Farbror Blå tittar på Stefan Sporsén

Denne alltid så elegante, välklädde och vältränade man fyllde 50 i somras och firade det med ett spektakulärt kalas tillsammans med vännerna och 50 ditokamraterna Henrik Wallgren och Pål Eneroth. Ett cirkustält vid Röda sten blev platsen, cirkus blev temat‚ Stefan Sporsén har tangerat det tidigare.

– Jag var med i ett band i 90-talets början, Calvert, ett jazzband, eller cirkusjazzband. Det lät Zappa, spräckjazz, improviserat, förklarar han när vi träffas på Crippas Café i Majorna, Göteborg.

Spor3

Farbror Blå tar rygg på Augustifamiljens kapellmästare Stefan Sporsén.

Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Mölndalsgrabben Carl Stefan Frigo Sporsén växte upp med musiken. Morfar var organist och pianist och marinerade den unge Stefan med Chopin de första fem åren av hans levnad. Morbror  Torgny Sporsén är operasångare, hans dotter Julia har ärvt den rollen, men på egen talang. Mamma sjöng i kör och styvpappan, jazztrummisen Bengt-Åke Nilsson blev en viktig ledsagare inom musikens tusen och en möjligheter och uttryck.

– När jag gick i gymnasiet gick jag aldrig i någon musikklass, men fick extralektioner – teori, satslära…

Han säger det anspråkslöst och lika lätt låter det då han förklarar att vissa elever med talang fick den möjligheten till förkovran, då på 80-talet.

– Det i sin tur gav förutsättningen för mig att komma in på musikhögskolan i Göteborg, som jag började på 1984, direkt efter gymnasiet. Kanske inte helt klokt, för det är nog alltid bra att göra något annat efter skolan, funderar han.

Det blev två år där innan lumpen väntade och sedan tillbaka till musikstudierna.

Stefan Sporsén är kapellmästare i Augustifamiljen. Har haft den rollen i synnerhet när det handlar om gruppens framträdanden i ”På spåret”, där bandet agerat husband sedan 2009.

 

När vi pratar ringer telefonen. Stefan Sporsén håller upp mobilen och Simon Ljungmans namn syns i displayen. Stefan hugger direkt:

– När var det vi spelade första gången?

Spor1

Simon Ljungman i luren. Foto: KAI MARTIN

Han får svar bums av Augustifamiljens gitarrist: 2006 i juli, i augusti samma år var första spelningen (därav namnet), första repet var i en replokal vid Stigbergstorget, första låten var ”From Russia with love”.

Ber man Stefan Sporsén om ett CV får man inte det. Han har inget. Men när han sitter och försöker teckna sitt levnadsöde blir det brokigt och rikt, vägskäl bjuder på nya öppningar, ett telefonsamtal förändrar turen mot framtiden och Stefan Sporsén håller dörren öppen; av nyfikenhet, av vetgirighet, av en längtan att upptäcka nytt och blir rikare i sinnet av det.

Jazzbandet Calvero gav jobbet som trumpetare och pianist i bandet Oro 1994 där Henrik Wallgren och Pål Eneroth fanns med. Dessa intensiva kreatörer fick i Stefan Sporsén en extra dynamo, en man med sinne för arrangemang, klassiskt skolad, men också fostrad i jazzens improvisatoriska möjligheter.

– I Oro mötte jag plötsligt ett annat uttryck, som var mer visuellt och där musiken var monoton, säger Stefan Sporsén som snabbt tjusades av den nya musikaliska miljön.

Tillsammans med Pål Eneroth och Henrik Wallgren skapades ny musik till filmen ”Metropolis” (1994trion ska se Symfonikernas konsert till Fritz Langs film med Gottfried Huppertz originalmusik fredag den 29 januari i Scandinavium). ”Frankenstein”-uppsättningen på Göteborg stadsteater 1999 med Freddie Wadling i huvudrollen tillhör projekten. De gjorde också musiken till ”Nosferatu” på Stockholms stadsteater samtidigt som den egna uppsättningen ”King Kong” gjordes för Göteborgs stadsteater 1996.

