Lekfull. ”Kafka och dockan” är en barnpjäs som berör och roar. Foto: PETER NYLUND
Göteborgs dramatiska teater
Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.
Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.
Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.
Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.
Kafka och dockan
Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman
Egen ton. Tinna Möller och Ingemar Karlsson i Dogsmile bjuder på uppdaterad postpunk. Foto: KAI MARTIN
Fyrens ölkafé, Göteborg
Ur spillrorna av Camouflage/Tapirerna reste sig Dogsmile i 90-talets inledande år mot dekanens mitt. Lite mer nedtonade. Gitarristen Ingemar Karlsson på sång och som huvudkompositör, hustrun Elisabeth Karlsson på bas, Ingvar Larsson, keyboard och hans – dåvarande partner – Camilla Engman, sång och melodica. Det blev albumet ”Hey, I just want to say hello” 1995, Nille Pernhedproducerat, som till bandets besvikelse snabbt försvann ur offentligheten. Men istället för att gå ner i källaren fortsatte Ingemar Karlsson sitt låtskrivande och med lite medlemsskiften vågade Dogsmile mer.
Nu 2021 är det dags för releasen av senaste albumet ”Sparks from the fire”. Klart det ska firas. Nu med en sättning sedan två år bestående av Ingemar Karlsson, sång och gitarr, Tinna Jörhall Möller, sång, gitarr och melodica, Ingvar Larsson, keyboard, Elisabeth J Karlsson, bas och fiol, Tommy Dannefjord, trummor, samt Anders Petersson, gitarr. Man finner man alltså en spelglad orkester med tre sjättedelar Camouflagemedlemmar, två sjättedelar musiker från Easy och så Aptit- och Brandmeriterade Tinna Jörhall Möller.
Dogsmile har aldrig skämts för sin rötter. På senare år har man till och med vädrat några av sina tidigare konstellationers låtar med den äran. Men nu är det som man skalat av tidigare influenser för något nytt. Någon i publiken viskar Go Betweens. En annan Arcade Fire. Må så vara. Men framför allt står Dogsmile 28 år efter sin tillblivelse som ett band med sitt eget uttryck.
Spelglatt Dogsmile. Foto: KAI MARTIN
I botten finns Elisabeth J Karlssons excillenta basspel. Hon som med sin inre metronom inte bara är en stabil puls utan också någon med känsla för både groove och melodi. En dröm för vilken trummis (jag tror Tommy Dannefjord instämmer) som helst att bygga rytmer kring och för en kompositör att skapa låtar av. Lägg till att Ingemar Karlssons Robert Frippinspirerade gitarrspel har fått ett vidare spelrum till de postpunkeklektiska låtarnas mollstämningar. Och mötet mellan hans och Tinna Jörhall Möllers röster, för att inte prata om gitarrduellerandet mellan Ingemar Karlsson och Anders Pettersson. Eller Ingvar Larssons säregna keyboardutflykter i form av ljud och melodier.
På Fyrens ölkafé bjuder bandet uppsluppet och spelsuget på en repertoar från karriären med allt mer med fokus på låtar ”Spark from the fire”. Musik som inte stirra tillbaka utan framåt. Inte illa för ett band som nära nog är 30 och där tre av bandmedlemmarna har spelat ihop i ytterligare tio.
Kärleken är viktigt. Oavsett om det är vardag eller fest. Det ska alltid finns skäl att hitta en öppning för hyllning av den man älskar. Även om man hamnar i trångmål beträffande tid och späckade scheman. Bröllopsdagar är ju alltid något extra, så varför inte något extra allt… Det var ju ändå då, vid bröllopet, som man manifesterade sin kärlek, den som en gång startade mellan – i regel – två främlingar och som sedan växt sig till något större.
Med Z träffade jag inte bara min käraste utan också min själsfrände, den soulmate som det är lätt att dela livet med, som är den vän man behöver, den älskade nära, det motstånd och klokskap man behöver när livet sveper in en i tvivlets dimma. Det är lyx att ha det så.
När vi nu firade linnebröllop (ja, det finns ju namn för varje år att fira från bomullsbröllop – ett år – till platinabröllop – 80 år), så varför inte skatta den dagen lite extra…? Vi tog in på hotell. Ja, Skäraton från i somras fick bli Käraton nu. Vi hade fått ett erbjudande synd att tacka nej till, så vi checkade ut tidigt från våra jobb för att checka in tidigt på Radisson Blu Scandinavia vid Drottningtorget, gamla Sheraton, som vi äldre göteborgare fortfarande dristar att kalla det.
Vi har fått en juniorsvit, två rum, en generös hall som möter, terrass som vätter mot Östra Larmgatan och takåsarna över centrala Göteborg, ett stort sovrum med bekväm säng och ett badrum som kunnat erbjuda badkar, men å andra sidan hade vid Hagabadet inbokat några våningar ner.
Incheckat bröllopsdagspar. Foto: KAI MARTIN/ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vi väljer att byta om direkt från våra festkläder – Zeba i den zebrarandiga klänningen från Monki som jag köpte till henne i 50-årspresent och de tuffa Dr Martens vinröda kängorna från butiken vid Covent Garden, London hösten 2017; jag i min tredelade, svarrutiga Oscar Jacobson, fynd från Hede, december 2017, en vit, buttondownskjorta, Hawes & Curtis, secondhand, en Amanda Christensenslips, lilarandig, secondhand, en lila snusnäsduk (John Henric), ett par randiga strumpor (Claudio) inhandlade som gåva från Z under Danmarkshelgen nedstoppade i ett par svarta Tiger of Sweden, myggjagare fyndade på Erikshjälpen för några år sedan. Men stassarna skulle vi ju återkomma till, men nu var det badkläder under, hotellets badrockar och tofflor som fick tjäna som skylande plagg våningarna ned till spaavdelningen i hotellets källare.
I spalandskapet. Foto: KAI MARTIN
Det är ju som att komma till en annan värld. Musiken är nedtonad, ambient, som gjord för att andas in, andas ut till. Vi blir rekommenderade att byta till badhusets tofflor då golven kan vara för hala för hotellets mystofflor. Vi får en broschyr, ja två, om hur man kan gå till väga och i vilka steg man rekommenderas ta för att nå maximum spa. Vi inleder med duschande… eller, jag gör det. Z måste i all hast styra upp något och kommer då jag svettas i ångbastun tillsammans med en för mig okänd kvinna. Jag sitter på behörigt avstånd i dimman, ser dubbelt ingenting; utan glasögon och i det tätta dis som belägrar bastun. Z kommer och tillsammans sitter vi en stund innan vi låter en kall dusch växla mellan en varm. Vi provar fotbad, utan att jag blir nämnvärt exalterad. Musiken vilar i provocerande stillhet, som David Silvians solostycken i instrumentalform på valium. Det börjar krypa i kroppen. Avslappning är inte min grej. Z är bättre på det. Vi hamnar i bassängen, där några medbadare kopplar av med stilla samtal. Vi pratar med, men det känns som våra röster ekar i stillheten. Vi går upp. Testar lite andra faciliteter, en dusch som ska få en att bli en riktigt göteborgare. Jag som redan är det roas dock av duschandet på korsan och tvärsan. Dagen efter ska jag roas igen, men då ute i verkligheten. Peter Apelgrens målningar hänger på väggarna, men blir liksom kulisser i spalandskapet och får inte den uppmärksamhet som de förtjänar. Det kryper i kroppen och medan Z kör en sista behandling i något slags dusch väntar jag otåligt för att vi gemensamt ska troppa av. Jag smiter iväg i ett hörne för att skifta våta badbyxor till torra kallingar, upptäcker att ett man följt efter, men han smiter iväg när jag vänder mig om. Och, ja, jag hade badrocken på.
