När Simple Minds gjorde sina första spelningar i Sverige var Errols i Göteborg ett av stationerna. Då, 29 oktober 1979, var bandet i en utvecklingsfas. Hade kommit med debuten ”Life in a day”, som var tydligt Magazineinfluerat, samma år, men var också klart med mer experimentella ”Real to real cacophony”, som jag tror kom under turnén. Det korta setet på den, enligt bandets uppgift, minsta scenen de någonsin spelat på, slog knock på Göteborgspubliken; mig inräknad. Under Errols fanns en studio som spelade in konserten, den har inte jag, men den finns någonstans där ute…

Mer än 35 år efter första mötet träffar jag återigen Charlie Burchill, gitarrist i Simple Minds.

Efteråt dröjde jag och några bandmedlemmar i Kai Martin & Stick! oss kvar, träffade trevlige gitarristen Charlie Burchill och satt länge och pratade musik, Skottland, Glasgow och Edinburgh, som jag gästat några år tidigare då jag spelat ishockey där.

Under de år som bandet sedan gästat Göteborg har jag haft möjlighet att träffa bandet i allmänhet och Charlie Burchill i synnerhet.

”Sons and fascination”-turnén landade i Kåren, Göteborg februari 1982. Vi skrev musik för vårt kommande, andra album, som skulle spelas in i oktober–november 1981, bandet komboalbum (”Sister feelings call” räknas ju in) hade stor påverkan på mitt låtskrivande – något som främst märks i ”Rör, rör, rör dig nu”. Spelningen med Simple Minds drabbade oss med kraft. Introt med den triggade synten som länge låg på innan bandet attackerade ”Love song”, slog undan fötterna på oss. Det var en osannolikt häftig upplevelse och från den lilla dansen med en benet på Errols scen till gymnastiken på Kårens av Jim Kerr visade att något stort var på gång. Vi valde raskt att göra något liknande till ”Röd plåt”-turnén med start sent april samma år. Det blev en musikalisk storartad turné, inte bara på grund av Simple Mindsinspirationen.

Efter Kårenspelningen hälsade vi förstås på – Viva hade varit förband, lite till vårt förtret – och vi hängde ett tag i logen. Simple Minde nya trummis Kenny Hyslop tyckte att bandnamnet Kai Martin & Stick! var riktigt fräckt, uppskattande förstås.

Sommaren 1982 åkte jag med vänner till festivalen i Karlshamn där Simple Minds var igång med ytterligare en utveckling. Gruppen hade börjat jobba med ”New gold dream” (81-82-83-84)” och på trumpallen satt nu Mike Ogletree, en betydligt lättspelande batterist, var medverkan i bandet blev kort. När plattan väl kom senare det året var han ersatt av betydligt stadigare Mel Gaynor, som kraftigt bidrog till Simple Minds allt större ljudbild framgent. Även där träffade jag Charlie Burchill, följde med upp på hotellrummet och chillade med rökverk och öl.

I februari 1983 gästade bandet Konserthuset i Göteborg. Återigen var det hej efter konserten och jag minns att jag blev så överraskad över basisten Derek Forbes mjuka fingrar; jag trodde han hade förhårdnader åtminstone på fingertopparna, men icke.

Det dröjde sedan ett tag innan bandet återkom till Göteborg – även om vissa länkar hävdar annat, men där är jag tveksam utan att kunna verifiera det – och jag tror att det var i mitten på 80-talet och definitivt Scandinavium. Jag gjorde lite extrajobb för Lars Aldman på P3 och hade fått låna en bandare för en intervju. Jag har inte kontakt någon pressavdelning, glider ner till arenan samtidigt som en buss anländer och flera ur turnésällskapet promenerar in i ishallen. Däribland jag. På scen står Charlie Burchill och soundcheckar, han ser mig och säger att han kommer ner till mig inom kort. Strax därefter kommer en vakt som undrar vad jag gör där, men Charlie räddar situationen och säger från scen ”it’s alright, he’s my mate”. Jag gör en intervju därefter, åker till radion och undra om den inte sändes redan samma kväll…

Sedan skulle det ta ett bra tag innan Simple Minds kom till Göteborg och – tror jag – Sverige över huvud taget. 1989 och Stockholm stadion var nästa station, då hade bandet vuxit till gigantformat och jag hade väl inte riktigt hängt med.

