I en ytterst dramatisk match förlorade Juniorkronorna möjligheten att möta Kanada i finalen i Halifax. Efter att ha gjort sin bästa match i turneringen höll laget det tjeckiska motståndet stången i nära nog tre perioder utan att släppa in något mål. Så långt räckte 1–0 och det effektiva spelet.

Jo, jag har slitit det lilla hår jag har efter att ha sett de tidigare matcherna. Juniorkronorna har spelat ett usel spel i uppspelsfasen. Av tre zoner har laget mäktat med blott den i anfallszon. I egen och i mittzon har man gett bort alltför många puckar på grund av slarv eller för dåligt tempo. Spelet uppe vid blålinjen intill sargerna har varit förbluffande illa. Där pucken ska ut och in i mittzon har den istället kommit i retur i fördel motståndarna. Det är naturligtvis förödande i ett så snabbt spel som ishockey, oavsett på vilken nivå man nu må spela på.

Lyckligtvis har laget haft Djurgårdens målvaktstalang Carl Lindbom mellan stolparna, som spelat prickfritt i samtliga matcher i samtliga perioder förutom just den där ödesdigra minuten och vid den lika fatala förlängningens avgörande ögonblick. När försvaret irrat bort sig eller när man gett bort puckar i försöken att bygga upp anfallen… ja, då har han varit där, trygg, säker och med en spelförståelse som oftast övertrumfat motståndet.

Jag har flera gånger häpnat att laget har gått så långt som man gjort. Att det blev en övertygande vinst mot Österrike var givet. Men spelet var inte bra. Det visade sig i matchen mot Tyskland, som svenskarna vann med blott 1–0. Att laget sedan lyckades vinna över tjeckien på övertid i gruppspelet är fortfarande en gåta. Motståndarna var kostymen större i allt, bättre teknik, giftigare chanser, snabbare, elegantare och effektivare spel. Men återigen, Carl Lindbom räddade laget och förmågan att göra mål i avgörande lägen gav segern. Men rättvist…? Nja, flest mål vinner, så är det ju.

Avgörandets sekund. Tjeckien vinner på övertid mot Juniorkronorna och är klara för final.

Sverige blev sedan, i sista gruppspelsmatchen, en munsbit för hemmanationen. Ändå gick svenskarna vidare, mötte Finland i kvartsfinalen och envisades med samma brist på spel. Ändå vann laget mirakulöst för att hamna i semifinal och återigen ställas mot tjeckerna, som tillsammans med grannlandet Slovakien och Kanada visat på bäst spel i turneringen.

Här blommade äntligen det svenska spelet. Speldel för speldel kuggade tag i varandra. Passen satt, speeden hade kommit, rörligheten likaså; allt fungerade från försvars- till anfallszon. Man jobbade för varandra och visade viljan att vinna.

Men med kort tid kvar satte tjeckerna press på svenskarna. Ut med målvakten, in med en extra spelare och man började mala ned det motstånd som så duktigt hållit allt stången. Men knappt en minut kvar hamnar pucken i mittzon och skjuts av en svensk spelare ned till icing. Så onödigt.

Tekningen i den svenska zonen vanns av tjeckerna som med dryga halv minuten kvar kunde skjuta ett isskott som gick in i mål, ett skott Lindbom klarat vilken dag i veckan som helst, men nu lämnade en glipa lämnas med isen på. 1–1 och förlängning, där svenskarna dominerar och har en puck vibrerande på mållinjen, men där det är tjeckerna som gör det avgörande målet. Inte mycket att säga om. En förlängning är en förlängning, ett chansande. Nu drog Tjeckien vinstlotten.

Problem med spelet under turneringen, alltså. Men svenska juniorlandslaget har större problem än så.

Innan turneringen kunde Aftonbladet avslöja att lagets målvaktstränare, Peter ”Trötter” Andersson, inte var med på resan i till Kanada. En, jag säger en!, spelare hade ställt som ultimatum att målvaktstränaren, efter en tidigare kontrovers, skulle stanna hemma. Nyheten var förbluffande. Inte för att den unge mannen uppenbarligen drabbats av hybris och ställt jaget före laget, utan för att Juniorkronornas ledning och Svenska ishockeyförbundet ställde sig bakom honom.

Det är ju ett ledarskap som snabbt krackelerar om en enda spelare ska diktera villkor.

Nej, jag kan inte alla turer. Men känner ändå till tillräckligt för att förstå att de stora problemen inte är på isen utan i ledarskapet.

Och nej, spelaren var inte heller av den dignitet som exempelvis Kanadas Connor Bedard, 17-åringen som styr och ställer på isen, men är ödmjuk utanför. Faktum är att den svenska spelare inte gjorde något vidare avtryck alls under turneringen. Kanske skulle denne fokuserat på sin egen uppgift istället för att ställa korkade ultimatum…?

Nu slipper Juniorkronorna finalen mot starka Kanada, som istället möter Tjeckien som vann över hemmanationen med 5–2 i gruppspelet. Kan bli hur spännande som helst. Svenskarna ställs mot USA i en kamp om bronspengen och kan kanske göras match av matchen. Om man fokuserar på det som ska ske på isen.

För Svenska ishockeyförbundet och teamet kring Juniorkronorna gäller det att släppa upp. I mellandagarna om tolv månader börjar hemma-VM i Göteborg. Förhoppningsvis utan intriger och hot från enskilda spelare om vilka ledare som ska finnas på plats.