Så kommer vi ut, passar på att boka bord på Noot, går upp för att dressa om, plundrar minibaren, tar en glas vin på terrassen och undrar när regnet, som den gråmulna himlen skvallrar om, ska komma. Så tar vi hissen ner, ser att någon tagit in i popup-rummet som vi frekventerade i slutet av juli, och sätter oss till bords på Noot. Får fin service, bestämmer oss för en egenkomponerad trerätters meny – Z äter grillad vitkål, stekta, svenska vita bönor, inlagda mandlar, svampemulsion och jag blåmussla med smörinkokt gulbeta, salvia, inlagd gulbeta, torkad svart oliv. Hon dricker det spanska röda Merlotvinet vi beställt en flaska av, jag tar ett glas vitt. Allt smakar utmärkt och spaeffekten slår till. Vi umgås, är med varandra och fortsätter våra outsinliga samtal i livet. Huvudrätterna – vildsvinsköttbullar, potatispuré, inlagd gurka, rårörda lingon och gräddsås för henne; råbiff på innanlår med fläderkapris, rödkål inlagd med enbär, machesallad, rostade frön, potatis och persiljeemulsion till mig – är utmärkt kökskonst. Så kaffe och efterrätt: inlagda plommon för Z och chokladtryffel till mig. Klart man blir glad, mätt och nöjd då.
Magisk mat med nordisk touch. Foto: KAI MARTIN
Vid bordet bredvid sitter regissör Staffan Aspegren, som jobbar med ”Kärleken skonar ingen” på Göteborgsoperan, så jag smiter över för ett kort hej innan Z och jag fortsätter kvällen på rummet. Vi har haft en lång dag och väljer att avsluta firandet tidigt. Dessutom ska jag upp tidigt, eftersom mina förpliktelser som farfar kräver min närvaro i Kålltorp 08.00.
Nattlig utsikt. På hotell Royal lär poeten Gunnar Ekelöf bott och di
Så jag stiger upp 06.00. Märker hur regnet slår mot fönstren. Z sover djupt. Jag gör min morgontoalett, klär mig i vardagsklädsel – Jacob Cohen-jeans och en gråspräcklig Samsø & Samsøskjorta (second hand, förstås). Z vaknar långsamt, men vill äta frukost med mig, så vi ansluter med till de morgontidigas, glesa, skara i matsalen, där varje slammer från en sked, kopp eller tallrik ekar.
Vardagsmorgon i Göteborg. Foto: KAI MARTIN
Så får jag skynda, lämna min älskade för en regntung Göteborgmorgon i rusningstrafik. Jag, som inte åkt spårvagn sedan tidigt mars 2020, har nu på några dagar gjort resor med skräckblandad förtjusning. Nu väntar en resa på en glest besatt trean mot Kålltorp, farfarsdag med sonsonen; hedersuppdraget under hösten, som jag inte vill missa för något i världen. Z…? Hon gick upp på rummet och utnyttjade möjligheten med sen utcheckning innan vi förenades i hemmet dit barnbarnet och jag anslutit för en förmiddagslur.
Vi välkomnade en ny trotjänare i familjen. Ja, jag vet, trotjänare är någon/något som följer en länge. Det blev inte så med Tiggan, som var törstigare än ett fyllo och som började bli kinkig med reparationer som vi inte riktigt var så förtjusta i. Så adjö efter x antal mil och tack för den här tiden. Dricka kan du göra hos någon annan.
Vi hade filurat ett bra tag på vad vi hade för önskemål. Helt klart var att en bil med högt insteg var bra för min rygg, för det ska vi ge Tiggan; min dåliga rygg har mått bättre av en VW Tiguan. Vi ville gärna ha dragkrok. Men framför allt en bil som drog sparsamt med bensin, något som borde vara rimligt dessa dagar och som det är helt obegripligt att ingenjörer world wide inte lyckats med i någonstörre utsträckning att fixa. (Elbilar undanrakat.)
Vi testade. Vi provkörde. Vi diskuterade. Vi funderade på leasing, men avstod snabbt. Vi hamnade, efter tusen och en bilmärken och provkörningar, hos Toyota i Mölndal/Sisjön. Vi kom hem med ett signerat köpekontrakt på en Rav 4, en elhybrid, som hade allt vid kunde önska oss, förutom dragkrok. Nej, den var inte helt ny. Men en tre år gammal bil är ändå ny, även om den tidigare ägaren måste ha dragit på på en grusväg, något som motorhuven vittnade om, perforerad med stenskott i lacken. Det skulle firman fixa. Precis som stenskotten på rutan… just de detaljerna återkommer vi.
Z och jag har någon grej med registreringsnummer. Vi gillar kombinationer som ger associationer. Det gör bilresan roligare och en bil mer personlig. Som min Peugeot med RFU, som blev Rufus, ett kärt fordon som tog mig runt från 2006 och några år framåt.
Nu har det alltså blivit Hilda, som vi börjat känna in och som nu skulle få sin första gedigna långtur. Stämde våra teser med försäljarens löften om bränslesnål. Vi for mot söder. Skulle på konfirmation, som i Danmark är stort och prestigefyllt.
Z och jag hade tagit delar av eftermiddagen ledigt. Men vårt följe kunde inte riktigt det, så 16.15 var satt som avfärd. Det blev inte riktigt så. Skäl som packning inte klar, brobiz för färjan glömd, nyckel till vårt ”hem” i Bagsværd (Z:s syster T:s lägenhet) glömd plus att tre av fyra ville äta på vägen. Ankomsten till förorten till Köpenhamn blev sen, kvällen hade tagit över dagen och tiden mellan att vi installerat oss och jag skulle gå och lägga mig krympte. Ungdomarna…? Jo, de tog tåget in till Byen för en krogrunda, som unga mänskor pläga göra. Där är inte jag, om jag någonsin varit det.
Så istället randades åter en ny djärv dag där avfärden skulle vara tidig för klockan 10 började ceremonien i Udlejre kirke.
Hilda hade tagit oss tryggt och smidigt från Sverige över sundet ned till vår destination. Vidare västerut var det heller inga problem. Hon lydde villigt ackompanjerad av dansk fm-radio.
