Ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund

Posted on av Kai Martin

En regissör regisserar sin publik. Ruben Östlund vill inte bara regissera sina filmer utan också sin publik. Foto: KAI MARTIN

Så har Göteborgs filmfestival, den 46, rullat igång med galapremiär. På grund av pandemin och ombyggnation i Folkets hus och bygget av hotell Draken, som i sin tur påverkat biograf Draken, har Stora Teatern flaggat upp som röda mattan-salong. Den trånga foajén skapar allt annat än översyn över kreti och pleti, dignitärer och vanligt folk. Synd, tycker jag, som utan att vara en vimmelkille ändå gillar att kika på när kändisar – filmskådespelare och regissörer samt andra filmarbetare – ställer upp sig vid vimmelväggen. Nu var den i ett inre rum, bredvid kristallsalen där dryck och mat intogs i ett allt stigande sorl.

Dörrarna öppnades 18.00. Visning av Abbe Hassans premiärfilm ”Exodus” skulle visas, men också föregås av tal från Filmfestivalens VD Mirja Wester och konstnärlige ledare Jonas Holmberg, konferencier Tomas von Brömssen och, i sedvanlig ordning, kulturminister Parisa Liljestrand, som startade sin karriär med att pricka in Ruben Östlunds senaste, omtalade och prisade film, ”Triangle of sadness” som en roman hon inte läst. Nu plockade hon upp den bollen snyggt och leende under ”Guldbaggegalan”, då detta raljerades” och fortsatte spelet i sitt invigningstal. Ett tal som kämpade med inkludering, men som knappast fick nya röster bland cineasterna och smått diskret gavs artiga applåder. Kanske klokt att inte dra på några större växlar av löften och hopp, även om hon var noga med att konsten ska stå fri gentemot staten.

Jan Troell tilldelades Nordic Honorary Dragon Award, ett pris som tidigare gått till tunga namn inom film som Liv Ullmann, Susanne Bier, Alicia Vikander, Lane Scherfig, Mads Mikkelsen, Stellan Skarsgård och förra året till Baltasar Kormákur. Det var en skröplig, men hedrad pristagare som tog emot utmärkelsen. Men inte utan humor och stolthet. Med sig hade han också sin fyra minuter och fem sekunder långa (korta) betraktelse av en bärfis, hans senaste skapelse i ett över 75 år lång tjänst inom filmen.

Ruben Östlund var förstås på plats på första rad vid premiären av filmfestivalen i sin hemstad. Han prisades välförtjänt under Guldbaggegalan i måndags (men visst borde Tarik Salehs ”Boy from heaven” fått något) och fick under veckan också se ”Triangle of sadness” nominerad till tre Oscars (bästa film, bästa regi, bästa originalmanus). Onekligen tungt och imponerade.

Under filmfestivalen (läs idag lördag 28 januari) ska han också hålla en lektion i hur man ska se på bio, hur publiken ska uppträda. Under titeln ”This is cinema” kommer han regissera publiken. Naturligtvis ville han under ett tal på invigningen bjuda på en försmak om hur det skulle gå till. Han berättade om biografkulturen i Frankrike, med en engagerad publik som ofta får möjlighet att möta filmerna regissörer, om hur han vill uppmana svenska regissörer att turnera med sina filmer i Sverige för att träffa sin publik ansikte mot ansikte. Gott så. Men när han börjar tala om för mig och övriga publiken hur man ska reagera på en film drar jag öronen åt mig.

Jag har varit utsatt för regissörer tidigare, som vill interagera med sin publik, får den att göra saker på uppmaning för att bli en del av skådespelet. Jag skruvade på mig åt tilltaget då. Jag gör det nu. En publik är inte en kropp – det påstår för all del inte Ruben Östlund, som delar in delar av publiken i olika kategorier som ska agera på skilda sätt. Men…! Var och en åt sin upplevelse. Ruben Östlund ska inte regissera min filmupplevelse, kräva min uppmärksamhet. De ska jag få genom upp- och inlevelse av filmen jag ser. Jag värderar min egna känslor, låter dem flöda i ett slags harmoni med min analys. Efter filmen kan vi prata om den, men ge fan i mitt biobesök, Ruben Östlund.

Premiärfilmen kom, efter en lång väntan, så småningom igång. Recension nedan:

”Exodus” – empatisk film om angeläget ämne

!!!

När den stora flyktingvågen eskalerade till följd av kriget i Syrien agerade omvärlden på vitt skilda vis. EU, som inledningsvis öppnade famnen, blev mer tillslutet. Ett stort ansvar lade på Turkiet, Sverige var generöst, men Sverigedemokraterna åkte ned till de traumatiserade flyktingarna med beskedet om att Sverige var fullt – en allt annan en empatisk handling. Ja, mer hånfull.

Abbe Hassan, greps förstås av detta. Han som själv gjort resan till Sverige som flykting. ”Exodus” är hans film om en 12-årig flicka, Amal, (spelad med bravur av Jwan Alqatami) som lierar sig med flyktingsmugglaren Sam (kärvt skickligt agerat av Ashraf Barhoum) mot hans vilja. Det är en gripande odyssé genom ett ogästvänligt Europa. En resa kantad av våld, desperation och sorg men heller inte utan humor, den lilla revan i mörkret som får ljuset att sippra in.

