Vi har ju det bra förspänt med Z:s systrar i Köpenhamnsområdet. Vi slår en signal och har boende och samkväm, som i en liten ask. Men inför helgens resa var Z märkligt svår att få att kontakta sina systrar. Plötsligt styr hon om helgen, avresan på fredagen blir istället inställd för take off lördag morgon. Boendet är ordnat, men på ett vandrarhem. Visserligen centralt i Köpenhamn, men jag knorrar om det onödiga med att inte göra en rejäl helg i den danska byn och lägga pengarna på några timmars sömn… Jag får fel. Z rätt. Det blir så. Ibland.
Vi kommer iväg, men en upprörd Z hävdar att vi är för sena. Hon som sällan är snabb ur startblocken har plötsligt kopplat på något slags turbo och hetsar mig, som vill göra ifrån mig tvätt, disk och blomvattning innan vi styr V70:n ut ur staden. Har under veckan servat ett kärvande däck, som tappat luften, men väl på däckfirman också bestämt att dubbdäcken får vara på. Det är ju trots allt april och med tanke på hur påsken såg ut i Öresundsområdet vore det ju dumt att chansa. Så färden söderut går på däck som knattrar med klorna på asfalten. Väggarna är ogenerat bara, nakna och isfria, som om de vill håna mitt beslut att inte skifta däck.
Z har en plan, som jag är invigd i. Hennes yngsta systers yngsta son har, som nioåring, börjat att brottas. Han, en sparris som oroat sina föräldrar med ett knappt matintag sedan späd ålder och med en beundransvärd envishet, är dedicerad sin nyfunna idrott och krånglar sig ur grepp och matcher som någon som har fallenhet för denna svåra sport. I Ängelholm går cupen Lergökakampen med nära 250 unga brottare varav systersonen alltså är en. De har rest från Frederikssund i arla morgonstund, ledare, några föräldrar och så dessa unga sportsmän och -kvinnor. Z vill se några kamper och jag kör målmedvetet med en smula högre fart än lovligt, för att inte missa någon av de inledande matcherna.
När vi väl kommer dit trilskar det med parkering, men en p-plats har en grushög som ingen trotsat. Z sparkar resolut ned den, jämnar till och visar med hela handen var jag ska ställa bilen. Så går vi in i hallen och lyckligtvis har den unge mannen ännu inte börjat sitt tävlande. Vi möter honom bums i uppvärmningstagen och hallen är fulla av valpar från sjuårsålder till fjuniga tonåringar. Vi får vänta en halvtimme innan han går upp på mattan, men väl där går det undan. Ett snabbt angrepp och motståndarna får ge upp. Andra matchen kommer rätt tätt inpå, men inte värre än att vi hinner ta en fika och kika på alla andra som brottas. Det är en röra av trikåer, ledare och åskådare. Små späda lemmar som kramas i kampen eller unga män och kvinnor som låtit musklerna får större spelrum. Det är fascinerande och nej, det är inte alltid störst som vinner.
Han har greppet. Foto: KAI MARTIN
Systersonen går upp i sin andra match, får ett tuffare motstånd, är på väg att förlora den i samma andetag som han tappar koncentrationen. Men får tag på både fokus och match och vinner tämligen komfortabelt. De poäng han samlat på sig ger honom också en finalplats direkt, men hans motstånd dröjer och dessvärre måste vi åka för att hinna ett inplanerat 12-årskalas i Ølstykke, väster om Köpenhamn.
När vi kommer till färjeläget är det sesam öppna dig hela vägen, förbi betalstationen rätt in på färjan. Båtfärden går snabbt i det vårsköna vädret och vi sveper av färjan och upp på väg 6 ned mot vår destination efter ett stopp på favoritkebaben vid Prøvestenen, där vi också bunkrar kött för hemresan och den hungrande sonen.
Festen har börjat, men vi är bara en halvtimme sena. Tvillingarna firas, presenter delas ut, bullar äts, kaffe och choklad dricks och så småningom spelas bingo vilket, visar sig, är ett friskt sätt att lära sig räkna på danska. Något jag fortfarande har svårt för, framför allt 70- och 80-tal. Jo, jag är en smula trög, men rätt snäll, allt som oftast.
Systersonens far har ringt och berättat att grabben har vunnit sin grupp. En tuff match där ett underläge med 0–4 vändes till vinst med 9–6. Vi imponeras och jublar åt denna bravad.
Så bryter vi upp. Far mot huvudstaden, hittar vår bostad, men luras på p-plats med en hårsmån och får åka runt ett tag innan vi finner de beredvilliga platserna på Kampmannsgade, egentligen en vall som löper mellan St Jørgen Sø och St Jørgen Sø (!), som under helgerna är utan betalning.
Rekommenderas. Foto: KAI MARTIN
Vi checkar in på Steel House Copenhagen i detta nya, hippa vandrarhem. Lyckas efter lite svårigheter och nedladdning av nödvändig app komma in på vårt rum på sjätte våningen. Z är ju inte Z om hon inte fixar det häftigaste, så det blir med altan. I och för sig inte med utsikt över sjöarna, men in mot stan och SAS-hotellet som vi någon gång ska bo på.
Jag anbefaller rast vila för att få räta ut ryggen efter bilkörningen. Det blir en kik på ”Huset på Christianshavn”, klassisk dansk tv-serie från 70-talet som med dagens glasögon är allt annat än pk. Jag bestämmer sedan att vi ska kika på ”Smartare än en femteklassare”, i rent studiesyfte. Herregud, jag var ju med i testomgången och snodde med mig högsta vinsten, som om det varit på riktigt hade gett mig 250000 kronor, men som nu gav mig en chokladask som tack. Det visar sig att omgången vi ser är med de frågor jag fick. Den tävlande kammar hem 100000 innan hon tackar för sig och erkänner att hon inte är smartare än en femteklassare, men rikare. Men Z har somnat och missar dramatiken.
Jag väcker henne varsamt och vi nästlar oss ur sängen i det minimala rummet som är fiffigt ordnat med en smal ”korridor” in, ett fräsch badrum med dusch direkt höger, dubbelsängen inramad av två väggar, ett utrymme för väskor under bäddarna, och utgång till terrassen som om sommaren måste vara magisk.
Vi är en smula svultna och är samtidigt fantasilösa nog för att bestämma oss för favoritstället Les Trois Cochons på Værnedamsvej, denna enastående gata inklämd mellan Gammal Kongevej och Vesterborgade.
Vi strosar Gammel Kongevej ned, viker av Tullinsgade, där vi har minnen från vår första gemensamma Köpenhamnsvistelse midsommar 2007, för att snitsla oss fram mot vårt mål. Vi får, överraskande, ett bord med en gång. Precis vid entrédörren, som kommer bjuda på äventyr under kvällen i form av en parad av serveringspersonal och gäster som underhållande löper in och ut.
Vi faller till föga och beställer en trerättersmeny, som på danska blir laksetatar med avocado, ponzu och koriander till förrätt, kalvespidsbryst med frikassé, små kartofler, gulerødder, peberod som huvudrätt och tarte au citron med italiensk marengs. Jag väljer ett glas Josmeyer, ett Alcasevin, till förrätten och en flaska Chateauneuf du Pape som Z och jag delar på tillsammans med lite bubbelvatten. I Z:s sällskap blir det mesta magiskt, så också den här kvällen, samtidigt som köket och vinet hjälper till att befästa stämningen.
Værnedamsvej, ett fint ställe på jorden. Foto: KAI MARTIN
När vi går hem är kvällen sen och vi kikar lite förstrött i skyltfönstren samma väg som vi kom innan natten sluter oss i sitt sköte och vi, väl i säng, i varandras famn.
Morgonen är lovvärd där solen smiter in mellan de fördragna gardinerna. Z sover sin törnrosasömn, jag gör mig i ordning och väcker henne till en strålande dag. Vi släpper ut natten med den friska morgonluften. Tar oss ned till foajén och köper en frukost, äter den i det stilla morgonstimmet, checkar ut och tar oss till bilen som med egen vilja styr oss mot Holte och säsongens första loppmarknad.
Det kommer bli en exalterande stund med flera timmar bland möjligheternas stånd. En coverorkester ljuder, spelar tillbakalutat och snyggt där den inledande starka volymen korrigeras till mer angenäm.
Dagen är fåfäng i strålande sol, värmen har redan krupit upp till något vi inte känt av på flera, flera månader. Jag kommer till det andra bordet och hittar i ställningen bredvid ett par ljusgrå Tigerbyxor som, förutom att de är i min storlek, knappast kan vara använda. Säljaren vill ha 100 kronor och jag öppnar för första gången denna morgon min plånbok. På bordet finns också en snygg, stickad Tigerslips och dito, smalt, svart läderbälte som han vill ha 30 kronor vardera för. Jag har inte växel, men ber att få återkomma efter att ha misslyckats i mitt prutande. Lätt kommet, lätt förgånget. Utbudet för Z är väsentligt digrare än för mig, så jag skyndar på en smula snabbare. I andra änden av den snitslade gång vi gjort upp bland alla stånd och trängsel av människor nyper jag i en tredelad Tigerkostym. Jag inleder med att prova västen i kostymen som är en storlek större än vad jag normalt tar, men det goda livet har gett mig den möjligheten att även klä i denna spatiösa form. Västen sitter utmärkt och priset, 300 kronor (ej prutbart) får gå och jag öppnar åter plånboken för denna kostym av ylle och kashmir. Jag vänder åter till Z, stjäl en kyss, visar upp mina fynd, kollar in hennes och irrar vidare. Finner en Paul Smithkavaj, en så kallad unconstructed, grå med vita ränder, som sitter snyggt. 300 kronor? Nej, jag avböjer. Jag hittar också en Acnekostym, som trots att märket och jag sällan matchar, sitter perfekt. Men priset på 500 kronor… jag håller tand för tunga. Så sammanstrålar jag med Z, visar henne denna duvblå sommarkostym och plötsligt är den också i min hand utan skam i kroppen. När jag därefter i smyg visar henne Paul Smithkavajen går hon fram och frågar efter priset, som plötsligt är 200 kronor och hon ser min diskreta tummen upp och köper den. Jag är galen, drabbas av ett slags köpadrenalin. Förtjust och förskräckt på samma gång, samtidigt som jag vet att jag kommer använda de exklusiva dyrgriparna som trots allt kostar en bråkdel av priset i butik.
Holte loppmarknad förför. Foto: KAI MARTIN
Jag har innan det sistnämnda besöket dels gått med kassar till bilen, dels hämta ut en tusing danska pengar till. Jag har fått lite skrot på fickan och köper, väl tillbaka, både slips och bälte från första anhalten i kommersens vandring på denna lockande loppmarknad.
Z har hittat lite mer och nya kassar fylls. Vi är redo för avfärd, men först en hamburgare och citronvand i den uppställda kolgrill som vi tidigare inte stiftat bekantskap med. Kön är lång och det dröjer innan vi får maten som är god, men lite mer tålamod med grillningen hade varit på sin plats för min mat. Vi äter den på en bänk vid busshållplatsen. Z lyckas söla ned sina byxor, som blott bristfälligt torkas upp och bort av servetter. Vi köper bröd hos den lokala bagaren, som tillhandahåller vatten och våta servetter för ytterligare rengöring.
Bilen är full, närapå, när vi åker vidare västerut. Frederikssund väntar. Våren är här, men kan samtidigt bara anas. Vintern har fördröjt allt och landskapet är blek, liksom skört och utan knoppning. Men krokusar och snödroppar spritter otåligt och skvallrar om att det trots allt är längtans årstid.
Vi stävar in i staden, passerar Kirppu loppemarknad, vänder och kör tillbaka. Det ska bli en dyr u-sväng. Vi går i gångarna i denna inomhusmarknad, som inte alltid är så överskådlig. Jag hittar en mörkblå Etonskjorta för 30 kronor och en gråblommig Lindberghskjorta (danskt märke, ej att förväxlas med J Lindeberg) för 50 kronor, som jag tar med mig. Z försvinner och då jag får för att visa henne skjortorna hittar jag en lustig hjälm som jag placerar på knoppen. I ögonvrån ser jag i ett gäng kostymer i en angränsande gång, som jag ska stifta bekantskap med senare. Jag hittar Z, hon ser mig med hjälm på huvudet och jag får leendet jag längtat efter och älskar.
En karl för sin hjälm. Foto: KAI MARTIN
Så letar vi vidare bland tingen och plötsligt ropar Z mitt namn. Hon står vid kostymerna som jag skulle kika på, stryker med fingrarna över tyget och är lyrisk. Vi snackar kvalitet. Det handlar om, kanske, tio kostymer av finaste italiensk design och ylle. Alla i min storlek och inte, visar det sig då jag provar dem, bara sisådär utan i längd. Någon med mina korta armar och ben går alltså omkring med en större plånbok och rensar sin garderob.