Förväntan utanför kyrkan var stor. Tio barn skulle konfirmeras och deras familjer skulle vara åstunda vittnen. Jag hade, förstås, klätt upp mig: en smårutig H&M-kostym med brittisk touch inköpt några mil från Ølstykke där kyrkan låg, en Charlestone Tie Rackslips till en vit Hawes & Curtisskjorta, ett par svarta brogueskor, Paul Smith; allt second hand, förstås. En snusnäsduk i vinrött kontrasterade den grönbrokiga slipsen. På huvudet en sotarmössa. Det var höst i luften, men solen sken milt mot en blå himmel med skira moln.
Danska psalmer är inte bara verser på Z:s modersmål utan också melodier som jag i stort inte känner igen. Jag försöker ändå, stöttad av en väninnan till tvillingarnas – de som ska konfirmeras – mamma. Med skolad, stark stämma i ryggen finner jag melodien och får en värmande kommentar från Z efteråt.
Ungdomarna välsignas, de är alla ostyriga 15-åringa, truliga, späda, grovlemmade, finniga, fina, förväntansfulla, spända. Det är vackert. Utanför gratuleras de. Olika slags vrålåk väntar på att ta dem iväg på en tur. Tvillingarna får en resa i en vit Porsche som spinner innan den ger sig iväg med ett vrål. Foton tas. Kramar delas ut. Pandemin är en bit bort; så nära ändå.
Vi har inte riktigt hunnit arrangera present till tvillingarna. Åker till ett närbeläget köpcenter. Hamnar i gräl. Går skilda håll. Jag hittar en Røda korsbutik som inte skänker någon tröst. Köper solrosor, men då jag ska betala med mitt danska Danske bankkort vägrar den acceptera min betalning – trots rätt inslagen kod. Hmmm. Har en hundring i plånboken, som ger mig två buketter solrosor. Z är i en Kvickly för att fixa grejer så att hon kan fixa buketter. Jag får sms var hon är. Går in i butiken med min blomsterkvast som en expedit tror är från hennes affär. Jag förklarar att jag har köpt dem på ett annat ställe och får engelska som svar. Jag upprepar på svenska, irriterat eftersom jag redan är det, och får slutligen hjälp som säger, fast på danska, det jag redan har sagt. Går ut. Väntar. Z kommer och tittar på min blommor, undrar varför jag har köpt dem. Efter en stund blir det en kompromiss. Z ordnar så att hennes och mina blommor binds om, men först ska var och en av hennes rosor dekoreras med en dansk hundring. Det blir fint, till slut, och blomsterbutiken gör ett vackert arrangemang av det hela. Z:s griniga gubbe tappar surheten och vänder sakta bog.
Vi åker till N, Z storasyster, var tvillingar S och L alltså har konfirmerats och nu ska hyllas. Välkomstdrink på verandan i en tidiga hösteftermiddagens klara väder. Rosa bubbel, specialbeställda M med tvillingarnas namn på i små pappkorgar, mixade nötter i andra pappkorgar; gäster kommer, fler anslutet. Festen börjar.
Bakom huset finns en liten gräsmatta där det i somras stod handbollsmål till de handbollsspelande tvillingarna. Nu stod där ett stort partytält. Borden var rund, utplacerade för att ingen skulle sitta för tätt, en riklig buffé – förrätt, varmrätt och efterrätt – dukades upp under gång, tal hölls, drycker dracks, det var ett liv och ett kiv och ett sorl, med styrkan i rösternas volym som steg ju längre vi satt där. Min tinnitus grumlar till min hörsel i massans sorl, att i detta försöka urskilja danskan gjorde min skalle trött.
Jag gick åt sidan. Valde enskildheten och stillheten. Blev inkallad för något tal som inte skulle missas. Blev utkallad till en gräsmatta, ett slags allmänning, där ungdomarna samlats för lek och spel. Stora uppblåsbara plastbollar, där man kryper in, och sedan ska tackla varandra under ett försök att spela fotboll. Tiden smet iväg. En ny kväll kom och med den en allt mer tilltagande, rå och fuktig, kyla. Strax efter åtta påkallar jag uppmärksamheten, att jag vill åka hem, att gubben är trött. Vi landar i soffan i Bagsværd med den längtande brittiska bulldoggen Max vid våra fötter. För mig tar tröttheten snabbt över, jag dricker den øl jag längtat efter, efter allt för många Coca-Cola till maten, som den chaufför jag har varit. Men märkligt nog rinner den ned på tvären, trots att det är en Classic, den av Tuborgs ädla drycker som jag föredrar.
Vi skådar en ny dag. Dimmorna lättar och solen tar över. Det är en förväntans stund. Jag ska äntligen få komma till Søllerød loppemarked, eller Holte loppmarknad som vi säger. Det ställe som på allvar 2008 triggade igång mitt secondhandintresse, som att det snudd på svämmat över. Något som också gjort att jag, kanske, föräras en medverkan i ”Antikrundan” (något jag skrev om här).
Vi intar frukost, får med ungdomarna och T, kommer iväg, parkerar, tar ut pengar (återigen nekas jag använda mitt danska Danske bankkort, så jag får låna av Z) och kliver in på det nya området i Holte som huserar loppisen. (På det gamla är det tillfälligtvis ett covid-center för provtagning). Vi bestämmer ett stråk vi ska gå. Men det Z har sagt stämmer inte med det jag uppfattar. Hon vill gå i cirklar, som i öar, då jag tar ett motsolsvarv. Efter en stund inser jag att mitt sällskap är långt efter, ja till och med osynligt. Jag har hittar en hyfsat snygg Tigerkostym i min storlek för 250 kronor i den danska valutan, men vill ha Z granskande öga. Förstås är benen för långa, ärmarna likaså. Vill jag verkligen ge mer jobb till min skräddare…? Som vanligt är det en salig röra av skräp, fynd och den sedvanliga presentsatsen 75 procent damkläder, 20 procent barnkläder och resten herr av skiftande kvalitet.
Väl förenad med Z hittar jag en grön filthatt (inget egentligt märke, made in China), som blir min för en 20-peng. En gul Marlboroskjorta prutar jag ned från 50 till 30. En grå, snygg J Lindebergkofta blir min för en hundring. Z har har hittat en blå Tigerkostym i linne/ylle. Storlek 48, där jag en gång var, som kanske någon av sönerna vill ha. Köper den för 250 dkr. Z hittar en brödskivare, som hon länge letat efter, som inhandlas och hamnar i min kasse. Hon fyndar ett snyggt, smalt armband och i samma stånd finner jag en läcker läderväska som hon köper till sig.
Den första Tigerkostymen har nu gått, förstås, men den kunde jag ha och missa. Kvar finns en sobert grå Oscar Jacobsonkostym. Men 800 kronor är utanför min budget och heller ingen nödvändighet.
T måste lämnas, så vi bryter upp, går mot bilen med vår packning, som nu har blivit diger eftersom Z hittat en barnstol, Ikea, med jalusi, som är tänkt att roa barnbarnet.