”Exodus” är en empatisk film om ett angeläget ämne. En film som manar till förståelse för flyktingar och som bjuder på en insyn i en flyktings liv med otrygghet och traumatisering som följd. Den är rakt berättad, emellanåt närmast långsamt poetisk i scenerna, som kan växla om till intensitet med en polisraid eller hastig flykt.

Filmtajm och popguld i krock

Posted on av Kai Martin

Startar i dag. Dagarna innan Göteborgs filmfestivalspremiär andas inte biograf Draken så mycket av glamour. Men det kommer. Foto: KAI MARTIN

Göteborg är ju på många sett och vis en fantastisk nöjesstad. Men när Sveriges Radio lägger sitt största evenemang, ”P3 guld”, samma dag som Göteborgs filmfestival startar… ja, då har man inte tänkt riktigt klart.

Normalt sett ”P3 guld” hållits veckan innan filmfestivalen. Nu krockar evenemangen med kraft, vilket förstås är beklagligt. Filmfestivalen rullar ju igång med premiärfilmen ”Exodus” på Stora Teatern, som i väntan på att hotellbygget vid Järntorget som också involverar biograf Draken, är premiärbiograf. Därefter väntas festivalfesten på Trädgår’n med band, artister och dj:s som Titiyo, Familjen och Deki Alem. Samtidigt så bullar alltså Sveriges Radio upp sin direktsända musikfest från Partille arena i både radio och teve. Märkligt, tycker jag.

Mitt val är enkelt. Jag väljer Göteborgs filmfestival som traditionen bjuder. För egen del har jag närvarat vid nära nog samtliga premiärer sedan starten 1979 (då ju Kai Martin & Stick! spelade till Derek Jarmans film ”Jubilee” – något jag skrev om här!). Festivalen har ju sedan dess vuxit väsentligt men också ställts inför nya utmaningar, där kanske pandemin var den största. 2020 var festivalen som vanligt för att året efter definitivt vara präglat av restriktioner. Det blev digitala visningar och Z och jag checkad in på ett av Festivalens anmodade hotell – i Jonsered – för en annorlunda start på festivalen (som jag bland annat skrev om här!).

Förra året var publik, men ändå inte. Några veckor innan premiären kom nya restriktioner och den publika satsningen i salong kom på skam.

Nu, 2023, ska alltså publiken få mötas igen, köer ska bildas till Festivalens samtliga salonger i Göteborg – och ut i landet. Samtidigt upprätthåller man de digitala visningarna, så för den som önskar går det att hålla Göteborgs filmfestivalen utanför den röda mattan och hemma i soffan, eller både och.

Programkatalogen är sedvanligt tjock och omfattande. Det är ett med andra ord ett digert program och en hel värld av filmkonst som öppnar upp denna dryga veckan med start idag.

Jag kommer som vanligt att fokusera på filmerna i Nordic Competition, som ju också ger också ger det finaste filmpriset Dragon Award, ett av filmvärldens största i prispengar räknat.

Det blir med andra ord ”Exodus” (regi Abbe Hassan, Sverige), ”Ellos eatnu – la elva leva” (regi Ola Giæver, Norge), ”Viften” (regi Frederikke Aspöck, Danmark/Sverige/Spanien), ”Munch” (regi Henrik Martin Dahlsbakken, Norge), ”Ustyrlig” (regi Malou Reymann, Danmark/Sverige), ”Neljä pientä aikuista” (regi Selma Vilhunen, Finland/Sverige/Frankrike), ”Volaða land” (regi Hlynur Pálmason, Island/Danmark/Frankrike), ”København findes ikke” (regi Martin Skovbjerg, Danmark) och ”Dogborn” (regi Isabella Carbonell, Sverige). Men förstås mycket, mycket mer.

Festivalens tema är ”Homecoming”, som ju är omfattande. Lämnar man nu inte sin hemstad, som också är min uppväxtstad, blir det ju inte mycket att komma hem till. Men samtidigt visar Festivalen på Göteborgs filmhistoria, som har sin berättelse, som på sätt och vis är ett slags sätt att knyta an till sin stad ett vidare perspektiv. Gratisvisningar i Bio Nordstan bjuder på arkivfilm och lokala filmklassiker. I ”Filmisk salong” på Aftonstjärnan kan man se ”Göteborgsbilden”, en tretimmarsvisning om hur staden förändrats framför våra ögon. En visning som också innehåller ”Vi masthuggspojkar”, men som också kommer bjuda på samtal med författaren Lydia Sandgren, arkitektdebattören Mark Isitt och regissören,tillika konstnärlig ledaren för Göthenburgo och ordförande för Öppna kanalen Göteborg, Roozbeh Behtaji.

Ja, det finns många programpunkter som Göteborgs filmfestival bjuder på. Kika in på Festivalens hemsida, så förstår man vidden.

Nu kan det rulla igång.

Stark sorti

Posted on av Kai Martin

Show:

TOMMY KÖRBERG – GRAND FINALE

!!!!

Underhållande livslinje. Tommy Körberg med orkester bjuder på en musikalisk livsresa. Foto: KAI MARTIN

Lorensbergsteatern, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Humorn. Sången. Närvaron.

Sämst: Den lite väl snabbt avrivna starten.

Fråga: Är det verkligen Tommy Körbergs slut vi ser…?

