Han blev ju ikonisk på 70-talet, reds av myten om sig själv, omsvärmades av historier om skörlevnad och missbruk; en spröd man med en egen röst som ljöd så stark oavsett om han ackompanjerades ensam med sin gitarr eller med sitt kompband.

En man, en röst, en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Jag tror nog att han tröttnade på allt det där. Att musiken, de rena ljuden, de exemplariska klangerna och melodierna i hans huvud aldrig blev som på skiva; åtminstone inte för honom. För vi andra slutade aldrig att lyssna, vi som tjusats av album som ”Sordin”, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer”.

Så när något Facebookklipp glimrar förbi om att John Holm spelat i Sverige sommaren 2015 blir förvåningen lika stor som förtvivlan över att ha missat det här.

När ett nytt inlägg på Facebook överraskande talar om att John Holm ska på turné och att Hemma hos i Landvetter kommer bli första anhalt, är förvåningen och glädjen desto större. Det handlar alltså om en kortare turné som omfattar spelningen i Landvetter (20/11), en färjetur med Viking Cinderella (21/11), Kajskjulet i Halmstad (27/11) och Kafé Deluxe i Växjö (28/11).

Jag hade haft förmånen att få träffa honom 1997 för en intervju i Malmö, när han flyttat tillbaka till Sverige efter en sejour i USA. Då hade en omfattande box kommit och senare albumet ”Vägen till Kalifornien” (1999). Han var en intressant person att prata med och helt utanför alla konventioner, nyfiken och lättpratad, öppen och sympatisk.

Men jag har aldrig sett och hört honom från scen. Hemma hos var en given plats, denna fredagskväll i november.

Han är utlovad att stå på scen klockan nio, det kommer att dröja ytterligare en timme innan de förtjusta applåderna och det förväntansfulla sorlet ljuder i den lilla lokalen, sprängfylld till bredden får se John Holm, som går i släptåget av gitarristen Peter Bryngelsson och sonen Axel Holm.

Axel Holm – en ung man, en röst och en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Kvällen inleds av sonen, som jag senare får reda på är den verkliga orsaken till att John Holm vill ut och spela igen. Jag förstår hans tankar, det är kittlande att få visa sin historia, uppträda med sin musik för sina barn och än mer, förmodligen, att göra det tillsammans med dem.

En man, en ”gitarr”, utan röst. Foto: KAI MARTIN

Sedan spelar Peter Bryngelsson en instrumental version av ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” innan John Holm äntrar scenen och duon inleder med ”Maria, många mil och från här”.

Det. Låter. Fantastiskt.

Rösten är intakt. Den sköra och starka, den särpräglade och den som ständigt pockar på uppmärksamhet.

Men fortsättningen blir något av en paradox.

För med vetskapen om att jag lyssnar på en man som tidigare vigt sitt liv åt perfektion blir det märkligt att höra ett slags offentlig repetition, där misstag och felspel samsas med en röst som man aldrig kan få nog av.

Far och son, ett munspel, en röst, en gitarr. Foto: KAI MARTIN

Sonen Axel kommer in och ackompanjerar på munspel och det är väl inte mitt livs starkaste ögonblick, men jag förstår, som sagt, John Holm och varför detta sker. Och det måste också vara så, att det har krävts mycket att kasta all denna kontroll över ända och våga stå (läs sitta) på en scen, låta musiken blir till ett skälvande löv, där ingenting är tillrättalagt, men där, faktiskt, humöret är gott och stämningen avslappnad.

En man, en gitarr, ett gott humör. Foto: KAI MARTIN

För John Holm och Peter Bryngelsson må inte ha satt den knappa timmens låtlista till något som kan stavas till perfektion. Men det kommer och med det kommer kanske ytterligare låtar till minnesbanken och därmed också till publikens förtjusning.

Nu blir extranumret en bättre repris på redan spelade ”Den öde stranden” och däremellan, någonstans

I Peter Bryngelsson har John Holm en trygg anförvant, en stabil musiker som sköter mellansnack med goda historier till John Holms förtjusning. Så, ja, det kan bara bli bättre och ja, jag får väl stå ut med en dyr kväll (två rätters middag – en toast Skagen som hämtad från en korvkiosk samt en kalvfilé med ett halvfabrikat till potatisgratäng – och musik för 595 kronor) för att få höra den där rösten som jag törstat efter att få höra live.

Väntan på John Holms röst är över. Foto: KAI MARTIN

 

 

 

Ett band med mörkret som en allierad. Foto: KAI MARTIN

Lädernunnan, eller internationellt, the Leather Nun, har alltid flörtat med mörkret och med det förbjudna. Redan från starten, som ett kanske mer renodlat punkband baserat på medlemmar från Göteborgsbandet Straitjackets och den ständige frontmannen Jonas Almquist fanns dessa element, som sedan kommit att växa allt starkare.