Väl i Bagsværd tror alla att vi ska packa bilen för hemfärd via en tur till Reffen, det hippa restaurangområdet, på Refshaleøen, en utsticker från Amager, med utsikt mot Kastellet och Den Lille Havfrue. Men mina intentioner har inte riktigt hörsammats. Jag vill hämta alla packning efteråt, för att inte locka tjuven. Så så blir det. Inresan till centrala Köpenhamn går inledningsvis galant, men i höjd med Bellahøj tjocknar trafiken på. Vi inser att det är något som inte stämmer och i mitt bakhuvud skaver något om Köpenhamns maraton… och ja, ett halvmaraton går av stapeln denna söndag. Vi är i trafikens och köernas grepp, men väl inne i Nørrebro mot Åboulevard så släpper det och färden går därefter geschwint.
Vi når Reffen, parkerar bilen. När ungdomarna tar en öl tar Z och jag ett bad i en Refshalebassin, uppfriskande och skönt när nu spetembersolen ler så rart. Bassängen är kantad av läckra containerbostäder, sådana som var på g också i Göteborg, men där kommunen som vanligt kroknade i sina långbänksbeslut. (Skrev om ett försök här.)
En kort promenad så var vi framme i det stojiga restaurangområdet med mat och dryck från all världens hörn. Vi beställer var och en för sig sin mat. S och jag fastnar för en nygrillad stek med pommes och nyslungad bearnaisesås. All mat görs och serveras med ett viss mått av tempo, köer bildas och glesas ut, barerna lockar med sin drycker… jag är sugen på en Pilsenr Urquell på flaska. Servitrisen häller upp en ekologisk Royal på fat. Jag undrar om den är min och upprepar min beställning. ”Den har vi inte”, svara hon. Jag pekar på flaskan i kylen bakom henne rygg och surt tar hon fram den, jag visar förnumstigt på etiketten och bokstaverar P-i-l-s-n-e-r U-r-q-u-e-l-l. Ännu surar svarar hon ”Ok, I got it”. Sätter mig med de andra som placerat sig under ett tak, som förvisso skyddar i solen, men också bjuder in en onödig kyla. På håll ser vi en bungyjump från en kran och jag tänker, aldrig.
Tiden rinner undan. Vi går till bilen, kör åter till Bagsværd, hämtar vår packning. Lyckas hårfint få in allt, trots barnstolen som skrymmer. I Prøvostenen är det dags för proviantering, øl, vin, koldskål, Ymer, kærnemjælk, rågbröd… Jo, Hilda rymmer med nåd det också. Färjan väntar. Fosterlandet likaså. Hilda har inte gnällt en enda gång, svarar fint mot vägen, är lite högljudd mot betongplattorna på E6:an kring Falkenberg, men är definitivt inte törstig på samma vis som Tiggan.
Brevet från Västtrafik förkunnar att jag om rimlig tid är berättigad att resa med seniorbiljett. I början på året överraskade Ica mig med en pensionärsrabatt på fem procent av det jag handlat. Jo, åren krymper ihop, samlar sig på hög, men ståtar samtidigt med en allt mer aktningsvärd siffra.
Om några veckor fyller jag 65. Jo, vi födda 1956 är där nu. Födelsedagar ska förstås firas, men endast de jämna har varit skäl nog att uppmärksamma (även om Z kärleksfullt överraskar även de gånger som saknar större relevans av firande). Så 50 och 60. Gott så.
Men nu… 65. Ojämnt. Ett årtal som skaver lite grand. Det är en skarp gräns, som jag snart ska skrida över med försiktiga steg. Nej, jag slutar inte jobba. Istället blir det fortsatt verksamhet i det yrke som kommit att bli mitt, nöjesjournalisten, där jag de senaste åren haft förmånen att vara verksam på GöteborgDirekt.
Efter att ha slutat som nöjesreporter på GT hösten 2011 och istället klivit in på sportredaktionen för två år i ett högt uppskruvat tempo tog ju min GT-saga slut 30 april 2014. Jag behövde sluta. Anfrätt av stress och en inre ohälsa på en redaktion som gått från att vara omtänksam till galen på bara några år var det ett beslut av nödvändighet att fatta.
Där och då trodde jag att jag, med mitt goda renommé (fåfängt, jag vet), skulle få ett nytt jobb. Det blev inte så. Det kom att dröja. Men väl på plats på redaktionen i Högsbo var det som om en förlorad nyckel hade återfunnits. Jag låste upp, gick in i mitt ”rum” och där var alla: artister, promotionmänniskor, teaterfolk… Alla vände sig om, välkomnade mig, några undrade var jag hade varit, och plötsligt var allt som vanligt.
Bland alla de som uppmärksammade min återkomst var Pekka Lunde, som tillsammans med sin hustru Evalena Jönsson Lunde, hade uppvaktat mig på min 60-årsdag. Han, den förre Ensamma Hjärtan-keyboardisten och -grundaren, hade sedan några år återvänt från Malmö till Göteborg. Teatermusik hade blivit hans melodi. Men också det exotiska, spännande instrumentet thermin, som hade kommit att sluka hans intresse och mångfacetterade kunnande.
Han skrev ett ”välkommen tillbaka” blott några dagar efter att jag hade börjat och vidare ”I år har jag ett special-projekt – eftersom bandet Pekkanini & The Thereminland Band inte kommer att släppa någon platta före nästa sommar har jag skapat ett projekt som heter Lupec-2. Det är jag själv, helt solo, med 10 egna instrumental-låtar framförda på mjukvarusyntar, trummaskiner, theremin och lite gitarr. Det började som ett sidoprojekt men blev så pass bra att jag vann årets ‘Clouzine International Music Awards’ i klassen Bästa Elektroniska Album. Jag är även med och tävlar i årets upplaga av amerikanska Grammy Awards.”
Stort, förstås. Jag svarade och gratulerade, erkände att jag levde i en omtumlande tid, bad honom mejla till min jobbadress (han hade skickat via Messenger) med en baktanke att jag skulle återkomma till honom. Jag sköt upp det och igen. Vi möttes, som man gör i den här staden, snackade. Han fanns ju där. Han fanns ju här. Det är klart att jag skulle skriva om honom. I somras, dagarna före 69-årsdagen, lämnade han efter en tids sjukdom. För mig var det försent. För honom var det över.
I söndags var det en minnesstund för honom och alla tjommarna, kvinnliga som manliga, var där. Vi från förr, några yngre och äldre släktingar, teater- och musikerfolk. Det blev en minnesstund inte bara för Pekka utan också för oss, vi som var där som knöt samman band som tiden löst upp, men aldrig hårt och oförsonligt. I en sorglig stund står man där och fnissar, äntligen kramas och rör och berör varandra. Gråter inför orden från scenen, hämtar andan, biter i madeleinekakan, dricker proseccon eller den rejäla dra martini som serveras.
