Drömmen om en kostym

Det hände sig vid den tiden, som förra sommaren, typ juli, att jag gick min promenad inne i centrala Göteborg och där, händelsevis, gick in i favoritbutiken Ragtime herr. Den jag regelbundet har besökt sedan 40 år tillbaka i tiden. Jag gör det av intresse för kläder som gör mannen, eller åtminstone gör mig. Den här gången fastnar mitt öga för en sanslöst vacker Tiger-kostym, som gjorde för sommarängar, blå med blomsterskiftande mönster, exklusivt italienskt tyg i en kombination av bomull, ull och linne. JAG! VILL! HA!

Men. Storlek 48 är några år och kilo sedan. Ålder och välmående har gjort mitt omfång mer spatiöst. Jag tittar på den. Känner på den. Jag till och med, fåfängt, provar den. Men inser det sura faktum att denna kostym kan inte ens den bästa skräddare göra till min storlek. Slokörat vänder jag ut ur butiken utan detta kap och någon vecka senare är den såld.

I min självupptagenhet kan jag inte ens se att den skulle sitta som en handsydd handske på min äldsta son. Istället försöker jag, återigen fåfängt, kontakta Tiger för att höra om det eventuellt finns någon kvar av detta så vackra plagg, men passande i min storlek. Men jag får inte ens svar och försöker tränga bort det faktum att kostymen har gått min näsa förbi.

I tanken har jag sedan dess återvänt till de bilder jag tog av denna så vackra kreation. Drömt om det som aldrig blev. Som en försmådd kärlek.

Det var nu ett tag sedan och jag har uppenbarligen gått vidare. Men inte tillräckligt och inte i så vida svängar att jag helt kunna förtränga den fantastiska kostymen.

Så hände det sig den tiden som idag var, det vill säga ett drygt år senare, att jag tar en tur ned till staden och, händelsevis, går in i min favoritbutik. Tänker, att det är bäst att jag tar en tur runt affärens skyltfönster i hörnet Magasinsgatan/Vallgatan innan jag går in. Och! Där! Hänger! Den!

Jag tror inte mina ögon. Går in. Känner på kostymen, på tyget, kollar storlek. Jo. En 48:a. Nej, jag passar den inte i år heller. Men nu ska den inte gå ur händerna på mig. Frågar min son om intresse finnes. Han är förtjust, men har inte råd. Det har ärligt talat inte hans pappa heller. Men kostymen ska in i familjen. Därmed basta. Jag köper den och en julklapp väntar. Eller en höstpresent. Eller en present. Bara. För. Att.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s