Med ”King Kong” turnerade de på festivaler. Holland. Finland. Jens Langert (arkitekt och snickare, ingår i vänkretsen) gjorde en sex meter hög apa i tyg som sinnrikt rörde sig. Den var länge dold i föreställningen och väl synlig skrämde den slag på publiken.

– På slutet hade vi engagerat folk längst bak i publiken som kastade pappersplan på gorillan, säger Stefan Sporsén och ler och minnet, ett leende som blir till ett förtjust skratt:

– Vi hade bara en rätt litet fordon att turnera i. Jag tror detta var på vintern och för att få med apan tvingades vi ha ena armen på utsidan av bussen. Det såg inte klokt ut.

Han nämner band som florerat i mina utkanter, musiken som jag stött på. Som Elephant tillsammans med Pål Eneroth och Charlie Storm, som jag hörde vid en modevisning på NK med ”London calling” som tema. Albumet ”Selected random” likaså, där bandet hade gäster som Christian Falk, Papa Dee, isländska sångerskan Ragga, Peps och demonproducenten Pontus Winberg. Ett, som Stefan Sporsén själv säger, ”mischmasch av musik och inte det minsta kommersiellt”.

Han var involverad i Pontus Winbergs syster Jessicas andra album, med musik för yoga. Något som också framfördes live tillsammans med Pontus.

Vi har nu passerat millenniegränsen och det är nu som Stefan Sporsén har fått en rejäl skjuts. 1999 såg jag honom för första gången, åtminstone som jag vet att jag registrerat. Då som konferencier på ett evenemang på Artisten på Musikhögskolan i Göteborg.

– Elephant spelade sommaren 2000. Mattias Glavå hade varit huvudtekniker på vårt album och han var ju inblandad i Håkans första album…

Håkan. Hellström.

– Han ville ha trumpet på ”Jag var bara inte gjord för dessa dar”, för han hörde någon samba där, tror jag. Mattias tipsade om mig och jag kom dit. Det var bara han, jag och Håkan, som var väldigt vaken för idéer. De slutade med att jag var med på ”Ramlar” och ”Dom dimmiga dagarna” och tänkte inte mer på det.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Håkan Hellström, Finn Björnulfson, Stefan Sporsén och Oscar Wallblom i Bergen några timmar innan turnépremiären, november 2002. Foto: KAI MARTIN

När releasen var i mitten av oktober 2000 på Jazzhuset i Vasastan i Göteborg var Stefan Sporsén injuden, men kom först efter spelningen. I köket på efterfesten, fick han erbjudandet om att följa med på turnén, cirka 25 spelningar med start i slutet av oktober.

– Jag var uppbokad. Men Håkan tyckte att jag skulle vara med på det jag kunde. Vi repade på Isses kontor (Isse Sami är Håkans A&R), där vi bara kunde vara mellan 12 och ett, lunchtid. Det blev 35 minuter och de flesta låtarna hade jag ju inte hört. Det var där jag träffade Daniel Gilbert och Oskar Wallblom första gången. Premiären i Malmö blev en chock. Det var riot. En kille sprang upp på scen och kysste Håkan och vi fick femmor överallt i tidningarna. Det lät förmodligen förjävligt, men uttrycket var starkt. Det var en kort, intensiv spelning med mycket känslor.

Av några få inhopp blev det nästan att Stefan Sporsén var med på hela turnén. Det andra fick vänta och väntar väl än. För jazzgossen från Mölndal har blivit en viktig komponent i Håkan Hellströms band.

Spor5

Stefan Sporsén tar sig en lur. Foto: KAI MARTIN

– Det var inte så vanligt med en ensam trumpetare då. Det var väl mest saxofonister i band då. Men jag körde med effekter när jag spelade gav ett speciellt sound och jag använde mig delvis av den improvisation som jag lärt mig från jazzen.