65 om några veckor, alltså. Jag är där nu. Här där vi fortsätter leva och promenerar på den livsstig som inte alltid är utstakad, men definitivt utmätt. Precis som man föds, så dör man. Just döden kommer ju närmare för varje dag man lever. Som för Pekka, där döden kom tidigt för denne man som var så kreativ, vacker och som lite från sidan, vid sidan av Gunnar Danielsson var den elegante, den i dubbel betydelse skarpa profilen.
Nu är det bara musiken och minnen kvar. Vackert så.
Så i tisdags nästan minnesstund. En begravningsakt i Varbergs vackra St Jörgen kapell en, precis som i söndags, gråmulen dag där regnet höll andan. Jag hade bara för en vecka sedan fått beskedet att en kär, men sällan sedd vän, gått ur tiden. Jag var inviterad till stunden som skulle hedra hennes minna och det var självklart att komma, men försent för att gästa hennes sommarställe. Det som vi pratat om så många gånger.
Jo, jag skjuter upp, precis som vi alla, så mycket att det staplas på hög i ett ”sen” som riskerar att aldrig bli av.
I augusti hade jag bläddrat i fotoalbum, sett bilder på hennes döttrar som små, mina söner, de som lekte ihop. Foton på henne. Strålande. Vacker. Levande. Jag skickar dem. Får tacksamt svar.
Nu kliver jag in, ljust klädd, för att ge henne min sista hälsning. Min barndomskamrat, han som var hennes man under några år och som gav dem de vackra döttrarna, var på plats och jag satte bredvid honom. Vi viskade, kramades hastigt; har inte sett varandra på allt för många år.
Kistan var svept i grått, i den låg en kvinna som var färgstark. Något porträttet på bordet bredvid med de flämtande ljuset visade. Hon som gav intryck. En slipad strateg, som också hade regisserat sin egen begravning med Per Gessles ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Ironi, humor och sorg i samma andetag, som livet, som Lilo.
Tack för dig.
Tack för er.
Så har ni undflytt oss. Gått vidare för något annat. För ett rum där vi andra inte kan samlas där vi vandrar vidare och minns.
Intervjuserie. Rick Rubin, producent, i ett aldrig sinande samtal med Paul McCartney i ”McCartney 3, 2, 1”.
Jag har varit fem minuter från Paul McCartney. Ett meet and greet inför konserten på Ullevi i juni 2004. Min tanke då var ”efter det kan jag lägga av”. Som om han var något slags gud, att handslaget och ett snabbt ord skulle avgöra. Men samtidigt. Beatles har påverkat mitt liv. Bandets story har jag vridit och vänt på så många gånger. Ständigt fascinerad. Ständigt förundrad. Ständigt förtjust. Böcker har lästs. Skivor har spisats. Detta soundtrack till mitt liv.
Jag har hängt i Paul McCartneys barndomshem på Forthlin Road i Liverpool under en guidad bussresa, som tog mig till Penny Lane såväl som Strawberry Field. Samma resa, några dagar tidigare kunde jag följa Göteborgsbandet Lenny Pane spela hela ”Abbey Road” i EMI:s studio på den välkända Londonadressen.
När Pete Best var i Göteborg i oktober 2003 intervjuad jag honom. När sir George Martin gästade Göteborg satt jag bredvid honom vid en presskonferens på Elite Plaza ett år som minnet raderat bort. Mina frågor till den legendariske Beatlesproducenten förtydligades av sonen Giles, som satt på andra sidan, eftersom jag hamnat på George Martins döva sida.
Så… fem minuter bort från att jag skulle ha tackat för mig och varit nöjd. Paul McCartney. Det kunde inte bli större. Men så kom beskedet om att någon medverkan för min del i ett meet and greet inte skulle bli av. Istället stod jag längst fram under konserten och kunde sjunga med i den då 62-årige Paul McCartneys ”Heller skelter”, framförd i originaltonart. Jag var lycklig ändå.
Jag tänker på det. På den ständiga närheten, att ha vistats i det som varit hans – jag var även i John Lennons barndomshem, där han bodde med aunt Mimi på 251 Menlove Avenue (var nära att ta ett äpple i trädgården som minne, men lät bli – hem. Gatorna och platserna de besökt. Den guidade turen i Hamburg våren 2019. Närvaron.
Så hamnar jag framför intervjuserien ”McCartney 3, 2, 1” där producenten Rick Rubin i slarvig t-shirt, shorts, barfota och med karaktäristiskt långt hår och yvigt skägg samtalar med en snart 80-årig, vital, Paul McCartney i studio. Han sjavigt klädd – så märkligt för en modeikon från 60-talet – med något slags shabby cicplagg, en kavaj som skvallrar om hål i kragen (ser ut som angripet av mal) och trådar som hänger kring manschetterna.
Allt i svartvitt där det starka ljuset centrerar scenen, platsen vid mixerbordet, Fender Rhodespianot och det akustiska pianot, och kring detta kameramän/-kvinnor som dansar som skuggfigurer i utkanten.
Det är avskalat. Låtar som presenteras utan någon slags kronologisk ordning. Minnen faller in utefter att reglar på mixerbordet dras upp eller ned. Låtar skalas av in på sången eller McCartneys levande basspel. Förebilder nämns. Johann Sebastian Bach vid sidan Motownbasisten James Jamerson, John Cage med Beach Boys, Everly Brothers, Elvis Presley, Edith Piaf; denna mosaik av influenser som möts och formas om. Ett utryck som aldrig vill stanna, som blir något eget.
Jag slukar de tre timmarna som en utsvulten, men märker samtidigt inte tiden. Avsnitt läggs till avsnitt. Det jag hört förut adderas till nytt. Minnen från förr dammas av för att läggas till.
Rick Rubin är stillsamt förtjust, pratar med en högt värderad kollega, ställer frågor som öppnar upp, ett respektfullt samtal formas. Nej, Paul McCartney återgäldar inte frågorna om hur det var för Rick Rubin när han producerade Beastie Boys, Public Enemy, Red Hot Chili Peppers eller Johnny Cash ”American”-serie. Men nu är det ju också fokus på den forne Beatles, hans musik i bandet och den som skapades efteråt.
Paul McCartney är både modest, smickrad och självupptagen. Han blir överraskad, och väl både shaken and stirred, över ett citat från John Lennon, som Rick Rubin nämner, om hur Lennon berömmer McCartneys basspel; ett ord han aldrig hört och när han själv berättar om de beröm han fått av sin låtskrivarekollega och vän är det i korta fraser; ”Sån var John”.
”McCartney 3, 2 1” är förspelet till regissör Peter Jacksons ”Let it be”, där dokumentärmaterial från ”Let it be”-sejouren 1969, det som kom att bli bandets svanesång med albumet med samma namn (1970). Färdigställandet av dokumentären har dragit ut på tiden med ska komma i höst.
Allt sänds på Disney, för den intresserade.
Och när jag nyligen återkopplade till Åke Edwardson, författaren, gällande en intervju jag har gjort med honom tipsade han om ”One two three four – the Beatles in time”, boken av Craig Brown som kom för ett år sedan. Ny vinklar, nya berättelser i detta aldrig sinande flöde om Beatles.
