS ANDERSSON

Fredrik Benke Rydman kan sina masscener, får dem suggestivt levande och skapar emellanåt mustiga, detaljrika Bruegheloljemålningar som i storslagna ”Oom-pah-pah”, den ena av Nancys (Caroline Gustafsson) solonummer.

Jo, det här är en fröjd för båda öga och öra. Arrangemangen är uppdaterade, fräsande starka och med en egg som originalet inte har. Detta utan att tappa melodier eller särart.

Oliver!

Fantastiska barn. Barnen på scen drar ett stort lass. Som rollen Oliver (här Pontus Sköldberg). Foto: LENNART SJÖBERG

Barnen är fantastiska och bär i många delar fram flera scener. Det är en fröjd att se. Tyngst börda drar naturligtvis Oliver (i premiären Viktor Werlenius) och Dodger (Wilmer Hellsten) samt ungarna kring Fagin. Som just Fagin gör David Lundqvist en karismatisk karaktär med stark närvaro och, emellanåt, stor akrobatik. Caroline Gustafsson lyckas i allt myller på scen sätta allt ljus på sig, inte bara i nämnda ”Oom-pah-pah” eller ”Så länge han behöver mig”, utan också i sitt agerande.

Jo, det är ett myller på scen. Mycket att ta in, rika porträtt från huvudrollerna till minsta (yngsta – enastående Leo Stadelman Andréas kan väl inte vara mer än fem år!) roll i ensemblen. Allt hålls förnämligt på plats av Fredrik Benke Rydman.

Visst, det skapas ett märkligt tomrum när Oliver vaknar i en renbäddad, riktig säng i Mr Brownlows hem. Där uppstår inte den förväntade humorn vid Dr Grimwigs (Ola Forsberg) besök. Dessutom känner jag mig vilsen i finalen.

Detaljer, emellertid, som jag kan fördra i denna förställning som bitvis håller världsklass.

Se den! Se om den!

Oliver!, Göteborgsoperan, premiär 14 september 2019

Av: Lionel Bart efter Charles Dickens roman ”Oliver Twist” (1838).

Översättning: Ulricha Johnson.

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman.

Medregissör: Victoria Brattström.

Dirigent/musikaliskt ansvarig: Bjorn Dobbelaere.

Scenografi: Frida Arvidsson.

Kostymdesign: Lehna Edwall.

Ljusdesign: Tobias Hallgren.

Ljuddesign: Dennis Barkevall.

I rollerna: Viktor Werlenius (delar rollen som Oliver med Pontus Sköldberg och Mathias Graffner), Wilmer Hellsten (delar på rollen som Dodger med Max Johnsson och Enis Syla), David Lundqvist (Fagin), Caroline Gustafsson (Nancy), Tobias Ahlsell (Bill Sikes), Markus Pettersson (Mr Bumble), Anna-Maria Hallgarn (änkan Corney), Lars Bethke (Mr Sowerberry), Åsa Fång (Mrs Sowerberry), Emilia Hallstensson (Charlotte Sowerberry), Nils Reinholtz (Noah Claypole), Sigrid Thomas Lyri (Bet) med flera, totalt 60 på scen varav hälften barn.

 

 

 

Plågsam färd mot natt

Posted on av Kai Martin

Teater:

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

Ola Kjelbye

Smärtsam. Familjen Tyrone är en familj fångad i sitt eget grepp.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater. Premiär 13 september 2019.

Av: Eugene O’Neill i översättning av Sven Bethel.

Regi: Emil Graffman.

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska.

Mask: Kerstin Olsen.

Ljud: Tommy Carlsson.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

I rollerna: Claes Månsson (James Tyrone, fadern), Anna Bjelkerud (Mary Cavan Tyrone, modern), Eric Ericson (James ”Jim” Tyrone jr, äldste sonen), Fredrik Evers (Edmund Tyrone, yngre sonen) och Josefin Ljungman (Cathleen, hembiträdet) .