Hur summerar man ett över 50 år långt artistliv…? Bjuder in Calle Norlén för ett bländande och utsökt levererat manus. Kallar in Roine Söderlundh som regissör. Plockar in ett ytterst kompetent band som sömlöst går från funk, jazzrock till visa, schlager och musikal. Jo, Tommy Körberg spänner över mycket utan att tappa hela stycket. Detta hans ”Grand finale” (fan tro’t) inleds med Tom & Mick & Maniacs ”Somebody’s taken Maria away” (1967), ”Judy min vän” (1969) och ”Sången om Elin” (1969) – den sistnämnda med intensivt engagerad allsång från scenen – som en rappt berättad version av hans 60-tal.

Har man, som jag, följt honom sedan just Tom & Mick & Maniacs, över schlageråren in i Made of Sweden och vidare ut i världen med framträdande hos Hasseåtage, musikaläventyren, medverkan i Benny Anderssons Orkester och filmkarriär finns det mycket avstämning i den här föreställningen. Även om det finns vissa luckor i berättelsen om hans resa som artist – och människa – fram till idag så är det check! check! check!

Att han är skicklig sångare än vid snart 75 år råder det inget tvivel om. Visst, han pitchar inte i ”Stad i ljus” – som ju blivit något av svenska handbollslandslagets nationalsång – men gör det definitivt i ”Anthem” och i så mycket annat.

Det blir lustfyllt från scen med en musikalisk bredd där han med på tårna-orkestern oväntat bjuder in till Abbas ”Winner takes it all”, Princes ”Purple rain”, Michael Jacksons ”Man in the mirror” och Gloria Gaynors ”I will survive”. Klassiker i ny musikalisk dräkt som definitivt inte skäms för sig. Mauro Scoccos ”Sarah” får ny text om staten och solidaritet. Björn Ulvaeus har skrivit texten till ”Lust till liv” och mitt i allt spinner en kraftfull tråd av Tommy Körbergs lust och nödvändighet till sång. Det är starkt. Det är innerligt. Det är djup, intensitet och allvar. Men framför allt är Tommy Körberg en entertainer som vet vikten av att underhålla. Calle Norléns manus förvaltar han med emfas. Här är det speglat i Tommy Körberg som person, hans livs resa, men också i hur han är; burdus, varm, självgod, stark, svag, dråplig och vansinnigt rolig. Han kan berätta sina historier. Oavsett om det är om Celine Dion, Elaine Page, Carola, Astrid Lindgren eller Lasse Hallström. Han raljerar över andra, men också över sig själv. Allt i en formidabel närvaro och i konstant närkontakt med sin publik.

Tommy Körbergs ”Grand finale” är en synnerligen stark sorti, som jag hoppas fortsatt pågår i många år framöver.

Tonsäker ”Nyårsbubbel”

Posted on av Kai Martin

Revy:

NYÅRSBUBBEL

!!!

Revy i toner. Den musikalskolade ensemblen och den multiinstrumentella tvåmansorkestern bjuder på revy i toner. Foto: KAI MARTIN

Aftonstjärnan, Göteborg.

Bäst: Sonny Enells operasångare som tolkar Tomas Ledin.

Sämst: Den kräftliknande krabban gick på tomgång.

Fråga: Blir det ”Nyårsbubbel” även 2024…?

Revy eller cabaret…? Ja, den frågan ställs av konferencieren Sebastian Hagman själv från scen. Jag lutar nog åt att Aftonstjärnans ”Nyårsbubbel” är en klassisk nummerrevy med musikalisk bredd. På scen två musiker (Björn Regnér och David Timonen), som låter som en hel orkester när de skiftar instrument, och sex aktörer. Alla med musikal- och revy/farsbakgrund från alltifrån Vallarnas uppsättningar i Falkenberg till ”Annie” på Lisebergsteatern. Det är med andra ord en rutinerad skara som står på scen och det märks.

”Nyårsbubbel” är deras baby, ett skötebarn som de vårdar ömt, men heller inte drar sig för att med stolthet visa upp. Med en ensemble som alla är starka sångare och med denna multiinstrumentella duorkester, som svänger fint oavsett musik, är det ju förstår synd att inte låta musiken tala. Det görs med andra ord med emfas, från schlagerpotpurrier, en gospelarrangerad ”Lean on mean” (Bill Withers fina låt) till Lalehs soundtrack till ”Utvandrarna” – ”Minnet av ett hav” – och röstviga ”Oh my god!”, The Monikers hitlåt från Melodifestivalen 2011.

Sonny Enell gör en strålande operakt där Tomas Ledin bjuds på både svulstig sång och svulstiga arrangemang. Han är ett ett namn som gått mig förbi, men som jag gärna både ser och hör mer av.

Gänget kring ”Nyårsbubbel” vill verka i Kent Anderssons och Anders Wällhedes anda, duon som från 1996 inte bara var med om att rädda denna fina teater/bio utan också bjöd på starka revyer under en rad år. Ja, man kan ha sämre förebilder och vill man hitta lite modernare går det faktiskt att jämföra med Scalarevyn, som jobbar i lite samma andra. Där är emellertid inte riktigt årets ensemble än. Det finns att jobba på texterna och jag kan tycka att en del av sketcherna saknar djup om än att det är skickligt gjort. Samtidigt finns det nummer som Henrik Dorsin skulle ha älskat att komma på. Jag tänker på följetongen där Astrid Lindgren försöker övertyga förläggaren Bonnier om sina barnböckers förträfflighet, men gång efter annan blir avvisad; ett underbart samspel mellan Pernilla Karlsson och Sebastian Hagman i en text som bjuder på både igenkänning, skratt och med en sinnrik tvist.