Håkaneffekten var monumental. Sommaren därpå åkte Håkan med bandet på turné med the Ark och Magnus Uggla. Framgångarna har avlöst varandra efter det med Ullevispelningen sommaren 2014 som den största.

– Det var förstås enormt. Men vi hade ju stått på stora scener tidigare. Roskilde, Peace & Love, Bananpiren under Göteborgskalaset, Liseberg…, förklarar han.

Redan nu är Håkan Hellström och bandet igång med repetitioner inför sommarens stora uppdrag – de dubbla Ullevikonserterna 4 och 5 juni.

För Stefan Sporsén har livet på den här sidan millenniegränsen med förlov sagt blivit intensivt.

Spor6

Flinka fingrar. Foto: KAI MARTIN

Förutom uppdragen med Håkan Hellström har han spelat med Jens Lekman under ett år, turnerat med the Plan i Sverige, Europa och USA, gjort musik till SVT-serien ”Kniven i hjärtat” och ”Möbelhandlarens dotter”, musik till radions julkalender ”Whitney & Elton Johansson” 2002… Bland annat.

Mycket skapas i Apparat studios vid Redbergsplatsen, en plats där han tillsammans med kollegor gör musik för olika tv-dramer.

Det är också där som Augustifamiljen repeterar med sina gästartister. En grannlaga uppgift, där jobbet med nästa säsong inleds i inledningen av varje år. Men det ena brukar ge det andra. Men en sak får aldrig gå fel. Augustifamiljen specifika sound.

– Vi är ju tre i bandet som är klassiskt skolade – Björn Almgren och Simon Ljungman. Teori är bra i vissa sammanhang. Som när Helene Sjöholm ska gästa Håkan i ”Allsång på Skansen”. Han litar på att jag pratar samma språk som hon gör. Eller när jag skriver ett blåsarr, så förstår ju Björn det med en gång. Men jag har ju också spelat med mängder av musiker som inte läser noter.

Men då tidigare medlemmarna Lars-Erik Grimlund, trummor, och Oscar Wallblom, bas, beslutade sig för att hoppa av blev det kris.

– Frågan vi ställde oss var om vi hade något band. De var ju båda en så väsentlig del gruppen och var med och startade bandet, säger Stefan Sporsén.

– Men båda sa ”kör på”. Vi funderade, hade ett sorgearbete, men bestämde oss för att fortsätta.

De kvarvarande medlemmarna testade lika olika alternativ innan de fastande för förre the Ark-trummisen Sylvester Schlegel och Division of Laura Lee-basisten Jonas Gustavsson.

– När jag var i kontakt med ”Sylle” var det för att få tips om kvinnliga trummisar och jag fick namn och nummer. Men också ett SMS där han skrev ”jag spelar också trummor”. Herregud, jag tog mig för pannan. Pinsamt, skrattar Stefan Sporsén.

Ikväll är det dags för ytterligare ett avsnitt av ”På spåret”. På plats är inte bara Augustifamiljen med gästande Björn Dixgårdh och kusin Julia Sporsén. Där finns också farbror Blå.

Spor4

Farbror Blå hälsar på hos ”På spåret”. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Tiden med Stefan Sporsén är trivsam, man har aldrig tråkigt i hans sällskap, men klockan går. Nya åtagande väntar, som innebandyträning med 13-årige sonen. Men Stefan Sporsén håller tiden en stund.

– Och… jag måste få med detta. Jag träffade sångaren och gitarristen Pär Edwardson i slutet på 80-talet. Mellan 90 och 95 hade vi bandet Nurse och vi spelade in massor, var hos  den norske producenten Bjørn Nessjø i tre månader. Det var på gång med en stor release, men allt las på is. Pär och jag har ju fortsatt att jobba ihop och då han och jag var ute på turné med Mia Skäringers föreställning i höstas sa vi ”Vi ger ut skivan”. Så den kommer i år.

Minnena kommer ifatt. Och nya kommer till.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s