Bara historien bakom Eugene O´Neills drama ”Lång dags färd mot natt” är värd fullkomlig uppmärksamhet. Hur han efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 1936 senare bestämmer sig för att testamentera manuset till pjäsen författad 1941 till Dramaten, med löfte om att den inte skulle iscensätta förrän efter hans död. 1953 avlider så O’Neill. 1956 har pjäsen världspremiär på Dramaten.

En märklig gång, kan tyckas, för en pjäs som egentligen var en gåva till hustrun Charlotta på en av parets bröllopsdagar. En lika märklig gåva, kan man också tycka.

Ola Kjelbye

Återhållsamt explosiv. Claes Månsson går in på huden i sin roll som James Tyrone.

Foto: OLA KJELBYE

För ”En lång dags färd mot natt” är en plågsam resa under ett dygn i familjen Tyrones liv 1912. Fadern James, despoten, den alkoholiserade skådespelaren, hustrun Mary, som gett upp sitt liv för att följa maken på sina oändliga skådespelarturnéer och som efter förlossningen av yngsta sonen Edmund får lindring mot sina smärtor av en läkare som ordinerar morfin, äldste sonen Jim som försöker följa i sin fars artistiska fotspår, men som precis med den turberkulossjuke Edmund delar förtjusningen i rusets kraft. Så hembiträdet som ska avlasta den imploderande familjen plus de på scen osynliga: köksan och chauffören.

I Emil Graffmans regi får den redan dova klangen resonans i Julia Przedmojskas mollstämda och gråa scenografi, som kontrasteras av männen färgglada kostymer. Scenen är statisk, vardagsrummet, i fonden trappan som modern osaligt går upp och nedför. Skjutdörrar som öppnas, delvis eller helt, och sluts.

Nej, ”Lång dags färd mot natt” är inget muntert stycke teater. När den i denna Göteborgs stadsteaters uppsättningen rör sig i ultrarapid blir det en plågsam färd mot final. Ett lidande som blir utdraget, utmejslat och detaljerat i takt med att whisky efter whisky sänks hos rollgestalterna, förutom moder Mary som tröstar sig med sitt morfin.

Claes Månsson är återhållsam, men explosiv som fadern. Pendlande mellan ömsint och vårdtagande till opålitlig, lynnig och rapp när han verbalt, ibland fysiskt, förnedrar sina söner. Den ömkliga modern förvaltar Anna Bjelkerud med både lidelse och svärta, en kvinna, som tillsammans med familjen, lever i en självförnekelse som vårdas ömt och intensivt. Fredrik Evers, som också spelade yngste sonen i Stadsteaterns uppsättning 2005, är bräcklig och gossaktig i sin roll som Edmund, som ser döden närma sig och som lever med den påstådda skulden till moderns missbruk. Så i skuggan av fadern Jim, där Eric Ericson gör sin roll som familjens lustigkurre och som den som inte förmår sig att resa sig ur den limbo han hamnat i samtidigt som han försöker både beskydda och förgöra sin bror.

Ola Kjelbye

Brödrakamp. Eric Ericson som storebrodern i ”Lång dags färd mot natt”.

Foto: OLA KJELBYE

Jo, det är en tung intrig, som i denna uppsättning sällan släpper in ljus, men som emellanåt, i all bedrövelse, lockar till skratt. När det tragiska också får drag av komik över sig; åtminstone för oss som ser denna dysfunktionella familj utifrån. Det är då man får hämta andan i denna långa föreställning (tre och en halv timme inklusive paus), som annars kramar själen hårt.

 

 

 

Pimpade nunnor i gangsterdrama

Posted on av Kai Martin

Musikal

En värsting till syster

!!!

Pressbild 4 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Från stramt till vild. ”En värsting till syster” startar trögt, men föreställningen tar sig. Foto: MATS BÄCKER

Chinateatern, Stockholm

Publik: Utsåld premiär

Bäst: Carl Dyal är brutal.

Sämst: Första hälften av första akten måste spetsas.

