Ni som följer mig har förstått att ishockey är lite mer än ett intresse. Sedan tidigt 60-tal har det varit sporten som har varit mest intresserad av. Hand i hand med musiken något jag vårdat och till och med haft förmånen att utöva. Mina första stapplande skär som ishockeymålvakt, den ädlaste av positioner, togs 1966, 1967 någonting. Jag hade fått en ABC ishockeyhjälm, blå, i julklapp av farbror Sven som var inbjuden till oss på julafton. Sedan tidigare hade jag upptäckt sporten via min morbrors svartvita TV i huset i Toltorpsdalen, där den första matchen jag såg (Tre Kronor–Norge) naglade fast mig i fascination.

Ja, det har gått några år sedan dess och jag kan säga att intresset har inte minskat. Å andra sidan tog det ett tag innan jag blev etablerad. Var en medioker målvakt med större drömmar än kunnande och ambitioner. Där ishockeytidningarna gav idéer om en NHL-karriär utan att ha en aning om hur tufft det var att ta sig dit.

Men… jag har hållit i, vägrat ge upp och tog, förvisso, en paus, mellan 1992 och 1997, då barnen var små och min uppmärksamhet krävdes på annat håll än framför kassen i rinken.

Med millennieskiftet har emellertid framför allt spelande intensifieras. Jag sökte mig till en division 4-lag säsongen 99/00 och kom att bli kvar där till säsongen 2016/17, en rätt enastående karriär i det lilla. Samtidigt började jag spela morgonhockey på fredagar, som med tiden också gav möjlighet att spela även måndags- och torsdagsmornar. Ett gäng körde (kör fortfarande) lunchhockey på tisdagar. När det passade hängde jag in där.

Så har det hållit på. Förra sommaren blev det mitt första ishockeycamp någonsin, om man inte räknar några träningsläger på 70-talet. Mycket istid, målvaktsträning och en hel del fys med tränare som Andreas Larsson, en av Sveriges främst skridskocoacher och nu engagerad av Malmö, och hans team i Hockey PT. Ett gäng som drillar allt från pojklagsspelar till fullblodsproffs i SHL, KHL och NHL. Självklart fick vi samma övningar som elitgängen. Det var seriöst, men också med humor. För att se rekreationshockeyspelare försöka göra avancerade tekniker bjuder på skratt, varma sådana.

• 

• 

• 

• 

I år, strax efter midsommar, var det dags igen. Tre dagar blev fyra. Peter ”Trötter” Andersson, meriterad målvaktschoach (Henke Lundqvist, J-Kronorna, Frölundas ungdomsverksamhet, Italiens landslag) skötte träningen för oss sex målvakter på plats. En spännande, tålamodsprövande utmaning. 20 ispass på fyra dagar plus fys.

Fjärde dagen, på eftermiddagen var det dags för match där vi skulle ha chans att visa upp våra färdigheter. Jag inleder som målvakt (vi är tre som delar på uppgiften). Vi har fått förstärkning av Filip Roos, Hanhalsfostrad, som denna säsongen spelar för Skellefteå AIK. På andra sidan ser jag någon med gråa damasker och grön Frölundatröja. Kan inte definiera honom. Men då spelet börjar förstår jag att det är Lucas Raymond, som siktar på en plats i Detroit Red Wings. Jag har ju mött NHL-spelar förut, nollat Daniel Alfredsson (2001), och taggar till, spelar blixtrande. Räddar det ena efter det andra läget, låter plocken svepa och överraskar mig själv. Unge Lucas Raymond dribblar, fintar mig mot vänsterstolpen, men jag driver honom bort från chansen. Han passar effektivt in framför kassen. Jag plockar. Efter en kvart är det dags att ge upp, efter åter en stolt nolla mot en ung hockeyartist. Jag är helt enkelt för gammal att begripa bättre och är glad för det.

Under några somrar har jag också haft förmånen att spela med ett muntert gäng upp i Lödöse. En skön mix av tjejer och killar, där några av damerna spelar eller har spelat med svenska och finska landslagen. Bra speed, bra dramatik och förra året när det stod 3–3 mellan svarta och röda och det återstod ett ispass kvar, blev det förstås Game seven, en helt avgörande match. Mitt lag (röda) förlorade. Men jag fick känna på pokalen och fick min revansch i år, då bucklan dessutom förärats med mitt namn: ”The legendary Kai Martin cup”. Smickrande.