”Nyårsbubbel” är en rapp föreställning med få longörer. Här är ett gäng som trivs på scen, med varandra och med att stå inför publik. Då blir det oftast både trivsamt och bra.

”Nyårsbubbel”, Aftonstjärnan, premiär 6 januari. Spelas till och med 15 januari.

Medverkande: Sara Axelsson, Sonny Enell, Emelie Hagman, Sebastian Hagman, Pernilla Karlsson och Robin Rösehag.

Orkester: Björn Regnér och David Timonen

Magister Andersson fångar publiken med humor och historia

Posted on av Kai Martin

Show:

MADE IN CHINA 2.0

!!!!

Underhållande. Stefan Andersson kan konsten att både roa och föreläsa, som i ”Made in China 2.0”, en show som kombinerar de tidigare föreställningar ”Skeppsråttan” och ”Made in China.

Foto: TOMMY HOLL

Kajskul 8, Göteborg.

Publik: Utsålt.

Bäst: Stefan Anderssons förmåga att fängsla publiken.

Sämst: Det där med att en sjöman på 1700-talet skriver brev till sin älskade känns inte så trovärdigt.

Fråga: Vad blir Stefan Andersson nästa historiska utmaning att ta sig an…?

Det är inte lätt det här med jubileer. Ta Göteborgs 300-årsfirande som sköts ut två år på grund av bristande ekonomi. Eller stadens 400-årsjubileum 2021 som mer eller mindre ställdes in på grund av pandemin. I dess följd tvingades Stefan Andersson också planera om sin krogshow ”Made in China 2.0”, som först i år ser sin premiär. För den är ju tänkt som en födelsedagshälsning till staden med anledning av 400-årsfirandet.

Nå, nu gör det inte så mycket. Han har sedan sin första musikhistoriska föreställning ”Marstrandsfånge no 90 Kleist” (2008) om Carlstens fästning på Marstrand hittat ett koncept som håller. Underhållning, nyskriven musik baserad på historia och har efter den första återkommit med ”Skeppsråttan” (2009), ”Teaterkungen” (2011), ”Made in China” (2015) och ”Flygblad över Berlin” (2018). Historier som är grundade på research om Svenska Ostindiska Compagniet och danskenorske Tordenskjolds försök att täppa till Sveriges port mot väster 1719, mordet på Gustav III, Ostindiefararen Göhteborgs äventyr och andra världskriget. Föreställningar han spelat på allt från krogscener till Carlstens fästning och kungliga slottet i Stockholm. Shower som kan plockas upp och packas ned. Exempelvis spelas ”Marstrandsfånge no 90 Kleist” regelbundet varje sommar på Marstrand.

Med snille och smak lyckas han förena sina historielektioner med allvar, humor, skrönor och fakta i fint sammansatta föreställningar. Det är på sätt och vis förbluffande att Stefan Andersson som magister har sin publik i ett så fast grepp. Historia är väl knappast ett ämne som är förenat med krogshow, men han löser alltså denna sin uppgift med den äran.

”Made in China 2.0” är, som namnet ger, ett slags uppdatering av ”Made in China” från 2015 där han nu finurligt också vävt in historien från ”Skeppsråttan” från 2008. I ett samlat grepp får vi oss till livs en underhållande lektion om – i första akten – Göteborg och stadens ursprung från tiden 1611 till 1743 och – i andra akten – perioden 1743–1745. Han bjuder tillsammans med sitt band och skådespelarna Gunnar Pedersen och Ander ”Pippistrello” Rönnfors på skrönor, rena rama revynumren och historisk dramatik till ackompanjemang. Musiken är balanserat arrangerad och suggestiv. Stefan Andersson kan sitt singer/songwriterhantverk. Lägg till utsökt ljud och ljus och suggestionen från scen är total.

Det här är en show att bli båda road, underhållen, undervisad och fängslad av.

Roar. Stefan Andersson kan konsten att fånga och underhålla sin publik. Foto: TOMMY HOLL

Stefan Andersson, ”Made in China 2.0”, premiär 13 januari 2022. Spelas till och med 18 mars.

Manus, musik och regi: Stefan Andersson.

Ljud, design och teknik: Jonathan Alenhag.

Ljud, design och teknik: Roger Krieg.

Medverkande: Stefan Andersson, sång och gitarr, Sebastian Hankers, bas och sång, Magnus ”Moffa” Tjörnqvist, gitarr och sång, Erika Risinger, fiol och sång, Michael Edlund, trummor, John Lönnmyr, keyboard, Gunnar Pedersen, skådespelare och sång, och Anders ”Pipistrello” Rönnefors, skådespelare och sång.

Spänningsladdat för Mölndalsrevyn

Posted on av Kai Martin

Revy:

SPÄNNING & ELÄNDE – en revy mot strömmen

!!!

Laddat. Mölndalsrevyn hämtar energi ur elkrisen. Foto: KAI MARTIN

Mölndalsrevyn, Möllan

Bäst: ”Raymond och kapitalet” – pjäsen som kom 50 år försent.

Sämst: Övergångarna från ett nummer till ett annat.

Fråga: Hur går tankarna inför nästa års 50-årsjubileum…?