Fråga: Hur många timmar har Camilla Thulin lagt ned på kostymerna…?

Tajmingen kanske inte är den bästa i huvudstaden med det nyss begångna mordet på en 18-årig kvinna i en uppgörelse i gangsterkretsar. Missriktade skott med fatal efterverkan. Men nu är ”En värsting till syster”, musikalen som Whoopie Goldberg initierat efter filmen (1992) hon själv hade huvudrollen i, just på temat: en kvinna bevittnar hur hennes käraste, gängledaren, mördar en medlem ur sitt team. Den streetsmarta sångerskan med hopp om en glamourös karriär väljer att vända sig till polisen, får beskydd och placeras i ett kloster. Förvecklingarna kan börja.

Gladys del Pilar gör huvudrollen Deloris i Stockholmsuppsättningen och inleder soulfyllt, för att blekna i sina första repliker, hämta sig och sedan defilera med kraft mot mål. Karl Dyall är hennes promotor/älskare och tillika gangsterbossen Curtis, så otäck och trovärdig att det går kalla kårar från scen ut i salongen vid hans närvaro. Som abbedissa finns Suzanne Reuter, stram, elegant och med större elegans och spets i replikerna än i sången. Men också i en roll som så många av de andra i ensemblen kan luta sig mot.

Det här är alltså en komisk musikal med en dov klang, som reflekterar en påträngande verklighet. Inget nytt under soulen, alltså. Men värt ändå att ta i beaktande.

Pressbild 8 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Soul i klostret. Foto: MATS BÄCKER

Nu spirar det musikaliska komiska dramat förtjänstfullt genom sina nummer, främst när det sjungs och dansas. Med en sprakande scenografi, som elegant skiftar från nattklubb, bar, polisstation till kloster och kyrka, får en stark ensemble töja och bända på sina möjligheter. Till det Camilla Thulins bländande kreationer med strikt disco-all in glitter, pimpade nunnor och katolska präster. Regissör Anders Albien har med piska och morot manat fram kvalitet i i stort sett varje nummer på scen. Så får var och en glänsa – och Kim Sulocki (alltid kvalitet) överraska med musikalvärldens kanske smartaste klädbyte.

Alexander Larsson, Klas Wiljergård och Fernando Fuentes utgör intelligensreserven i Curtis gäng, sjunger ljuvt i falsett och rör sig skönt i sin tro om att vara guds gåva till kvinnorna. Skön ironi till publikens förtjusning. 21-åriga fyndet Ebba Irestad är fantastisk som den unga, tystlåtna, kyska postulanten i klostret som får göra sin röst hörd, och Birgitta Rydberg är smittsam i rollen som spelevink i klostret tillsammans med upproriska Charlotte Strandberg.

Pressbild 5 Chinateatern Foto Mats Bäcker

Klang- och jubelfinal. Foto: MATS BÄCKER

”En värsting till syster” har en trög startsträcka, men som accelererar och med god fart stävar mot en riktigt underhållande musikal med mycket blingbling, allsångsglädje och finurliga stickrepliker.

En värsting till syster, premiär 11 september, Chinateatern, Stockholm:

Ensemble
Deloris Van Cartier: Gladys del Pilar
Abbedissan: Suzanne Reuter
Syster Maria Lazarus: Charlott Strandberg
Syster Maria Patrick: Birgitta Rydberg
Eddie: Kim Sulocki
Curtis: Karl Dyall
TJ/ US Curtis: Alexander Larsson
Pablo: Fernando Fuentes
Joey: Klas Wiljergård
Syster Maria Robert: Ebba Irestad
Syster Maria Glenn/ US Maria Robert, US Tina, US Michelle: Nina Hammarklev
Tina mfl / US Deloris: Elenor Margarita Erikson
Syster Maria de la tour: Ayla Kabaca
Syster Maria Theresa: Åsa Bergh
Michelle mfl / US Patrick: Anna Werner
Syster Maria Alan/ US Maria Lazarus, US Maria Theresa: Anette Belander
Syster Maria Douglas / US Maria De la Tour: Anna Lidman
Syster Maria Cheri-Bill: Annika Herlitz
Ensemble: Jesper Blomberg
Fader O´Hara mfl : Peter Gröning
Ensemble: Tony James Andersson
Ensemble/ US Pablo, US TJ: Nils Axelsson
Ensemble/ US Joey/ US Fader O´Hara: Tomas Totten Strömberg

