A CLOCK WORK ORANGE

Backa teater

Regi: Tereza Andersson

Av: Anthony Burgess (översättning Stefan Åkesson)

Scenografi och kostym: Sven Dahlberg

Musik: Dan Andersson

Medverkande. Karin des Frumerie, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Pelle Grytt

Drama som berör. Foto: OLA KJELBYE

Antony Burgess skrämmande framtidsroman från 1962 blev verklighetsnära med Stanley Kubricks film med samma namn knappt tio år senare.

Nu på Backa teaters scen är det en uppsättning så samtida att den är närgånget otäck.

Regissör Tereza Andersson har valt filmen som utgångspunkt, men gör ett slags metateater av den. Fyra internerade, unga, våldsdömda kvinnor ska behandlas för att nå frihet. Med hjälp av manuset till filmen och delvis sekvenser från densamma ska de ”botas” till godhet. Tekniken är densamma som boken/filmen skildrar.

Sven Dahlberg har skapat ett scenrum som ett slags medeltida teater, två inramande stolsrader nära scengolvet med en läktare för fågelperspektiv, för den som önskar. Effektfullt för det kommande gladiatorspelet.

De internerade kvinnorna är medvetna om publiken, den är en del av skeendet, men blir snart en kuliss när de fyra, ledsagade av vakterna (Ove Wolf och Pelle Grytt), som agerar fostrande, pennalistiska pedagoger. De här två agerar  ledsagare med ordet som makt och för kvinnorna närmare de roller som de inledningsvis bara raljant berör.

Snart tar rollerna över och parat med frustration, desperation och vilsenhet leder det dem djupare mot randen av vansinne och tuktan, där de snart inte förstår vad som är spel mot manus och vad som är verklighet.

Pjäsen är en käftsmäll med närverkan. Den är fysiskt närvarande och inte bara intensiv för de fyra kraftfullt och skrämmande bra agerande kvartetten Karin de Frumerie, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och Emelie Strömberg utan för publiken.

Det är en suggestiv uppsättning med kompositör Dan Anderssons musik som tangerar Ludvig van Beethovens från filmen, men moderniserad, elektroniskt genmanipulerad och skruvad.

Kanske skulle den ha mått bra av starkare ljud eller en mer sensearoundkänsla för att fånga klaustrofobin. Men samtidigt är det fullkomligt fokus på det allt mer dramatiska skeendet på scengolvet, att musiken tjänar mer som en effekt och kuliss.

”A clock work orange” drabbar och griper. Men lämnar mig också tom i en tid där jag önskar lösning fjärran den totalitära.

FILM

Martha & Niki

Regi: Tora Mkandawire Mårtens

!!!!

 Dansen förenar Niki Tsappos och

Martha Nabwire.

 

Det finns en så obetvingad symbios, en kraft så stark att det är svårt att inte gripas. Ja, redan i de inledande scenerna i Tora Mkandawire Mårtens dokumentär om de svenska hiphopdansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos slås jag av det: dansens kraft, där bara musiken och danstävlingarna i Sverige visar skeendet.

Sakta slussas tittarna in i vägen som ska leda duon mot prestigefyllda priset Juste Debout i Paris, en förstaplacering som de kniper 2010 som första kvinnor någonsin, och vidare iväg.

Det finns en underbar kaxighet i dansen, steg så väl instuderade att de kan ses som självklara och de utmanar vilket motstånd som helst med högburet huvud och en given inställning om att de helt enkelt är bäst.

Vackert. För dans är skönhet, men också lidande.

Snart inser man bluesen som kantar framför allt Martha Nabwires uttryck som dansare, hon som inte är bra på att prata, hon som som 14-åring kom från Uganda av skäl som aldrig ges i filmen. Den sorgen att ha lämnat och den längtan efter det som är saknat är en pulserande åder inte bara genom filmen utan också i dansen.

”Martha & Niki” är naken, dansen är språket och uttrycket. Men även om korta intervjuer speglar de så begåvade dansarnas själar är det stegen som fulländar insikten om hur de mår.

Tora Mkandawire Mårtens har med sina kameror och fotografer varit det granskande ögat. Det räcker för en intensiv dokumentär som följer duon över världen hela vägen in i själens skrymslen och vrår, från glädje till den djupa sorgen.