Det hände sig vid den tiden, som förra sommaren, typ juli, att jag gick min promenad inne i centrala Göteborg och där, händelsevis, gick in i favoritbutiken Ragtime herr. Den jag regelbundet har besökt sedan 40 år tillbaka i tiden. Jag gör det av intresse för kläder som gör mannen, eller åtminstone gör mig. Den här gången fastnar mitt öga för en sanslöst vacker Tiger-kostym, som gjorde för sommarängar, blå med blomsterskiftande mönster, exklusivt italienskt tyg i en kombination av bomull, ull och linne. JAG! VILL! HA!
Men. Storlek 48 är några år och kilo sedan. Ålder och välmående har gjort mitt omfång mer spatiöst. Jag tittar på den. Känner på den. Jag till och med, fåfängt, provar den. Men inser det sura faktum att denna kostym kan inte ens den bästa skräddare göra till min storlek. Slokörat vänder jag ut ur butiken utan detta kap och någon vecka senare är den såld.
I min självupptagenhet kan jag inte ens se att den skulle sitta som en handsydd handske på min äldsta son. Istället försöker jag, återigen fåfängt, kontakta Tiger för att höra om det eventuellt finns någon kvar av detta så vackra plagg, men passande i min storlek. Men jag får inte ens svar och försöker tränga bort det faktum att kostymen har gått min näsa förbi.
I tanken har jag sedan dess återvänt till de bilder jag tog av denna så vackra kreation. Drömt om det som aldrig blev. Som en försmådd kärlek.
Det var nu ett tag sedan och jag har uppenbarligen gått vidare. Men inte tillräckligt och inte i så vida svängar att jag helt kunna förtränga den fantastiska kostymen.
Så hände det sig den tiden som idag var, det vill säga ett drygt år senare, att jag tar en tur ned till staden och, händelsevis, går in i min favoritbutik. Tänker, att det är bäst att jag tar en tur runt affärens skyltfönster i hörnet Magasinsgatan/Vallgatan innan jag går in. Och! Där! Hänger! Den!
Jag tror inte mina ögon. Går in. Känner på kostymen, på tyget, kollar storlek. Jo. En 48:a. Nej, jag passar den inte i år heller. Men nu ska den inte gå ur händerna på mig. Frågar min son om intresse finnes. Han är förtjust, men har inte råd. Det har ärligt talat inte hans pappa heller. Men kostymen ska in i familjen. Därmed basta. Jag köper den och en julklapp väntar. Eller en höstpresent. Eller en present. Bara. För. Att.
Ni som följer mig har förstått att ishockey är lite mer än ett intresse. Sedan tidigt 60-tal har det varit sporten som har varit mest intresserad av. Hand i hand med musiken något jag vårdat och till och med haft förmånen att utöva. Mina första stapplande skär som ishockeymålvakt, den ädlaste av positioner, togs 1966, 1967 någonting. Jag hade fått en ABC ishockeyhjälm, blå, i julklapp av farbror Sven som var inbjuden till oss på julafton. Sedan tidigare hade jag upptäckt sporten via min morbrors svartvita TV i huset i Toltorpsdalen, där den första matchen jag såg (Tre Kronor–Norge) naglade fast mig i fascination.
Ja, det har gått några år sedan dess och jag kan säga att intresset har inte minskat. Å andra sidan tog det ett tag innan jag blev etablerad. Var en medioker målvakt med större drömmar än kunnande och ambitioner. Där ishockeytidningarna gav idéer om en NHL-karriär utan att ha en aning om hur tufft det var att ta sig dit.
Men… jag har hållit i, vägrat ge upp och tog, förvisso, en paus, mellan 1992 och 1997, då barnen var små och min uppmärksamhet krävdes på annat håll än framför kassen i rinken.
Med millennieskiftet har emellertid framför allt spelande intensifieras. Jag sökte mig till en division 4-lag säsongen 99/00 och kom att bli kvar där till säsongen 2016/17, en rätt enastående karriär i det lilla. Samtidigt började jag spela morgonhockey på fredagar, som med tiden också gav möjlighet att spela även måndags- och torsdagsmornar. Ett gäng körde (kör fortfarande) lunchhockey på tisdagar. När det passade hängde jag in där.
Så har det hållit på. Förra sommaren blev det mitt första ishockeycamp någonsin, om man inte räknar några träningsläger på 70-talet. Mycket istid, målvaktsträning och en hel del fys med tränare som Andreas Larsson, en av Sveriges främst skridskocoacher och nu engagerad av Malmö, och hans team i Hockey PT. Ett gäng som drillar allt från pojklagsspelar till fullblodsproffs i SHL, KHL och NHL. Självklart fick vi samma övningar som elitgängen. Det var seriöst, men också med humor. För att se rekreationshockeyspelare försöka göra avancerade tekniker bjuder på skratt, varma sådana.
Passion. Ishockeyläger för en 64-åring. Varför inte…? Blev tränad av Peter ”Trötter” Andersson, Andreas Larsson och fick möjlighet att nolla Lucas Raymond. Kan man bli glad för mindre. Foto: ANDREAS LARSSON/KAI MARTIN/PONTUS JOHANSSON
I år, strax efter midsommar, var det dags igen. Tre dagar blev fyra. Peter ”Trötter” Andersson, meriterad målvaktschoach (Henke Lundqvist, J-Kronorna, Frölundas ungdomsverksamhet, Italiens landslag) skötte träningen för oss sex målvakter på plats. En spännande, tålamodsprövande utmaning. 20 ispass på fyra dagar plus fys.
Fjärde dagen, på eftermiddagen var det dags för match där vi skulle ha chans att visa upp våra färdigheter. Jag inleder som målvakt (vi är tre som delar på uppgiften). Vi har fått förstärkning av Filip Roos, Hanhalsfostrad, som denna säsongen spelar för Skellefteå AIK. På andra sidan ser jag någon med gråa damasker och grön Frölundatröja. Kan inte definiera honom. Men då spelet börjar förstår jag att det är Lucas Raymond, som siktar på en plats i Detroit Red Wings. Jag har ju mött NHL-spelar förut, nollat Daniel Alfredsson (2001), och taggar till, spelar blixtrande. Räddar det ena efter det andra läget, låter plocken svepa och överraskar mig själv. Unge Lucas Raymond dribblar, fintar mig mot vänsterstolpen, men jag driver honom bort från chansen. Han passar effektivt in framför kassen. Jag plockar. Efter en kvart är det dags att ge upp, efter åter en stolt nolla mot en ung hockeyartist. Jag är helt enkelt för gammal att begripa bättre och är glad för det.
Under några somrar har jag också haft förmånen att spela med ett muntert gäng upp i Lödöse. En skön mix av tjejer och killar, där några av damerna spelar eller har spelat med svenska och finska landslagen. Bra speed, bra dramatik och förra året när det stod 3–3 mellan svarta och röda och det återstod ett ispass kvar, blev det förstås Game seven, en helt avgörande match. Mitt lag (röda) förlorade. Men jag fick känna på pokalen och fick min revansch i år, då bucklan dessutom förärats med mitt namn: ”The legendary Kai Martin cup”. Smickrande.
