Teater:

LÅNG DAGS FÄRD MOT NATT

Smärtsam. Familjen Tyrone är en familj fångad i sitt eget grepp.

Foto: OLA KJELBYE

Göteborgs stadsteater. Premiär 13 september 2019.

Av: Eugene O’Neill i översättning av Sven Bethel.

Regi: Emil Graffman.

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska.

Mask: Kerstin Olsen.

Ljud: Tommy Carlsson.

Ljus: Tobias Hagström-Ståhl.

Musik: Fredrik Möller.

I rollerna: Claes Månsson (James Tyrone, fadern), Anna Bjelkerud (Mary Cavan Tyrone, modern), Eric Ericson (James ”Jim” Tyrone jr, äldste sonen), Fredrik Evers (Edmund Tyrone, yngre sonen) och Josefin Ljungman (Cathleen, hembiträdet) .

Bara historien bakom Eugene O´Neills drama ”Lång dags färd mot natt” är värd fullkomlig uppmärksamhet. Hur han efter att ha tilldelats Nobelpriset i litteratur 1936 senare bestämmer sig för att testamentera manuset till pjäsen författad 1941 till Dramaten, med löfte om att den inte skulle iscensätta förrän efter hans död. 1953 avlider så O’Neill. 1956 har pjäsen världspremiär på Dramaten.

En märklig gång, kan tyckas, för en pjäs som egentligen var en gåva till hustrun Charlotta på en av parets bröllopsdagar. En lika märklig gåva, kan man också tycka.

Återhållsamt explosiv. Claes Månsson går in på huden i sin roll som James Tyrone.

Foto: OLA KJELBYE

För ”En lång dags färd mot natt” är en plågsam resa under ett dygn i familjen Tyrones liv 1912. Fadern James, despoten, den alkoholiserade skådespelaren, hustrun Mary, som gett upp sitt liv för att följa maken på sina oändliga skådespelarturnéer och som efter förlossningen av yngsta sonen Edmund får lindring mot sina smärtor av en läkare som ordinerar morfin, äldste sonen Jim som försöker följa i sin fars artistiska fotspår, men som precis med den turberkulossjuke Edmund delar förtjusningen i rusets kraft. Så hembiträdet som ska avlasta den imploderande familjen plus de på scen osynliga: köksan och chauffören.

I Emil Graffmans regi får den redan dova klangen resonans i Julia Przedmojskas mollstämda och gråa scenografi, som kontrasteras av männen färgglada kostymer. Scenen är statisk, vardagsrummet, i fonden trappan som modern osaligt går upp och nedför. Skjutdörrar som öppnas, delvis eller helt, och sluts.

Nej, ”Lång dags färd mot natt” är inget muntert stycke teater. När den i denna Göteborgs stadsteaters uppsättningen rör sig i ultrarapid blir det en plågsam färd mot final. Ett lidande som blir utdraget, utmejslat och detaljerat i takt med att whisky efter whisky sänks hos rollgestalterna, förutom moder Mary som tröstar sig med sitt morfin.

Claes Månsson är återhållsam, men explosiv som fadern. Pendlande mellan ömsint och vårdtagande till opålitlig, lynnig och rapp när han verbalt, ibland fysiskt, förnedrar sina söner. Den ömkliga modern förvaltar Anna Bjelkerud med både lidelse och svärta, en kvinna, som tillsammans med familjen, lever i en självförnekelse som vårdas ömt och intensivt. Fredrik Evers, som också spelade yngste sonen i Stadsteaterns uppsättning 2005, är bräcklig och gossaktig i sin roll som Edmund, som ser döden närma sig och som lever med den påstådda skulden till moderns missbruk. Så i skuggan av fadern Jim, där Eric Ericson gör sin roll som familjens lustigkurre och som den som inte förmår sig att resa sig ur den limbo han hamnat i samtidigt som han försöker både beskydda och förgöra sin bror.

Brödrakamp. Eric Ericson som storebrodern i ”Lång dags färd mot natt”.

Foto: OLA KJELBYE

Jo, det är en tung intrig, som i denna uppsättning sällan släpper in ljus, men som emellanåt, i all bedrövelse, lockar till skratt. När det tragiska också får drag av komik över sig; åtminstone för oss som ser denna dysfunktionella familj utifrån. Det är då man får hämta andan i denna långa föreställning (tre och en halv timme inklusive paus), som annars kramar själen hårt.