Denne alltid så elegante, välklädde och vältränade man fyllde 50 i somras och firade det med ett spektakulärt kalas tillsammans med vännerna och 50 ditokamraterna Henrik Wallgren och Pål Eneroth. Ett cirkustält vid Röda sten blev platsen, cirkus blev temat‚ Stefan Sporsén har tangerat det tidigare.

– Jag var med i ett band i 90-talets början, Calvero, ett jazzband, eller cirkusjazzband. Det lät Zappa, spräckjazz, improviserat, förklarar han när vi träffas på Crippas Café i Majorna, Göteborg.

Farbror Blå tar rygg på Augustifamiljens kapellmästare Stefan Sporsén.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Mölndalsgrabben Carl Stefan Frigo Sporsén växte upp med musiken. Morfar var organist och pianist och marinerade den unge Stefan med Chopin de första fem åren av hans levnad. Morbror  Torgny Sporsén är operasångare, hans dotter Julia har ärvt den rollen, men på egen talang. Mamma sjöng i kör och styvpappan, jazztrummisen Bengt-Åke Nilsson blev en viktig ledsagare inom musikens tusen och en möjligheter och uttryck.

– När jag gick i gymnasiet gick jag aldrig i någon musikklass, men fick extralektioner – teori, satslära…

Han säger det anspråkslöst och lika lätt låter det då han förklarar att vissa elever med talang fick den möjligheten till förkovran, då på 80-talet.

– Det i sin tur gav förutsättningen för mig att komma in på musikhögskolan i Göteborg, som jag började på 1984, direkt efter gymnasiet. Kanske inte helt klokt, för det är nog alltid bra att göra något annat efter skolan, funderar han.

Det blev två år där innan lumpen väntade och sedan tillbaka till musikstudierna.

Stefan Sporsén är kapellmästare i Augustifamiljen. Har haft den rollen i synnerhet när det handlar om gruppens framträdanden i ”På spåret”, där bandet agerat husband sedan 2009.

 

När vi pratar ringer telefonen. Stefan Sporsén håller upp mobilen och Simon Ljungmans namn syns i displayen. Stefan hugger direkt:

– När var det vi spelade första gången?

Simon Ljungman i luren. Foto: KAI MARTIN

Han får svar bums av Augustifamiljens gitarrist: 2006 i juli, i augusti samma år var första spelningen (därav namnet), första repet var i en replokal vid Stigbergstorget, första låten var ”From Russia with love”.

Ber man Stefan Sporsén om ett CV får man inte det. Han har inget. Men när han sitter och försöker teckna sitt levnadsöde blir det brokigt och rikt, vägskäl bjuder på nya öppningar, ett telefonsamtal förändrar turen mot framtiden och Stefan Sporsén håller dörren öppen; av nyfikenhet, av vetgirighet, av en längtan att upptäcka nytt och blir rikare i sinnet av det.

Jazzbandet Calvero gav jobbet som trumpetare och pianist i bandet Oro 1994 där Henrik Wallgren och Pål Eneroth fanns med. Dessa intensiva kreatörer fick i Stefan Sporsén en extra dynamo, en man med sinne för arrangemang, klassiskt skolad, men också fostrad i jazzens improvisatoriska möjligheter.

– I Oro mötte jag plötsligt ett annat uttryck, som var mer visuellt och där musiken var monoton, säger Stefan Sporsén som snabbt tjusades av den nya musikaliska miljön.

Tillsammans med Pål Eneroth och Henrik Wallgren skapades ny musik till filmen ”Metropolis” (1994trion ska se Symfonikernas konsert till Fritz Langs film med Gottfried Huppertz originalmusik fredag den 29 januari i Scandinavium). ”Frankenstein”-uppsättningen på Göteborg stadsteater 1999 med Freddie Wadling i huvudrollen tillhör projekten. De gjorde också musiken till ”Nosferatu” på Stockholms stadsteater samtidigt som den egna uppsättningen ”King Kong” gjordes för Göteborgs stadsteater 1996.

