Konsert

PERNILLA ANDERSSON

!!!!

Sångare och berättare. Få kan som Pernilla Andersson ge konserterna – och låtarna – ett djupare värde med sitt mellansnack som bjuder på både djup, allvar och skratt. Foto: KAI MARTIN

Stora Teatern, Göteborg.

Publik: Fullt på parkett. Glest på balkong.

Bäst: Nya låten ”Ängel i snö (kyrie)”.

Sämst: Petitess, men den den fantastiska historien om bilen knöts aldrig ihop.

Fråga: Är det här början på en fortsatt tradition för mig att gå och se Pernilla Anderssons julkonsert…?

Hon knyter ihop turnésäcken för i år och med denna hennes julkonsertsvända i Göteborg. En turnésväng som har varvats mellan spelningar med sedan 18-årsålder, trogne följeslagaren, gitarristen Fredrik Rönnqvist och förstärkta av rytmsektionen, trummisen Mikael Häggström och basisten Jerker Odelholm. Det är en på samma gång avslappnad och förväntansfull Pernilla Andersson. Som att hon känner slutet, men inte för en sekund tummar på att denna hennes – och bandets – final för året ska bli annat än tipptopp. Hon är strikt professionell därvidlag. Samtidigt är hon en underbar kombination av charmig virrpanna som snabbt bjuder in till skratt, en artist som har bredd, djup och humor och också högoktanigt artisteri.

Jo, det är mycket på en gång. Men frågan är om det finns någon artist i Sverige, med en förmåga att växla mellan låtar hämtade från både de allra mörkaste som ljusaste vrår.

Som följaren av henne på hennes sociala medier får man en ytterligare privat sida av henne, där hon generöst delar med sig av sitt liv. Så har man fått följa allt från ständiga p-bekymmer, operationer, moderskapets oro och glädje till hennes, nu avlidne, älskade pappas resa längre och längre in i alzheimermörkret. Hon mänskliggör sig, är en hårt arbetande kvinna och karriärist med fötterna på jorden och ett rikt, rättvist hjärta. På scen är det det som svämmar över.

Så får vi berättelser från livet sett ur hennes lins, men med det allmängiltiga perspektivet; skilsmässa, födsel, död och allt där emellan.

Om man såg henne på Stora Teatern för ett år sedan så är det en föreställning som tangerar vad som då bjöds. Men som den skickliga artist hon är blir det som vore det alldeles nytt. Alltid är det något nytt som bjuder upp till något spontant för henne att fånga upp. Som när mikrofonen till klockspelet säckar ihop, personifieras som Micko som inte riktigt klarade av senaste spelningen på Södra Teatern och som har kroknat efter ett för yrt leverne. Hon är bra på det, Pernilla Andersson, att både hålla sig till manus och samtidigt våga spåra ur, glida ifrån manus och den strikta ordningen. Det blir med andra en levande, underhållande kväll som oavsett vilket känns unik.

Pernilla Andersson är en driven musiker och låtskrivare, som genom sitt kunnande som ljudtekniker, arrangör och producent vet vad hon vill. Tillsammans med sitt band – den ständigt oklanderligt klädde och så eminent spelande Fredrik Rönnqvist med den svängigt sammansatt rytmduon Jerker Odelholm och Mikale Häggström – blir det skarpt, men avslappnat läge på scen. Ljudet är utsökt, låtvalet likaså där de sparsmakade arrangemangen ligger vackert i örat. Musiken har albumet ”Vintersånger från Garbo” (2017), som en löst sammansatt ram. Men på självklart vis vävs även ”Johnny Cash & Nina P” och ”Desperado” in med ”Weatherman”, som på Ratpack-vis får titeln ”Winterman”.

Pernilla Andersson har en unik förmåga att smeka ljuvt och lättsamt i P4 och på scen, där hon bottnar sina texter och låtar, bjuda in till allvaret och bakgrunden till hur de kom till. Det är en hisnande och underhållande resa som aldrig blir tråkig, som skiftar sinnelag mellan gråt och skratt. Skickligt och hjärtligt.