Teater

KAFKA OCH DOCKAN

Göteborgs dramatiska teater

Enkelheten är oftast barnteaterns signum. Att med små medel öppna upp en fantasivärld och leka fram ett innehåll, som lockar både till skratt och allvar. Göteborgs dramatiska teaters ”Kafka och dockan”, med dessvärre allt för kort spelperiod, baserar sig på en historia om Franz Kafka berättad av Dora Diamant, hans partner. Om hur han, under en av sina promenader i Stegltiz Park i Berlin hittar en gråtande ficka som förlorat sin docka. Av detta har Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman skapat en lustfylld pjäs fylld av empati och fantasi.

Erik Åkerlinds Kafka är möjligen en något yvigare och mer bullrig figur än vad jag skulle ha fantiserat fram av den lungsiktige författare, men hans karaktär är omfamnande och roande. Hanna Ullerstams Elsie, flickan som förlorar dockan, med barnslig iver. Hon gör också dockan som i Kafkas fantasivärld får göra en resa runt världen och förmedlar sig med brev till Elsie, förmedlade via Kafka. Brev som Kafka enligt Dora Diamant, skrivit med stort allvar. Allt för att förvandla Elsies förtvivlan till spänd förväntan och glädje.

Vi är i starten av lättnaderna av restriktionerna, så publiken är försiktig och inte så entusiastiskt spontan som barnteater så charmigt kan vara. Men skådespelarparet lockar och pockar, dyrkar försiktigt och ibland med lättsamma överdrifter upp sin publik. Får den till både andaktsfull tystnad och ivrigt deltagande.

Att låta en ung publik möta Kafka är både vågat och kanske lite dumdristigt. Men ”Kafka och dockan” berör, är charmig och har i Lasse Beischers regi hittat en ton som klingar varm.

Kafka och dockan

Manus: Hans Blomqvist och Robin Pohlstrand Björkman

Regi: Lasse Beischer

På scen: Erik Åkerlind och Hanna Ullerstam

Kostym: Fianna Robijn

Scenografi: Nicklas Jörgner

Ljus: Nicklas Jörgner

Ljud och komposition: Ludvig Sjöstrand