Jag kan inte motstå utan kliver, förutom skjortorna, ut ur denna förföriska loppmarknad med en Zegna- och en Corneglianikostym för 500 kronor vardera. Jag är berusad, men nykter och ett tokigt 10-årskalas får ned mig på marken igen. Det är brottarkungen som ska firas, vi får se matchen, som är ett segdraget drama där den lille krånglar sig ur grepp med en beundransvärd envishet och med smartness vänder den hotande förlusten till vinst. Vi häpnar, ser stoltheten hos både far och son, som senare visar upp min strålande bit glas slipad som en diamant.
Kläder för en fåfäng. Överst Tigerbyxor (100 dkr), Paul Smithkavaj (200 dkr), Lindberghskjorta (50 dkr), därefter en Corneglianikostym(500 dkr), Zegnakostymen (500 dkr) med Etonskjorta (30 dkr) och Tigerslipsen (30 dkr), tredelad Tigerkostym (300 dkr) samt Acnekostymen (500 dkr). Foto: KAI MARTIN
Våren och alla hundar på plats däckar mig, allergin gör sig påmind och jag smyger undan för lite sömn innan hemfärden, som går via Helsingørs köpcentrum Prøvestenen.
En danska på en dansk. Foto: KAI MARTIN
Vi provianterar: vin, mjölk, Ymer, kærnmjølk, øl, Ymerdrys, plastförpackningar med mera. Z testar en cykel och försvinner i gångarna på Kvickly. Bilen bågnar av allt handlat och plånbokarna har nått svältgränsen. På färjan efter att ha tankat dansk diesel, billigt, i en tom tank. Så hem, uppför E6:an och lagom till Z:s tittsejour med sonen av ”Robinson”, ett program jag tackar nej till. 36 timmars äventyr är till ända…
Ändå inte riktigt. När jag sorterar bland fynden, hänger upp på galgar, provar, visar upp, känner jag att något finns i en av innerfickorna i kostymerna inhandlade i Frederikssund. Visitkort. Jag googlar namnet och får fram en av Danmarks rikaste män!
När ”Eran” – serien om svensk punk och musiken kring den explosionen i slutet av 70-talet – sändes kring nyår var det en intressant inblick och samtidigt en bekräftelse. Kai Martin & Stick! fanns i den, var ändå utanför den och nämndes inte, tillsammans med några andra tongivande band, med ett ord.
Det handlar i dag, 1 april 2018, om ett utanförskap som vi delvis odlat, men också hamnat i. Något som ligger kvar 40 år senare med ett gäng förtrogna, men också en hoper misstänksamma och njugga.
Men tro mig, vi är stolta över vår tid i marginalen. Vi har gjort stordåd i skuggsidan av Rocksverige. Är fortfarande lika vrånga, vridna, egensinniga och märkvärdiga som då vi startade.
Det är svårt att inte vara stolt över det. Inget band i Sverige, kanske någonstans, låter som Kai Martin & Stick! – det är inget annat än en kvalitetsstämpel.
Gilla eller inte gilla, det är upp till lyssnaren och betraktaren.
När Peter Bryx och jag träffades 1978 i Waideles lilla butik på Korsgatan, där en gemensam bekant var kunnig expedit, tittade åtminstone jag snett på honom. Möjligtvis gjorde han det på mig med. Han hade slänglugg, för en fördomsfull Göteborgspunkare var det lika med disco, och disco var en no go zoon på den tiden.
Men vår längtan efter att kreera och bilda ett band var starkare än de eventuella aversionerna. Namnet Stick! hade jag tillsammans med en gymnasiekamrat, som jag tidigare spelat med, tagit i en fantasi om att skapa ett punkband. Stick! som i ”Dra!” eller ”Far åt helvete!”. Tanken var att ta en bild på bandet i en hög, stupfulla i ett dike och med någon eller några med ett finger mot fotografen, som förhoppningsvis skulle ha bättre skärpa än denna hoper berusade ynglingar.
Nu blev det inte så. Men med mötet med Peter Bryx blev det både mycket snack och mycket verkstad.
Vi träffades en andra gång, nu på Kåren i Göteborg, för att visa upp vår respektive musik. På något vis hittade vi in i något musikrum en trappa ner där det stod ett piano. Jag spelade mina låtar, som definitivt inte var något att hylla. Men vi fann varandra och ett frö, som snabbt kom att gro, var sått.
Det var 1 april 1978.
Det var en period av fullkomlig självhävdelse och narcissism. Punken hade gett mig en energi som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag fanns, jag syntes, alltså var jag. När rockklubben Errols öppnade i mitten av april stod jag berusad av endorfiner och lycksalighet i den förväntansfulla kön. Naturligtvis var det andra kvällen, den första hade jag skippat. Inte för att jag inte ville höra och se Göteborg Sound, tongivande punkband då det begav sig, utan för att kvällens andra orkester inte föll mig på läppen. (Alla som vet att just invigningskvällen var minnesvärd på grund av att sångaren Lob skar sig med rakblad i kinderna så att konserten fick avbrytas, kan räcka upp en hand.)
Jag hamnade på axlarna hos en lång ung man, satt där och orerade maniskt, deklamerade dikter, svarade entusiastiskt tyket och tjänade som något slags narr i den långa, ringlande kön.
Det var på Errols som Kai Martin & Stick! fann fler medlemmar. En av ägarna, Kaj Edanius, svarade på min fråga om han kände någon som spelade bas med ett ”Jag spelar…” och plötsligt hade vi inte bara en basist utan också en replokal. För under rockklubben fanns flera källarlokaler som ingick i hyran. På Errols hittade vi också Lollo Åström, som visserligen redan var tingad för Perverts, men det bandet hade ännu inte kommit igång, så han fanns för oss åtminstone fram till årskiftet.
The young ones. Gomer Explensch och Kai Martin, 1978, med nytagna hål i öronen. Foto: LAURI DAMMERT
Min vän, saxofonisten, som redan i ett drömmande tidigt tonår tagit sig artistnamnet Gomer Explensch, och som jag spelat med i samtliga band innan Stick!, var redan tillfrågad och hade tackat ja. Vi var alltså fem, hade lika snabbt som bandet bildats tagit oss namnen Kai Martin, Peter Bryx (egentligen Alfredsson), Gomer Explensch (Ola Brunius), Lollo Banco och Rasta-Kaj Farai. Vi sökte en keyboardist eftersom vi hade en Farfisaorgel som vi lånat (eller inte lämnat tillbaka) av en tidigare bandkamrat. Vi fann en slagverkare vid namn Frans, som antog utmaningen som Farfisa Frans, tänkt att traktera orgeln.
Peter och jag gjorde låtar i hans och hans sambos lägenhet i Bagaregården. Plötsligt hade vi en liten repertoar och vi började repa. Det lät förmodligen alldeles fantastiskt illa, men ambitionen var det inte fel på. Det stod dock snart klart att Farfisa Frans, trots god vilja, inte höll måttet. Vid ett break då vi andra var uppe och drack dricka och åt jordnötter i Errols bar, satt Frafisa Frans kvar i källaren och övade. Vi pratade och insåg att det inte höll. Men var alla för konflikträdda för att berätta det. Så inte med Lollo som meddelade Frans (vars efternamn jag inte minns, men att hans pappa åt hasch på 50-talet, en kittlande uppgift för några några och 20-spolingar). Han försvann och syntes aldrig mer.
Vi jobbade på utan keyboardist under resten av sommaren, för tiden hade runnit på. Jag jobbade på Pååls bagerier, började halv fem och sov inte mycket eftersom livet lockade med musik! musik! musik! I augusti fick Peter ett telefonsamtal från en vän som satt på Rubinetten, en krog på Avenyn. Vännen hade hittat en keyboardist och inte vem som helst. Mats Landahl var tidigare medlem i Blond, bandet som tidigare hette Tages. Vi var exalterade. En rutinerad musiker och med möjlighet för oss att sjunga i stämmor. Det var ju bara att slå till. Han kom, han tog sig namnet Tony Vibrato och han döpte om orgeln till Tassapox. Tony, som trakterade både munspel, piano och gitarr var egentligen förtjust i Bob Dylan mer än i något annat, men hade dels sett mig kuppa när jag gick upp på Errols scen för att improvisera en blues med Tottas Bluesband, dels hade han hamnat i en fas i livet där han behövde en musikalisk utmaning, som antogs med medlemskapet i Stick!. Han, född -46, hade ju perspektiv som vi andra saknade, men var också vidöppen för nya intryck.
Stick! 1978. I armarna på Lollo Banco Kai Martin, sedan Tony Vibrato, Gomer Explensch, Rasta-Kaj Farai och Peter Bryx. Foto: LAURI DAMMERT
Vi hade formerat styrkorna. Vi var på väg.
Den 7 oktober spelade vi på Sprängkullen, en kväll där vi bland annat delade scen med Freddie Wadlings band Horribel Tango, som snart kom att bli Liket Lever. Vi var elektriska. Jag genomförde ett stage dive med ryggen mot publiken, men alla flyttade på sig och jag dröp i golvet och någon sa ”Håll dig på scen!”; jag som ville vara överallt. Men glädjen då vi slutade och fick höra publiken ropa ”Stick! Stick! Stick!” gick inte att ta miste på.
Första gången på scen. 7 oktober 1978, premiär för Stick!. Foto: LAURI DAMMERT
Jo, Stick! stack ut från start. Med en sättning minnandes om Roxy Musics, med energin och farten från punken, men med intryck från allt som for omkring då: new wave, punk, pop, rock… Ingen inspiration var för oväsentlig för att slarvas bort. XTC och Pere Ubus skevhet hyllades, Devos snillrika tokigheter likaså.
Vi försatte ingen tid. Vi repade två, tre gånger i veckan. Adderade nya låtar, spelade på Sprängskullsfestivalen i november, som andra spelningen, där jag hade fått några timmar permis från min tjänstgöring som sjukvårdare på KA4. Den kvällen då Attentat gjorde sin första spelning under det namnet. Vi var pausunderhållning på Errols, vi spelade med Garageligan. Året skiftade. Lollo var på väg ut, men gjorde en sista spelning i februaris början 1979 när just Garageligan hade ett arrangemang i Masthuggets samlingslokal, en kommunal inrättning som utnyttjades. Men när vi blev inviterade att spela förband till punkfilmen ”Jubilée”, Göteborg Filmfestivals första år, på Kåren, fick vi låna in Carlos Johansson, tillsammans med Rasta-Kaj en av fem ägare till Errols. Egentligen gitarrist gjorde han en hyggligt jobb på trumpallen när vi skrämde vettet ur cineasterna. Men arrangörerna hade missat att berätta vi skulle spela även för den andra visningen. Carlos hade hunnit berusa sig på öl, Tony låg i badet när vi nådde honom på telefon. Vi genomförde giget tillsammans; Tony nybadad och Carlos så drucken att han välte trumsetet. Rock’n’roll.
Filmförband. Saxat ur Aftonbladets rapportering signerad Johan Croneman.
Vi hade emellertid en trummis på gång. En ung, talangfull batterist, som de övriga bandmedlemmarna kollat in när han spelade jazzrock i Kosmisk Struts på Sprängkullsfestivalen föregående år. Han var dessutom tillsammans med min flickväns väninna, så han fanns på sätt och vis i närheten.
Peter Bryx och någon till i bandet sökte upp honom i den musikaffär där han jobbade och frågade. Svaret var positivt. Tur det, för vi hade då i början på mars tre veckor till vår första skivinspelning. Ronny Svensson blev Ronny Jotten och blev en tillgång till orkestern. Plötsligt lät vi fantastiskt bra. Det blev tragglande av låtarna ”Binder min tid”, ”Jag dansar inte” och ”Försent (aldrig försent)” under intensiva rep flera gånger i veckan. För tid var pengar. I en studio än mer. Vi var tvungna att vara väl förberedda. 22 mars hade jag återigen fått permis (jag muckade till sommaren) och vi klev in i Nacksvings studio nere i Västra Nordstan, utanför stod det mobila kontrollrummet (en buss), där kablar var kopplade in till den lokal där spelandet skulle ske. Bakom spakarna ingen mindre än förre Nynningengitarristen Bengan Blomgren, som kom att tjäna som tekniker för ett gäng punkband den veckan, då även Attentat, Glo och några till spelade in då.
Vi var euforiska, fick våra låtar inspelade och mixade på sex och en halv timmar. Världen väntade.
Kort efter blev vi uppringda av Tomas Tengby på P3:s ”Utspel”. Han hade hört ryktet om inspelningen och ville ha med oss i hans och Lars Aldmans program. Bara någon vecka efter singelinspelningen in i Studio 12 på Radiohuset vid Delsjövägen. Lars Aldman och en tekniker skötte inspelningen, som gick i en rasande fart, precis som de sex låtar som vi spelade in. Låt se nu… ”Binder min tid”, ”Stadens gator”, ”Ursäkter”, ”Tassa tyst”, ”Daxresa” (cover på Beatles ”Daytripper”), ”Jag dansar inte”. Men nog måste vi har spelat ”Försent (aldrig försent)” också?