Orkester
Kapellmästare/Keyboard: Jan Radesjö
Bas: Mats ”Limpan” Lindberg
Gitarr: Torbjörn Stener
Trummor: Magnus Fritz
Träblås : Mats Sundström
Trumpet: Lars Almkvist
Trombon: Anders Nordkvist
Keyboard: Daniel Palm

Kreativt team
Regi och svensk översättning : Anders Albien
Koreografi: Siân Playsted
Scenografi: Andreas Bini
Kostymdesign: Camilla Thulin
Mask & Perukdesign: Sara Klänge
Ljusdesign: Palle Palmé
Ljuddesign: Oskar Johansson
Musikaliskt ansvarig & arrangör : Jan Radesjö
Videodesign/Produktion: Johan Larsson & Philip Sundbom

Originalmusik- och text: Alan Menken och Glenn Slater från Cheri Steinkellners och Bill Steinkellners bok.

Sprakande Park Lane Show

Posted on av Kai Martin

Show:

THE GREATEST STARS

!!!

IMG_1062

Full fart. Park Lane Show är späckat från start till mål. Foto: KAI MARTIN

Park Lane, Göteborg.

Med: Alfred Olsson, Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Johan Larsson, Sofie Bergman med musikerna André Egbo, keyboard/saxofon/sång, Robin Egbo, bas/syntbas/sång/, Johan Svärd Sagerfors, gitarr/sång, och Anton Davidsson Norén, trummor. Pia Karlsson, regi och koreografi, Emil Söder, koreografi, Mikaela Magnusson, kostym, och Joel Börjesson, sångcoach.

Bäst: Måttlösheten – allt ska med.

Sämst: Jag hittar inte den röda tråden.

Fråga: Hur många steg och låtar går det att fylla en nybakad musikalartist med…?

Tesen ”Less is more” är något som Park Lane Show friskt kastar på dynghögen med sin nya satsning ”The greatest stars”. Här ska allt med och det görs med friskt humör, ettusen och en danssteg och – om jag räknat rätt – nära 80 låtar som sveper förbi i en blixtrande kavalkad. Det krävs sina röster, det krävs disciplin och kunnande. Lägg till att de fem artisterna, förutom kläd- (det är många) och genrebyten, dessutom inledningsvis på kvällen ska servera vid borden… ja, så då inser ni att showbiz inte är någon dans på rosor.

Inledningsvis blir det en blick och hyllning till klassisk Las Vegasunderhållning: Barry Manilow, Frank Sinatra, Liza Minnelli eller Tom Jones och det är slående hur väl de fem – Rebecka Landing, Elisabeth Hagberg, Sofie Bergman, Alfred Olsson och Johan Larsson – klarar den svåra croonerkonsten. Här härmas inte, tack och lov. Här tar gänget sina egna röster och det låter alldeles utmärkt till ”New York, New York”, ”Cobacabana (at the Copa)” eller om det är ”It’s not unusal”.

En show med extra allt. Foto: KAI MARTIN

Redan här spräcker showen sin klädbudget med plymer och glitter. Men det ska komma mera.

Showerna på Park Lane är uppbyggda så att publiken, de ätande gästerna, inte får någon ro. Före, ibland under, och efter måltiderna pockar scenerna på sin uppmärksamhet. Man får sannerligen valuta för nedlagda slantar, även om det emellanåt kan vara jobbigt att vrida kroppen efter var nu showen pågår någonstans. För salongen utnyttjas till bristningsgränsen – från loungemusiken i entrén till underhållning mellan borden.

