Det kom plötsligt. Ett erbjudande för gott för att tacka nej till.

En hastigt uppkommen festival. I Stockholm. I Kungsträdgården. Gratis. Så grattis.

Vi for, vi kom, vi spelade.

På scenen i Kungsträdgården har ju inte bara mängder med artister uppträtt utan också idrottare hyllats (U21-laget för sin seger i fotboll förra året, till exempel).

Det handlar alltså om en aktad plats. Klart att vi vill kliva upp på den med lika delar vördnad och respekt, men också med sedvanligt kaxigt jävlar anamma.

Vi – Kai Martin & Stick! – har alltså kommit med vårt första album sedan 31 år tillbaka. Vi är stolta över vår produkt och [utan titel] (albumets namn) förtjänar att lyssnas på, igen och igen.

Så när vi nu blir uppbjudna till Stockholm för att spela på Punkfesten tillsammans med Panik Sthlm!, Besserbitch, Punkens Allstar, Krösus och the Chrunch, finns det ingen anledningen att tacka nej.

Besserbitch fajt mot regnet. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer till spelplatsen (inte helt lätt att tråckla sig in till scenen med bilarna lastade med utrustning, blev en del förbjudna vägar dit), så spelar Besserbitch (tufft namn) kompetent och tätt, men en aningens profillöst. The Crunch är, precis som vi, hastigt inbokade (ja, alla väl…) och är Sulos projekt, hans som sjunger med Kicki Danielsson med samma varma hjärta som Attentat eller punklegendarerna i sitt band. För han har plockat ihop ett gäng bestående av bland annat medlemmar från Clash (Terry Chimes), Cockney Rejects (Mick Geggus) och Sham 69 (Dave Tregunna). Det är en tajt samling musiker, som inte backar för att vädra gamla alster och vilken bra musik det är i mina öron.

Idel ädel punk adel – the Crunchmedlemmarna Terry Chimes (x-Clash), Dave Tregunna (Sham 69) och Mick Geggus (Cockney Rejects) med Kai Martin & Stick!-trummisen Ronny Rock Svensson. Foto: KAI MARTIN

Ja, punknostalgi, måhända. Men det kommer inte stanna vid det.

Punkens Allstars med medlemmar från Asta Kask, Coca Carola, Fas 3, Farsta, Mimikry, Patrik Arve från Teddybears Sthlm och oj, Hasse Edström från Grisen Skriker, gör samma sak. Hasse Edström har inte sett honom på 35 år, någonting, och det är hastigt, men trevligt och när han sjunger ”1000 punks”, Grisen Skrikers paradnummer, så går det förtjusta ilningar genom kroppen på mig. Fint.

Hasse Edström sjunger Grisen Skrikers ”1000 punks”. Foto: KAI MARTIN

Men vädret är inte på sin soligaste sida. När vi kommer skurar det rejält och under kvällen är det fläckvis regn, som styr publiken från Kungsträdgården. Tyvärr.

Det mörknar. Krösus med Patrik Arve på gitarr går upp och manglar. Modern punk med en rejäl skopa energi som smittar med sångaren Bill Imperial som god källa till strömförsörjning.

Energi med Bill Imperial i Krösus. Foto: KAI MARTIN

Så är det paus och bara någon kvart kvar för oss att gå på. Adrenalinpåslaget har kommit, väntan har varit lång, men…

När vi spelade i Stockholm första gången var det nästa exakt 37 år sedan. I mars 1979 hade jag träffat punkarna Pelle Lidell och Micke Rip i Gallerian, något jag blev påmind av när jag springer på Micke Rip, den aktade och legendariske fotografen som har punken att tacka för sin karriär och som med sitt fanzine RIP ordnade den där spelningen på Musikverket ett halvår senare.

Då ropade publiken ”bönner” (stockholmska för bönder) efter oss, för de tyckte att vi såg ut som från mars. Men vi spelade som vanligt skiten ur publiken och de andra banden på den galan.

 Kai Martin & Stick! Musikverket 1979. Foto: THOMAS WEJDSTEN

Tanken var att göra detsamma nu.