Gänget kring och i Mölndalsrevyn känns som de sista lokalrevysentusiasterna. Troget bjuder de upp varje år, ställer sig på scen för att underhålla och sliter och släpar med repetitioner och föreställningar. Beundransvärt och värd alla applåder de kan få. Har man, som jag, haft förmånen att följa Mölndalsrevyn sedan strax innan millenieskiftet har man bjudits på en resa i fråga om spets på skämt och underhållning. En berg och dal-banetur. Men så ska det också vara med lokalrevy. Glädjen som ensemblen bjuder från scen står på något vis över det som är lite sämre och blir i sin tur definitivt mycket bättre i det nummer som har klass.

De senaste åren är det gängets damer som ger stadga i föreställningen. De rutinerade scenrävarna Karin Mickelbo och Lena Gustafsson. vars grimaserande tanter bara det är stor underhållning, Sara Sanzén med sin återhållsamma, torra humor och Manda Strid Bomander, som har tajming, röst och dans i en skön förening. Det blir en bra balans med killarna – rutinerade Lars Magnus Larsson, Joel Berghé, Kjell Samuelsson och Anton Nordin, som tar en allt större, självklar plats på scen.

I år har Mölndalsrevyn tack och lov skrotat ramberättelsen. Istället kan man skönja en elektrisk tråd i föreställningen med de återkommande numren om elkrisen. Fortfarande kan jag tycka att man saknar den definitiva känslan för lokalrevy. Det räcker liksom inte att ha med något om vildsvin i Balltorp för att rädda hem det som under många år och föreställningar varit Mölndalsrevyns signum.

”Spänning & elände – en revy mot strömmen” bjuder på toppar och dalar. Precis så ska det vara med lokalrevy och är ett av skälen att älska Mölndalsrevyn.

Jag är personligen oerhört förtjust i numret med ”Möllans fria musikaliska teater” – Sara Sanzéns underhållande följetong sedan några år – som i år bjuder på ”Gris”. Ja, förstås en travesti på ”Grease” med succémusikalens musik i botten. Ett lite längre nummer, men fylld till bredden av förvecklingar och humor. I år har den konkurrens av Håkan Johnssons (Per Anderssons hovleverantör av manus) ”Raymond och kapitalet”. En pjäs grovt raljerande över arbetarkultur och klasskamp, presenterad idag, men 50 år för sent. Vasst manus, snabba, snärtiga repliker och snillrik, dråplig humor i Monty Pythonklass.

Mölndalsrevyn är en lokalrevy som håller i sina traditioner. Gott så. Man har med andra ord varit mån om att låta en duo spinna kring dåliga skämt. Då, då jag började gästa revyn, var det initialt Lennart Olsson, salig i åminnelse, och Per Andersson som stod för underhållningen. De har skiftat under åren, men Karin Mickelbo och Sara Sanzén som batteri respektive lampa kvalar in som ett av de mest lysande (!) under mina 25 år med Mölndalsrevyn. Strålande!

Karin Svenners sketch ”El-experten” – ett nummer i vardera akt – med Kjell Samuelsson och Manda Strid Bomander är heller inte dumt. Om faran med att försöka spara el och om hur allt kan gå åt pipan.

Årets Mölndalsrevyn pendlar mellan återblickar från nära respektive fjärran perspektiv. Mellan skratten bjuder man också in till allvar, som den fina hommagen till Sven-Bertil Taube. Totalt blir det en revy som roar, men där jag skulle önskat fler toppar, färre longörer mellan numren och mer gapskratt. Men kanske väntar man till nästa år. Då det är dags för jubileum.

Mölndalsrevyn (premiär 5 januari).

Regi: Erik Ståhlberg

Regiassisten och koreograf: Gustaf Jönsson.

Kostym: Doris Kjær.

Ljus: Henrik Johansson.

Med: Manda Strid Bomander, Lena Gustafsson, Lars Magnus Larsson, Karin Mickelbo, Anton Nordin, Kjell Samuelsson, Joel Berghé och Sara Sanzén.

ENO (Electric Night Orchestra): Andreas Nordanstig, kapellmästare, keyboard, gitarr, Bengt Bengan Holm, trummor, Janschie Börjesson, gitarr, och Börje Nilsson-Mäki, bas.

Jubilerande Falkenbergsrevyn gör det igen

Posted on av Kai Martin

Revy:

UPP & NER – MED ETT JUBILEENDE

!!!!

Pricksäkert. Falkenbergsrevyn bjuder på strålande underhållning när man 25-årsjubilerar. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Falkenbergsrevyn, Falkenbergs stadsteater.

Publik: Utsålt.

Bäst: Hela detta smörgåsbord av humor och god underhållning.

Sämst: Nja, kanske inte något. Möjligtvis någon säck som aldrig knöts ihop i något nummer.

Fråga: Vad hände med hyllningen till Sven-Bertil Taube…?

När Falkenbergsrevyn 25-årsjubilerar står man på en stabil grund. Inte bara för att flera av medlemmarna på scen och i det kreativa teamet varit med från starten (beundransvärt). Nej, kanske än mer för att man hittat en modell för den framgång som Falkenbergsrevyn har haft genom åren. Ja, de kan konsten att skämta, bjuda på underhållning av rang och hitta – år efter år – artister som vet hur man bäst gör sig på scen. Men också för att kärnan i denna deras show bottnar i ett djupt musikaliskt kunnande.

Med Bernt Bengtsson som basen i orkestern blir det tillsammans med Bertil Schough (gitarr, dragspel, fiol), Emelie Alm (piano, gitarr) och Beppe Wackelin (trummor) en ständigt svängande motor i föreställningen. Lägg till att ingen i ensemblen faller ur ramen gällande sången. Det här gänget klarar allt – från acapellasång, Tomas Ledin, Miss Li till Sweets ”Balroom blitz” (som blir det rappa bidraget om brittiska ”Partygate”) – och imponerar från det ena numret till det andra.