”The greatest stars” famnar allt. Så från Las Vegas vandrar gänget lätt och ledigt till svenska folkparkerna och dansbandsbonanza för att kliva över till svenska favoriter som Ledin och Orup. Eurytmics och Pretenders låtar luftas, så också Bowies, Ferrys, Kim Wildes och Queens. Jo, den som vill följa den röda tråden i detta generösa utbud har att göra. Jag tappar bort mig bland alla stil- och klädbyten (fantastiska kreationer signerade Mikaela Magnusson) samt alla de tusen och en dansstegen. Lyckligtvis gör inte artisterna det. Inte heller bandet, som har ett styvt jobb att skifta, men klarar det med bravur.

Röst-, spel och dansmässigt är ensemblen hemma alla dar i veckan. Elisabeth Hagberg kan mycket väl vara den starkaste sångerskan sedan Lollo Gardtman. Hon klipper avancerade Aha-numret ”Take on me”, som spänner över två och en halv oktaver, och bjuder sedan på en personlig ”Saving all my love for you”, inte heller den en speciellt lätt låt att sjunga.

Så, jo, ”The greatest stars” underhåller med bravur. Men jag tror ärligt att man kunde vågat vila mer i det färgsprakande och spinna mer kring ett tema. Nu är det extra allt hela tiden från disco till svensktopp, från Las Vegas till melodifestival, från hårdrock till pop. Dessutom borde man låta fler låtar klinga ut till fullo innan nästa tar över. Det hiskeliga tempot gör mig andfådd. Men det kanske bara är åldern.

Oslo mon amour

Posted on av Kai Martin

Det sägs att tågsträckan mellan Bodø–Trondheim och Trondheim–Oslo är världens vackraste. Jag vet inte hur man mäter och nog fick jag förtjusande och förföriska glimtar på den första sträckan innan natten dunklade min blick och sömnen försökte ta över.

Vi hade ju gjort Lofoten (om den resan kan ni läsa här!) och Trondheim (här!).

Nu var det dags att säga farväl av den vackra staden som hade gett oss mersmak, men också lite frågor; som varför väg och järnväg skiljer staden från fjorden. Men vi kommer tillbaka, rätar ut frågetecken och kanske får tid att bada i den vindlande djupa Trondheimsfjorden.

Vi har köpt lite mat, men inget som vi tänkt äta på tåget. En flaska vatten och två öl ska släcka vår törst. Restaurangvagnen får förse oss med resten. Tåget kommer och går på utsatt tid. Vi har bra platser, hamnar mitt emot en stickande ung norska som vi konverserar lite med innan utsikt och böcker fördriver de sju timmarna mot den norska huvudstaden.

Det är inte lätt att hålla koncentrationen. Utanför skriker panoraman ”Titta hit! Titta hit!” och vi ropar med i kören, för landskapet är både hissnande och fantastiskt.

 

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Tåget går parallellt med E6, som ringlar sig i sakta mak. För i Norge är vägarna fortfarande smala. Sträckan mellan städerna om 500 kilometer tar sex och en halv timme med bil, ungefär samma med tåget, som villigt stannar vid varje, om inte mjölkpall, fjällstation. Folk går av. Folk går på. Stora packningar ska in och ut. Men allt går smidigt. Konduktören har att göra. En kvinna blir bortkörd från sin plats. En man med två yngre barn försöker hålla ordning utan större entusiasm, framför allt är dottern plågad av rastlöshet och det är timmar kvar innan slutstationen.

En ung, mycket vacker kvinna med mycket svallande hår kommer in med sin väldresserade hund. Z och jag tjuvkikar på henne; jag kanske mer. Hon är fängslande vacker, men är verkligen läpparna på riktigt…? Hon är helt osminkad, kommer med en försvarligt stor ryggsäck och en hund. Hon har varit till fjälls och fått vad naturen ger.

Stationerna passerar revy vid snabb stopp. Vi fnissar vid Lillehammer och tänker på tv-serien ”Lillyhammer”, tar några misslyckade bilder, har bara kort tid kvar till Oslo, men Z hinner somna.