Oförskräckta inledde vi med sex låtar från [utan titel]. En mäktig manifestation av det nya för en häpen, men förtjust publik. Vi fortsatte med låtar från skafferiet, som låter bättre än någonsin och avrundade med ”Man ska vara som ett vilddjur i år” och första singeln ”Jag dansar inte”.

Kungen av kungsan. Foto: IA HAMMAR

Det blev en fin kväll och glädjen att få lyckliggöra sin publik är en god känsla att somna till. Nu var det inte så lätt att tagga ner. Efter inpackning och färd till hotell kom jag in i ett slags andra andning.

Vi fick vara med om ett väl arrangerat evenemang som vi dessutom krönte. Arrangörerna visste hur en festival skulle roddas och gjorde det på absolut bästa sätt.

Och vilka bilder Ia Hammar bjuder på… Tack!

Han firar 20 år med sin varieté.

Den som han inledningsvis bara var en del av, men snart kom att bli generalen för. Genom sitt allt mer omfattande kontaktnät ute i världen har han knutit artister till sig. Artister som en sommarmånad underhållit publiken på Liseberg.

Nu är det sista säsongen. Och låt mig inledningsvis säga att det är en sorglig tillställning.

Mr Fiasconi spelar på känslor. Foto: KAI MARTIN

Nej, det är förstås en som vanligt spjuveraktig Häckner som först mönstrar sin Chaplinlike Mr Fiasconi. Småtrick blir med denne karaktär stora, hans mumlande nonsensspråk begripligt och i den värmande solen värmer också Carl-Einar Häckner mitt hjärta lite extra.

Många bollar i luften – och munnen. Foto: KAI MARTIN

Det är stumfilmsunderhållning på scen, med Varietéorkestern förnämligt ledd av Bernt Andersson som musikalisk stämningsskapare, där Mr Fiasconi är dråplig, missförstådd, clownlik och alldeles förtjusande. Som när hans mikrofonstativ blir allt längre, inte ens en pall hjälper att nå upp till mikrofonen och väl uppe på pallen… Ja, hur komma ner?

Den alldeles fantastiska Varietéorkestern ledd av Bernt Andersson. Foto: KAI MARTIN

Åh, det är måhända enkelt, men alldeles rörande för både stora och små barn.

Och ur den svarta kostymen kommer golfklubbor, klockor, långa stavar i en salig, obegriplig röra.

Roligt?

Ja!

Allt får plats i en kostym. Foto: KAI MARTIN

Så skiftar han, kommer in som Carl-Einar Häckner, trollkarlen som talar så att man förstår. Snusnäsdukar, ballonger och det där ägget som förr dök upp ur hans skägg, men som nu då han är renrakad kommer ur intet.

Ja, det är alltid lika fascinerande och det ska vara fascinerande. Det är ju det som är tjusningen.

Rock’n’rolljonglering. Foto: KAI MARTIN

Diabolokungen Phil Os jonglerar med sina prylar med hjälp av snören. Fascinerande skickligt, men inte kittlande och nog känns det som om han hellre skulle vilja vara rockstjärna än varietéartist.

Bättre då med trapetskonstnären Samira Reddman, som varit med tidigare på Liseberg. Högt upp i sin trapets visar hon på skicklighet, vighet och gymnastisk skönhet.

Trapetskonst. Foto: KAI MARTIN

Sista säsongen, alltså. Tråkigt att bryta traditioner, tycker jag och jag inbillar mig att jag inte var ensam om det. Premiärpubliken var ovanligt stor, den dröjde sig kvar och Carl-Einar Häckner ville inte lämna scenen.

Jag tror inte det var ett spel för galleriet när Carl-Einar Häckner på slutet inte vill eller kan hålla det där avslutande talet, utan låter Mr Fiasconi göra det. Det blir näpet och hjärtknipande och slutligen brinner lappen, där det ordlösa talets stolpar är nedklottrade, upp.

Så sorgligt blir denna sista säsong.

Finito! Trist!

Farväl och tack! Foto: KAI MARTIN

Nya jäkelskap i kikarn. En ny säsong på det lilla idylliska pensionatet. En nya vända för manusförfattarna Lars Classon och Jojje Jönsson. Och till detta 20-årsjubileum på Vallarna, Falkenbergs fina utomhusteater som bjuder på friska fläktar både från scen och havet.