Med ”King Kong” turnerade de på festivaler. Holland. Finland. Jens Langert (arkitekt och snickare, ingår i vänkretsen) gjorde en sex meter hög apa i tyg som sinnrikt rörde sig. Den var länge dold i föreställningen och väl synlig skrämde den slag på publiken.

– På slutet hade vi engagerat folk längst bak i publiken som kastade pappersplan på gorillan, säger Stefan Sporsén och ler och minnet, ett leende som blir till ett förtjust skratt:

– Vi hade bara en rätt litet fordon att turnera i. Jag tror detta var på vintern och för att få med apan tvingades vi ha ena armen på utsidan av bussen. Det såg inte klokt ut.

Han nämner band som florerat i mina utkanter, musiken som jag stött på. Som Elephant tillsammans med Pål Eneroth och Charlie Storm, som jag hörde vid en modevisning på NK med ”London calling” som tema. Albumet ”Selected random” likaså, där bandet hade gäster som Christian Falk, Papa Dee, isländska sångerskan Ragga, Peps och demonproducenten Pontus Winberg. Ett, som Stefan Sporsén själv säger, ”mischmasch av musik och inte det minsta kommersiellt”.

Han var involverad i Pontus Winbergs syster Jessicas andra album, med musik för yoga. Något som också framfördes live tillsammans med Pontus.

Vi har nu passerat millenniegränsen och det är nu som Stefan Sporsén har fått en rejäl skjuts. 1999 såg jag honom för första gången, åtminstone som jag vet att jag registrerat. Då som konferencier på ett evenemang på Artisten på Musikhögskolan i Göteborg.

– Elephant spelade sommaren 2000. Mattias Glavå hade varit huvudtekniker på vårt album och han var ju inblandad i Håkans första album…

Håkan. Hellström.

– Han ville ha trumpet på ”Jag var bara inte gjord för dessa dar”, för han hörde någon samba där, tror jag. Mattias tipsade om mig och jag kom dit. Det var bara han, jag och Håkan, som var väldigt vaken för idéer. De slutade med att jag var med på ”Ramlar” och ”Dom dimmiga dagarna” och tänkte inte mer på det.

Håkan Hellström, Finn Björnulfson, Stefan Sporsén och Oscar Wallblom i Bergen några timmar innan turnépremiären, november 2002. Foto: KAI MARTIN

När releasen var i mitten av oktober 2000 på Jazzhuset i Vasastan i Göteborg var Stefan Sporsén injuden, men kom först efter spelningen. I köket på efterfesten, fick han erbjudandet om att följa med på turnén, cirka 25 spelningar med start i slutet av oktober.

– Jag var uppbokad. Men Håkan tyckte att jag skulle vara med på det jag kunde. Vi repade på Isses kontor (Isse Sami är Håkans A&R), där vi bara kunde vara mellan 12 och ett, lunchtid. Det blev 35 minuter och de flesta låtarna hade jag ju inte hört. Det var där jag träffade Daniel Gilbert och Oskar Wallblom första gången. Premiären i Malmö blev en chock. Det var riot. En kille sprang upp på scen och kysste Håkan och vi fick femmor överallt i tidningarna. Det lät förmodligen förjävligt, men uttrycket var starkt. Det var en kort, intensiv spelning med mycket känslor.

Av några få inhopp blev det nästan att Stefan Sporsén var med på hela turnén. Det andra fick vänta och väntar väl än. För jazzgossen från Mölndal har blivit en viktig komponent i Håkan Hellströms band.

Stefan Sporsén tar sig en lur. Foto: KAI MARTIN

– Det var inte så vanligt med en ensam trumpetare då. Det var väl mest saxofonister i band då. Men jag körde med effekter när jag spelade gav ett speciellt sound och jag använde mig delvis av den improvisation som jag lärt mig från jazzen.

Håkaneffekten var monumental. Sommaren därpå åkte Håkan med bandet på turné med the Ark och Magnus Uggla. Framgångarna har avlöst varandra efter det med Ullevispelningen sommaren 2014 som den största.

– Det var förstås enormt. Men vi hade ju stått på stora scener tidigare. Roskilde, Peace & Love, Bananpiren under Göteborgskalaset, Liseberg…, förklarar han.