1990-talet var ett mörker för bandet även om en och annan platta kom under den dekaden. Men 2006 var det dags igen för ett Göteborgs besök. Radio city hade ordnat med sponsorer och kunde ställa bandet på scen på Götaplatsen i samarbete med Göteborg & co under Kulturkalaset i augusti. Jag går Avenyn upp, ser Charlie Burchill står och soundchecka, men han är djupt fokuserad på den höga scenen och ser inte mitt viftande. Lyckligtvis känner jag en av de som jobbar med scenen och han ger mig en hint om när Charlie Burchill lämnar scenen för en promenad till hotellet. Jag genskjuter hans väg bakom Stadsteatern, ropar ”Hello Charlie, do you remember me…?”. Han ser trött ut, sätter handen bakom örat för att höra bättre och då jag presenterar mig skiner han upp. Jag slår följe och vi tar en öl, som jag bjuder honom på, och pratar om livet; jag som nyskild, han likaså, saknaden av barn och musik. Ett möte mellan män på väg på de 50. Han frågar hur det går med musiken, om jag fortfarande spela och jag säger att Kai Martin & Stick! la ner 1985. Men han tycker att vi ska ta upp tråden igen och det sår ett frö. Det ska dröja ytterligare några år innan det blir verklighet, men han har del i detta.

Och det är det som jag vill berätta för honom när bandet nu kommer till Göteborg igen.

Inte som förr – men mötet efteråt med Simple Minds gitarrist Charlie Burchill var desto trevligare. Foto: KAI MARTIN

Men jag är långsam ur starkblocken. Först på morgonen på måndagen, samma dag som de ska spela, börjar jag reka runt. Men jag är ihärdig, får lite namn och till slut börjar nystande ge resultat. Jag får kontakt med ansvarig i arenan för produktionsbolaget i Sverige, han ber mig mejla för att vidarebefordra till turnémanagern och sedan är det tyst…

Så när jag sitter på plats i Lisebergshallen, en halvtimme innan konsertstarten ringer det. Det är produktionsbolagets kille som ringer och säger ”Det är fixat, du får träffa honom efter konserten, Möt mig där och där, jag ser ut si och så…”.

Det är ju fantastiskt. Jag blir inte fullständigt knockad av konserten, som det går att läsa om här, men är sprallig inför möjligheten att återigen se Charlie Burchill. Jag blir insläppt, får en badge för access och väntar länge. Men till slut kommer han och mötet blir hjärtligt, han omfamnar mig och vi pratar så länge vi har möjlighet. Jag berättar om bandets återförening och han är entusiastisk, lämnar sin mejladress och vill bli uppdaterad.

Historien lär fortsätta…

SIMPLE MINDS

!!

Lisebergshallen, Göteborg

Publik: cirka 1500.

Bäst: ”Love song” – förutom hårdrockslutet.

Sämst: ”Riders on the storm” – vilken pinsamt dålig cover.

Fråga: Varför en paus mitt i då det börjar hetta till?

Bombastiskt utan glöd när Simple Minde gästade Göteborg för första gången sedan 2006.

Foto: ZEBA BJÖRN PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

De inleder storslaget, men anonymt och ändå karaktäristiskt. Hänger ni med…?

Jo, Simple Minds kan de stora gesterna sedan de började utmana U2 i ämnet i mitten på 80-talet. Men i bombasmen tappades mycket viktigt bort, som låtsnickrande, nytänkande och den vassa eggen. Ändå är Simple Minds musik så signifikativt just Simple Minds.