Programmet sändes på Valborgsmässoafton. En kass dag då alla var ute för Valborgsfirande när våra röster lät sig höras i etern från 18.00 och framåt.
Omslagspojkar. Bilden till första singeln. Mars 1979. Foto: LAURI DAMMERT
Vi repade. Vi spelade. Vi spelade. Vi repade. Garageligan arrangerade Slottsskogsfestivalen den 18 augusti. Vi var ett av banden som skulle medverka, både i egenskap av arrangörer och band. Det blev en manifestation för ny musik kring punken. 3000 kom till denna gratisspelning ordnad av amatörer. Vi hade redan då hamnat i ett utanförskap. Inför spelningen, jag tror vi var sist ut för mörkret hade smugit sig på, inser Tony Vibrato att någon dragit ut hans säkringar till förstärkaren. Vi letar i gräset på de illa avspärrade backstageområdet och lyckas hittade dem, spelningen är räddad. Under giget ser jag hur det brinner en bit bort. Någon har tänt eld på en moped, som är skoningslöst förlorad för lågorna. Jag skriker ”Det brinner! Det brinner!”, men publiken tror att det tillhör showen.
Det är inför denna spelningen som vår singel kommer, pressad och klar. Men vi har efter att omslaget tryckts, bestämt oss för att skifta från Stick! till Kai Martin & Stick!, som ett led att göra mer än punk och ansluta oss till band som Elvis Costello & the Attractions, Graham Parker & the Rumours, Ian Dury & the Blockheads eller Siouxsie & the Banshees.
På plats skriver vi till Kai Martin & och börjar sälja skivan.
Vi får kontakt med TT Reuter, som är ett av banden på festivalen, och får via den driftige Henrik Venant spelningar i Lund/Malmö. Fanzinet RIP i Stockholm lockar upp oss till huvudstaden några veckor senare. Stockholmspunkarna ropar ”jäla bönner” efter oss, men vi kör över dem med vår musik och extatiska scennärvaro. Thåström är i publiken. Magnus Uggla likaså.
Vi får spelningar på Göteborgs olika nationer och på flera diskotek. Något som Garageligan rynkar på näsan åt och vi skiljs åt. Vi vill spela överallt och för alla. Gränslösheten är vår utmaning, inte nya pekpinnar och regler.
Någonstans på hösten, eller kanske strax efter årsskiftet sker en förändring i Kai Martin & Stick!:s högt uppskruvade tempo. Vi är anlitade av Bacchus, bögklubben på Bellmansgatan, att tjäna som ackompanjemang till en modevisning där modellerna dels är mannekängande unga kvinnor, dels transor. Det kunde arta sig till något extraordinärt, men modellerna hann knappt ut på catwalken förrän våra snabba låtar var slut. På plats arrangerar vi om, lägger till en första vers och någon refräng ytterligare. Dessutom, vi drar ner på tempot. Det ger en helt ny karaktär och mognad till låtarna. Vi har dessutom tagit djupt intryck av Simple Minds spelning på Errols hösten 1979, vi ville mer än speeda igenom musiken. Kai Martin & Stick! kliver in i en ny era.
När 1980 hade blivit stod vi för ett erbjudande från Nacksving, stadens lokala, oberoende skivbolag, om att göra en skiva där. Vi hamnade i diskussion, eller ett slags förhör med en ledningsgrupp, men kände rätt snart att tack, men nej tack. Vi åker till Lund i februari för att spela in vår andra singel (”Måndag, måndag” och ”Slav i vår tid”), på Henrik Venants skivbolag Heartwork, som kommer under våren. Nystartade skivbolaget Stranded vill ha med oss på samlingsskivan ”Popjob” (en titel kreerad precis som omslaget av Peter Bryx). Vi deltar med låtarna ”Spel” och ”Telefon”, två poplåtar. I slutet av april åker vi norrut mot Arvika för att spela och visa upp oss för skivbolaget Silence i Koppom.
Aprilvädret slår till. I Tingstadstunneln spänner jag på mig säkerhetsbältet i baksätet där jag sitter (inte lag på det på den tiden). Tony kör den hyra VW Polon och Ronny sitter bredvid. Rasta-Kaj, Peter och Gomer åker i en lånad lastbil med utrustningen. Snön faller blöt och kall. Strax efter Ucklum får Tony sladd, bilen passerar en mindre avgrund och åker än hit, än dit för att slutligen hamna på snedden i diket. Vi kliver ur oskadda. Får snart hjälp. Men ungefär samtidigt frontalkolliderar två bilar. Jag hinner tänka ”Fan, ska jag behöva slafsa blod…”) innan vi kan konstatera att förarna är chockade men i övrigt oskadda. Polis och bärgare tillkallas, köer bildas och vi får så småningom skjuts till Uddevalla, hyr en ny bil, kommer till Koppom, spelar inför en publik bestående av nio personer, varav tre är från skivbolaget, tre från spelstället och tre betalande. Men vi får förtroendet att spela in vårt debutalbum på Silence, ett skivbolag vi var trogna i fem år… ja lite mer.
Pressbild. Bilden som kom ut till pressen i samband med releasen av ”Biomusik” i oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS
Vi for från de värmländska skogarna ner till Stenungsund och gjorde en spelning på en fritidsgård inför blyga och skeptiska ungdomar. Vår tid var kommen. Vi skulle göra skiva.
Under pingsthelgen åkte jag till Lund. Vi hade spelningar i Malmö och en tidig i Lund via, återigen, Henrik Venant. Jag hade åkt ner tidigare än bandet för att hänga och se the Clash på Olympen. Vi gör en medioker spelning i Malmö på något studentområde där publiken ville höra disko och inte livemusik. Vi gick på till Sylvia Vrethammars ”Viva Espana”. Vi sover över i Lund, tar en sen korv vid korvkiosken på Mårtenstorget. Vi ser annorlunda ut, inte bara för vår nyavågeninspirerade utstyrsel utan för att vi är Sveriges längsta band med ett snitt på 1,93 (Peter och jag tillhörde de korta). Mårtenstorget var raggarnas hemvist i Lund och vi förstod väl inte riktigt det. Men en påg med moppemustasch kommer fram i kön och visar kuken. Peter är kvick att ropa ”Hit med senapen” och raggarna tittar snopet på sin lem, inser sin dumhet och dryper av.
Dagen efter, pingstafton. Vi välter stället med en mer välvillig publik. Giget tar slut tidigt. Jag tar en pizza vid Bantorget, dricker ett glas mjölk och till skillnad av resten av gänget, går jag och lägger mig tidigt. De andra lever om, men jag sover djupt i min sovsäck i soffan i Henrik Venants lägenhet/hus vid Bantorget, tvärsöver pizzerian.
Vid halv två stövlar de hungriga bandmedlemmarna ut för att köpa nattamat. Kommer de 25 meterna hem, stänger dörren och hinner inte ta av skorna förrän samtliga rutor krossas och dörren slås in. Raggarna anfaller.
Jag vaknar, förstås. Alla flyr. Någon upp på vinden, en annan låser in sig på toaletten. Bandmedlemmarna, förutom Rasta-Kaj, försvinner ut på gården. De flesta av inkräktarna drar sig åter ut på gatan. En river ner saker i vardagsrummet. Två, varav en är drivande, går till attack mot mig som ligger ned i soffan i sovsäcken. En slår mig med en gummibatong, jag skriker, sliter upp min höger arm och tar emot slagen som först träffat mig i huvudet. Han beordrar mig att ställe mig upp och när jag så gör fortsätter slagen. Jag gråter, är rädd om mina tänder och plötsligt är det över.
In kommer en man i läderjacka. Han är satt, kort och berättar att han är polis. Han har sett allting. Jag irrar omkring in i sovrummet där Stry Terrarie, legendarisk punk- och nyavågensångare, sitter upp tillsammans med sin flickvän och hennes lilla barn, som fortfarande sover. Innanför ligger köket. Bredvid kylskåpet, intill väggen i hörnet hukar Rasta-Kaj. De övriga har flytt över till granngården. Ronny tog stegen, släppte sina två Puckon, som han hade i handen, och klättrar över då han ser Gomer Explensch tar världsrekord i höjdhopp. På andra sidan är det en fest som i sin tur tror att det blir attackerade, men begriper snart bättre.
Blodet från mitt huvud har sprejat väggarna röda.
Mannen som påstod att han var polis ser jag aldrig mer. I rätten dyker emellertid en annan upp och vittnar. Ingen blir dömd för misshandeln, men två åker dit för hemfridsbrott. Han som slog mig får jag aldrig möta igen.
En taxi ska ta mig till sjukhuset för omvårdnad. Tony Vibrato är med mig. Jag står utanför och tittar in på mig sittandes i taxin. Chock kan göra märkliga saker med människan. Läkaren som ser om mina sår undrar varför jag är tvungen att se ut som jag gör, som om utseendet provocerade fram misshandeln av en sovande människa i en sovsäck.
Vi spelade inte mer den våren. Jag jobbade på GT, höll en låg profil. Men vi jobbade hårt med repetitioner för inspelningen som skulle börja i augusti. Vi avlöser Eldkvarn, som har gjort ett fantastiskt album om än inte färdigmixat och med ”Musik för miljonärer” tar Eldkvarn till toppen. I studion leker vi ledda av teknikern Anders Lind och Göran Andersson. Musiken är som en samling över två år av skapande. Det låter fantastiskt.
Vi vill ha en belöning och åker in till Arvika för att se en film. Sommaren är blek och vacker, filmen minns jag inte, men efteråt vill de andra fika. Nedanför backen från biografen cruisar raggarbilar och jag bryter ihop. De andra lyfter in mig i bilen och vi åker mot Koppom.
Långholmen 1980. Foto: LAURI DAMMERT
Vi spelar i Långholmsparken på någon festival i slutet av augusti, då albumet är färdigt. Jag är skakig, men vi klarar det.
”Popjob” kommer ungefär samtidigt som ”Biomusik” – vår debut.
Vi har gjort några spelningar i Danmark och i Göteborg med Cosmic Overdose, som också medverkar på några av låtarna på ”Biomusik”. När vi blir erbjudna att medverka live i SVT:s satsning ”AB Svensk Rock” på Bal Palais i Stockholm delar vi scenen med bandet. En sändning som går direkt 10 oktober, ungefär då albumet släpps. Vi är i ett stim.
Recensionerna är plus och några avoga. Vi är på gång. Spelar, spelar lite till och planerar för turnén Far å flyg tillsammans med Cosmic Overdose i april: Norge, Danmark, Sverige 1981.
Men först en inspelning av en ny singel. Vi har två låtar att välja på. ”Hård rytm”, som Peter och jag skrivit och ”Blått ljus”, där jag tidigt på året ringt Peter från mitt jobb som vikarierande kontorsvaktmästare och kommit med idén om en låt med titeln ”Blått ljus”. Peter skriver text och musik. Den har blivit suverän. Men ”Hård rytm” är stompig och rent usel.
Jag gör ett nytt inhopp på Röhsska museet, där jag vikarierar, i början på februari, fördriver tiden med att på tio minuter skriva en text. På väg hem med bara någon kilometer kvar kommer musiken. ”Man ska vara som ett vilddjur” är född. Jag vet inte, men tror att vi repade den redan på kvällen och insåg att det var något speciellt. Vi arrade den snabbt, landade i den lika snabbt och plötsligt försvann ”Hård rytm” ut med badvattnet för att aldrig mera skådas.
I början på mars spelade vi in låtarna i Silence. Hemkomna började Peter och jag med inspelningen av Urban Släkes debutsingel ”Så jävla svensk”/”Magnatens död”, ett band han hade träffat på Gotland.
2 april kickar turnén igång i Karlstad. Sedan Oslo, Falun, Stockholm, Jönköping, Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn, Mora, Hedemora, Stockholm för avslutning vid Valborg och första maj med två spelningar på Errols.
Jag hann visst med att producera Slobobans ”I nöd och lust”/”Lammkött” samtidigt som jag hade fått fast jobb på GT.
När vi spelar på en rockgala i Frölundaborg den 13 juni presenteras ”Passerade dagar från igår”, en låt som Tony Vibrato och jag skrivit. Det är första låten till vårt andra album, även om jag redan under inspelningen av ”Biomusik” skissat på ”Swinging Moskva”.
Sommaren går åt till rep. Vi spelar i Stockholm i augusti och i Göteborg samt i Oskarshamn innan vi i slutet av september spelar i Oslo och Drammen, spelningar där Sveriges Radio är med och bandar. Vi har lite nytt material, men på tok för få låtar för att klara den planerade inspelningen med start en månad senare.