Jo, då kan det vankas något extra. Men kanske ändå inte.

 Mysigt på Vallarna. Foto: BO HÅKANSSON

Med ”Jäkelskap i kikar’n” är det samma om igen och det är det som är poängen. Det handlar om buskis, lite under bältet, lite nostalgi, en dos humor och farsintriger med kärlek och skumrask, outredda affärer och ständiga missförstånd samt spring i dörrar gjord med ackuratess. Allt för att publiken ska känna sig som hemma och därmed önska sig att återvända, sommar efter sommar.

Det gör den. Vallarna har en trogen publik som gärna kommer åter, som står ut med de småförändringar som görs på scen, på området och med vädrets nyckfullheter.

Och, ja, det är lätt att vara välkommen på Vallarna. Firma Classon-Jönsson har, om jag förstått det rätt, valt att göra sitt sista ”Jäkelskap…” ihop och det är klokt.

”Jäkelskap i kikar’n” underhåller, men är lite för lik de tidigare. Stefan Gerhardsson gör sin 17:e säsong på Vallarna. Siw Carlsson sin 16:e (och den åttonde i sträck). Jojje Jönsson har varit med i 21 uppsättningar (!) – många med sin, som i år, populära karaktär Dag-Otto. Och det är denna trio som drar ett tryggt och tungt lass med Anna Carlsson (sjunde säsongen), som bländande humorplank.

Robin Stegmar (han kan det här med fars och njuter av det), Karin Bergquist, Ola Hedén och äkta paret Bertram  och Birte Heribertson bidrar i en föreställning där alla har sin väsentlighet och där alla tar plats.

Det skulle kunna bli rörigt, men manusförfattarna har baxat allt rätt och med regissör Ulf Dohlstens vana hand går allt som smort.

Nej, det är inte den tokigaste eller mest dråpliga av uppsättningar jag har sett. Men den har sina poänger. Jag är förtjust i Birte Heribertsons trånsjuka ränksmiderska Ester Sköld. Överspel, javisst. Men det ska ju också vara så och hon gör det med den äran.

Att Jojje Jönsson återigen lyckas blåsa liv i sin harmlöse, men humoristiske brevbärare Dag -Otto, är en bravad. Stefan Gerhardssons Våge Jönsson och Siw Carlssons Dagmar Larsson är egentligen karaktärer en bit från bådas kapacitet. Men allt kan ju inte trilla över kanten i galenskap.

Men jag förstår inte riktigt Anna Carlssons roll som norska Grete Northug; visst, tacksamt med humorfieringen av norskan, men det faller dessvärre platt. Anna Carlsson klarar ju roller utan sådana språkliga attribut. Lite synd på en så rar humorärta.

Men det är myshumor på Vallarna. Något som inte ens en hastig skur kan ta död på. De kan sin sak nere i Falkenberg.

Fråga mig, jag vet. Att skaka liv i en gammal orkester är ingen enkel sak. Ja, jo, att spela de gamla låtarna kan låta sig göras. Att hitta tempo och stämningar likaså.

Men då man väl gjort det. När känslan av att det gamla inte är nog. Då man tar klivet över stupet för att kolla bärigheten i galenskapen att skapa något nytt. Ja, det är då det blir riktigt spännande.

Kai Martin & Stick! startade resan tillbaka för tre år sedan, där planerna att börja igen egentligen tog sin start redan 2007 för att göra comeback 2008 – det vill säga 30 år efter att vi startade.

Ja, vi har gjort fläckvisa framträdanden. Men aldrig som hel grupp. När Svensk Punk 25 höll fest på Vågen i Göteborg, då Gomer Explensch och jag framträdde tillsammans med husbandet och spelade fyra låtar från Kai Martin & Stick!:s repertoar. Eller 2005 då Ronny Rock, Gomer Explensch och jag körde ”Man ska vara som ett vilddjur i år” tillsammans med husbandet på Debaser Medis i Stockholm. Eller när Georg Cremonese och jag framförde ”Rör, rör, rör dig nu” tillsammans med Augustifamiljen då Pustervik invigdes 2012.