Redan nu är Håkan Hellström och bandet igång med repetitioner inför sommarens stora uppdrag – de dubbla Ullevikonserterna 4 och 5 juni.

För Stefan Sporsén har livet på den här sidan millenniegränsen med förlov sagt blivit intensivt.

Flinka fingrar. Foto: KAI MARTIN

Förutom uppdragen med Håkan Hellström har han spelat med Jens Lekman under ett år, turnerat med the Plan i Sverige, Europa och USA, gjort musik till SVT-serien ”Kniven i hjärtat” och ”Möbelhandlarens dotter”, musik till radions julkalender ”Whitney & Elton Johansson” 2002… Bland annat.

Mycket skapas i Apparat studios vid Redbergsplatsen, en plats där han tillsammans med kollegor gör musik för olika tv-dramer.

Det är också där som Augustifamiljen repeterar med sina gästartister. En grannlaga uppgift, där jobbet med nästa säsong inleds i inledningen av varje år. Men det ena brukar ge det andra. Men en sak får aldrig gå fel. Augustifamiljen specifika sound.

– Vi är ju tre i bandet som är klassiskt skolade – Björn Almgren och Simon Ljungman. Teori är bra i vissa sammanhang. Som när Helene Sjöholm ska gästa Håkan i ”Allsång på Skansen”. Han litar på att jag pratar samma språk som hon gör. Eller när jag skriver ett blåsarr, så förstår ju Björn det med en gång. Men jag har ju också spelat med mängder av musiker som inte läser noter.

Men då tidigare medlemmarna Lars-Erik Grimlund, trummor, och Oscar Wallblom, bas, beslutade sig för att hoppa av blev det kris.

– Frågan vi ställde oss var om vi hade något band. De var ju båda en så väsentlig del gruppen och var med och startade bandet, säger Stefan Sporsén.

– Men båda sa ”kör på”. Vi funderade, hade ett sorgearbete, men bestämde oss för att fortsätta.

De kvarvarande medlemmarna testade lika olika alternativ innan de fastande för förre the Ark-trummisen Sylvester Schlegel och Division of Laura Lee-basisten Jonas Gustavsson.

– När jag var i kontakt med ”Sylle” var det för att få tips om kvinnliga trummisar och jag fick namn och nummer. Men också ett SMS där han skrev ”jag spelar också trummor”. Herregud, jag tog mig för pannan. Pinsamt, skrattar Stefan Sporsén.

Ikväll är det dags för ytterligare ett avsnitt av ”På spåret”. På plats är inte bara Augustifamiljen med gästande Björn Dixgårdh och kusin Julia Sporsén. Där finns också farbror Blå.

Farbror Blå hälsar på hos ”På spåret”. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tiden med Stefan Sporsén är trivsam, man har aldrig tråkigt i hans sällskap, men klockan går. Nya åtagande väntar, som innebandyträning med 13-årige sonen. Men Stefan Sporsén håller tiden en stund.

– Och… jag måste få med detta. Jag träffade sångaren och gitarristen Pär Edwardson i slutet på 80-talet. Mellan 90 och 95 hade vi bandet Nurse och vi spelade in massor, var hos  den norske producenten Bjørn Nessjø i tre månader. Det var på gång med en stor release, men allt las på is. Pär och jag har ju fortsatt att jobba ihop och då han och jag var ute på turné med Mia Skäringers föreställning i höstas sa vi ”Vi ger ut skivan”. Så den kommer i år.

Minnena kommer ifatt. Och nya kommer till.

 

Sedan 2008 har Stefan Andersson varit så mycket mer än en singer/songwriter i den svenska musikfaunan. Det var då han började studierna för det som sedan kommit att bli musikklasser med historia som grund. Albumet ”No 90 Kleist” kom 2009, blev en uppsättning på Marstrands fästning och succéstenen började rulla.

Det har blivit fler album och mer teman sedan dess – ”Skeppsråttan (2010), ”Teaterkungen” (2011) och ”Made in China” (2015). Föreställningar, eller kanske mer föreläsningar med takt och ton,  som han växlar mellan elegant och självklart.

Jo, det är populärkunskap han jobbar med. Men varför inte.