Den vassa eggen, nytänkandet och den där känsliga nerven som gav Glasgowbandet en frontposition i slutet av 70- och framför allt inledningen av 80-talet var ett signum. Det välte allt över ända med sin knallhårda rytmik, sin manglande monotoni, sina svepande melodier och drabbande attack.

Med eleganta ”New gold dream (81-82-83-84) 1982 ändrades det i ett slag. Ton blev lätt, skir och elegant. Men låtarna fanns kvar.

När bandet sedan tog klivet vidare och fick sitt kommersiella genombrott med ”Don’t you (forget about me)” 1985 och med albumet ”Sparkle in the rain” 1984 kom det där större soundet som ledde till den där utmaningen mot U2.

Det lät inte illa, låten ”Waterfront” är massiv baserat på sin entonsbas, ”Upon the catwalk” – hyllningen till Nastassja Kinski – är episk. Men i takt med framgångarna, de större spelningarna parat med det stora soundet började bandet gå vilse med Stockholm stadion 1989 som ett stort svart hål.

Jag förlorade kontakten, köpte i och för sig plattorna 80-talet ut och på 90-talet mest pliktskyldigt. Men det där definitiva intresset hade försvunnit.

Men då de gästade Kulturkalaset 2006 inför 20000 på Götaplatsen var det något som väcktes till liv. Det fanns en energi och en attack, som jag saknat. (Jag skrev om konserten i GT.)

Kanske för att det var en konsert som var nära på att inte bli av. Med bara marginaler lyckades Jim Kerr, sångaren, komma till kontinenten efter att alla flygplatser hade stoppat in- och utflygningar på grund av ett terrorhot. Sista platsen på tåget och ett privatjet från Bryssel leverade Simple Mindssångaren till Göteborg där resten av bandet väntade – och publiken.

Men Lisebergshallen åtta och ett halvt år senare…?

Still mates – Simple Minds grundare Charlie Burchill och Jim Kerr. Foto: KAI MARTIN

Nja, det är ljummet även om Jim Kerr försöker elda på publiken och utfäster en kväll att minnas. Hans vän och tillika grundare av Simple Minds ihop med Kerr, Charlie Burchill, spelar gitarr fullständigt glimrande och karaktäristiskt. Men det lyfter aldrig.

Musiken blir tungfotad, saknar glöd och när ”Love song” väl bjuder på attack… ja, då fördärvas den med ett hårdrockslut värdigt ett coverband. När så bandet lyckas elda på både sig själva och publiken med allsångskarakoke i ”Don’t you (forget about me”, då tar man paus. Tröttsamt.

Nej, det blir aldrig någon fart på konserten. Den är baktung, stelbent och mest som Lars Brandeby, salig i åminnelse, som danskavaljer i ”Let’s dance”.

När sedan bandet stormar in med Doors låt ”Riders on the storm” som andra extranummer baxnar jag. Det är en förfärlig version som hämtad från Simple Minds kyrkogård med coveralbumet ”Neon lights” (2001), en sorglig coverplatta som borde begravits i tystnad.

Nej, jag vill inte ha en nostalgikväll med Simple Minds. Men jag önskar bara att de slipat den vassa eggen och inte gömt sig bakom storslagna och alltmer tomma gester.

Låtlistan från Lisebergsspelningen:

Let the Day Begin (The Call cover)

Blindfolded 

Extranummer:

MUSIKAL

!!!

Flashdance

The Theatre

publik: 1700

+ Hanna Lindblad! Vilket framträdande, vilken dans!

– Jag fick utslag av musikens 80-talssound, men det är min allergi.

? Var fanns sångpedagogen?

Imponerande koreografi och scenografi med suveräna Hanna Lindblad i centrum räddar ”Flashdance”. Foto: MATS BÄCKER

Alltså… 150000 har redan sett den här föreställningen sedan premiären på China Teatern i huvudstaden. Nu väntar en månads sejour i Göteborg i den fantastiska salongen med det gräsliga namnet i Gothia Towers inför 1700 per föreställningen under en månad.