Peter och jag har slutat skriva ihop. Jag gör ett ryck med några stycken, bland annat ”Rör, rör, rör dig nu” och han skriver fantastiska ”Hjärta av glas”. Med någon vecka kvar till inspelningen är vi i hamn. Vi börjar med att spela in singeln ”Du gick igenom mig”/”Feber”. Den förstnämnda var inga problem. Vi sydde ihop den rätt rimligt. ”Feber” likaså, fram till att jag skulle lägga på sången där jag hade en ambition om sjunga hest som Psychedelic Furs sångare Richard Butler. När bandet har lyssnat la de in en protest, Tony framförde den och jag blev sårad, som man blir när något konstnärligt inte bejakas. (Tycker fortfarande att det hade varit en utmärkt b-sida och att resten av bandet var njugga).
Det blir en kort paus i inspelningsarbetet innan vi far till Koppom för att fortsätta. Nu är det samlat koncentrerat. Men bråket kring singelinspelningen ligger kvar som en dimma och beslutet om att det kommande albumet inte ska föregås av en sjutummare slås fast.
Vi har emellertid en knippe bra låtar, några inspirerade av Simple Minds, andra av Magazine, men främst ett eget sound och uttryck som ingen annan.
Med november månads utgång har vi lagt sista handen vid mixen av albumet. Rasta-Kaj har farit som ett skottspole upp och ned från Göteborg till Koppom, hans jobb krävde helt enkelt det. Ibland åkte Ronny med, ibland inte.
Vintern hade kommit. När Peter den sista helgen fyller år, åker han, jag och producenten och teknikern Göran Andersson i hans lilla svarta Renault på snöiga småvägar till Oslo för avkoppling. Vi landar på en klubb i skuggan av Rådhuset, ser en amerikansk artist vars namn jag glömt bort, åker tillbaka efter att ha kysst en norska, en oskyldig flört…
Väl hemma repar vi i några dagar. Dubbelspelningar på Ritz väntar i decembers första helg. Vi gör tour de force, en gemensam spelning med vännerna Viva! och Cosmic Overdose och sätter stockholmarna på plats. Igen.
1982 skrider in. Mixen av det som ska bli ”Röd plåt” duger inte. Ny tid är satt för ommixning och sångpålägg. Vi har lite ströspelningar, men den 13 februari på Errols gör Rasta-Kaj det som ska bli hans sista spelning. Hans situation med mycket jobb och far till en liten grabb gör situationen omöjlig. Inträder Henrik Cederberg, som dels jobbat som ljudtekniker på Ljudspåret där jag har huserat med Slobobans Undergång och Urban Släke, och dels har han mixat Kai Martin & Stick! vi några tillfällen. Han går in i rollen med både entusiasm och omedelbar verkan, blir snabbt en väsentlig del i Kai Martin & Stick!-framtiden.
19 februari gör Simple Minds sin andra spelning i Göteborg. Kåren är utsålt, Viva! är förband. Skottarna är intensivt bra, men vi i Kai Martin & Stick! inser att vi ligger helt rätt i tiden.
När bandet väl är samlat i Koppom är det en strid på kniven och med tiden som är knapp. Tidningen Schlager är på plats med journalist Lars Nylin och fotograf Mats Bäcker för ett längre reportage. Skivbolaget har ordnat med en medverkan i TV-programmet ”Chrome 22”, inspelning i början av april, sändning några veckor senare. Vi är ”in the hype”.
När jag ska lägga på sång blir jag sjuk. Öroninflammationen slår till på båda öronen på detta öronbarn som vägrar bli vuxen. Penicillin hjälper, men bara tålamod läker ut febern. När jag till slut är så kurant att jag kan sjunga okej blir det bestämt att en skolklass ska komma på besök. Jag står i studion och sjunger känsliga ”Hjärta av glas”, en av de låtar som vi ska spela i TV, med en hel klass i kontrollrummet stirrande.
Turnépremiär på Kåren. Foto: LAURI DAMMERT
Vi skapar emellertid vårt monument ”Röd plåt”, spelar in TV-programmet och är bokade för en omfattande turné som tar oss från norr till söder i ett vårlikt Sverige. Säljer ut Kåren i Göteborg vid turnépremiären. Vi tröskar oss igenom somt, lyckas bättre på andra ställen. Höjdpunkten blir Gärdetfestivalen med 40000 i publiken en stekhet annandag pingst där vi fick hoppa in för avhoppade Ebba Grön denna dag då Siouxsie & the Banshees var huvudakt.
Finalen i Oslo blir en antiklimax med Henric Cederberg insjuknande i vattkoppor och hög feber. Han insisterar på att vi ska genomföra spelningen, ligger på en brits i turnébussen upp till norska huvudstaden, är svårt medtagen.
Vi hjälper honom in på hotellet down town Oslo, nära Rådhuset och Club 7, där vi ska spela. Bäddar ner honom och fixar sedan med utrustning, riggning och soundcheck.
Oslo flödar av försommarsol, men spelningen är nere i källaren på Oslo konserthus, mörkt, trångt och logen är mitt emot den låga, lilla scenen. Den allt annat än inbillade sjuke kommer, nickar sig redo till första låten, den triggade synten som ska dra igång konserten startar, han kliver in på scenen, börjar med basriffen till ”Rör, rör, rör dig nu” med ryggen mot publiken, ensam på scen. När vi delar mänskorna framför scen för att kliva upp för vår spelning vänder sig Henrik Cederberg om, tungan hänger ute, pannan är pärlande av svett. Vi genomför konserten i en förkortad version. Björn Afzelius med band har spelat på något mer publikt frekvent ställe och kommer ner och dricker vår öl. Vi bäddar ner vår basist och drar ut i Oslonatten, som är blek, vacker och mild. Vi har räddat ekonomin för den här gången.
Det finns planer på en sommarturné i folkparkerna, men vi tackar nej och går in i studion istället. Henrik Cederberg har strötider i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden som vi utnyttjar.
På hösten spelar vi in singeln ”Paradoxal”/”Silverskrin” i Göteborg. Anders Lind kommer ner till Ljudspåret, en tolvtumsversion av ”Paradoxal” görs med ett funky och galet bassolo, som vi inbillar oss ska välta dansgolven, men det blir bara en sjua. När väl releasen kommer får Sveriges dj:s en enkät att svara på, de som responderar skakar på huvudet åt Kai Martin & Stick!:s danshit.
Kai Martin & Stick i Helsingfors. Foto: LAURI DAMMERT
I slutet på oktober åker vi till Helsingfors för en spelning på något slags nordiskt musikkonvent. Det ska komma att bli Tony Vibratos sista. När vi går in i studion i mellandagarna jul–nyår tackar han för sig. Gomer Explensch är inte med på avskedsinspelningarna, då vi gör ”Lust” och ”Saknar dig”, på grund av utlandssemester.
Vi fortsätter som femmannaband och gör debut som det i februari 1983, som förband till belgiska TC Matic.
En stor turné, Tour de Machine, är planerad i maj och tänkt att löpa över hela landet inkluderat Finland och Norge. Men bokningarna går trögt, men blir till slut till ett tiotal. Dock inte i grannländerna.
Vi har plockat in Magnus Strömberg som keyboardist för att fylla ut Tony Vibratos roll. Men när vi spelar i Västervik i juni i Slottsruinen är han inte med. När Sveriges Radio spelar in är det som kvintett och den spelningen ska visa sig bli Peter Bryx avsked. Han lämnar bandet han var med och startade. Men först inspelning av ”Simmarna”, där vi hade en idé om att skapa i studion. Några låtar fanns, men många skrevs just där. Vi skapade stammen Simmarna, klippte oss djärvt och skapade stordåd i den inledningsvis kalla sommaren som senare gick över till tropisk hetta.
Schlagers recension av ”Simmarna”.
Det är en konstnärlig utmaning, där vi tänjer på många gränser och utmanar oss själva. Vi lyckas också utmana publiken så mycket att den inte riktigt hänger med. Kvällspostens recensent Per Svensson skriver en nedlåtande recension där han inbillar sig att jag (han nämner inte bandet) ”villigt låter mig smekas av de ljumma Schlagervågorna”, som om Kai Martin & Stick! gjorde musik för en musiktidning. Patetiskt!
Förvisso gjorde Schlager en omfattande intervju med mig, där fotograf Lars Torndahl åkte ned för intervjun i Göteborg, men inte tog en enda bild. Han återvände senare med en idé, som än i dag är omtalad och som kopplade samman mitt intresse för ishockey i allmänhet och målvaktsspel och karriären som sångare.
I serien. En opublicerad bild tagen i samband med intervjun 1983. Foto: LARS TORNDAHL
Skivbolaget Silence försökte få in oss i TV, men den statliga televisionen skakade på huvudet. Däremot tackade programmet ”Guldslipsen” ja till sidoprojektet Viva la Stick!, ett samarbete mellan Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!, tre nyvågenband från Göteborg som jag initierat tillsammans med Viva!-gitarristen Ulf Zackrisson, som genererat en fin singel.
Inspelningen sker i november början och låter fint. Samtidigt har Schlager sitt flera sidor långa reportage om bandet med intervjun med mig. Recensenterna skakar på huvudet åt vårt mästerverk. I september har en yngling från Hedemora svarat på vår annons i jakten på en gitarrist. Han är fenomenal, 19 år gammal får han jobbet att ersätta Peter Bryx.
11 november gör han sin första spelning med bandet när vi spelar på Kåren. Med på scen är också trumpetaren Salomon Helperin, som är vår nye sjätte medlem. Dagen efter, innan avresan till Uppsala hoppar han av. Lätt fånget, lätt förgånget.
Lite senare i decembers skälvande inledning spelningar på Kolingsborg i Stockholm och upp till Sundsvall. Vi är en utåtagerande orkester som tjusar och förfärar, som utmanar sin publik, om och om igen. Luciaspelning i Hultsfred, jul med familjen och sedan till Koppom för inspelning av en tänkt singel under temat midvinterblot. Vi är där över nyår, ”Dans är synd”, som gjorts gemensamt i gruppen, sjungs in på nyårsafton. Utanför vilar den kalla vintern.
Under trettonhelgen kommer Sundsvalls SVT-falang i form av Per-Erik Åström, filmare, fotograf och journalist, ner för att spela in ”Lust” efter en idé som jag har. Den visas en månad senare, men eftersom jag inte har varit med vid klipparbetet blir jag besviken. Journalfilmerna från Göteborgs 30- och 40-tal som arbetarstad med varven saknas. Istället är en löpare inklippt, förvisso från den tidsepoken, men förvirrande.
Vi har ströspelningar, jag producerar en del och jobbar intensivt med min journalistik; heltid GT, fullt upp med frilansjobb.
På Valborg är det dags att fara till Koppom. Vi ska spela in vårt fjärde album. Det blir en långt utsträckt inspelningssejour. Men materialet vi gör är spännande. Postpunk i sin prydno och Jörgen Cremonese visar vilken tillgång han är.
Vi får beskedet att Roskilde vill ha oss. Åker ner den 29 juni för spelningen, men kommer knappt på färjan i Helsingborg. Vår turnéledare lyckas på ett mirakulöst sätt snacka oss förbi kön. Spelningen blir en triumf inför flera tusen, vi är exalterade och spelar till scenvakternas förfäran långt över vår medgivna tid. Efteråt är jag helt utpumpad och kan knappt andas.
Slut. Sitter och andas. I förgrunden Cremonese med flickvän, Ronny med flera. Foto: LARS TORNDAHL
Men inga fler spelningar under sommaren och knappt några på hösten. I slutet av oktober åker vi åter till Koppom för några veckor av inspelning. Vi far till Uppsala och Stockholm för spelningar i slutet av november och regerar åter huvudstaden och trendiga Ritz. I mitten av december har vi en miniturné inbokad med spelningar i Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. Men Henrik Cederbergs ena lunga kollapsar och spelningarna ställs in.
1984 blir 1985.
Glest med spelningar. Men vi bokar för en turné i april som föregår släppet av ”Uppståndelse!” som gjordes färdigt under hösten. Bara dagar innan avfärd råkar Cederberg återigen ut för lungpaj. Extra!-basisten Janne Leandersson hoppar in med tre dagars varsel och vi intar med klent publikintresse Järvsö, Östersund, Sundsvall, Gävle innan vi lätt stukade kommer ned till Göteborg och Errols.
Vi känner att vi har nått vägs ände. Några av medlemmarna bor inte längre i Göteborg. Det är svårt att få till repetitioner. Den 10 augusti gör vi vår sista spelningen. Lars Aldman med sitt team är på plats för att spela in och Slottsskogsteatern vid Björngårdsvillan är besatt till sista plats. Farväl och tack för allt!
I mitten av 90-talet gör vi en samlingsplatta från våra år på Silence som vi listigt titulerar ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)”. Den samlar vår 80-talskarriär väl, men säljer påvert.