• 

• 

När ishockeyn drog igång igen efter sommaruppehållet (total vila i juli) blev det snabbt fyra gånger i veckan, två gång på mornarna, två på kvällarna. Ben och armar får sitt. Tänjningar och ständiga rörelser, upp och ned, i sidled, fram och tillbaka, tar på kroppen. Men är samtidigt skönt.

I Kungälv Oldtimers på tisdagskvällar är det högt tempo och kreativt spel. En ständig utmaning. I Frölunda Oldtimers är tempot lite lägre, men kunnande så mycket högre. Förra veckan hade jag två 30-åriga Frölundafostrade spelare mot mig. Det gick i rasande fart. Jag jag överraskade mig och mina motståndare med old schoolslidningar och frilägesplockningar, där min Cristopher Nihlstorpplock (inhandlad av honom förra sommaren) fick bekänna färg ungefär som Benny Guldfots magiska kängor.

Men i förra veckan nöjde jag mig inte med mina fyra ispass. Det väntade också ett fjärde. Ur Lödösehockeyn har det uppstått ett rekreationshockeylag kallat Kings and Queens. Som man förstår är det entusiatiska ishockeyspelare ur båda könen, en del veteraner, en del som inte har den tid det krävs för att spela elithockey. Nu skulle vi möta Göteborgs HC, som ju representerar sin stad i SDHL, den svenska högstaligan för damer.

Jag packar trunken för bilresan upp till Angered Arena – den märkligt byggda, eller snarare placerade, kombinerade sim- och ishallen – som ligger oförskämt till med en entré så långt ifrån parkering som möjligt. När vaktmästarna sedan vägrar släppa in oss ordinarie ingång, med hissar för smidig transport, utan tvingar oss att gå ut och runt till baksidan i arenan… ja, då är det nära att Kai Martins proppskåp går. Inte blir jag gladare av att väl vid bakentrén mötas av en trappa! Har aldrig arkitekter som bygger ishallar spelat ishockey? Förstår man inte spelarnas eller lagens behov? Hallen, åtta år gammal, är förvisso fin. Men har changerat, flera duschar fungerar inte, golvbrunnarna sväljer inte vatten och papperskorgarna är överfylla.

Nå… har man spelat i en nordengelsk ishall med plåtklädda sarg, och en is som inte spolats sedan hallen byggdes 1938 och där omklädningsrummen rymde fem man och endast en – kallvatten- – dusch fanns att tillgå, är man inte bortskämd. Dessutom, det var ju match. Focus on, gamle man. Och det tog inte lång tid. Snart slöt jag mig inåt, hade spänt på mig skydden, fyllt vattenflaskan – nu med Resorb för att stärka saltbalansen – och dragit masken över huvudet. Uppvärmning och match mot de unga bålgetingarna, som skulle komma att svärma kring min kasse utan att slå sig till ro.

Jag spelar stabilt, överraskar återigen mig själv, eller kanske mest min kropp. Är aggressiv i mitt spelsätt, går ut och täcker, lyckas med sidledsförflyttningar, handskarna fladdrar ivrigt. Visst, det blir en och en annan retur för mycket. Men vi håller undan och på en kontring för vi 1–0. Men kort därefter får GHC straff, där jag blir fintad vänster, höger, vänster och eftersom jag har tagit av vid första höger och blivit kvar där är det kvitterat.

Vi gör 2–1 och trycker på. Men GHC kvitterar på retur från mig där vi tappat i markeringen. Slut på period 1. Skifte i GHC där nyförvärvet Sofia Reideborn går ut till förmån för Nicole Jackson, brittisk landslagsmålvakt. Jag får fortsatt förtroende av den enkla anledningen att jag är ensam. Vi gör snabbt 3–2 på en kontring, utökar till både 4–2, 5–2 och 6–2 när istiden närmar sig sitt slut. Men det finns ett gäng minuter kvar och vi bestämmer att utnyttja dem. Dessvärre har mitt lag packat ihop parat med trötthet. GHC gör några snabba mål där jag får kämpa väl ensam. Med kort stund kvar kommer ett högt skott från blå som jag tappar bort och den smiter ribba in. 6–5 och drama. GHC har tagit ut sin keeper och trycker på. Får en ny straff, som är en så kallad tjeckisk straff, det vill säga straffläggaren startar som vanligt med pucken vid tekningspunkten i mittcirkeln. Men vid blå linje bakom står hennes resterande spelare och motståndarna och väntar som glupska vargar för att hjälpa till alternativt avstyra attacken.

• 

• 

Jag räddar och tar även returen. Vi klarar 6–5 och det går som ett rus genom kroppen. För att jag är för gammal för att begripa bättre. Men det är ju så kul, även om kroppen är helt slut och är så flera dagar senare.