Genom Jonas Almquists starka förmåga till att marknadsföra bandet parat med musik som efter att den klivit ur den första punkkostymen blev mer malande, mer suggestiv, mer bottnad i Lou Reeds rock blir snart Sverige för litet. En onekligen spännande utveckling, som tog slut på 90-talet, då Jonas Almquist skrotade bandet efter att gruppen glidit in i en mer bikerorienterad rock.

När Lädernunnan nu återförenats görs det med stil och album ”Whatever”, som förtjänar större uppmärksamhet än vad det fått.

Det står klart när gruppen gör sin första spelning i Göteborg sedan Göteborgskalaset 2004, en återförening som lämnade en del övrigt att önska (och nej, jag räknar inte spelningen på Sticky Fingers 2009 utan en hastigt avhoppade Jonas Almquist, efter Malmögiget 11 september).

Men även utan musikalisk briljans väckte Lädernunnan uppmärksamhet. Vid en spelning på Kåren i Göteborg, som vi gjorde tillsammans med bandet och Strasse 1980, inleddes konserten med en naken kvinnan, som under spelningen kläddes på till en nunnan. Vid ett annat tillfälle visades en fistfuckingfilm när gruppen uppträdde på Mudd club i Göteborg.

På Storan vägrar Lädernunnan att släppa in ljuset. Ett flortunnt tyg hänger framför scenen, för att skapa ljuseffekter som fungerar så där. Det är ett totalt jävla mörker, och jag förstår det inte, där man bara kan ana bandmedlemmarna på scen. Jonas Almquist framstår inte ens som illusion. Onödigt, om ni frågar mig.

Men musikaliskt är det en spännande resa, från den trevande inledningen med nya ”All those crazy dramas”(se fräscha videon här), den försiktiga Håkan Hellströmhyllningen, till nya albumet ”Whatever” som betas av under en knapp timme. Låtarna baseras på solid grund där Lou Reed dansar långsamt med David Bowie och rena kabaretmusikinfluenser. Det är på det hela inte så tokigt, och det tycker jag inte enbart för att Kai Martin & Stick!-gitarristen Jörgen Cremonese briljerar på scen.

I skuggorna återfinns också Nils Wohlrabe, betydelsefull gitarrist i bandet under 80- och 90-talen, och Anna-Lena Karlsson på kör… Ja, hon som stod för den famösa, omvända stripteasen på Kåren. Totalt är det åtta man som mest på scen, men det kan man bara ana.

Jo, det här skulle kunna ha blivit så mycket bättre om bara Lädernunnan vågat kliva ut ur skuggorna. Jonas Almquist tillbakalutad sång är intakt och musikens malande hypnos likaså. Synd att gömma det i mörker och med ”ljuseffekter” som inte ger någon suggestivitet att addera.

Finalen med extranumren och en sent vaknande publik (somnade den i mörkret…?) visar att det finns beständighet mellan gruppens historia och det den gör nu. Men visst är energin i Punkrock Allstar Gbgs cover på ”Ensam i natt” från 2014 bättre än var Nunnan orkar prestera den här kvällen, inte bara för att jag är med och körar på den…

Lite ljus i mörkret – en bild tagen precis i slutet av konserten. Foto: KAI MARTIN

VICTORIA

Film, drama, thriller (Tyskland, 2015)

Regi: Sebastian Schipper

Foto: Sturla Brandth Grøvlens

Med: Laia Costa, Frederick Lau, Franz Rogowski, Burak Yigit, Max Mauff med flera

 Victoria – ett gripande drama med ett skoningslöst grepp om biobesökaren.

Initialt är det ju vetskapen om att Sebastian Schippers film ”Victoria” om 138 minuter, är filmad i en enda tagning. Jaha, säger man till sig själv, detta ska avslöjas.

Men låt mig med en gång säga att där går man som tittare bet.

Istället slungas man in i denna suggestiva berättelse om den ensamma spanjorskan Victoria, som jobbar i Berlin sedan tre månader, inte har några vänner, försöker få det och hamnar i dåligt sällskap.

När hon i inledningen dansar på en klubb i Mitte i Berlin, stadsdelen dit handlingen är förlagd, träffar ett halvkriminellt kompisgäng på väg in, men som slängs ut… ja, redan då är vibrationerna tydliga; kroppen skriker ”gå hem”, ”de här killarna betyder trubbel”. Men det blir ju inte så. Det blir precis tvärt om.

Det går inte att luta sig tillbaka i den här nerviga filmen. Oerhört snart blir man istället en del av berättelse, det vill säga jag blir ett med kameraögat. Iskallt följer jag skeendet, nära, skoningslöst, betraktande och ständigt närvarande med både distans och intimitet.