Det är alltså en ensemble som nötts, stötts och blötts under en räcka shower, som kommit ner till rikets andra stad för att underhålla.

Och, det är alltså filmen från 1983 som tjänar som grund för den här påkostad, färggranna och sprakande föreställningen, som första gången blev musikal i England 2008.

Klart jag ska ha förväntningar då.

I huvudrollerna återfinns Rennie Mirro (Nick), Karl Dyall (CC) och Hanna Lindblad (Alex), trion som förgyllde min tillvaro med ett fullständigt bländande spel i den svenska uppsättningen av ”Singing in the rain”. Så, åter, det är personer i fokus som kan varandra väl på och vid sidan av scen.

Vi slungas tillbaka till 80-talet med kraft. Pittsburgh, krisande stålverk, musik som ekar med tomma trummor och syntar med själlöst liv, ett klädmode som gud glömde och i detta drömmen om dans.

Det har scenografen Andreas Bini förstått till fulländning. Här kastas man mellan tuff industri och nattklubben där Alex går sitt andra skift efter en hård dag på jobbet, mellan balettskolan Shipley Dance Academy och CC:s tuffa stripbar eller mellan danslärarinnan Hannas (Siw Malmkvist) hem och Alex bostad.

Till det har koreografen Jennie Widegren gjort kanske det styvaste jobb jag sett på en svensk musikalscen. Herregud, här får ensemblen slita i parti och minut. I synnerhet Hanna Lindblad, som alltid imponerar, men som nu gör det än mer med en total närvaro varje sekund på scen.

Men i en musikal ska en – oftast tunn – story berättas genom sång och det är här det brister lite för ofta för att jag ska hamna i total hallelujastämning. Allt för många i ensemble klarar helt enkelt inte av solosången när det så krävs och ja, det är smärtsamt att höra Siw Malmkvist, denna rutinerad och aktade sångerska, snubbla fram orden i sitt för kvällen första framträdande. Något som lyckligtvis räddas av hennes komiska talang.

Räddas görs i stället sången av Rennie Mirro, som återigen visar vilken starkt lysande musikalstjärna han är, och Karl Dyalls sylvassa insats som CC. Båda har en vidd, spänst och karaktär i stämbanden, som gör att jag lyssnar och vill höra mer.

Nu blir det istället dansen och scenografin som räddar den här föreställningen – och det är i och för sig gott nog, även om jag vill ha mer för perfektionen. För vi pratar ändå om 80-talshits som ”Gloria”, ”Manhunt”, ”Maniac” och finalnumret ”What a feeling” – låtar som kräver sina sångare.

Självklar har också ”Flashdance” sina komiska poänger, som för att lasta av dramatiken. Här kliver alltid så underhållande Ola Forssmed in som showens driftkuku, men har man sett honom tidigare blir det snart klart att rollen ”Jimmy” är en parentes som han får slita lite väl mycket med för att den ska bli tydlig.

Beröm ska också Anne Sjøbakken Fleiner ha för sin insats som vilset drömmande Gloria – hon lyckas väl balansera en osäker själ i både sång och dans.

Men… publiken får sitt lystmäte i denna sprakande produktion som spänner över tre timmar – allt från Chippendalesnummer med sexpack inkluderat till rörande romantik. Klart att det tjuts i salongen då.

Fråga mig inte hur många nyskrivna svenska musikaler det finns.

På rak arm kan jag bara erinra mig ”Rebecka” – Jonas Franke Bloms musikal baserad på Ylva Eggerhorns texter.

Ett gammaltestamentligt tema som aldrig grep mig riktigt, mer än ambitionen när den hade premiär för tio år sedan.

När jag nu får en aptitretare av Martin Schaubs och Patrick Rydmans musikal ”Lily” är det andra locktoner.