Brända Barn glöder. Foto: KAI MARTIN

Brända Barn gjorde ett försök på den där punkgalan i Göteborg 2003. Det lät ärligt talat inget vidare, som om bandet inte riktigt visste vad de ville, gjorde eller varför det var där.

Jag blev förvånad. För Brända Barn 1983 var hetast av band i Sverige. Albumet ”Allt står i lågor” glödde; jag var förtjust, lät mig slickas av Sundsvallsgruppen frenesi, den flammande elden av Joy Division och Psychedelic Furs med lika delar new wavefunkbas och syntkaskader. På Vågen spelade sångaren Brodde förvisso percussion, men inte rototoms som på 80-talet, utan några slags synttrummor. Fjärran från de laddade utbrott som då det begav sig.

Brodde med sina rototoms. Foto: KAI MARTIN

2013 kom samlingen ”Konfrontationer” med nyskrivna ”Kåt på exponering” och versioner av bandets klassiker framförda av bland andra Mattias Alkberg.

Det blev någon spelning i samband med det och, tror jag, det triggade igång systemet.

I våras kom albumet ”Över bron” producerat av Martin Rössell. Några spelningar gav ytterligare spelningar. Nu var det dags för Taubescenen, Lisebergs lilla scen, blott timmar innan Deep Purples extrainsatta gig på Stora scenen.

Lolita Pops Sten Booberg förstärker. Foto: KAI MARTIN

Det har hänt en del sedan jag såg killarna för 13 år sedan. Nu har de, förstärkta av Lolita Pops Sten Booberg på gitarr, kopplat samman glöden från förr, blåst fart på elden och redan från start kickar Brodde som om tiden inte runnit under några som helst broar.

Bra, så ska det vara.

Henrik Brodin ger bandet stabilitet. Foto: KAI MARTIN

Bandet flörtar heller inte speciellt med dåtiden, när man ogenerat och stolt frontar sitt nya album. Och det är ju det det handlar om. Att spela för sig själv och samtidigt, med uppriktighet, bjuda publiken på det som man själv önskar dela. Det blir bäst så.

Nu har ju bandet bara två album att krama timmens konsert ur. Det blir alltså en balans mellan debutalbumet och den 33 år äldre plattan.

Mikael Svensk får utlopp för sin heavy metalbakgrund. Foto: KAI MARTIN

Det nya albumet är mer riffbaserat, där gitarristen Mikael Svensk får utlopp för sina heavy metalrötter. Musikaliskt hittar bandet till sina referenser och i ”Finast” – Broddes kärlekshyllning till sin hustru – är det klockrent Psychedelic Furs. Henrik Brodin piskar rytmerna stabilt och bygger fundamentet tillsammans med basisten Mikael Salin, ex-Distinct.

Mikael Selin med funk, punk och new wave. Foto: KAI MARTIN

Rätt placerad låter det utmärkt (ljudbilen var lite ojämn).

Tillsammans med Sten Booberg får Brända Barn tyngd och Brodde är rastlös och explosiv på scen, som om han vill spränga sin eleganta, kritstrecksrandiga kostym. Och ja, han har hittat sina rototoms, vilket ger framträdandet extra sprängkraft.

2016 brinner Brända Barn fortfarande.

Claes Malmberg har under sina åtta somrar blivit teaterföreställningarnas primus motor. Kring honom spinner allt och med honom inspirerad räddas det mesta.

Men det krävs mer än så; en bra fars har en driven, hett glödgad röd tråd som löper genom dörrspring. Ja, det kan med förlov sagt bli virrigt, men alla lösa ändar knyts ihop mot en, mestadels, raskt accelererande final.

 Frida Hallgren, Christopher Wollter och Claes Malmberg sliter med ett tunt manus i Gunnebos sommarunderhållning.

”Jobba för två” har sin bakgrund i Carlo Goldonis ”Två herrars tjänare” från 1700-talet. I senare upplagor har den satts upp på New Yorks Broadway och i London West End som ”One man, two guvnors” skriven av Richard Bean. Förvecklingar, illa dolda, skumma avsikter, kärlek, pengar… ja, ingredienser som kan koka ihop en mättande fars. Men här blir det dessvärre en tunn soppa.