Det är ett skickligt grepp och det har krävt sina resurser för Sebastian Schippers filmteam. Vi pratar om sex regiassistenter, 150 statister, 22 inspelningsplatser inom blott några kvarter i Berlin och  detta baserat på ett ynkliga tolv sidor långt manus.

Det har naturligtvis krävt en enorm insats av den skickliga skådespelarensemblen, som måst improvisera och visa på en alerthet i varje moment. Samma instinktiva känsla krävs av fototeamet, som inte viker en tum från den totala närvaron.

Victoria och grabbgänget blir i juvenilt oförstånd till ett, där relationen till en av dem, Sonne, utvecklas till ett slags romantik, en längtan efter närhet, kärlek och hopp.

Nej, ramberättelsens och dramaturgin är kanske ingenting nytt. Men den här filmen tar andan ur mig med sitt tempo, med känslan av att vara med i varje moment, med sina oresonliga vändningar och brutala uppriktighet.

Lägg till kompositören Nils Frahms känsla för väsentligheter för att bidra till filmens rytm och kraft.

Ja, ”Victoria” är en seger för film – gå och se den.

Det är inte konstigt att den belönades vid premiären filmfestivalen i Berlin tidigare i år. Fotografen Sturla Brandth Grøvlen tilldelades då Silverbjörnen för bästa tekniska insats. Filmen  har också fått Tyska filmpriset för bästa film, regi, kvinnliga huvudroll, manliga huvudroll (Frederick Lau), foto och musik.

Inte illa av en film där engelska är det språk som i stort utgör dialogen.

MACHINAL

Göteborgs stadsteater

i rollerna: Caroline Söderström, Mats Blomgren, Victoria Ullmarker, Rasmus Lindgren, Alex Jubell, John Lalér, Johanna Lundaahl/Maja Mogren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Pia Ternström

Regi: Sisela Lindblom

Scenografi/kostym: Kajsa Hilton Brown

Ljus: Max Mille

Ljud: Karin Bloch Jörgensen

Mask: Ingela Collin

Koreograf: Dag Andersson

Dramaturg: Joel Nordström

Svensk premiär. ”Machincal” – Broadwaysuccén på Stadsteatern för första gången. Foto: OLA KJELBYE

Att kvinnor kan mörda män har Göteborgs stadsteater visat tidigare. Som i finska dramat ”Sylvi” förra våren med Nina Zanjani i en starkt gripande huvudroll.

När Sisela Lindblom nu griper sig an ”Machinal” – Sophie Treadwells pjäs baserad på en uppmärksammad mordrättegång i 30-talets New York – är det med liknande neurotiska förtecken, men jag förstår det inte.

Jo, Caroline Söderström spelar sin roll som en kvinna på gränsen till sammanbrott med stringens, nerv och närvaro. Det går inte för en sekund att ducka för hennes sköra gestalt, plågad av inre och yttre stress, krav och desperat längtan efter kärlek.

Men… om jag uppfattar saken rätt är alltså ”Machinal” ett slagträ i emancipationsdebatten, då på 30-talet där kvinnor i New York tog sig rätten att vara fria över sin egen sexualitet, över sitt eget öde, sitt eget liv.

Det är inget jag känner av här.

Det jag ser på Göteborgs stadsteater är en kvinna i själslig tvångströja, som inte hittar sig själv, inte hittar något lugn, inte vet hur hon ska finna frid. Som nära nog tvångsgifter sig, föder barn, hamnar i ett posttrauma efter förlossningen och sedan finner kärleken, men åter i vardagslunken grips av demoner och mördar sin man… kort sagt.

Det är grova bitar i detta pussel som skaver och passar dåligt i ett i grunden gripande drama.

För här finns kvalité i stora stycken.

Pjäsen är koreografiskt sinnrik från start. Rör sig som i en dans och brister emellanåt ut i regelrätta dansnummer. Det blir musikallikt, men utan sång (så när som på en scen) och, fånigt kanske, för jag skulle önskat mer av den varan.

Starka scener löser av varandra, som den i första akten mellan den unga kvinnan och hennes mamma (Victoria Olmarker) i köket hemma är påfrestande verklig, med livets inrutade mönster, ord och oförmåga att lyssna, ta in och förstå. En avgrund i vardagen.

Eller det desperata, men känsliga mötet mellan den unga kvinnan och hennes älskare, som bryggår över första och andra akten. Där där hon får bekräftelse, för känna sin kvinnlighet, sin lust, sin längtan. Men också där hon sår sitt frö till dådet.