Resan som tar. Foto: KAI MARTIN

Det grånar på. Den vackra kvinnan pratar i mobilen och styr upp ett möte. Tar hunden och kommer tillbaka utan den. Vi får förklarat att den var bara till låns. Hon är verkligen slående vacker, lång, slank och med en naturlighet i det rena ansiktet som är fint och rent. Men är verkligen läpparna på riktigt…?  Oslo närmare sig, folk samlar ihop sitt pick och pack, så också vi. Vi kliver av när tåget med en suck öppnat stannat och öppnat dörrarna för samtliga passagerare att gå ut. Det regnar, vi söker oss med hjälp av den beredvilliga vackra kvinnan, som snabbt fixat sin Oslolook med smink, till taxistationen, tar en taxi till Aker brygge där vi ska bo hos älskade vännerna P&G.

Taxichauffören har inte koll på adressen, men jag styr honom nära nog mot målet. Han stannar mitt i spårvagnsspåren och naturligtvis kommer det en ringande vagn bakom, så han får göra en undanmanöver och ställa sig mer korrekt. Z, som har reskassan, betalar. Jag tar våra väskor och vi går in i de moderna kvarteren, så fjärran från Lofotens fiskesamhällen.

IMG_6766

Regn över Oslo. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

P&G, eller kanske mest G, har fixat indiskt att äta från en restaurang bredvid. Vi har mycket att prata om. De ska lämna Oslo för Vietnam, P har blivit VD för ett norskt företag i Nha Trang på ostkusten, 50 mil från Ho Chi Minh-staden. Det är med skräckblandad förtjusning som utmaning har antagits. Men Z och jag är de första att applådera. P&G har gjort en fantastisk resa i livet, de är de bästa av vänner och, ja, vi kommer packa vår väskor för att hälsa på.

P&G är också ett fantastiskt värdpar. På morgonen bjuds vi på närmast hotellfrukost med det hela. Utanför har Oslo sträckt upp sig, lämnat regnvädret på tork och bjuder upp till ett gassande leende som bara inbjuder till bad. Lyckligtvis är det bara promenadavstånd till Tjuvholmen och badet i Oslofjorden där. Förvisso inte lika salt som uppe i Lofoten, men gott nog och att bada med lyxkryssare och färjor som tillsammans med motor- och segelbåtar pilar förbi är något av magiskt.

Sommar i Oslo. Foto: GUNILLA EKLUND WITTING/KAI MARTIN

P och jag tar en promenad på byn. Kikar in i Steen & Strøm, det fina varuhuset, och känner och provar kläder, går upp på Karl Johan och tittar i ytterligare någon butik innan vi går tillbaka. Det är varmt, Oslo lockar till sig turister, Z och jag är en av dem. Vi tar lite till lunch, badar lite till, men nu med utsikt mot Rådhuset. Passande. För det var ju där, i februari 2018, som K&M gifte sig och dem ska vi ju nu hälsa på.

P tar oss till busshållplatsen för bussen vi ska ta. Z ordnar med en app så att vi kan åka och vi far iväg på en svindlande tur upp mot vårt mål förbi centrala Oslo och backarna upp mot Arkitekt Rivertz Plass. Vi handlar lite på vägen, pratar om busschauffören som stannade mellan två hållplatser utanför ett hotell för att släppa av två vilsna turister som vill komma rätt.

K&M har köpt nytt, en trivsam lägenhet med uteplats. Hunden, en entusiastisk sak med valpkänsla, hälsar och är nyfiken. Vi får mat och efterrätt, stämmer av våra respektive liv, K är ju min yngsta systerdotter, och vi har en trevlig stund i trevliga kvarter där jag anar att delar av tv-serien ”Halvbrodern”, som vi såg med förtjusning för några år sedan. Nej, jag snöt inte titeln ur näsan bara så där. Jag värkte fram den under kvällen och kom på den först innan jag skulle gå och lägga mig. Nu ser jag att den är baserad på en bok av Lars Saabye Christensen, som också ligger bakom ”Beatles”, som även den blivit utmärkt filmatiserad.

