När man hämtar andan

Det finns stunden när hjärtat stannar, när tanken vibrerar stillastående i luften som en kolibri, då luften inte kommer in, inte släpps ut.

Det har varit så de senaste veckorna och att försöka gå ut inkognito, varje dag i nya kläder oavsett väder är ett fåfängt försök att skyla sig mot de onda vindar som blåser.

När triviala saker som allsvenskan slutstrid blir något onödigt väsentligt i en tid då andra händelser borde få den att blekna.

Men… jag har hållit andan när IFK mötte AIK på bortaplan och plötsligt blev en aspirant till ett efterlängtad guld.

Och jag förlorade fullständigt luften när en 21-årig man gick in på en skola den 22 oktober och besinningslöst mördade oskyldiga i ett meningslöst dåd, som sedan hyllas av SD-anhängare som rätt och riktigt. Ett angrepp mot en skola, som SD-ledaren inte bemödar sig med att kommentera med ett ord, så vitt jag sett, förrän lång, alltför lång tid efter.

Jag höll andan när IFK fullständigt tappade greppet finaldagen av allsvenskan och spelade uselt, men släppte ut lite luft och ringde en vän som håller på IFK Norrköping av hela sitt hjärta; ett halvkvävt grattis från en kamrat till en annan, trots att besvikelsen hängde tung i rummet där jag befann mig.

Och syret försvann när SD använder skattepengar genom propaganda utomlands, för att skrämma flyktingar att komma till Sverige, flyktingar som skrämts från att stanna i sina länder för att det helt enkelt inte längre går.

Samtidigt grasserar hatet groteskt och elakt, människor pyr ut svavel av ondska när medmänsklighet och förståelse behövs. I samma stund, då jag befarar syrebrist, ser jag ledan politiker i regeringsställning vara förbluffande lama i sitt handlande och fullkomligt i avsaknad av att syna SD:s bluff i spelet.

Jag blir alltmer förvirrad av att inte klara av att andas, när jag inser att SD:s retorik plötsligt blir politiskt korrekt, där ”sanningar” bygger på fördomar och lögner, och där människor tror att de som de facto, i ledande ställningar i detta parti, använder sig av hot om våld och sexistiska kommentarer är de rätta att leda ett land, där ett riksdagspartis medlemmar lägger ut listor på var flyktingförläggningar ligger för sympatisörer att skrida till verket med brandattentat. Hur blev det så…? Är det på riktigt ett sådant styre SD-sympatisörerna vill ha?

Vad händer med ett samhälle där den berömda åsiktskorridoren smalnar, där nödutgångarna stängs, där våldet blir legitimt från riksdagen, där ett ledande parti åsidosätter demokratin för sina egna, dunkla syften…

Jag vet att vi i Sverige har varit och är usla på integration. Att Göran Johanssons farhågor för, var det?, 20 år sedan om att få förorter fick för många invandrare/flyktingar. Att den kriminalitet som härskade mellan MC-gäng och andra ligor fick fäste för 25 år sedan, att gängbråken i Göteborg tillåtits frodas med knarkkrig med skottlossning, mord och oskyldigt drabbade som följd.

Men där fattigdomen ökar finns också brottets bana som en snabb väg till framgång; orkar du inte begripa att  språk, studier och kunskap är det som bäst berikar och bäst ger status, ja… då är det lätt att missa meningen med livet.

Tro mig, det finns ingen lycklig gangster. Inte någonstans.

Så jag, som privilegierad, infödd och uppvuxen under de bästa omständigheter, sitter här och tappar luften, hämtar andan och hyllar de som vågar höja sin röst, som står för motstånd mot dumhet och ignorans, som duckar för hot om våld, men svarar med klokskap, som bjuder de historielösa fakta, som möter hat med saklighet och som orkar och sedan orkar igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s