”Lily” den starka musikalen om prins Bertil (David Alvefjord) och prinsessan Lilians (Åsa Sjöblom) kärlek. Foto: KAI MARTIN

Duon, som har haft hjälp med dialogen av meriterade och rutinerade översättaren Nicklas Källén, har tidigare varit drivande i utmärkta minimusikalen ”The missing fortnight” (kanske får den trots allt räknas som en ny musikal, gjord på 90-talet) baserad på Burt Bacharachs musik.

Nu står de själva som kompositörer och textförfattare till en berättelse som spänner över prinsessan Lilians liv från det att hon träffade prins Bertil 1943.

Det är inte bara en utmärkt idé, det är dessutom en historia värd att berätta; gruvarbetardottern från Wales som blev svensk prinsessa, trots att hon skandalöst nog var gift då hon träffade prins Bertil och först efter 30 år tillsammans fick lov att ingå äktenskap med den svenske prinsen.

Jo, det är ett slags pendang till brittiska kungahusets skandalrelation mellan Edward VIII och Wallis Simpson, men där prins Bertil var sin titel och kungahuset troget lika stolt och trogen som han var sin älskade.

Hans och Lilian Mary Davies blixtförälskelse under blitzen är en bra berättelse. Till Martin Schaubs och Patrick Rydmans musik och texter är det här också en bländande musikal in spe.

Ja, den är inte där än. Det finns återstående jobb för att göra den tipp topp, men kanske mer på detaljplanet. Det visar den konsertformat som hade sin urpremiär i dag.

Begåvade elever på Musikhögskolans musikallinje – här Hanna Ulvan och Daniel Alvefjord. Foto: KAI MARTIN

Uppsättningen som gjordes nu på Artisten, Göteborgs musikhögskola, är med elever från andra årskurs under ledning av studierektor Nina Norblad, som också fungerat som ett slags regissör.

Det är en konsertversion där flera av låtarna saknas. Men det går att förstå vilken kvalitet materialet har. Martin Schaubs rutin som låtskrivare (motorn i bandet West of Eden och en av arrangörerna till Konserthusets serie ”Popical” med Lalehkonserten som en av de största) och hans känsla för starka melodier tillsammans med Patrick Rydmans sångarbegåvning (han sedan lång tid tillbaka en av medlemmarna i sångensemblen Amanda) ger en stark skaparduo.

Elva låtar bjöds det på med utmärkt framförande av de åtta eleverna. Lite vilseledande blev det med samtliga fem kvinnor som prinsessan Lilian och två av tre män som prins Bertil. Men jag förstår poängen med att låta strålkastarljuset skina solidariskt på de juvenila musikalartisterna. De behöver tränas för större uppgifter och för några av dem känns det inte speciellt långt borta.

David Alvefjord har en utmärkt röst och gör sin roll som prins Bertil i större delen av denna konsertversion övertygande och med utstrålning. Precis som Åsa Sjöblom, vars röst bär starkt som svagt med fin klang. Även Mira Andersson är ett namn att lägga på minnet, med fin röst och utstrålning.

Ung Lily (Åsa Sjöblom) möter gammal Lily (Pia Ternström) i musikalen ”Lily” – i bakgrunden Anna-Hanna Rosengren.

Foto: KAI MARTIN

Men med detta sagt, ska det också poängteras att det är små detaljer som gör denna nämnda trios lyskraft lite starkare. För hela ensemblen visar prov på att klara av denna deras utmaning på ett utmärkt vis.

Dessutom, vi pratar om fyra dagars repetitioner innan ”Lily” presenteras på scen. Det är, hur man än vrider och vänder på det, ett strålande resultat under de omständigheterna.

Martin Schaub och Patrick Rydman har jobbat med ”Lily” under två års tid. Några av musikalens låtar är fantastiska stycken, som gripande ”Lament” och humoristiska ”The oldest debutant”. Annat behöver slipas på, som finalen med ”The last remains”, som jag önskar så stark att den klingar länge efter ridåns fall.