Vinnare. Foto: PRIVAT
När ishockeyn drog igång igen efter sommaruppehållet (total vila i juli) blev det snabbt fyra gånger i veckan, två gång på mornarna, två på kvällarna. Ben och armar får sitt. Tänjningar och ständiga rörelser, upp och ned, i sidled, fram och tillbaka, tar på kroppen. Men är samtidigt skönt.
I Kungälv Oldtimers på tisdagskvällar är det högt tempo och kreativt spel. En ständig utmaning. I Frölunda Oldtimers är tempot lite lägre, men kunnande så mycket högre. Förra veckan hade jag två 30-åriga Frölundafostrade spelare mot mig. Det gick i rasande fart. Jag jag överraskade mig och mina motståndare med old schoolslidningar och frilägesplockningar, där min Cristopher Nihlstorpplock (inhandlad av honom förra sommaren) fick bekänna färg ungefär som Benny Guldfots magiska kängor.
Men i förra veckan nöjde jag mig inte med mina fyra ispass. Det väntade också ett fjärde. Ur Lödösehockeyn har det uppstått ett rekreationshockeylag kallat Kings and Queens. Som man förstår är det entusiatiska ishockeyspelare ur båda könen, en del veteraner, en del som inte har den tid det krävs för att spela elithockey. Nu skulle vi möta Göteborgs HC, som ju representerar sin stad i SDHL, den svenska högstaligan för damer.
Jag packar trunken för bilresan upp till Angered Arena – den märkligt byggda, eller snarare placerade, kombinerade sim- och ishallen – som ligger oförskämt till med en entré så långt ifrån parkering som möjligt. När vaktmästarna sedan vägrar släppa in oss ordinarie ingång, med hissar för smidig transport, utan tvingar oss att gå ut och runt till baksidan i arenan… ja, då är det nära att Kai Martins proppskåp går. Inte blir jag gladare av att väl vid bakentrén mötas av en trappa! Har aldrig arkitekter som bygger ishallar spelat ishockey? Förstår man inte spelarnas eller lagens behov? Hallen, åtta år gammal, är förvisso fin. Men har changerat, flera duschar fungerar inte, golvbrunnarna sväljer inte vatten och papperskorgarna är överfylla.
Nå… har man spelat i en nordengelsk ishall med plåtklädda sarg, och en is som inte spolats sedan hallen byggdes 1938 och där omklädningsrummen rymde fem man och endast en – kallvatten- – dusch fanns att tillgå, är man inte bortskämd. Dessutom, det var ju match. Focus on, gamle man. Och det tog inte lång tid. Snart slöt jag mig inåt, hade spänt på mig skydden, fyllt vattenflaskan – nu med Resorb för att stärka saltbalansen – och dragit masken över huvudet. Uppvärmning och match mot de unga bålgetingarna, som skulle komma att svärma kring min kasse utan att slå sig till ro.
Jag spelar stabilt, överraskar återigen mig själv, eller kanske mest min kropp. Är aggressiv i mitt spelsätt, går ut och täcker, lyckas med sidledsförflyttningar, handskarna fladdrar ivrigt. Visst, det blir en och en annan retur för mycket. Men vi håller undan och på en kontring för vi 1–0. Men kort därefter får GHC straff, där jag blir fintad vänster, höger, vänster och eftersom jag har tagit av vid första höger och blivit kvar där är det kvitterat.
Vi gör 2–1 och trycker på. Men GHC kvitterar på retur från mig där vi tappat i markeringen. Slut på period 1. Skifte i GHC där nyförvärvet Sofia Reideborn går ut till förmån för Nicole Jackson, brittisk landslagsmålvakt. Jag får fortsatt förtroende av den enkla anledningen att jag är ensam. Vi gör snabbt 3–2 på en kontring, utökar till både 4–2, 5–2 och 6–2 när istiden närmar sig sitt slut. Men det finns ett gäng minuter kvar och vi bestämmer att utnyttja dem. Dessvärre har mitt lag packat ihop parat med trötthet. GHC gör några snabba mål där jag får kämpa väl ensam. Med kort stund kvar kommer ett högt skott från blå som jag tappar bort och den smiter ribba in. 6–5 och drama. GHC har tagit ut sin keeper och trycker på. Får en ny straff, som är en så kallad tjeckisk straff, det vill säga straffläggaren startar som vanligt med pucken vid tekningspunkten i mittcirkeln. Men vid blå linje bakom står hennes resterande spelare och motståndarna och väntar som glupska vargar för att hjälpa till alternativt avstyra attacken.
Räddande riddare. Flankerad av Nicole Jacobs och Sofia Reideborn samt det vinnande laget Kings and Queens. Foto: PRIVAT
Jag räddar och tar även returen. Vi klarar 6–5 och det går som ett rus genom kroppen. För att jag är för gammal för att begripa bättre. Men det är ju så kul, även om kroppen är helt slut och är så flera dagar senare.
Jag tror inte vi har missat ett avsnitt av ”Antikrundan”, Z och jag. Hon har till och med stått i den vindlande långa kön med hopp om att medverka. Har charmat Knut Knutson, fått ett eller annat föremål värderat. Men har aldrig fått chansen i medverka i programmet. Det är lätt att förstå när vi kommer till Tjolöholm med förhoppning om att delar av min klädkollektion ska få möjlighet att hamna i strålkastarskenet inför kamera, expertis och reporter.
Vi är inte ensamma om våra förhoppningar. Vi hör en siffra om att det är 1700 som fått en bokad tid. Flera av dem har med sig, som jag, sällskap. Det blir alltså några tusen på plats som hoppas att just deras prylar eller föremål är värt mödan att ta sig till den vackra slottsparken söder om Kungsbacka.
Jag är tacksam för att Z är med, för jag har tagit i. Köpte en klädhäst på Mio för ändamålet där jag placerat flera kostymer – allt från H&M, Boss till Zegna – och någon väst, en tweedblazer och en rock. Allt för att visa på bredden av mina kreationer. På plats fanns också delar av min skokollektion: mina nyfunna RM Williamsboots från i somras, Converse All Stars platådojjor, ett par svarta Paul Smith i broguemodell samt de svarta myggjagarna från Sand, som jag bar då jag gifte mig med älskade Z.
Väntar på värdering.Lång kö med förhoppningsfulla där jag är en av dem. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det blir alltså en grannlaga uppgift att bära denna klädställning med alla plagg och lite accessoarer och påsen med skor fram till området där vi ska granskas och värderas, åtminstone mina prylar. SVT-teamet har valt rätt dag. Denna höstens första dag har fått ett famntag av sommaren, som bjuder på värme, solsken och ett glittrande vackert Tjolöholm med Kungsbackafjorden ett stenkast därifrån.