Det är dessutom en ensemble som gillar att möta sin publik och bjuder in den. Från start får vi ynnesten att inte bara känna oss välkomna utan exklusivt utvalda. Falkenbergsrevyn spelar just för dig/mig den här kvällen (och alla andra kvällar).

Som vanligt dukar man upp ett smörgåsbord inspirerat av händelser under år 2022: den svenska politiska röran, den brittiska politiska soppan, Sveriges fåfänga försök att komma med i Nato, familjen Wahlgrens ständiga närvaro i etern, miljöaktivism, de skenande elpriserna…

Även med i Falkenbergsrevyn. Familjen Wahlgren – Benjamin (Daniel Träff), Pernilla (Anna Carlsson), Christina Schollin (Håkan Runevad) och Bianca (Linnéa Lexfors) är allestädes närvarande inom svensk underhållning och förstås också i Falkenbergsrevyn. Foto: BO HÅKANSSON/BILDUPPDRAGET

Det är ett överdåd i humor, scenkonst, fiffiga lösningar, slapstick och rejäl bondhumor. Underbältet humor får också sitt utrymme, framför allt när vi får bevittna hantverkarbesök hos Lotta Engberg (klockren av Ana Carlsson) och Soldoktorn. Men trots all storslagenhet måste förstås även Falkenbergsrevyn hålla i slantarna och bjuder därför på billiga skämt i ett av aftonens kanske roligaste nummer.

En stunds allvar backar heller inte gänget för när man hyllar Sven Melander. Men någonstans på vägen tappades uppenbarligen Sven-Bertil Taubes bortgång bort, något som tillsammans med förlusten av andra svenska profiler under 2022 naturligtvis hade förtjänat sin plats på scenen. En randanmärkning, förstås. För på scen övertrumfar Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Emelie Alm, Håkan Runevad, Lena Petersson och Linnéa Lexfors varandra och utmanar ständigt sig själva. Vill man få en bra start på år 2023 ska man boka biljett till Falkenbergsrevyn. Jag kom på mig själv med att skratta så tårarna sprutade. Onekligen ett gott betyg.

Falkenbergsrevyn: Upp & ner – med ett jubileende, premiär 5 januari 2023, spelas till och med 24 mars.

Regi: Pär Nymark.

Koreografi: Emil Söder.

Kapellmästare: Bernt Bengtsson.

Scenografi: Fredrik Dillberg.

Peruk och mask: Tiina Bengtsson och Ronja Sandell.

Kostym: Caroline Eriksson.

På scen: Anna Carlsson, Bernt Bengtsson, Beppe Wackelin, Bertil Schough, Daniel Träff, Emelie Alm, Håkan Runevad, Lena Petersson och Linnéa Lexfors.

Juniorkronornas problem större än på isen

Posted on av Kai Martin

I en ytterst dramatisk match förlorade Juniorkronorna möjligheten att möta Kanada i finalen i Halifax. Efter att ha gjort sin bästa match i turneringen höll laget det tjeckiska motståndet stången i nära nog tre perioder utan att släppa in något mål. Så långt räckte 1–0 och det effektiva spelet.

Jo, jag har slitit det lilla hår jag har efter att ha sett de tidigare matcherna. Juniorkronorna har spelat ett usel spel i uppspelsfasen. Av tre zoner har laget mäktat med blott den i anfallszon. I egen och i mittzon har man gett bort alltför många puckar på grund av slarv eller för dåligt tempo. Spelet uppe vid blålinjen intill sargerna har varit förbluffande illa. Där pucken ska ut och in i mittzon har den istället kommit i retur i fördel motståndarna. Det är naturligtvis förödande i ett så snabbt spel som ishockey, oavsett på vilken nivå man nu må spela på.

Lyckligtvis har laget haft Djurgårdens målvaktstalang Carl Lindbom mellan stolparna, som spelat prickfritt i samtliga matcher i samtliga perioder förutom just den där ödesdigra minuten och vid den lika fatala förlängningens avgörande ögonblick. När försvaret irrat bort sig eller när man gett bort puckar i försöken att bygga upp anfallen… ja, då har han varit där, trygg, säker och med en spelförståelse som oftast övertrumfat motståndet.

Jag har flera gånger häpnat att laget har gått så långt som man gjort. Att det blev en övertygande vinst mot Österrike var givet. Men spelet var inte bra. Det visade sig i matchen mot Tyskland, som svenskarna vann med blott 1–0. Att laget sedan lyckades vinna över tjeckien på övertid i gruppspelet är fortfarande en gåta. Motståndarna var kostymen större i allt, bättre teknik, giftigare chanser, snabbare, elegantare och effektivare spel. Men återigen, Carl Lindbom räddade laget och förmågan att göra mål i avgörande lägen gav segern. Men rättvist…? Nja, flest mål vinner, så är det ju.

Avgörandets sekund. Tjeckien vinner på övertid mot Juniorkronorna och är klara för final.

Sverige blev sedan, i sista gruppspelsmatchen, en munsbit för hemmanationen. Ändå gick svenskarna vidare, mötte Finland i kvartsfinalen och envisades med samma brist på spel. Ändå vann laget mirakulöst för att hamna i semifinal och återigen ställas mot tjeckerna, som tillsammans med grannlandet Slovakien och Kanada visat på bäst spel i turneringen.