”Machinal” tangerar ”Pennies from heaven” och ”The singing detective”, Dennis Potters klassiska tv-serier från 80-talet i stämning och tidsrymd, och Kajsa Hilton Browns kostym och scenografi vilar väl och snyggt mot tidsandan från 30-talet.

Med bara elva personer på scen krävs det mycket av ensemblen att lägga scen till scen. Det fungerar oavsett om det är ett stressigt kontor, en rökig bar eller i en stökig domstol. Det finns en vibrerande motor som tickar stadigt på mot det ödesbestämda slutet, en final som inte heller här saknar referenser; jag tänker på Lars von Triers ”Dancer in the dark”, återigen en kvinna som dödar en man.

Problemet är att i ”Sylvi” och ”Dancer in the dark” ser jag motivet. Det gör jag inte i ”Machinal”.

Mats Blomgrens make är förvisso en självgod träbock, som älskar sina floskler, en man med sinne för framgångsrika affärer men utan sensualism i fingrarna. Att Cecilia Söderströms unga kvinna ser sig nödgad att gifta sig med honom kan jag förstå, fattigdom gör ”kärleken” desperat, men att hennes nerviga gestalt lockar honom förstår jag inte. Lika lite som hennes rädsla för kroppskontakt förvandlas till vällustljud i mörkret vid bröllopsnatten. Hur gick det till? undrar jag i min naivitet.

Jo, det finns alltså en räcka starka scener i Stadsteaterns ”Machinal”, men i stort sett är pjäsen ett pussel med skevande bitar, som trycks på plats för ett oklart motiv. För jag kan inte för mitt liv se kvinnlig frigörelse i att en kvinna hemsöks av demoner och dödar sin man; hur trist han än månde vara.

Det var en grannlaga uppgift att skriva en text till Kai Martin & Stick!-gitarristen Georg Cremoneses uppfordrande låt. En sångmelodi skulle hanteras, implementeras med låtens struktur. Det rådde ingen tvekan om att låten var något speciell och med text och sång har den redan visat på kvalitet.

För texten blev ett ämne som sedan länge gnagt i mig; flyktingkatastrofen, känslan att fly ett land för något okänt i ett annat, att betala dyrt för att chansa på en transport som inte ger några garantier för att du ska komma fram över huvud taget.

När vi repade låten första gången i majs utgång var det något som hände. Så mycket föll på plats, låten fick den stolthet som den kräver och vi rätade på våra krökta ryggar, eventuella tvivel om vår kapacitet vädrades ut som i ett korsdrag.

Inför spelningen på Gröna Lund i somras var vi så övertygade om låten stolthet och storhet att vi inledde med den. När jag i somras filade på låtordningen föll den sig självklar. Vad som var mer märkligt var att jag vaknade en morgon med visionen att börja med den franska schlagern, Charles Trenets ”La mer”; någon som längtar till havet mot den som står inför sitt livs beslut och väntar på den där båten i, dubbel bemärkelse, mörker för en eventuell ljus framtid.(Lyssna på ”Strändernas svall” här.)

Det blev en konstnärlig succé. När vi paraderade in till Charles Trenets starka sång och när den ändat höra riffet i låten kickas igång av basisten Alex Gabay… ja, det var då och där som konserten var i hamn, så att säga. Det blev sedan mycket bättre än så. Vi gjorde en fantastisk spelning, som vi kände instinktivt tillhörde en av de främsta som vi levererat. (Nå, nu är minnet blekt och vi kan gjort fantastiska spelningar tidigare, men känsla där och då i Stockholm 17 augusti 2015 var fin och stark.)

När vi sedan några dagar senare går in i studion för att föreviga den låten tillsammans med ett gäng andra för det kommande albumet ”Utan titel”, var känslan fortsatt stark. Det här blir speciellt.

Jag hade under Way Out West jobbat som fotoassistent till fotografen och regissören Johan Carlén, som gjort ett gäng förträffliga rockvideor där Göteborgsbandet Avatars ”Hail the apocalypse” är mästerlig. När vi pratade om hans filmande och min vision om en video till just ”Strändernas svall” klickade det.

I dag, en rufsig och dessvärre litet för vindbiten höstdag skred vi till verket. Vi åkte till en vidsträckt strand för att realisera våra idéer, som vi gjutit ihop i samklang; mina idéer med hans, hans kunnande och bildseende med mina visioner.

Det var kalla timmar på stranden med en ihållande vind och ett vatten som sedan länge passerat sommarens behagliga temperatur.

Men vi nådde ett resultat som nu ligger till grund för det slutförande som ska göras.

Resultet…? Jo, det kommer, men dröjer. Lite mer filmande ska göras, lite mer tid ska ägnas åt låten i studion och allt är, som det så vackert heter på engelska a work in progress.

En roll, en regissör, en strand, en kamera… Foto: KAI MARTIN