Vi har tur. Mina kläder väcker intresse. Jag får lämna uppgifter om mig och träffar experten Malin Sveholm, charmant, stilfullt vacker i en djärv men ändå sober, svart Martin Margieladesignad klänning, och får en tid då ett inslag ska göras.
Trimmad. Foto: KAI MARTIN
Jag har för dagen klätt mig, inte rätt med tanke på vädret kanske, i en tredelad Paul Smithkostym, en lila Paul Smithskjorta och dito slips, de vackert blå Goldwinskorna, som Z hittat på en loppis i Spanien för 13 år sedan, samt en Stetson sommarhatt på huvudet. Jag har för dagen trimmat skägget hos Sharper of Sweden Barbershop i Viktoriapassagen och dessutom fått hjälp av Samuel Seffo, min skräddare, på Samuels skrädderi och högtidskläder, som gjort att jag kan andas i kostymen. Den jag köpte på Remisen i Köpenhamn för ett antal år sedan. Då, då jag inte hittade någonting av värde förrän precis i slutet av min runda när jag upptäckte en ung man som hade mängder av kvalitetskläder; det blev nämnda kostym, två Paul Smithskjortor, två slipsar av samma märke, en Paul Smith tweedkavaj och en folkloristisk, svart väst, även den Paul Smith, plus en hatt. Allt för 2300 danska kronor.
Klädd till tänderna, alltså.
Klädd för miljön. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Så blir vi hämtade. Hela paketet ska bäras tillbaka till varifrån vi kom, snudd på, och sedan upp mot en skogsdunge där kamerateam, reporter Magnus Broni, som jag hälsat på precis innan, och Malin Sveholm står och väntar. Vi är lite i skymundan från händelsernas centrum i ”Antikrundan”, men det känns onekligen exklusivt att vara där och jag blir smickrad av det intresset jag får av teamet.
En diskret mikrofon (så kallad mygga) fästs på kavajslaget, tråden till sändaren, som placeras i vänster ficka, döljs innanför västen. En av kameramännen noterar några av mina galgar, de jag köpte med skoblock från Skokungen i våras, med mitt namn ingraverat. ”Ah, är det ett märke?”, frågar han och jag vet inte vad jag svarade förrän allt plötsligt drog igång. Malin Sveholm har kikat lite på mina plagg, fastnat för miljardärens kostym, en Zegna som var en av två jag köpte på loppisen Kirppu i Frederikssund i april 2018 (skrev om det här). Hon berättar initierat om familjen Zegnas väg från fårfarmare till att fabricera kvalitativa ylletyger och senare exklusiva kostymer. Jag stannar där, som ett slags cliff hanger, för om min medverkan blir ett inslag i ”Antikrundan” ska inte resten avslöjas.
Posören poserar. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Det är kul att prata kläder, kameramannen som frågade om galgarna kommer fram igen och säger, eller snarare utbrister, ”Kai Martin!”. Inser att jag är jag och vill ta en selfie. Jo, jag blir bekräftad med råge. Malin Sveholm är förtjusande och uppmuntrande. Något att bära med sig.
Samlaren och expertisen. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Omtumlad efter en dag av anspänning åker vi tillbaka till Göteborg. Z har önskemål om mat, som ett slags tack för hennes insats. En lätt sak att bejaka. Vi köper sushi, äter i trädgården och pratar om äventyret, hoppas förstås att inslaget ska vara värt för ”Antikrundan” att ta med. Om det återstår att se.
Känslan av bekräftelse tar jag med mig till kvällshockeyn några timmar senare, där jag spelar spirituellt och räddar mot vindsnabba ungdomar, gör flera frilägesräddningar, en galet effektiv slajdning (old school) och en blixtrande plockning på närskott, där Cristopher Nihlstorps plock (den jag köpte för drygt ett år sedan) är som en motsvarighet till Benny Guldfots magiska sko – åtminstone innan mjölksyran sätter in efter en timme.
Ändå, lätt att somna med ett leende efter en kittlande dag.
Glädje. Med en spelglad Danny Saucedo med band blir hans show på Kajskjul 8 ren och sker glädje. Foto: KAI MARTIN
Kajskjul 8, Göteborg
Publik: Utsålt, cirka 300 sittande gäster.
Bäst: En ljuv förening av bra, sång, bandet och spelglädjen.
Sämst: Inte en sådan här kväll.
Fråga: Hur länge ska det dröja innan regeringen instiftar covid-pass…?
Som vi har längtat. Bandet, Danny, publiken, arrangören, köket, serveringspersonal. Klart att förväntningarna då är uppe i bjälklaget på Kajskjul 8, som håller sin första premiär på lång, lång tid. Kanske finns det somliga som då har bilden av en Danny-show klar för sig efter att ha sätt hans föreställningar på the Theatre. Men han – och bandet – gör snabbt klart att det här är ingen minimerad ”Nu!” eller ”The run(a)way show”. tvärt om.
Kanske är det egentligen mer en konsert i krogmiljö. En till tänderna taggad publik sitter på sina stolar. Men blir snart drabbade av ett intensivt sväng från scen och en uppviglande Danny, som vill ha upp alla på golvet. Men… restriktioner, ni vet, gör att det uppstår en intensiv stoldans. För sitta still…? Nej, det går inte.
Danny och hans band hinner knappt kliva upp på scenen förrän ett vilt groov startar, där inledande ”Brinner i bröstet” – i ett läckert upplöst svävande jazzarrangemang – sätter tonen för kvällen. Och, varför inte, bjuda på tre solon redan från start. Ingen idé att vänta. Det har vi gjort tillräckligt.
Danny är en skicklig entertainer. Suger in publiken med charm, list, humor och en utstrålning som golvar. Han har en omedelbar närkontakt med sin publik. Bjuder på ett direkt tilltal. Flörtar med samma ogenerade glädje som han skojar. Men han är också en skicklig sångare, som här får möjligheten att visa på sina färdigheter. Kvintetten på scen är följsam med spetskunskap på varje instrument. Det svänger vilt, är en uppvisning i musikens sanna glädje och egentligen skulle man bara vilja att stolar och bord finge flyga all världens väg tillsammans med restriktionerna för dans! dans! dans!
Danny Saucedos ”Dinner club experience” är ett vinnande koncept. En dörröppnare till sång, dans, sex samt ren och skär glädje. Med den här showen flyger alla världens bekymmer bort. Tack
Låtlista: 1. Brinner i bröstet 2. Amazing 3. Såsom i himlen 4. Dör för dig 5. Om igen 6. In your eyes 7. Super 8 8. Dansa med mig 9. För kärlekens skull 10. Ere bara jag 11. Jag vill tillbaka 12. Snacket 13. in the club extra 14. Dandi dansa
På scen: Danny Saucedo, sång, Jonas Pomo, klaviatur, Sebastian Ågren, trummor, Mattias Andréasson, bas, Wojtek Goral, saxofon, och Nils Janson, trumpet.
kaimartinblog 