Jag vet, ”The imitation game” är nedlusad med Oscarnomineringar och har prisbelönats flera gången om. Och jag vet, det är en fantastiskt välgjord film med skådespelare som presterar med trovärdighet, inlevelse och mejslar fram stilfulla karaktärer genom hela rollistan.

Välspelat historisk drama, men förutsägbar.

Vi ser den, Z och jag, för de sista biocheckerna som jag fick av min forna arbetsgivare – lite julbonus från det företaget som radar upp mångmiljonervinster varje år, men hellre satsar på utdelning till sina ägare, än på sin personal.

Det är ju en film baserad på en verklig och sannerligen dramatisk historia. Alan Turing, geniet som räddade världen i kriget mot nazismen och ondskan, som knäckte Enigmakoden med sitt team och som sedan nesligen försköts av den brittiska staten, dömdes för sin homosexualitet, tvångsmedicinerade mot sin läggning, förlorade sitt kunnande och sedan tog sitt liv.

Klart att det blir en bra film av en sådan story. Tvivels utan. Så, ja, det är en praktfull film in i minsta detalj.

Benedict Cumberbatch kan som ingen annan göra en sådan är roll, som särlingen Alan Turing. Ljuva Keira Knightley är kanske lite för ljuv som Joan Clarke. Men är alltid enastående bra. Och så fortsätter det.

Scenerna växlar mellan internatet 1927 där en ung Alan Turing mobbas svårt, men också finns kärleken, kampen för att knäcka tyskarnas kodningssystem och 1951, där Alan Turing precis gripits för osedlighet.

Välgjort, snygg dramaturgi. Men… Jag ser en film, som precis som titeln antyder, imiterar så mycket som har gjorts tidigare. Det gör filmen välspelad och -gjord, men förutsägbar. Den nära två timmar långa upplevelsen blir därmed naggad i kanten och lätt avmätt känner jag: Har sett det, har hört det… förut.

På Nätet kan man göra upptäckter.

Så då jag hittar projektet Maskinpop från Vislanda blir jag glad. Framför allt och förstås för att gänget gör en version av Kai Martin & Stick!:s ”Jag dansar inte” – den låt som gitarristen Peter Bryx och jag först av alla de som vi skrev för bandet efter att vi träffats 1978.

Kai Martin & Stick! 7 oktober 1978. Debuten. Foto: Lauri Dammert

Maskinpops version på Soundcloud är syntig och påminner kanske mer om det hemliga spår på debutalbumet ”Biomusik”, där vi gör ”Jag dansar inte” tillsammans med Cosmic Overdose, som någon dessutom gjort en fantastisk video till.

Men det är en vital, rolig variant av låten, som uppenbarligen smittar.

För i natt drömde jag om en spelning med Kai Martin & Stick! som var en ren sensation. Det var fullsmockat med människor och när vi spelar ”Jag dansar inte” som extranummer är allsången total. Problemet är bara att bandet slutar spela mitt i. Vi kommer aldrig till andra versen och vi står och diskuterar hur vi ska fortsätta, ljuset tänds och kvar står några ivriga entusiaster som väntar på mer, men de är blott en handfull, lokalen något slags sliten gymnastiksal och allt var bara en dröm – i dubbel bemärkelse.

Ibland är det skönt att börja dagen med något lättsamt. Norska filmen ”Beatles” i regi av danske Peter Flinth (”Arn” med flera)  är en nostalgisk söt pärla, som utspelar sig i Oslo på 60-talet. Beatles är drömmen, John, Paul, George och Ringo det ouppnåeliga målet. För de norska gutterna Kim, Seb, Gunnar och Ola i 16-årsåldern är det ändå det mesta samtalsämnet, långt före tjejer… Men de fingrar på sina instrument och de börjar också röra vid unga – och äldre – kvinnor. Vuxenlivet dröjer fortfarande runt hörnet, men närmar sig. Det är en finstämd film och hopp, kärlek, vänskap och ungdom med Oslo klätts av i sin moderna dräkt och fullständigt och häpnadsväckande kastats tillbaka till 60-talet på det mest förtjusande sätt. Född 1956 är det lätt att gilla och minnas, snacken på skolgården, banden som skapades ur fantasin, drömmarna och hur de krossades; jag för att jag var blond, det var ju ingen i Beatles. Jag fick bilda ett eget band senare, men då hade jag färgat håret.

Oslos svar på Beatles.

Danska Susanne Bier viker inte undan för inträngande dramatik. Kanske är hennes ”En chance til” hennes allra starkaste. Filmen som berör tunga ämnen som ett spädbarns död, kvinnomisshandel, postdepression efter graviditet, missbrukarmisär borde fulla skålen till råge med känslor. Men Susanne Bier driver historien med fast, intensiv hand och har skapat en film som äter sig in i sinnena och klarar att styra undan den bottenlösa förtvivlans mot just en chans till. Marie Bonnevie och Nikolaj Coster-Waldau får måla upp hela sitt känsloregister, som de äkta paret med sitt lilla barn. Men missbrukarparet Nikolaj Lie Kaas och May Andersen, hyllad fotomodell, ligger inte långt efter. En hemsk och stark film.

Falsk familjelycka i ”En chance til”

”Kvinnor i for store herreskjorter”, baserad på feministiska Gunhild Øyehaugs roman ”Vänta, blinka”, är en rar norsk film av debuterande Yngvild Sve Flikke. Med humor och värme bjuds på ett antal vitt skilda kvinnorporträtt, som alla vidrör vid varandra – inte alltid utan varandras vetskap. Kvinnofrigörelse och feminism finns som ett spinnande, men inte överskuggande, tema, där uppgörelsen med sig själv är central. Färska skådespelaren Inga Ibsdotter Lilleaas är en sensation som den unga feministiska poeten Sigrid.

Inga Ibsdotter Lilleaas är ett fynd i norska filmen ”Kvinner i for store herreskjorter.

Fredagen avslutas med journalisten och krönikören Ronnie Sandahl, som långfilmsdebuterar med ”Svenskjävel”. Unga svenskan Dino (Bianca Kronlöf, som även är med i festivalaktuella ”Verden vener”) lever ett kollektivliv i centrala Oslo, ständigt på jakt efter jobb och pengar. Hon möter förre tennisproffset Steffen (Henrik Rafaelsen), restaurangägare, rik och försmådd boendes i ett överklassområde med en femårig dotter och en i tonåren. Filmen spelar på ett sedan tidigare givet tema, är därför lite förutsägbar, men Bianca Kronlöf är driven i sin roll som vilsen 23-åring i jakten på identitet och självständighet. Stark och empatisk, fyndig och slagfärdig med ett öga för individer och repliker som de allt för självgoda överklassmänniskorna – eller för all del de jämngamla svenskarna i kollektivet – inte har.