Ja, Claes Malmberg sliter med sin Hilmer Holmberg, den arbetslöse skifflemusikanten som får sparken vid Beatlesgenombrott. Vi skriver alltså 1963, handlingen som i England utspelar sig i Brighton, får i Gunnebouppsättningen Långedrag som spelplats, något som inte märks något speciellt.

Beatles har precis spelat på Cirkus, Hilmer har varit där och lagt sig i. Men i röran i manus får John Lennon runda glasögon och ”Yesterday” påstås ha spelats från scen. Petimätern i mig skruvar besvärat på sig, eftersom svårt närsynte Lennon officiellt inte skyltade med sina glasögon då utan först till rollen i ”How I won the war” 1967, och ”Yesterday” kom först två år efter beatlarnas framträdande i Göteborg. Men låt gå…

Trygga scenrävar som Frida Hallgren (debut som farsskådis) och Christopher Wollter balanserar sina turturduvor Gittan Stark och Ernst-Hugo ”Allan” Dahlberg. De som i all hast ska gifta sig av kärlek efter att Gittans tilltänkte i ett arrangerat äktenskap mördats i en gangsteruppgörelse.

Nå, låt mig inte i detalj gå in på händelserna, som rör sig i röran som en irrande mal i strålkastarljuset. Och jag ska heller inte avslöja mer än så här att Mölndalsrevyn är på ett välförtjänt hörn. Men det är ett sjå för ensemblen att baxa historien rätt.

Interfolierade sånginsatser till den tryggt ackompanjerande orkester, ledd av Thomas Darelid, tjänar som andhämtning och möjlighet till omdisposition av kulisser. Ibland riktar skådespelarna sina repliker direkt till publiken, för att föra handlingen förklarande vidare (bara det gör mig tveksam). Emellanåt får Claes Malmberg sina berömda frispel (lite för sällan) och improviserar.

Och ja, utan Claes Malmberg och Katrin Sundberg – hennes Doris är sparsmakat vass – skulle mycket välta över ända. Det skapar en stabilitet i uppsättningen. Men Claes Malmberg i all ära, det är Lars Bethke som jobbar mer än dubbelt i den här föreställningen och som också är kvällens behållning.

Med dans, sång, mun- och turspelande, djärva stunt och dråplig slapstick får han mig inte bara att tappa hakan utan också kikna av skratt. Där kommer överraskningarna i slag, som bara i sig ger anledning att ta sig till Gunnebo i sommar.

Jobba för två:

Manus: Richard Bean.

Musik: Grant Olding.

Regi: Leif Lindblom.

Bearbetning: Anders Aldgård, Leif Lindblom och ensemblen.

Sångtexter: Anders Aldgård och Thomas Darelid.

I rollerna: Claes Malmberg, Frida Hallgren, Christopher Wollter, Anders Hatlo, Lisa Larsson, Katrin Sundberg, Daniel Träff, Andreas Andersson och Lars Bethke.

Orkester: kapellmästare och arrangör Thomas Darelid, piano, Max Schultz/Olle Junholm, gitarr, Jenny Kristoffersson, bas, Magnus Boqvist, trummor.

Man kan snacka. Låte det bero. Skratta åt tanken.

Så kan man göra så mycket mer.

Som Bättre Än Beatles. Som i Majorna. Som den legendariska korvkiosken med den enda skylten i hela Sverige som kommer undan med sin särskrivning Korv Kiosk.

Som tillsammans blir en korv med bröd med extra allt och ändå så fundamentalt.

Bättre Än Beatles takspelning i Majorna. Foto: KAI MARTIN

Nej, jag vet inte hur snacket gick när den här idén väcktes. Men jag kan höra ekot från det.

Lite gôtt tjôt, kanske några pilsner och minnet av Beatles sista konsert, ni vet den där på taket till byggnaden på 3 Saville Road, London den 30 januari 1969. Då, då bandet vädrade sina låtar under ”Let it be”-sejouren.

”Ah, men va’ fan, varför inte göra den bagen på hemmaplan…?”

”Hur tänkte du nu…?”