Stefan Andersson är en auktoritet på scen, fyller den med sin röst, sin självklarhet och sina melodier. Men han gör det också med sina berättelser, alla baserade på verklighet och några nävar saltade skrönor.

Det är lätt att ta in, det är både undervisning och underhållning på ackord och jag gillar det.

När nu showen ”Made in China” har nypremiär på Kajskjul 8 är lite ändrat, men ändå något sedan starten för två år sedan på samma scen. Lite nya arrangemang, någon ny sång och ny sättning där Erika Risinger kommit in på fiol, piano och sång.

Det är ett väl intrimmat team på scen med magister Andersson vid pulpeten.

Magister Andersson håller lektion. Foto: KAI MARTIN

Han lotsar sin publik mellan koppar och skär ut på den fantastiska resan för Götheborg på 1700-talet till Kina. Vi får stifta bekantskap med besättningsmän och befäl, med öden och äventyr.

Det som gav Ostindiska kompaniet, Sveriges mest framgångsrika företag…

Barndomskamraten och medmusikern Magnus ”Moffa” Thörnqvist blir ett slags bollplank och driftkucku i sammanhanget. Men trots det inövade finns det inget slitage i replikerna – publiken har roligt, det har de på scenen också och det är skickligt.

Gunnar Pedersen gör sin kines med glimten i ögat, en travesti på vad vi förväntar oss , men med syrliga kopplingar till vad handelsmännen i det stora österlandet drog för fördelar när de exotiska nordborna kom till Canton, den stora hamnstaden.

Det blir också mycket underfundig humor med språket när ett R gärna blir ett L. Humor byggd på fördomar, jag vet, men med många oväntade vändningar och twister.

Showen lever av musiken, sången och berättelserna. Effektfullt iscensatta med små medel, klädbyten och ljud- och ljuseffekter. Men det kan också bli spjuveraktigt oväntat, främst för Anders ”Pipistrello” Rönnefors improvisationsförmåga; med honom på scen blir det aldrig säkert, något som hans medmusiker uppenbarligen förtjusas av.

Ja, ”Made in China” håller igen. Det är bra kvalitet, även om jag inte är så övertygad om att besättningsmannen Magnus Hising hade porslin hemma i huset, som hans hustru kunde kasta i golvet i vredesmod när han med kort varsel berättar att han ska med skeppet Götheborg.

Undervisande och underhållande. Foto: KAI MARTIN

Med ”Lillelördag” och komikern Per Andersson ihop med Lotta Engberg bäddar TV4 för folklig succé. Japp, det handlar om tillbakablickar mot klassikern ”Jubel i busken”. Men tar avstamp här och nu.

Det är humor, spex, infall och gästartister och med en veckas fördröjning blir showerna på Rondo hela Sveriges angelägenhet.

Ja, jag var på genrepet i tisdags och föll pladask.

Trams, flams och traditionell komisk underhållning med ”Lillelördag”. Foto: KAI MARTIN

Inte för att jag begrep det tyrolska temat med serveringspersonal i ledarhaussen och tyrolerdräkt, scenen med alplandskap och rustik bondmiljö.

Men kul blev det på ett närmast nostalgiskt vis.

Per Andersson är en fena på det. Han skriver nya sånger som man hört förut, just för att de tangerar det gamla. Han ger allt en ny skjuts, en ny skruv och är både underfundig, plump och alert i sin humor att det är svårt att värja sig – oavsett om det handlar om kupletter eller gags.

Han flödande, ordrika komik är sanslös och tillsammans med Peter Apelgren är han mästare i grenen i Sverige.

Med Lotta Engberg har han en självklar partner. Hon är driven, sätter sina repliker klockrent och sångtexterna sjunger hon med sådan självklarhet att de känns som standards.

Visst, det är i allra högsta grad underhållning för människor med rätt referensramar och preferenser. Inget för den ironiska generationen, inget för de rappa ståuppalternativisterna eller för syrliga samtidskommenterande komiker…

Jo, lite. För Per Andersson kan inte låta bli och då blir det bra, kan jag ju säga utan att avslöja någonting.

Det är bara att sätta sig till bord på Rondo eller i tv-soffan. ”Lillelördag” blir (är) kul.

”Lillelördag” kommer sändas i TV4, onsdagar med start 20 januari.