Här blommade äntligen det svenska spelet. Speldel för speldel kuggade tag i varandra. Passen satt, speeden hade kommit, rörligheten likaså; allt fungerade från försvars- till anfallszon. Man jobbade för varandra och visade viljan att vinna.

Men med kort tid kvar satte tjeckerna press på svenskarna. Ut med målvakten, in med en extra spelare och man började mala ned det motstånd som så duktigt hållit allt stången. Men knappt en minut kvar hamnar pucken i mittzon och skjuts av en svensk spelare ned till icing. Så onödigt.

Tekningen i den svenska zonen vanns av tjeckerna som med dryga halv minuten kvar kunde skjuta ett isskott som gick in i mål, ett skott Lindbom klarat vilken dag i veckan som helst, men nu lämnade en glipa lämnas med isen på. 1–1 och förlängning, där svenskarna dominerar och har en puck vibrerande på mållinjen, men där det är tjeckerna som gör det avgörande målet. Inte mycket att säga om. En förlängning är en förlängning, ett chansande. Nu drog Tjeckien vinstlotten.

Problem med spelet under turneringen, alltså. Men svenska juniorlandslaget har större problem än så.

Innan turneringen kunde Aftonbladet avslöja att lagets målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, inte var med på resan i till Kanada. En, jag säger en!, spelare hade ställt som ultimatum att målvaktstränaren, efter en tidigare kontrovers, skulle stanna hemma. Nyheten var förbluffande. Inte för att den unge mannen uppenbarligen drabbats av hybris och ställt jaget före laget, utan för att Juniorkronornas ledning och Svenska ishockeyförbundet ställde sig bakom honom.

Det är ju ett ledarskap som snabbt krackelerar om en enda spelare ska diktera villkor.

Nej, jag kan inte alla turer. Men känner ändå till tillräckligt för att förstå att de stora problemen inte är på isen utan i ledarskapet.

Och nej, spelaren var inte heller av den dignitet som exempelvis Kanadas Connor Bedard, 17-åringen som styr och ställer på isen, men är ödmjuk utanför. Faktum är att den svenska spelare inte gjorde något vidare avtryck alls under turneringen. Kanske skulle denne fokuserat på sin egen uppgift istället för att ställa korkade ultimatum…?

Nu slipper Juniorkronorna finalen mot starka Kanada, som istället möter Tjeckien som vann över hemmanationen med 5–2 i gruppspelet. Kan bli hur spännande som helst. Svenskarna ställs mot USA i en kamp om bronspengen och kan kanske göras match av matchen. Om man fokuserar på det som ska ske på isen.

För Svenska ishockeyförbundet och teamet kring Juniorkronorna gäller det att släppa upp. I mellandagarna om tolv månader börjar hemma-VM i Göteborg. Förhoppningsvis utan intriger och hot från enskilda spelare om vilka ledare som ska finnas på plats.

Musik från alla ljusa och mörka vrår

Posted on av Kai Martin

Konsert

PERNILLA ANDERSSON

!!!!

Sångare och berättare. Få kan som Pernilla Andersson ge konserterna – och låtarna – ett djupare värde med sitt mellansnack som bjuder på både djup, allvar och skratt. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Fullt på parkett. Glest på balkong.

Bäst: Nya låten ”Ängel i snö (kyrie)”.

Sämst: Petitess, men den den fantastiska historien om bilen knöts aldrig ihop.

Fråga: Är det här början på en fortsatt tradition för mig att gå och se Pernilla Anderssons julkonsert…?

Hon knyter ihop turnésäcken för i år och med denna hennes julkonsertsvända i Göteborg. En turnésväng som har varvats mellan spelningar med sedan 18-årsålder, trogne följeslagaren, gitarristen Fredrik Rönnqvist och förstärkta av rytmsektionen, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Det är en på samma gång avslappnad och förväntansfull Pernilla Andersson. Som att hon känner slutet, men inte för en sekund tummar på att denna hennes – och bandets – final för året ska bli annat än tipptopp. Hon är strikt professionell därvidlag. Samtidigt är hon en underbar kombination av charmig virrpanna som snabbt bjuder in till skratt, en artist som har bredd, djup och humor och också högoktanigt artisteri.

Jo, det är mycket på en gång. Men frågan är om det finns någon artist i Sverige, med en förmåga att växla mellan låtar hämtade från både de allra mörkaste som ljusaste vrår.

Som följaren av henne på hennes sociala medier får man en ytterligare privat sida av henne, där hon generöst delar med sig av sitt liv. Så har man fått följa allt från ständiga p-bekymmer, operationer, moderskapets oro och glädje till hennes, nu avlidne, älskade pappas resa längre och längre in i alzheimermörkret. Hon mänskliggör sig, är en hårt arbetande kvinna och karriärist med fötterna på jorden och ett rikt, rättvist hjärta. På scen är det det som svämmar över.

Så får vi berättelser från livet sett ur hennes lins, men med det allmängiltiga perspektivet; skilsmässa, födsel, död och allt där emellan.

Om man såg henne på Stora Teatern för ett år sedan så är det en föreställning som tangerar vad som då bjöds. Men som den skickliga artist hon är blir det som vore det alldeles nytt. Alltid är det något nytt som bjuder upp till något spontant för henne att fånga upp. Som när mikrofonen till klockspelet säckar ihop, personifieras som Micko som inte riktigt klarade av senaste spelningen på Södra Teatern och som har kroknat efter ett för yrt leverne. Hon är bra på det, Pernilla Andersson, att både hålla sig till manus och samtidigt våga spåra ur, glida ifrån manus och den strikta ordningen. Det blir med andra en levande, underhållande kväll som oavsett vilket känns unik.