”Ja men, vi kör på Korv Kiosks tak. Inte januari då, men då det är varmt och gôtt.”

”Haha, ja, men va fan… klart vi kör!”

Ja, typ så.

Det blev en vinn-vinn-situation i Majornas hjärta. Korvkiosken fick uppmärksamhet och sålde metervis med korv, Red Lion, puben, mittemot, fick uteserveringen att svämma över och ölkranarna ställdes på fullt ös. Kioskerna i trakten fylldes, fönstren öppnades för korsdrag av toner och rock’n’roll.

Publikt och kö till både spelning och kiosk. Foto: KAI MARTIN

Spårvägen kom och höll vakt vid spårvagnshållplatsen, folk löpte ifrån Gröna Vallen, ifrån Sandarna, från Kungsladugård, ja, hela vägen på Änggården och Linnéstaden. Från Masthugget hade en del smitit ifrån sina göromål.

Majorna är lite eljest. En stadsdel med ett uns av göteborgsk bohemkultur där konstnärssjälar får härja, där entusiaster provar alternativ. Det är där megaloppisen, som sträcker sig kilometervis, kvarter efter kvarter, i slutet av maj lockar tusentals människor. Ett sätt att levandegöra stadsdelen.

Så detta…

Regnet hängde lite mer än så från luften. Plastpåsar försökte skyla högtalare och mikrofoner. Låtlistan klarade inte våttestet och texternas piktur höll inte färgen.

Bluesjam – med munspelaren Magnus Eriksson – på menyn. Foto: KAI MARTIN

Men… klockan fyra var det sagt och himlen höll sig i schack. Bandet, fyra man på taket, två vid kiosken på markplan, kickade igång just Beatles ”Come together”. En knapp timme av underhållning, låtar av lättare karaktär – ”Varmkorv boogie”, ”Smoke on the water” med en svensk text fylld med bratwurst, ”Hey Jude”, blues- och funkjam samt avslutningen med Jokkmokks-Jockes paradnummer ”Gulligullan” med allsång stöttat av en hund på kör. Ja, allt detta i Majorna.

Bara i Majorna. Foto: KAI MARTIN

Självklart kom polisen. Men inte som den 30 januari 1969 för att stoppa spelningen; istället stannade patrullen trafiken för att främja en annorlunda timme i Göteborg.

I 14 år har Diggiloo förgyllt somrarna för svenskarna. Land och rike har artisterna farit, bjudit på glamour i landsorten, humor i minsta håla, i största stad, lockat stort som smått.

Det är ett väl inarbetat koncept som Lasse Holm, schlagerveteranen, den outslitlige, har knopat ihop och det håller än.

Holm, som gör comeback efter tre års frånvaro, är alltså still going strong, 72 år gammal, doppad i evighetens källa. Sprudlande och med fast hand leder han som kapten sitt underhållningsskepp från start från kaj till land över ett hav som bjuder på mycket av det mesta, men utan att drabbas av några större känslostormar eller blindskär.

Rutinerade Jessica Andersson kan sitt Diggiloo. Foto: KAI MARTIN

Besättningen består av rutinerade showproffs, många hämtade från melodifestivalen; Oscar Zia, Linda Bengtzing, Jessica Andersson, Per Andersson, Thomas Di Leva, Linda Pritchard, Magnus Carlsson, Ace Wilder och Medina… Samt, förstås, mästertrumpetaren Magnus Johansson, som kliver ner från brassektionen för att få lite välförtjänst strålkastarljus.

Det blir, denna inomhuspremiär i The Theatre i Göteborg, en uppvisning av dessa artisters främsta hitlåtar blandat med hyllningar till andra som inte längre finns ibland oss.

Så får vi höra en fin hyllning till Robert Broberg av hela ensemblen. En lysande ”Life on Mars?” av, förstås, Thomas Di Leva och en ”Purple Rain” av Linda Pritchard, där det tog mer än hälften av låten innan det brann och glödde om denna magnifika powerballad.

Robert Broberg, en av många artister som hyllades. Foto: KAI MARTIN

Lasse Holm lyckades också hylla sig själv uppbackad av hela artistgalleriet och helt rätt, han är en strålande låtskrivare i schlagergenren. Dessutom med en fin koppling från hans ”Miss Decibel” till Medinas.