Så slickar vi våra sår, ägnar oss definitivt åt våra civila karriärer. 2003 firar Svensk punk 25 år vid en gala på Vågen i Göteborg. Gomer Explensch och jag spelar några Kai Martin & Stick!-låtar med husbandet. Jag har spelat med ett slarvigt hoprafsat husband vid en Slitz-gala i Stockholm, som lovat repa ”Vilddjur”, men det blev ett kakofoniskt mischmasch. 2005 gästar Ronny, Gomer och jag Schlagers 25-årsjubileum vid en gala på Medborgarplatsen. Tillsammans med ett välrepeterat husband välter vi stället med ”Vilddjur”. 2006 träffar jag Simple Minds gitarrist Charlie Burchill, då bandet gästar Göteborg. Vi har stött på varandra tidigare och han frågar hur det går för bandet. Jag tvingas erkänna att vi inte existerar, vilket han tycker är synd. Så menar han att det aldrig är försent att börja om igen. Det väcker ett frö.
Så gör jag låten ”Kom över mig” 2007 tänkt för en release lagom till Kai Martin & Stick!:s 30 årsjubileum. Men tiden och vi är inte mogna. Det kommer dröja. 2012 frestar vi. Sätter ihop bandet, men utan Gomer Explensch och med tre nya medlemmar på bas, keyboard och saxofon. Cremonese, Ronny och jag är resterna av spillrorna. Det låter inget vidare.
En upplaga av Kai Martin & Stick! som aldrig såg dagens ljus.
Foto: KARL HENRIK EDLUND
Men då Cremonese och jag gästar Augustifamiljen vid Pusterviks invigning i slutet av april händer något. Publiken tänder till och vi känner, att jo, här finns något att hämta.
Kai Cremo & Augustifamiljen med Nikke Strömz. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Men under sommaren hoppar saxofonisten och basisten av. I november lyckas vi få med begåvade basisten Alex Gabay. Keyboardisten Markus Larssons genius har vi fått behålla sedan repetitionerna i mars. Strax efter årskiftet, där 2013 är alldeles pur ungt kommer Gomer Explensch åter efter sitt liv i exil. Kai Martin & Stick! står redo för en comeback.
Comebackpojkarna 2013. Foto: HELENÉ FURNESS
Vi får en spelning i Stockholm den 6 april. Genom att Florence & the Machine gör en hastig avbokning får vi också Göteborg den 7 april. Vi repar hela påskhelgen, står redo på scen helgen efter, har bestämt oss för att spela hela ”Röd plåt” plus godbitar ur karriären. Det blir alltså inte bara musik som vi inte spelat på nära 30 år, det blir också musik aldrig tidigare framförd på scen. Det blir succé i båda städerna och det väcker mersmak.
Hustrun har filmat och ett år senare ser dokumentären ”Kai Martin & Stick! – återuppståndelsen!” dagens ljus på Youtube.
Vi gör spelningar i augusti i Dalarna och bestämmer oss för att om vi ska fortsätta ska det bli med ny musik.
Nöjesgossarna. Foto: ANDERS YLANDER
Liseberg bokar in oss sommaren 2014. Vi lockar en storpublik till Taubescenen med våra mått mätt (nära 800 personer), presenterar två nya låtar. Får spelning på Gröna Lund året efter och har då ytterligare en låt med upp på scen. I själva verket har vi repat in samtliga låtar som senare ska komma på comebackalbumet [utan titel], som spelas in dagarna efter Gröna Lund den 17 augusti.
Cremonese och producenten Charles Storm sliter med inspelningarna. Men då albumet är klart för release låter det fantastiskt.
Under hösten har jag också låtit göra en video tillsammans med regissör och fotograf Johan Carlén, en film som sammanställs i april, lagom till releasen i maj.
Spelningen på Musikens hus tillsammans med Commando M Pigg, postpunkkamrater från anno dazumal som också återvänt till både skiva och scen, blir en manifestation där hela det nya albumet spelas.
Vi blir huvudakt på på Punkfesten i Kungsträdgården i Stockholm och bjuder på stordåd i dåligt väder. Senare spelar vi på Klubb Död i Stockholm för att dagen efter gästa Uddevalla. Vi stänger 2016 därmed och låter 2017 ligga i träda. [utan titel] är ett enastående stycke postpunk, modernt men med tydliga rötter i både 80-talet och den musik vi gjorde då vi avslutade, som vi trodde, karriären 1985. Men den har sålt knapert och det i sin tur har gjort att investerade pengar inte runnit in i den utsträckningen som möjliggjort ett sjätte album.
Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR
Men hösten 2017 väcks min tanke om ett 40-årsjubileum till liv. Jag preliminärbokar 1 april, eftersom det var då 1978 som Peter Bryx och jag bestämde oss för att börja spela ihop och bilda bandet Stick!. I slutet av januari får jag klartecken från Pustervik, dagen är vår. Jag har tidigare frågat bandet William, som egentligen inte har funnits sedan de la ner i slutet av 80-talet, men som spelade några låtar med utsökt resultat på ett 50-årskalas under hösten, om de vill vara med. När jag frågar dem igen blir de entusiastiska.
Eftersom det är min idé riskar jag också kapitalet. Går vi med förlust täcker jag det. Jag jobbar med promotionen och är promotor, ordnar in artiklar i tidningen, gör en liten video med hjälp av filmaren Gunnar Sandborg, gör inlägg på Instagram och Facebook, försöker sälja biljetter samtidigt som skallen kokar, ordnar med hjälp av Cremonese och hans vän affischer och tryck för t-shirtar. Vi bokar in oss för rep långfredagen och påskafton, gäster från förr ska närvara.
1980 på Kungshöjd. Foto: LAURI DAMMERT
38 år senare. Foto: ALEX GABAY
På påskdagen smäller det.
Och som det gör det. Vi får hjälp av artiklar inför, radio och till och med en spelning hos Stefan Livhs förmiddagsprogramm i P4 Göteborg där Alex, Markus och jag spelar ”Hjärta av sten” med hjälp av trummisen Tomas Olsson på ägg och ”Jag dansar inte” där Stefan Livh entusiastiskt hoppar in på trummor. Väl på påskdagen bjuder vi på tre låtar från var och ett av våra fem album. Vi stormar fram, konsekvent och med högt buret huvud.
40 år. Kai Martin & Stick! på Pustervik. Foto: DENNIS STÅÅL
Det känns märkligt, men starkt att få bjuda på detta 40 år efter att vi blivit till. Vackert!
Vi må fortfarande tillhöra ett utanförskap, men vi är starka tillsammans, vet vårt värde och bär kunskapen om att vi är unika. Det räcker så.
Låtlistan Kai Martin & Stick! 40 år Pustervik 1 april 2018:
Från Biomusik 1980:
1. Binder min tid
2. Tassa tyst
3. Ursäkter (gäst Tony Vibrato, orgel)
Från Röd plåt 1982:
4. Hjärta av glas (gäster Rasta-Kaj Farai, elkontrabas, och Peter Bryx, sång)
I Oslo hade det snöat, regnat och sedan frusit på. Om detta visste vi inget när vi styrde norrut genom ett frostnupet Bohuslän. Bilen var lånad, ety vår egen hade förlorat fläktens funktion och det säger sig självt, att en fungerande kupéfläkt i ett vintrigt Sverige är en nödvändighet. Vi körde alltså norrut, tankade i Rollsbo, stannade vid Torp köpcentrum i Uddevalla för proviantering, för yngste sonen hade ordnat boende i Oslo genom air b’n’b och Oslo är dyrt, så det gäller att se om sin kassa.
Efter Torp började det snöa, stora lakan till snöflingor, som tätnade på sikten. Vi klöv igenom som en rymdfärd, passerade nya bron över Svinesund, som djärv bågnar över fjorden långt nedanför, passerar Sarpsborg, Rygge, Moss, betar av tunnlar och mil mot den norska huvudstaden. Jag har redan på förhand orienterat mig och vet att jag ska köra E6 öster om staden för att komma in till vårt boende. Bredvid mig sitter yngste sonen som kartläsare och vi navigerar rätt, ring 4 ned mot Carl Berners plass där lägenheten ligger bara ett stenkast ifrån. I hyran ingår en p-plats och tanken är att låta bilen stå under vår vistelse.
Oslo…? Jo, min systers yngsta dotter ska gifta sig, ingå det äkta ståndet med sin från Skåne komna käraste. De tu har sedan något år tillbaka flyttat från Malmö för att bli sambor i den norska huvudstaden för att där jobba och förlusta sig. Nyligen blev de med en borätt efter att ha bott i andra hand. Stadgandet har så att säga redan tjuvstartar.
Bröllopet sker på en fredag i den förfrusna Oslo, där trottoarerna är av is och det är med andra ord både brant ut- och uppför såväl som på slät mark, väldigt glatt före och bråddar anbefalles alla, men vi är rookies och jag går med rädsla för att trilla på arslet.
Bilen finner sin parkering, en frusen plats på jorden. Vi hämtar nycklar på 7eleven nere vid Carl Brenner Plass, kommer in till vår lägenhet, en trea med pentrykök, och installerar oss; Z, jag, Z:s dotter S och min lillkille, som är stor nog att reda sig själv. Min äldste grabb är också med, men har åkt buss tillsammans med sin flickvän och har ordnat med eget boende.
S vill plugga och tar ett par nycklar, går iväg för att handla mat. Under tiden kilar vi andra tre iväg till spårvagnen/bussen/trikken – jo, Carl Brenners Plass erbjuder alla möjligheter att komma down town Oslo. På något slags norskt Pressbyrån köper vi ett 24-timmars kort och beger oss sedan ombord en spårvagn som tar oss nedför backarna. Vi passerar Anker hotell där Z och jag bodde för några sommar sedan under en vistelse i stan, Storgatan tar oss vidare och vid Brugata går vi av. Lillkillen har inte varit i Oslo tidigare, så vi tar en kort sightseeing, passerar domkyrkan, genar över ett isigt Stortorvet som saknar all liv och puls denna sena torsdagskväll, skyndar vidare under tiden som jag gestikulerar mot Youngstorget, där jag såg Coldplay 2011 på Sentrumscenen, och Spektrum, där jag senast såg Radiohead. Jag förklarar var Breivik utförde sin bombattentat under promenaden mot Karl Johan, som vi raskar som räven uppför.
Vi har vårt mål satt, vänner väntar. Boendes där och i de fina kvarteren nere vid Aker Brygge är det tillfälle att äta en bit mat med dem och umgås. Vi knallar vidare på Karl Johan, genar efter Stortinget ned mot Stortingsgata, viker av mot Rådhuset, för det är där giftermålet ska ske dagen efter, och tar oss med raska steg ned till Aker Brygge och våra vänner. Väl där får vi ett glas vin, eller två, avhandlar livet som det sett ut sedan vi senast sågs och tar därefter på oss kläder för att gå ned att äta. Vännerna P och G är kära sedan 15 år tillbaka och P fyller år i grannskapet till vår vistelse. Vilket passar då inte bättre än att jag bjuder på middagen för sällskapet om fem personer. Det blir en fin stund på jorden, som det blir i gott sällskap, och efter några timmar bryter vi upp, går mot Rådhuset och tar spårvagnen uppför och hem.
I en imponerande sal. Foto: KAI MARTIN
På fredagen är det den stora dagen. Jag vaknar och börjar göra frukost, väcker hustrun, väcker sonen och S ligger i storstugan där köket finns, så hon väcks av morgonstöket. Vi äter frukost, kammar oss, borstar tänder och klär oss. Det ska bli en lång dag. Men först vigsel.
Utsikt från ett rådhus. Foto: KAI MARTIN
Oslo strålar och gör sig till, men relationen är ändå frostig, för det är några minusgrader och dessa biter, för det är en ilande vind som drar ned från fjällen. Vi kommer till den väldiga byggnaden, som jag aldrig tidigare varit inne i. Det tog cirka 20 år att få klart, invigdes 1950 och är en profil i Oslo stadsmiljö. Vi tar oss in, ingen säkerhetskontroll, vilket jag kan tycka är märkligt, och kommer in i den stora salen. Det är imponerande och så är också utsikten över hamnen och Oslofjorden. Vi är förstås inte ensamma där, mängder med turister och skolklasser gästar för att se och lära, men vårt syfte är ju lite eljest. Gästerna till vigseln kommer, vi hälsar och kliver upp för trappan för att positionera oss.
Lyckliga tu ännu inte vigda. Foto: KAI MARTIN
Brudparet K och M kommer, strålande vackra och förväntansfulla. Bruden byter från sina röda kängor till röda pumps. Ett rockabillystuk kan mer än anas. Det är tjusigt värre. Sällskapet har nu räknats in, alla fåren är på plats och akten kan börja efter att en ung kvinna har förklarat hur allt ska gå till samt kolla id på de unga tu.
Put on the red shoes and dance with me. Foto: KAI MARTIN
Vi släpps in i Munchsalen, som inte ekar ångest utan ljus och förhoppning, och vigselförrättaren är på plats, håller ett anförande och förenar så de unga. Det är vackert och rörande, kärleken är i rummet, sipprar ut ur lokalen, nedför trappan som vi gick uppför, ut i den väldiga salen där Nobels fredspris delas ut, vidare ut på Rådhustorget, upp i luften i djärva slingor och strålar över Oslo ikapp med den bleka, starka vintersolen.