Vi lämnar paret K&M och tar bussen åter ned mot byn. Hoppar av lite tidigare och promenerar genom ett folktätt Oslo.

Ny dag. Mörka mål täcker staden. Z och jag går iväg för en promenad denna dag som blir vår sista i Oslo. Vi går mot 22 juli-senteret. Den tillfälliga, men nödvändiga, utställning om Breviks skoningslösa och grymma terrorhandling som döda 77 människor och skadade långt mycket fler 22 juli 2011. Det är åtta år sedan, men närvaron av dådet är tätt på. På Akers gata, när det bombade regeringskansliet på Grubbegata, ligger VG:s redaktion, på väg in mot finns ett tittskåp med krackelerade fönster, innanför den tidning som utgavs just den 22 juli 2011; oskuldsfulla nyheter den dag som ruvade på de brutala.

Sedan tavlan med alla dödades namn – från unga tonåringar till 50-åringar som tjänade i regeringskansliet eller på Utøya. Det är drabbande redan nu. Än mer inne i lokalen där tystnaden slår emot mig. I ett första rum ansikten på alla som dog, en kort beskrivning, namn. Jag börjar gråta. Tänker. Han var ingen galning, han var inte sjuk; jag skriver och citerar nu något som inte är redigerat utan bara författat i stunden: ”Hon var 14 år/hade ljuset i sitt hår/Och ljuset i sina ögon//Han var 17 år/Var bara ett barn/Såg solen vid första kyssen//Han sa sig vara utsänd av gud/Men var inte ens jävulen själv/Bara djävulskt ond/Utan religion//Hon hade blod på sina händer/Hon var polis/Hade försökt att hjälpa//Ur rök och damm/Ur kaos och skrik/Skulle Oslo aldrig mer bli sig likt”.

Jag andas genom munnen. I den stora salen visas en tidslinje, skoningslöst mot dådet, en video när han anländer med den bombbestyckade skåpbilen, alla misstag som begicks på vägen, hur han lyckades komma till Utøya, hur ondskan kom till ön. Jag är stum. Tittar under andlös tystnad på en film med intervjuer med de drabbade, de som blev vittnen…

En tyst betraktelse. Foto: KAI MARTIN

Utanför larmar staden, som om ingenting har hänt. Jag står och tittar mot den lokal på Teatergata där Sex Pistols spelade under Nordenturnén sommaren 1977. Anarki och kaos. En västanfläkt mot terrordådet.

Vi går ned mot Grubbegatan, där regeringskansliet är under byggnation. Gatorna kring är under rigoröst säkerhetspådrag. Youngstorget, där Sentrumscenen ligger där jag såg Coldplay november 2011 som ett helande plåster på ett varigt sår, vidare ned mot Storgata, in på en secondhandbutik på Dronningens gate, ut igen och Tollbugate, in och ut ur butiker, men vi bärs av något slags brist på tålamod, är irriterade och rastlöst griniga, förstås påverkade av grymheterna som vi bara anat på 22 juli-senteret.

P ringer och undrar var vi är. Z hittar en sybehörsaffär. Jag får till Steen & Strøm för ett akut behov, kommer lättad tillbaka och vi går för att göra P sällskap till bassängen i huskomplexet där han bor.

Men först lunch. Vi går till Oliva, den norska restaurangen med italiensk mat på menyn som i början öppnade på Avenyn (läs om den här!). Men nu blir det den på Tjuvholmen och en pizza som är ljuvlig, en för oss var. P gör oss sällskap, men snart blir det bad.

Det hjälper för att skingra tankarna.

Ett sista dopp. Foto: PATRIC WITTING/KAI MARTIN

Jag är ändå inte nöjd. Jag vill ner till fjorden för ett sista dopp. Får det och går till P&G:s hem för att packa. han har försett mig med en skjorta, Orian, och en skinnjacka, Julian Reed, exklusiva plagg som han tillsammans med de röda mockabootsen (Roberto Durville), som han ger till Z (storleken för stora för mig), med motiveringen att han inte behöver dem i Vietnam.