Kapellmästare Emanuel Norrby har fått ett knippe låtar att bita i och har gjort det bra. Många pluspoäng med både djup och humor i arrangemangen, där croonerpartiet med bland andra Van Halens ”Jump” är coolt svängig och Jessica Anderssons version av the Arks ”Calleth you, cometh I” som en växande anthem.

Ja, det är hyllning i musik och humor, men också med svensk humors primus motor, Per Andersson som skrattfest.

Humorkungen från Balltorp. Foto: KAI MARTIN

Denne galenpanna från Balltorp bryter in, tar över, roar och oroar, men vinner alltid med sin ordrikedom, underfundighet och stollighet. Ja, vissa av numren gick att se i vinterns serie tillsammans med Lotta Engberg i TV4. Men repriserna håller…

Det gör också Diggiloo 2016. Det är en välpacketerad underhållningsklapp som levereras, men kanske inte riktigt med den definitiva pricken över i:et som jag sett andra år.

Thomas Di Levas ”Life on Mars?” blev en av höjdpunkterna på Diggiloo. Foto: KAI MARTIN

Att plötsligt få en inbjudan till hårdrockfesten på Ullevi är både smickrande och lockande.

Dels för att jag får möjlighet att träffa folk, dels för att det är ett tag sedan jag senast såg Iron Maiden. 2011 begav det sig och om den spelningen kan man läsa här.

Vädret är åter på arrangörernas sida och metalheads befolkar tidigt Göteborgs gator och torg samt frekventerar alla dess vattenhål, för det är en törstig hjord suktande efter upplevelser.

Iron Maiden 2016 är, förstås, samma sak, men annorlunda.

Scenbygget går i liknande stil sen förra gången, men med viss tematisk skillnad; från riddarborg till Mayatempel, på skärmarna ett av lianer och djungelväxter inväxt jumbojet, Iron Maidens eget, som med gnissel och kärvande, envisa motorer slitet sig loss med ett vrål och stiger mot himlen.

Samtidigt kommer Ed Force One med Bruce Dickinson vid spakarna inflygande, lågt över Ullevi. En dörr öppnas och bandmedlemmarna kommer en och en, elegant nedseglande med fallskärmar och showen kan börja.

Nej, det där flygplan över Ullevi och fallskärmar var inte sant. Men, ja, showen drog igång och det är inte utan att en film och kärleksfull hårdrocksparodi som ”Spinal tap” kunnat göras. För det är något på samma gång komiskt och beundransvärt över Iron Maiden.

Ja, de är fast i klichéerna, men dessa går å andra sidan hem och lycklig gör en hord människor om över 50000 och jag respekterar det.

Lägg där till bandet enastående historia från 1975, basisten Steve Harris vision, som grundarna av the new wave of British heavy metal och förvaltare av hårdrocken, de ständiga medlemsbytena, slitet, framgångarna och motgångarna…

Entertainer. Foto: KAI MARTIN

Och dramatiken har hållit i sig, trots Iron Maidens nu stadigt placerat sig på toppen av hårdrockspyramien med en bred fanbase. För fantastiske sångaren Bruce Dickinson drabbade ju av cancer på tungan inför releasen av nya albumet ”The book of souls”, som fick skjutas på då Dickinson behandlades, lyckligtvis framgångsrikt.

För det är han som är underhållningen. Det är hans enastående starka och omfångsrika röst som ger kvällen när ljudet är svajigt och lynnigt.

Ja, gruppen väljer att spela mycket från sitt nya album, men det är också ett riskspel. ja, en entusiastisk publik, men den där definitiva kontakten uppstår aldrig.

Och ja, jag tappar fokus efter ett tag. Jag, som aldrig någonsin går innan det är slut, går in i baren och blir hängande där med olika slags umgänge, tjôt, brôt, skratt och storys.

Tiden rinner, plötsligt ser jag hur folk reser sig upp, arenan tänds upp, konserten är slut.

Men kvällen blev underhållande, fast från ett annat perspektiv.

Very British, very heavy. Foto: KAI MARTIN