Munchsalen där mänskor vigs. Foto: KAI MARTIN
I den stora salen ställer fotografen på plats alla på plats i olika formationer. Efter en halvtimme släpps vi ut i det fria, men för att i led gå ned mot lunchen på Café Skansen. Men jag smiter iväg på toaletten i Rådhuset nedre regioner, en rejäl avdelning med mycket kakel som i en tysk ölhall.
Fotojobb. Foto: KAI MARTIN
Klappad och klar väntar en station för lite firande med bubbel och någon starkare historia, lagrad brännvin från Skåne, som ska ha gjorts till M:s födelse och som inte har blivit godare med tiden, biter som vinden och är en tradition som ska bevaras. Nå… skål. På café Skansen äts den förbeställda maten och en norsk öl slinker ner innan vi efter någon timme skiljs åt.
Bubbel för bönor. Foto: KAI MARTIN
Mina söner gör stan, den äldstes flickvän är sällskap och de ser sig om under några timmar. Z och S kikar i butiker, men jag sloknar, tar trikken hem och tar en lur, läser lite grand och förbereder mig för kvällen. Vi samlas på Carl Brenners plass t-banestation för vidare transport till där festen ska hållas.
På väg. Foto: KAI MARTIN
De nu gifta paret är förtjusta i öl, självklart blir ett mikrobryggeri med restaurang platsen för celibrationen av de båda. Det är ett bra val, Nydalen Bryggeri och Spiseri är måhända modernt, men det är god mat och god öl som serveras och snart är det stimmung i lokalen. Det hålls tal och jag är inkluderad, håller ett kort som avslutas med ”Love me tender”, kärlek som den ska vara.
Bröllopsfest. Foto: KAI MARTIN
Tröttheten slår till strax innan midnatt och dessvärre strax innan dansen ska börja. Z och jag avviker, går till t-banan. Z lyckas köpa biljett, för vårt 24-timmarspass är utgånget, men då samma sak ska ske för mig kinkar maskineriet. Jag väljer att tjuvåka, för gud vet hur länge tågen går på fredagsnatten. Inga kontrollanter, men jag hade munnen full av ursäkter om de skulle kommit.
S har redan avvikit för buss hem och mer studier. Lillkillen kommer hem vid tretiden. Jag noterar det sömndrucket och somnar om, vaknar på morgonen, gör i ordning frukost, väcker Z och honom, äter, gör oss i ordning och tar en sväng om fru och fru, för ett morgonbesök i deras lägenhet nere Botaniske hage. De bor högst upp i ett tegelhus, en trevlig lägenhet, och det är ett trött, men nöjt par vi möter. Så bilen hem, samma väg som vi kom, tre timmar söderut med den starka förvissningen om att vi snart ska åka norrut till Oslo igen.
Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packning. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.
Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.
Så rätt jag hade och så fel.
Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.
Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN
Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?
När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.
Torsdagen den 8 december 2016
Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.
Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.
Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN
Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.
Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.
Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.
Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN
Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.
Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.
Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön in i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II, bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.
Turister. Foto: KAI MARTIN
Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en god i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lite irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.
I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN
Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.
Fredagen den 9 december 2016
Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN
Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castelloSforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.
Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN
Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.
Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN
När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.
Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.
Lördagen den 10 december 2016
Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.
Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN
Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.
Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…
Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN
Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.
Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN
Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.
Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN
Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.
Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN
Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.
Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.
Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.
Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN
Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.
Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.
Söndag den 11 december 2016
Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.
Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN
Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.
Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN
Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.
Vacker vy. Foto: KAI MARTIN
Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.
Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN
Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.
Turen går utför. Foto: KAI MARTIN
Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.
Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN
Måndag den 12 december
Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.
Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.
Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.
Det var en eftergift. Det erkännes. När vår Norgeresa och solsemester rann ut med semesterkassan i sviterna av en vidlyftig julitur med tillhörande verkstadskostnader, var Z inte glad. Hon som hade sparade semester, som nu gick till rekreation hemma.
Så dök bilder upp på Instagram från vänner som varit på Pink Floydutställningen på Victoria & Albert museum i London och en idé väcktes. Chans till botgöring, en weekendresa med kvinnan jag älskar till en stad vi båda gillar.
Jag skulle vid den tiden få min första lön sedan två år tillbaka och det kittlade extra att få göra den där resan.
Mot London! Foto: KAI MARTIN
Så sagt och gjort. Vi beställde resan och konstaterade sedan att det inte fanns några biljetter till utställningen. Men Z är ju den hon är, det vill säga initiativrik, så hon ringde upp muséet och de fann på råd. Via andra länkar än museets egna gick det att köpa biljetter. Vi kunde då också konstatera att utställningen hade förlängts till den 15 oktober, så vi hade inte behövt hasta iväg med biljettköp. Men, men…
När väl resan inträder har jag också varit igång en månad på jobbet. Det känns plötsligt som en bra idé att få lite ledigt, om nu en hektisk helgresa är avkoppling…
Fredag
Vi flyger med British Airways, ett bra flyg vid elvatiden, men där jag jagat iväg Z för tidigt, så vi får döda tid på Landvetter. Vi kommer fram till Heathrow strax efter lunchtid och tar tunnelbanan in till stan, byter vid Earl’s Coart och vidare mot Victoria station för promenad till hotellet. Vi ställer inte kompassriktningen helt rätt och tar en omväg vilket inte är helt fel.
Posören på Vauxhall Bridge road iklädd secondhandfynd från Danmark (H&M-kostym, bomull, 150dkr, Bosskjorta 30 dkr, skorna Clarks, inköpta i London mars 1988).
Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Vauxhall Bridge road bjuder på mycket och Z hittar en restaurang som vi senare går till. När vi så viker av Warwick Way för att nå hörnet av den och St George’s Drive, där hotellet ligger, visar det sig att den är nedlusad av restauranger, fik och secondhandbutiker. Z vill gå in där bums, men jag trummar på mot hotellet. Vill checka in. Vill vara fri från väskor och regnet hade gjort sig tydlig med att det kunde bli en bråkig eftermiddag.
New England hotel var inte mycket att skryta med. Högst upp i en sjabbig byggnad, trånga trappor och ett brittisk påvert hotellrum med sliten heltäckningsmatta, en renoverat badrum med en icke så väl fungerande toa.
Utsikt från en hotellfönster. Foto: KAI MARTIN
De förtjusande kommentarerna om hotellet på nätet hade ägarna förmodligen själva skrivit.
Men… vi är där. Vi har kommit till London och vi är hungriga. Vi går tillbaka samma väg som vi kom. Smiter in på de secondhandbutiker vi sprang förbi och nyper i ett och annat, bland annat en Hackett-trenchcoat, som jag till och med provar, men avböjer att köpa.
Så åter på Vauxhall Bridge road och in på Jugged Hare, som är brittiskt så det förslår och så också maten och den ljumma ölen. Det blir paj, förstås. Tre stycken, faktiskt, parat med tre öl, Fuller’s, där framför allt honey bea faller oss i smaken.
Paj och öl. Foto: KAI MARTIN
Uppför Vauxhall Bridge road och över gatan, in på Retromania som med sin tweed gör Z yr och hon lovar sig själv att komma tillbaka. (Nu blir det inte så, och trots förtjusningen har hon senare helt glömt att vilket stället var då jag frågar henne.)
Vi har en tid att passa, då schemat för Pink Floydutställningen är 17.45 för vår del. Så vi smiter ner i undergrunden, tar tåget till South Kensington där området har rustats upp sedan vi var där senast. Exhibition road har blivit till en plats med serveringar, som är frekvent besökta redan denna eftermiddag.
Vi går upp till museet och ni som tror att vi aldrig grälar skulle varit flugan på väggen när missförstånden paras med tramsiga anklagelser. Vi skiljs åt för en stund och kanske var det tröttheten som gjorde det (jag hade sovit dåligt och vaknat tidigt), men då jag kommer åter från utställningen om plywood (intressant) och en kort vädringstur på innergården är allt som vanligt igen.
Skor på mosaikgolv i Victoria & Albert museum. Foto: KAI MARTIN
Vi slussas in på samma vis som då vi var på Bowieutställningen i maj 2013, får våra hörlurar och slussas vidare in i lokalen. Det slår mig åter hur feltänkt utställningen, precis som Bowies och Alexander McQueens, är. Entrén är trång, passagen blockeras av ivriga besökare som inte vill missa något och propparna är frekventa i de första salarna. När utställningen närmar sig sitt slut är det öppet och i sista salen är utrymmet gott och spatiöst. Rent logistiskt borde Victoria & Albert museum göra tvärt om.
Ambitiös utställning med vissa brister. Foto: KAI MARTIN
Nu blir det också ett slags stress inför vad som ska ses, vad som inte ska missas och ingen kontemplation. Utställningen är populär, drar mängder med folk och för att mätta nyfikenheten kommer museet ha 42 timmar öppet mellan 6 och 8 oktober. Imponerande.
Det är förstås också imponerande att se allt som samlats ihop från Pink Floyds historia. Det är onekligen en ambitiös utställning, men lyssningssystemet var inte tipp topp. Emellanåt gick det tid innan varje station gav ljud i lurarna.
Vi strömmar igenom på knappt två timmar. Jag vet vänner som hållit sig fast i mer än tre. Men vi är inte färdiga med museet utan går vidare mot utställningen med modeikonen Balenciagas kreationer.
Av någon anledning glider vi in med ett sällskap utan att betala och tackar för det. Balenciagas kreationer är livfulla, vackra och utmanande. En kreatör som ständigt tänkte utanför boxen och vi blev kvar där en bra stund.
Helt klart är också att denna kreatör skapade kläder med stil livet ut. Detsamma kan knappast sägas om Pink Floyd, som var så moderiktiga i sin popstil 1967, men sedan stod i t-shirtar och trista byxor mot slutet.
Modekreatör. Foto: KAI MARTIN
När vi kommer ut är det ett liv och kiv. Musik någonstans ifrån och mängder med folk på det kvällsöppna museet. Vi söker oss in i en hall och hinner passera mängder med spelstationer med unga, företrädesvis, som spelar datorspel. Inne i den enorma hallen spelar ett band, där keyboardisten komponerat musik inspirerad av datorspelsmusik. Något som inte är helt lätt att höra när ljudet ekar vådligt.
Så en kik på Ardabilmattan, en av de äldst bevarade och största mattorna som finns. Belysning tänds en gång i halvtimmen. Men vi tajmar inte det. Får se den i dunkel.
Så ut och ned till Exhibition road där vi lockas av en tapasrestaurang, för hungern har slagit klorna i våra magar. Vi beställer in två rätter – sardiner och ansjovis samt en ostbricka – tillsammans med en karaff vin, njuter av maten i den ljumma kvällen där vi kan sitta ute.
Vi promenerar ner till tunnelbanestationen och vidare till hotellet. Tröttheten äter oss och vi somnar snabbt. Åtminstone jag.
Lördag
Jag vaknar tidigt. Gör mig i ordning. Krigar med toaletten. Klär mig. Väcker Z, som inte vill vakna. Men vi måste. Hotellet bjuder generöst på frukost mellan åtta och nio. Ska vi få i oss något får det blir uppståndelse. Så kommer hon. Får ordning på sig och vi tar oss ner till källaren via de smala trapporna. Brittisk hotellfrukost; blek juice, te, rostade mackor, marmelad av okänt dignitet, flingor och mjölk. Nå, det får gå.
A sunny side of London. Foto: KAI MARTIN
När vi lämnar hotellet med nyborstade tänder är det för ett London i sol. Vi är lättklädda, smiter in i secondhandbutikerna på Warwick way. Jag kommer ut ur en med en mörkblå ylleväst och ett par London Base-skor, som sitter fint. Z hittar en sjal av kashmir, som klär henne. Vi fortsätter, men upptäckter efter ett tag att våra tågkort saknas och finns i kläderna på hotellet. Nå, ingen lång väg tillbaka, så vi promenerar åter och jag får äran att springa uppför trapporna för att hitta korten och springa nedför de smala trapporna innan vi kan fortsätta färden.
Vi gillar kanske inte hotellet, men kvarteren är charmiga och mer finns alltid att se. Så vi väljer St George’s Drive över Eccleston Square och Bridge upp till funkispalatset Victoria Coach Station från 1932, går in en kort sväng, ut, förbi en utmärkt trumpetande gatumusikant med fin ton, in mot Victoria station och den galleria som föregår stationen.