”Lily” är skriven på engelska, kanske en brist i ambitionen om att den ska sättas upp på en svensk scen, men definitivt en utmaning för låtskrivare där rikets gränser inte är nog. Men framför allt så hoppas jag och tror att vägen till en musikalscen inte behöver vara så förtvivlat långt bort.

”Lily” har långt vidare kvaliteter som fler än publiken på Artistens bör bli varse.

Fakta ”Lily”:

Text och musik: Martin Schaub och Patrick Rydman

Dialog: Nicklas Källén

På scen, Artisten 5 mars: Vilhelm Blomgren, David Alvefjord, Anna-Hanna Rosengren, Åsa Sjöblom, Mira Andersson, Thomas Stokke, Hanna Ulvan och Pia Ternström

Musik: Martin Schaub, piano, och Patrick Rydman, cajon

Regi: Nina Norblad

Funderar jag, så tror jag att det var på Lollipopfestivalen vid Lida friluftsområde söder om Stockholm som jag första gången begick livepremiären. 1995 och Bob Hund stod på scen och tog andan ur mig. Fräckt och nytt, galet och sammanhållet, underhållande, bekant och skavande obekant.

Några av bandmedlemmarna hade jag stött på i andra sammanhang, som sångaren Thomas Öberg som jag gjorde en intervju med några år tidigare då han var med i Oven & Stove och gitarristen Johnny Essing, som figurerat i flera band i punk- och postpunksvängen.

Men det här… Oj!

Galet och seriöst, genialt och konstigt – Bob Hunds opera underhåller.

Jag hade ju läst om bandet, hade de första plattorna och var ju förtjust i sound och uttryck. Men på scen var bandet så mycket mer, så mycket bättre.

Det är ju en orkester som definitivt gått sin egen väg, men aldrig någonsin gjort avkall på sin identitet. Det är bisarr musik, men genialisk, det är på gränsande till galenskap, men alltid för smart för att bli helt tokigt.

Jag har lyckligtvis sett Bob Hund fler gånger än jag kan minnas och har nog aldrig blivit besviken. Underhållningsvärdet är alltid cementerat på en stabil grund och därifrån kan bandet sedan sträcka sig hur långt som helst.

När Bob Hund fick rycket att sälja alla sina instrument gav det en oanad väg, som ingen, kanske inte ens killarna själva, kunde ana.

En stram och fokuserad Conny Nimmersjö.

Men när de flaggade för en uppsättning på Malmö opera var det nog fler än jag som skakade på huvudet åt stolligheterna. Men samtidigt… varför inte?

Det blev operan ”Och Bob Hund dör i slutet”, en föreställning som jag inte var på, men som jag nu fått mig till livs tack vare SVT:s sändning.

Malmöoperan med orkester och kör blev ett nytt redskap för den rastlösa och innovativa orkestern, det blev också ett samarbete som blev fruktsamt.

Operaprimadonnan Thomas Öberg med nya later.

Bob Hunds musik gifter sig med den seriösa inramingen. Thomas Öbergs upptåg får ett motstånd som blommar. Det blir kanske inte ljuv musik, men låtarna får en annan dimension.

Jag älskar inledning där symfonikerna inleder och bandet kommer in först efter en lång stund. Hur bandmedlemmarna är stramt uppklädda i svart, förutom Thomas Öberg i vitt med sitt svarta pärlhalsband och den svarta masken i ansiktet.

Och han tar kommandot över denna deras opera, kräver bums stående ovationer och pratar ordvigt och varmt humoristiskt. Ju mer varm i kläderna han blir desto större utmaningar, skjortan åker av efter ett tag och med hjälp av någon i publiken, han är ute och tackar stora delar av publiken och han klättrar sedvanligt ut i stolsraderna. Ja, det blir strålande underhållning och Bob Hund återigen så mycket mer och så mycket bättre.