Så firar Göteborgs filmfestival 40 år.

Det är klart att ett jubileum ska få arrangörerna att slå på stora trumman.

Men…

Hur sant är det där med 40 år i filmens tjänst och mission?

Nja, så där va’…

Den första festivalen gick av stapeln i februari 1979.

Knappast fyrtionde gången,  hur mycket någon än vill.

Och hur gick det då till med räknemissen?

Jo, den var kalkylerad av två skäl: dels var festivalen skrockfulla och undvek därmed den 13 festivalen vid namn (13 blev hastigt 14, alltså) och dels vill festivalledningen skynda på den 15:e eftersom tioårsjubiléet var så lyckosamt.

Nå, Göteborgs filmfestivals ledning har styrt upp detta. Fredagen den 13 januari hölls  den 13 festivalen och detta på ett alldeles speciellt vis. Med visningar på platser som Lagerhaus på Östra Hamngatan och Mayday på Kungsgatan där tidigare biografer låg (Cosmorama och Victoria) med refuserade manus från högt och lågt.

Också ett sätt att fira en bortglömd, avsiktligt eller ej, festival.

Jag har gästat ett otal festivaler. Var på den första och då på ett mycket speciellt sätt.

Kai Martin & Stick! – på den tiden bandet fortfarande bara hette Stick! – hade engagerats för förband till Derek Jarmans punkfilm ”Jubilee”. Det var ju förstår smickrande, men också problematiskt. Vi hade ju under vår första höst lånat Perverts trummis Lollo Banco, men hans förordnande hade gått ut vid nyår. Vi sökte alltså en ny, men inte lyckats.

Nu hade vi tackat ja till denna prestigefyllda spelning på Kåren i Göteborg, i aulan en våning upp där visningen skulle ske. (Jag tror att samtliga filmer på festivalen visades i Kårhuset.)

För att lösa dilemmat lånade vi in en av ägarna till rockklubben Errols (Rasta-Kaj Farai var ju fullvärdig medlem), det vill säga Carlos Johansson, som egentligen var (är) gitarrist.

Vi repade hårt för uppdraget och genomförde vår spelning med fullt ställ.

Tony Vibrato gick hem efteråt för ett varmt bad. Carlos gick till baren för en kall öl. Det blev fler än en. Plötsligt kommer arrangören och meddelar att vi också ska spela inför kvällens andra visning av ”Jubilee”).

Hoppsan!

Vi ringde och fick tag på Tony Vibrato, som kammade löddret ur håret och kom som ett skott. Men var var Carlos…?

Ös på festival. Pressklipp från Aftonbladet och GT februari 1979.

Vi hittade honom aningens mer salongsberusad efter sitt första och trodde han, enda punkgig. Lite slirig satte han sig bakom trummorna och spelade hellre än bra och avslutade det hela med att på äkta Keith Moonvis välta trummorna över ända med ett brak.

Någon vecka senare hade vi knutit Ronny Svensson (aka Jotten, Rock, Rim Shoot) till oss och erövringen av rockvärlden kunde både fortsätta och egentligen börja. I slutet av mars inledde vi inspelningen av vår första singel, sedan väntade radioinspelning i början av april och spelningar och spelningar igen mellan repande och komponerande.

Så ja, när festivalen nu håller jubileum – falsk eller sann – som ett minne av den där festivalen 1979 hade det ju varit rimligt med Kai Martin & Stick! på scen. Men historielösheten visar sitt ansikte även där.

Så, nej, när Göteborgs filmfestival håller fest saknas det mest givna av band.

Återstår att se om detta vårt gig återspeglas i den bok som kommer om festivalen i samband med årets begivenheter…