Vi har upptäckt att Nick Cave spelar på väldiga 02-arena och ska jaga biljetter, men vi inser båda att det knappast är där de finns. Så tunnelbanan in till city, upp ur undergrunden vid Oxford Circus, detta kaotiska ställe, och ner på väldiga Regent Street, som är avspärrat för något NFL-jippo för det ska spelas matcher på bortaplan i den brittiska huvudstaden. det är en enorm marknadsföring som knappast är gratis, folk kastar amerikanska fotbollar, spelar tv-spel och uppträdande varvas under tiden vi går mot Piccadilly Circus. Vid Barker shoes skyltfönster går det inte att hålla sig. Skorna är allt för fantasirika och snygga för att vi inte ska gå in. Ett par har samma tweed som den Paul Smithkavaj jag för dagen bär. Jo, det lockar. Men det skulle också kännas märkligt att bära ett par skor som matchar kavajen. Kanske coolt, i och för sig. I butiken sitter två skomakare och gör skor för hand, bara en sådan sak, men så kostar dojjorna en hel del.
När vi kommer till Burberry kan vi heller inte låta bli. Och vilken tur. I utställningsrummet är det en fantastisk klädshow, resterna av den runway som hållits där kort tid innan vi kom dit. Vilka kreationer, vilket underbart tänk utan att för en sekund tappa sitt varumärke. Z och jag dröjde oss förtjust kvar länge, nöp i kläderna, provad somt och drömde om att vi hade de där 1600 pund som krävdes för att inhandla det.
Redo för rävjakt i Burberrystyle. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Men vi kommer ut tomhänta, tack och lov, men rika i sinnet. Gott så.
Vi nästlar oss ner till Leicester Square, Burger King räddar min plötsligt nödsituation, och sedan till de många biljettkiosker som finns. Men… nej, Nick Cave är inte att tänka på. Det får bli musikal och vi sneglar snart på ”Kinky boots”, utan att egentligen veta vad det är vi ska se. Vi löper mellan lite olika kiosker för olika priser, men stannar så småningom i den med längst kö och handlar ett par med platser på nedre balkong.
Så in i China Town och mat för den sultne.
Pekingankorna hänger glaserade i fönstret och det är där vi går in, beställer in en meny och får mat för hela dagen, underbart gott och en Kobraöl till det.
Kinamat är namnam. Foto: KAI MARTIN
Det har mulnat på under tiden vi var inne på restauranten. Men regnet håller sig i schack. Vid går upp på Shaftesbury Avenue och mot Piccadilly Circus där Gap håller dörrarna öppna. Jag smiter ner till herravdelningen för jakt på strumpor och kommer ut därifrån med en gråmelerad t-shirt och ett par blårutiga byxor, som smeker skinnet när jag senare får på dem hemmavid. (det visste jag ju, eftersom jag hade provat dem).
Smeksamma byxor från Gap. Foto: KAI MARTIN
Z är på jakt efter en NFL-tröja till dottern, men då vi passerar Charles Tyrwhittbutiken som frestar med en tredelad kostym, går jag in och får genast en expedits uppmärksamhet. Medan Z letar efter en NFL-tröja befinner jag mig i ett ett klädbås för att skifta från min, till större delen, Paul Smithoutfit till Blue Prince of Wales slim fit flanell business suit, som efter lite måttjusteringar sitter perfekt. Jag tvekar, men när Z är tillbaka ger hon tummen upp, expediten myser och jag tänker, varför inte. ”Bara” 249 pund för en kvalitetskostym.
Prinsen of Wales… nästan. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Jag går till kassan efter lite inre diskussioner. Stoppar kortet i maskinen kopplad till kassaapparaten och är på väg att slå in koden då mannen vid kassamaskinen nämner en väsentligt högre summa än 249 pund. Aha, det finstilta, förstås. Med väst blir det inte 249 pund, så… nej, tack. Det kändes faktiskt helt ok. Jag har garderoben full.
In i Soho i släpet av några cheerleadertöser som precis verkat ha kommit från ett uppträdande i London, släpandes på sina resväskor till något hotell. Vi passerar dem och fortsätter Brewer Street, förbi Wardour Street, vidare på Old Compton Street med sikte på Bar Italia på Frith Street, en oas i storstadsdjungeln, ett stilhål med anor och elegans. Vi trivs där, Z och jag, servicen är perfekt, personalen trevlig och när Z är på toaletten kikar jag på gatulivet, ser den ena efter den andra kreationen passera förbi, ett ungt bögpar som hånglar sig heta i ett av Ronnie Scott’s prång, en pundarflicka med tomma ögon som tigger pengar… livet i en stor storstad.
När vi efter denna sköna paus rör oss ned mot Covent Garden fastnar Z hos en frisör på Moor Street och blir på ett kick nyfriserad samtidigt som jag sitter på en stol utanför salongen (”Du stressar frisören om du står utanför och stirrar in”).
På väg in mot Covent Garden med den nyfriserad Z står ett stånd med kläder för kvinnor för endast 5 pund stycket. Z samlar på sig och kommer därifrån med lite färre än hon från början hade i handen.
Vi är på Earlham Street där Vintage Showroom ligger med i huvudsak herrkläder från en tid som flytt. Very british och very dyrt. Men snyggt, även om jag inte tror att de lyckas sälja den trasiga stråhatten som hänge över en skyltdockas huvud.
Z hade sitt mål klart. Dr Martensbutiken på Neal Street. Snart hade hon valt ut ett par, som skulle provas. Kartongerna kom, fötterna smet ner i kängorna, promenad runt i butiken, som är välbesökt. Men kanske att det var ett par i en större storlek som skulle till ändå… Hon fick ett nummer till butiken på Carnaby Street, ringde, men det var ändå inte rätt. Så efter ett besök hos Paul Smith på Floral Street, traditionsenligt och bara för att titta (allt jag har av detta exklusiva märke är secondhand – bara strumporna i butiken kostar 35 pund!) gick vi tillbaka till Dr Martens och istället för ett par svarta, som först var påtänkt, hittades ett par vinröda. De satt som handsken, men Z tvekade. Jag insisterade, för jag såg framför mig hennes garderob och hur dessa skor skulle matcha allt! Jag vann. Låt mig bara föra det till protokollet och bäst av allt, hon är nöjd och stolt.
Vi irrade runt i kvarteren efter en Nextbutik, men kanske var den stängd eller också var det den Gap-butiken som låg där, som jag haft i tankarna.
På gatan sitter en man som sjunger med spröd, vacker röst som han förstärker med en trafikkon. Z rörs av rösten, går över och ger honom en slant och tar också en bild. Jag tar en bild från distans på dem båda.
Skilda världar. Foto: KAI MARTIN
Z har sina nya boots på sig och stoltserar med dem. Det känns rimligt att gå på ”Kinky boots” och vi beger oss ner till the Strand och Adelphi Theatre, föreställningen ska snart börja.
Teatern är lätt sliten och vi kliver upp i environgerna, tar en drink innan insläpp och hittar senare våra platser högt ovanför scenen. Men 29.50 pund blir inte utsikten mot scen bättre.
Vi får en underhållande musikal till livs, tar en svalkande glass i pausen och dricker vatten ety det är varmt inne i salongen. Cindy Laupers 16 låtar är utmärkta, har hennes signatur men tar också ansvar för musikalscenens dramaturgi.
Puben utanför teatern. Foto: KAI MARTIN
Så applåder, ut i ett regntunga London. Puben bredvid lockar inte, men vi kliver ner till Millennium Bridge innan vi tar tåget hem.
Nära hotellet går vi in i en matvarubutik, köper vin, ost och kex. Kvällen ska avrundas.
Söndag
Nej, vi vill inte äta frukost i matsalen nere i källaren. Ja, vi ska checka ut från hotellet klockan tio och nej, det finns inte möjlighet att lämna väskorna i tryggt förvar där, så vi lämnar huset som vi aldrig ska återvända till.
Höstfin på Warwick Way. Foto: KAI MARTIN
På Warwick Way sätter vi oss på en uteservering som bjuder på brittisk frukost. Perfekt. Servetrisen är trevlig, tar upp beställningen, frågar om vi vill ha juice och dansar in för att dansa ut med juice och snart kommer även teet i öppen kopp. Managern kommer efter med bestick och jag lägger fatet över koppen för att hålla teet varmt. Vi får sällskap av tre brittiska grabbar, som också gör sin beställning. Vi väntar, men börjar undra när sällskapet bredvid får sin mat först. Gör servitrisen uppmärksam på att något är galet och surar när beskedet kommer om att det blivit något fel i köket. Sällskapet bredvid hukar när de äter sin frukost, för de känner den svenska surheten pyra. När managern kommer för att be om ursäkt ber vi om en kompensation mer än ytterligare en kopp te. Något han accepterar. Så kommer maten, som är ok, men smaken är på något vis fördärvad efter 40 minuters väntan.
Väntan på kolesterol. Foto: KAI MARTIN
När Z går för att betala är det också för att ta striden. Hon är bra på det. Men det blir en diskussion som faller platt. Två punds kompensation, juicen gick utanför priset, trist argumenterande från ägaren av ett etablissemang som inte ens har kassaapparat. Hmmm.
Men vi slänger bekymren åt sidan, tar våra väskor upp mot Victoria station där jag vet att det finns ett Next, som kanske kan ge mig röda strumpor enär mina tre par är sönderslitna. Vi är en kvart tidiga och Z besöker en annan butik under tiden.
Väl öppet på Next köper jag strumpor, men inga röda. Kalsonger med. Inte heller de röda. Z ockuperar omklädningsbåset för ett gäng plagg, där några bara är måste ha.
Så pressar vi ned allt i våra resväskor, tar dem på promenad uppför Elizabeth Street i akt och mening att gå till Victoria and Albert museum. Va’! undrar den nogsamme läsaren. Där har ni ju redan varit.
Absolut.
Men Kai har en plan. Vi rekade nämligen på Victoria station om vad de skulle ta för att husera våra väskor. Det finns inte längre några boxar, som man kan betala med mynt. Kanske förorsakat av IRA:s terrorism på 70- och 80-talen och i förlängningen IS i nutid. Nå, men 6 pund för tre timmar per kolli och 12 pund för längre tid… nej, det kändes inte motiverat.
En titt-in-park. Foto: KAI MARTIN
Kanske var det så att museet hade möjlighet att husera vårt bagage. Det blev en furstlig promenad i ett höstlik London, förbi små parker och senare ambassader upp mot Brompton Road.
In i secondhandbutik för de väldigt rika (en stickad slips för 45 pund indikerar vad det handlar om prismässigt), ut ur den och in på ett kafé för kaffe och kaka. Så museet som mycket riktigt tog emot våra väskor till en total kostnad av sex pund.
Vi stannade förstås en stund. Gick en våning upp, förbi Pink Floydutställningen och ovanpå den, alltså. Teateravdelningen gick på knock. Inte bara för all kuriosa, utan kanske mest för fokuseringen på operascenen i Bregenz, Österrike. Scenografin där slår det mesta jag sett, varje Ullevikonsert blir något blekt intet. Pink Floyds ambitioner kommer på skam. De scener från senaste uppsättningen, som också spelas i sommar, av ”Carmen” lockar så starkt att semestern är given.
En modell av scenbygget till karmen. Korten är i verkligheten något åt 4×10 meter.
Foto: KAI MARTIN
Vi fortsätter i det oändliga museet, ser vinkylar i silver stora som badkar, rikedom och sanslös prakt, fortsätter in i 1500-talet England och det är inte de fattigas boningar vi kikar in i. Herregud!
Så är det dags för avfärd. Och ja, jag kanske hastade iväg för tidigt, för väl på plats på Heathrow hade vi mer än två timmar att döda. Men den utmärkta maten på Wagamama var inte dum, där tog det tid och mätta blev vi, hem kom vi och sov lite för lite innan arbetsdagen på måndag gjorde vi.
Jag har gjort Z besviken. Men orsakerna är främst ekonomiska. Vårt famösa loppisäventyr kostade på. Men det gjorde också verkstadskostnaderna för bilen.
Därmed tvingades vi, då jag vid en snabb summering också kunde konstatera att räkningarna vid augustis utgång inte var i balans med inkomsterna, ställa in ett Stockholmsäventyr, en Norgeresa och en trip till sydligare breddgrader.
Nej, jag ber ingen kika in i vår budget eller hur vi har skissat på det ena eller andra, utan ställer bara ovanstående faktum mot drömmarna och nu är Z besviken.
Hon har kvar semester, vill krama ut det gottaste och jag har ett projekt som kan göras varhelst, men det ska göras. Så öppningarna fanns.
Men…
Rastlösheten slår klorna i henne och vi gör vår släktresa ned till Danmark, där vi vet att vi kan snylta på gästfriheten. Kommer hem sent på tisdag och på onsdagen ska jag hämta ut ett par byxor och skräddaren, min tredelade italienska kostym har fått lite mer modernt snitt. Z följer med. Pratar med skräddaren som tagit över verksamheten av den jag tidigare frekventerade. Resultatet är gott. Jag är nöjd, stoppar byxorna i en tygpåse, går till Hemköp för att posta ett paket, kommer tillbaka till Z, som prydligt väntar utanför skräddaren, där hon tidigare visat intresse för sömnadskonstens hemligheter. Något hon är ytterst duglig på, men inte så att hon inte kan lära mer.