IMG_6826

Sverige. Foto: KAI MARTIN

Vår väskor är nu sprängfyllda av gåvor och shoppinggalenskap (i Bodø), vi tar dem, säger farväl för att ta bussen till bussen som tar oss till Göteborg. Några timmar senare är vi i vår hemstad för att försöka ta in vardagen; det klarar vi dåligt. Lofoten är med oss, Trondheim likaså och Oslo är mon amour.

Drama med verklighetsbakgrund

Posted on av Kai Martin

Film:

438 dagar

!!!

438

Tillbaka till verkligheten. ”438 dagar” är baserad boken med samma namn.

Foto: CHARLIE SPERRING/MISO FILM

Regi: Jesper Ganslandt

Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Philip Zandén med flera

Manus: Peter Birro

Premiär: 30 augusti 2019.

Frilansjournalisten Martin Shibbye och -fotografen Johan Perssons uppdrag var inte riskfritt, men klockrent. När de passerade gränsen in från Sudan 2011 var det för att försöka avslöja svenska Lundin Oils intressen i Etiopien, ett företag som i jakten på olja drog fördel av den etiopiska, den diktatoriska, staten och utnyttjade den fattiga befolkning. I gränsområdet Ogaden finns en gerillaarmé som strider mot den etiopiska regimen; svenskarna är med andra ord på minerad mark och använder sig dessutom av kontakter inom gerillaarmén för att ta sig in i Ogaden.

Båda är rutinerade, men var för sig. Uppdraget är det första tillsammans och det kommer, som historien visade sig, bli en prövning. Konvojen som tar dem över gränsen blir angripen, svenskarna blir inte bara beskjutna, skadade och gripna utan också anklagade för terrorism. Av häktningen blir det senare fängelse med en dom på 20 års fängelse, som föll hårt och skoningslöst med fabricerade bevis.

Martin Schibbye och Johan Persson har berättat sin historia i boken med samma namn som den film som nu har premiär med Gustaf Skarsgård och Matias Varela i huvudrollerna.

Det blir en gastkramande historia, men inte utan värme eller skratt. Peter Birro har i sitt manus skapat en nervkittlande historia som pendlar mellan desperation, uppgivenhet, iskallt hopp och en känsla av avståndstagande tillit till den tysta diplomati som ska få dem ut i frihet.

De båda inser ju galenskapen i att i Lundin Oils styrelse sitter, kanske svensk politiks mest arrogante minister någonsin, Carl Bildt. Till ytter mera visso är han utrikesminister. En tragikomisk effekt som Philip Zandén skoningslöst utnyttjar i sin roll.

Att Carl Bildt kom undan tyngre kritik, och att att karln över huvud taget verkar saknar självkritik, är en gåta. Nu är det en film baserad på en partsinlaga, men det är ingen vacker bild av Moderatpolitikern som ges.

Fredrik Evers agerar den balanserande ambassadör Jens Odlander med återhållsamt, och ja, diplomatiskt spel.

Drama med verkligheten som grund, alltså. Regissör Jens Ganslandt fångar det väl. Men trots att den är välgjord saknar jag klaustrofobi som borde funnits. Jag hittar heller inte in i den broderskapskärlek som uppstår, kanske av nödvändighet, journalisterna emellan. Däremot biter scenerna mellan Gustaf Skarsgård och Josefin Neldén, som spelar Schibbyes fru Linnéa, tag.

Men…

”438 dagar” är kanske ändå främst en film om journalistisk mod parat med den dårskap som det emellanåt krävs för att nå sanningen. En film om nödvändigheten av det fria ordet, reportrars granskande och journalistiskt ifrågasättandet. För det måste man, dessvärre, riskera mycket och satsa högt. Det gjorde Martin Schibbye och Johan Persson för att förlora, men efter 438 dagar ändå vinna ändå.