Pernilla Andersson är en driven musiker och låtskrivare, som genom sitt kunnande som ljudtekniker, arrangör och producent vet vad hon vill. Tillsammans med sitt band – den ständigt oklanderligt klädde och så eminent spelande Fredrik Rönnqvist med den svängigt sammansatt rytmduon Jerker Odelholm och Mikale Häggström – blir det skarpt, men avslappnat läge på scen. Ljudet är utsökt, låtvalet likaså där de sparsmakade arrangemangen ligger vackert i örat. Musiken har albumet ”Vintersånger från Garbo” (2017), som en löst sammansatt ram. Men på självklart vis vävs även ”Johnny Cash & Nina P” och ”Desperado” in med ”Weatherman”, som på Ratpack-vis får titeln ”Winterman”.

Pernilla Andersson har en unik förmåga att smeka ljuvt och lättsamt i P4 och på scen, där hon bottnar sina texter och låtar, bjuda in till allvaret och bakgrunden till hur de kom till. Det är en hisnande och underhållande resa som aldrig blir tråkig, som skiftar sinnelag mellan gråt och skratt. Skickligt och hjärtligt.

Charmig country från Söder

Posted on av Kai Martin

Konsert:

DAVID RITSCHARD & KROKODILTÅRARNA

!!!!

Berör. David Ritschard med bandet Krokodiltårarna spänner mellan humor och allvar med en närvaro som berör. Foto: KAI MARTIN

Pustervik, Göteborg.

Publik: Utsålt för andra veckan i rad.

Bäst: ”Sverigerocken” är en modern klassiker.

Sämst: Nja, möjligen att låtarna kunde vara mer varierade.

Fråga: Vad blir David Ritschards nästa steg.

Han agerar som en väckelsepredikant i profan miljö. En mjuk agitator som nu står på Pusterviks scen bara en vecka efter att han och bandet Krokodiltårarna sålde ut. En scen bara några tiotal meter från Folkets hus och en gång mäster August Palms hemman i kvarteren i Haga då den svenska arbetarrörelsen byggdes upp. Han har gett den svenska rödvinsvänstern drömmar från klunkarna från Systembolaget på Folkungagatan i huvudstaden. Han bjuder svensk country. Musik från Söder som bottnar i Södern. Det är logiskt. Lika logiskt som att han bjuder upp Alf Robertsons musik och texter med Anna-Lena Löfgrens, tar en sväng om med Gunnar Wiklunds och Kacka Israelsons schlager-Sverige och placerar allt i en nutid. För David Ritschard är i allra högsta grad närvarande. Han tummar inte på texternas kvalitet. Bor granne med Ted Ströms ”Vintersaga” och låter det stora vemodet rulla in.

Helst hör han hemma i Stockholm och på Söder i synnerhet. Det är vardagsbetraktelser, självupplevt eller inte spelar ingen roll. Han berör med en närvaro i texterna som går igen i tilltalet på scen.

”Finns det några blandmissbrukar bland oss i kväll? Då är ni bland vänner?”. Eller ”Är det någon här som känt sig som en Hank Williams-refräng? Då är ni bland vänner?”. Det är chosefritt med maner. Inbjudan och en hand utsträckt mot en publik som får och ger. Jo, David Ritschard kan konsten att underhålla.

Han kantas av sina båda sidekicks, sångerskan och gitarristen Amanda Forssman Östberg och hustrun Agnes Nalle Odén på fiol. De tillsammans med bandet – Fabian Ris Lundblad, Gustav Erlandsson Holmqvist, Peter Strömquist och Daniel Wigstrand – är som de bortglömda på skolgården som ingen ville hänga med, men som hade en högre plan. Som hittade vägen ut, famnade musiken, vågade tro på sig själva och blev stolta, vackra, självklara på ett sätt som mobbarna aldrig kommer kunna bli. David Ritschard ser ut som någon som kunde ha platsat i Palmeutredningen, gör en grej av det och är både retro och här och nu på ett högst självklart vis.

Med honom på scen går det inte att ha tråkigt. Han är verbal och roande i mellansnacket och uppriktigt känslosam i sina sånger. Amanda Forssman Östberg får ta plats, sjunger Nationalteaterns ”Bängen trålar” med en emfas och se där, en självklar tråd mellan David Ritschards musik och den svenska proggens vardagsrealism spinns. Det är ett soundtrack till det krackelerade folkhemmet som vi har nu 2022.

David Ritschard & Krokodiltårarna, Pustervik 9 december 2022, låtlista:

  1. Tradartuttar
  2. Rockbotten
  3. Nya slusse
  4. Frågar åt en vän
  5. Behöver en vinst/en dag blir man sjuk
  6. Sockenplan
  7. Än går det vågor (Amanda Forssman Östberg och David Ritschard)
  8. Bängen trålar (Amanda)
  9. Hank Williams-refräng 
  10. Förlikat mig med tanken
  11. Inte här (när jag är här)
  12. He stopped loving her (Fabian Ris Lundblad) – extranummer
  13. Sverigerocken – extranummer
  14. Aldrig lämna – extranummer
  15. Goldrush – extranummer