A CLOCK WORK ORANGE

Backa teater

Regi: Tereza Andersson

Av: Anthony Burgess (översättning Stefan Åkesson)

Scenografi och kostym: Sven Dahlberg

Musik: Dan Andersson

Medverkande. Karin des Frumerie, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon, Emelie Strömberg, Ove Wolf och Pelle Grytt

Drama som berör. Foto: OLA KJELBYE

Antony Burgess skrämmande framtidsroman från 1962 blev verklighetsnära med Stanley Kubricks film med samma namn knappt tio år senare.

Nu på Backa teaters scen är det en uppsättning så samtida att den är närgånget otäck.

Regissör Tereza Andersson har valt filmen som utgångspunkt, men gör ett slags metateater av den. Fyra internerade, unga, våldsdömda kvinnor ska behandlas för att nå frihet. Med hjälp av manuset till filmen och delvis sekvenser från densamma ska de ”botas” till godhet. Tekniken är densamma som boken/filmen skildrar.

Sven Dahlberg har skapat ett scenrum som ett slags medeltida teater, två inramande stolsrader nära scengolvet med en läktare för fågelperspektiv, för den som önskar. Effektfullt för det kommande gladiatorspelet.

De internerade kvinnorna är medvetna om publiken, den är en del av skeendet, men blir snart en kuliss när de fyra, ledsagade av vakterna (Ove Wolf och Pelle Grytt), som agerar fostrande, pennalistiska pedagoger. De här två agerar  ledsagare med ordet som makt och för kvinnorna närmare de roller som de inledningsvis bara raljant berör.

Snart tar rollerna över och parat med frustration, desperation och vilsenhet leder det dem djupare mot randen av vansinne och tuktan, där de snart inte förstår vad som är spel mot manus och vad som är verklighet.

Pjäsen är en käftsmäll med närverkan. Den är fysiskt närvarande och inte bara intensiv för de fyra kraftfullt och skrämmande bra agerande kvartetten Karin de Frumerie, Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och Emelie Strömberg utan för publiken.

Det är en suggestiv uppsättning med kompositör Dan Anderssons musik som tangerar Ludvig van Beethovens från filmen, men moderniserad, elektroniskt genmanipulerad och skruvad.

Kanske skulle den ha mått bra av starkare ljud eller en mer sensearoundkänsla för att fånga klaustrofobin. Men samtidigt är det fullkomligt fokus på det allt mer dramatiska skeendet på scengolvet, att musiken tjänar mer som en effekt och kuliss.

”A clock work orange” drabbar och griper. Men lämnar mig också tom i en tid där jag önskar lösning fjärran den totalitära.