Vi bestämmer oss för en tur på stan för vi har tur med vädret. Göteborg glittrar och vi med den. Men Z är noga med att poängtera ”inga butiker” och det låter ju rimligt. Men när vi korsar Järntorget och sedan följer kanalen, ser en av Paddanbåtarna, så väcks en idé.
Z har aldrig åkt Paddan, trots att hon bott i Göteborg i snart 30 år. Vi glider ned med våra cyklar, parkerar dem vid Vallgraven, löser biljetter och väntar i solen på vår resa.
Med huvuden fulla för en Paddantur 2009. Foto: KAI MARTIN
Senast jag åkte var med Teddybears i samband med att de gjorde något slags release av sina björnhuvuden. Ja, Teddybears, om det nu var stockholmstrion. Innan dess vet jag att det var i slutet av, eller snarare mitten av, 90-talet då våra kära isländska vänner var på besök.
Så det var hög tid.
Vi är ensamma i vår väntan, men snart fylls den lilla kajen på och när båten väl anlänt är det en försvarlig mängd människor, om än inte fullt. Några svenskar, lite tyskar, några från England. Guiden, en ung fyr, är snabb på att dra igång riktlinjer och visar sig lida av något slags Tourettes skämtsyndrom, för han ska skruva till och skoja om det mesta. Oftast försöker han också översätta det som ojas över på svenska.
Färden går i sin stilla mak, men jag tycker ändå att saker missas. Ja, adressen 17 1/2 på Stora Nygatan nämns, men ingenting om Bedřich Smetanas Göteborgsbesök och boende kring mitten av 1800-talet eller något om synagogan. När vi kommer till Drottningtorget nämns slussarna, men varför inte lite modern historia om hur demonstranterna visade rumporna för president George W Bush vid dennes Göteborgsbesök juni 2001, då han bodde på dåvarande Sheraton (som ju hotellet fortfarande heter i Göteborgsmun)…
En stilla tur genom Göteborgs vattenleder. Foto: KAI MARTIN
Vi passerar Brunnsparken och vidare ut i Stora Hamnkanalen och, ja, förvisso något om Ostindiska kompaniets byggnad, men ingen hint för den vetgirige om utställningarna gällande Göteborgs historia på Stadsmuseet.
Vi klarar de låga broarna och kommer ut på Älven, där det friskar på. Stävar förbi Göteborgs maritima museum, förbi Göteborgsoperan och mot Barken Viking i skuggan av Göta älvbron och Skanskaskrapan. Men allt fokus läggs på den senare och väldigt lite på det andra. Det blir lite fattigt.
Vi får lite varvshistoria när vi passerar före detta Götaverken och de väldiga kranarna, som spretar mot skyn i ensligt rop på hjälp ”Bevara oss! Bevara oss!”.
Göteborgsprofiler. Foto: KAI MARTIN
Så in igen i Vallgraven, under broarna, förbi Feskekôrka, längs med Kungsparken, passerar Vasabron som is no more i väntan på den nya som ska byggas till det bättre.
Vi är framme, tackar för oss, tar cyklarna uppför ett soligt Avenyn.
Bestämmer oss för middag i solskenet. Bestämmer oss för Brasserie Lipp, bestämmer oss för Plat de jour och jag väljer Rioja och Z en öl. Men innan vi beställer beger jag mig till källaren för att fixa sådant som behöver fixas då nöden inte har någon lag. Kommer upp. Z har inte haft möjlighet att beställa och när jag väl är på plats dröjer det rejält innan vi blir uppmärksammade. Först vid placeringen av ett annat sällskap kan vi göra en servitör uppmärksam på vår belägenhet som obeställda.
Maten kommer, maten är god, vinet gott, ölen smakar och hungern visar snart på tomma tallrikar. När vi sedan ska betala dröjer det åter och ceremonin är åter densamma. Dessutom är personalen inte idel leende, vilket gör mig bekymrad. Mitt i Avenyns strålglans, i turist-Göteborgs epicentrum, bör man då inte vara tillmötesgående och angelägen…?
Vi pratar om en glass. Cyklar mot Slottsskogen och Villa Belparc, men jag har hunnit bli frusen och vill ta på mig en jacka. Vägen om hemmet blir dryg, för jag har en tvätt som måste hängas upp. När vi kommer till Villa Belparc kommer en ung kvinna med en glass i sin mun, men när vi når fram till kiosken har den stängt. Snopet. Det blev kaffe och glass hemma framför teven istället och lite, jag säger lite, lyckades jag stilla Z:s rastlöshet och besvikelse innan natten grep oss.
Loppis- och secondhandrundan var min idé, som Z pliktskyldigt kommit med på med allt större entusiasm. Men efter vårt mål mat på Madhus 24 var det Z som dikterade villkoren.
Egentligen var mitt förslag Köpenhamn, in till byns mitt och strosa runt, äta, dricka, hygge oss. Men det blev nu något helt annat.
Z hade fått nys på ett projekt med jättar, stora kulpturer, utplacerade i Köpenhamns ytterområden: Rødovre, Hvidovre, Vallensbæk, Ishøj, Albertslund och Høje Taastrup.
Det är konstnären och skulptören Thomas Dambo, en Odensefyr, som inspirerad av egna uppdrag i Costa Rica skapat en upplevelse för kropp, själ och ögon.
Vi har en skattkarta att gå efter och det visar sig inte helt lätt att hitta till varje plats som vi har att besöka. När vi så kommit till respektive parkeringsplats är det ytterligare jakt på att hitta de, delvis dolda platserna där jättarna är placerade.
”Forgotten giants” kallas det och lockar familjer till jättejakt. Ungdomar tar sina cyklar och knappar in på gps:en, men det är mil emellan, så kanske får de hjälp av ett eller annat S-tåg att ta sig från ett ställe till ett annat.
Vi startar nere vid Filmbyen vid Avedøre, som vi efter lite knixande och tricksande hittar. Väl med parkerad bil är det några hundra meter till första jätten för dagen, som ligger vilsamt i solen med ungar som förtjust klättrar på och i.
Förtjust i jättar. Foto: KAI MARTIN
”Bakketop Trine” är en vänlig jätte, som låter sig lekas med. Men så är det också miljön, Quarkcenter, ett slags 4H-gård med lamm och höns i en park som gjord för picknick i lantmiljö.
Vi far vidare norrut, mot Rødovre, får på vägen se kvarter vi aldrig, förmodligen, skulle få chans att se. Det blir en sightseeing och vi far på märkliga vägar mot rätt mål med tålamod och nit där kartläsning i en mobil som snabbt sinar på batteri blir vår ledfyr.
Nästa jätte – ”Sovende Louise” – ligger nära Espelundens Idrætsanlæg där en sorglig uterink ligger i augustisolens bleka strålar.
Bortglömd rink. Foto: KAI MARTIN
Jag tar några bilder, postar ett inlägg på Instagram, något om dansk hockeys vagga. Lögn och förbannad dikt, förstås. Ingen har avslöjat mig.
På parkeringen har några medelålders fest med öl och dansk umpaumpamusik. Fryntlig stämning. Z hamnar senare i samspråk med dem. Förstås.
Men först jakten på den sovande jätten och vi måste smyga. Hon får ju inte väckas till vredesmod.
Vi är inte ensamma på vår jakt. En barnfamilj hinner sekunderna före och snart ilar barnen in och ut ur den sovande jätten, vars sömn är orubblig.
Sover jättehårt. Foto: KAI MARTIN
Färden går vidare västerut. På Roskildevej mot Taastrup och in vid Teknologiska institutet, parkerar bilen där andra parkerat sina bilar och Z rådfrågar ett mötande sällskap, får besked och vi knallar iväg. Fel.
Vi ska runda en sjö, men väljer höger istället för vänster och får en försvarlig tur i terrängen, möter några knickedicker som röker hasch och metar i den stilla Hakkemosen, vi går vidare och möter en eremit, som röker hasch och metar, och vi går vidare för att möta ett ungt par som‚ eh, metar. Och snart har vi gått ett varv runt för att finna Vänlige Teddy, omgiven av stora som små.
En gentle giant. Foto: KAI MARTIN
Vid varje jätteplats finns en liten plakett där det dels står något om jätten och vad den heter samt en gåta som gör det möjligt att hitta nästa jätte.
Nu förlitar vi oss inte på gåtorna utan på kartan och snitslar oss till Albertslund och parken där inte mindre än två jättar ska finnas.
Vi parkerar vi en camping där brukshundar drillas vid fältet, promenerar mot en kulle där jätten ”Thomas på Bjerget” ska finnas. Kullen är försvarligt brant och det kräver viss ansträngning att ta sig upp. Väl upp fläktar vinden, men utan att fråga några barn om vägen till jätten hade vi missat den där den låg i sluttningen.
Lite är det som Nimis, Lars Vilks anarkistiska skulptur på Kullahalvön, att det krävs att prata och fråga med människor man möter. Många ser man på vägen som man tidigare har mött.
Jätte i vilande. Foto: KAI MARTIN
Man kan nu ta vägen runt Tueholmsøen från två håll, vänster eller höger. Ledd av mina bestämda steg går vi högervarvet. Ett ungt par som varit vid jätten cyklar förbi för att leende komma tillbaka och försvinna. Vi förstår snart varför. Den asfalterade vägen är översvämmade. Inte värre än att det går att vada förbi, men det krävs avklädning. Så av med skor, strumpor och byxor för en liten svalkande promenad.
Jättesvalt. Foto: KAI MARTIN
Det skulle bli värre.
Vi hinner knappt runt kurvan efter första vadarstället när nästa dyker upp, där vi – om vi försöker – inte ser slutet på vägen, men där sjön har expanderat mer än tänkt. Vi gör om proceduren, tar av oss skor, strumpor och byxor och vadar ut. Vägen sluttar lite mer och vattennivån är högre än på det första stället. En parkbänk klarar precis sitsen, men väl där är vi nästa framme.
Så ser vi folk, cyklar parkerade, däribland det unga parets, de som vi tidigare hade mött. In på en liten skogspromenad och se där, en jätte i all sin majestät.
Jättelik. Foto: KAI MARTIN
Nu var det jätten Lille Tilde som exponerades.
Vi fortsatte runt sjön, fick vada helt kort. Men denna gången räckte det med att vika upp byxorna, stannade vid en strandpaviljong för en glass som vi åt samtidigt som en bröllopsfotograf ivrigt förevigade ett ungt par där tu hade blivit ett.
Foto för minne. Foto: KAI MARTIN
Brudgummen agerade märkligt vid några positioner, då han stod och demonstrativt tittade på klockan medan bruden poserade. Men Z räddade mina farhågor om nonchalans genom att berätta att det var fotografens direktiv som styrde handlandet.
Vi fortsatte vår promenad runt sjön och tillbaka till bilen. Vad hade vi nu…? En jätte kvar.
Tiden hade runnit iväg och stegen vi tagit hade gett oss en fin motion. Nu styrde vi söderut och mot Ishøj och moderna konstmuseet Arken. Men det var inte det som lockade. Bara någon kilometer därifrån, på det lilla näset som skiljer Lilla Vejlesø och Jægersø finns det en bro och under den, med ena handen lojt klamrande vid räcket ligger jätten Oscar under bron, med fötterna nere vid vattnet.
Jättegrepp. Foto: KAI MARTIN
Uppdraget slutfört. Fem timmars äventyr, rikligt med promenad och frisk luft. Utflykter till ställen vi annars aldrig skulle kommit till, samtal med mänskor vi annars aldrig skulle samtalat med.
Och utanför havet där blåsten har fått badvakterna att hissa varningsflagg. Stranden hyser några stycken, som är där för att grilla. Men när regnet kommer är det dags för oss att dra. Slutkörda men nöjda åker vi mot ännu en natt i Bagsværd, pizza, rödvin och samtal.
Jättesöt. Men vind i håret är så irriterande. Foto: KAI MARTIN
Nå… Thomas Dambos konstverk imponerar och samtidigt inte. Rent konstnärligt vet jag inte, det är en smula kitschigt. Men som installation, som idé och mötesplats är det värt så mycket mer. Dessa jättar, gjorde på spillvirke, fyller en funktion som inte all konst gör.
När vi for från vår tillfälliga vistelse i Bagsværd sa Z ”Bara så att du vet. Jag är trött på second hand och loppisar. Jag gör det här för din skull”.
Point taken.
Vi var ute tidigt, ja, så arla att då vi kom till Birkerød, som var vår första anhalt, var det stängt. Hovegaden låg tom och öde, den annalkande hösten blottade torra löv som låg och prasslade i vinden. Det var stilla.
Men redan innan klockan 10 hade en second handbutik öppnat och vi smet in där efter att ha kikat på det som var utställt på utsidan.
Jag hittar en herrhatt av god kvalitet, en italiensk, Castorino. En gång inhandlad av någon med initialerna AB, som köpt denna sin hatt hos anrika Petigas efterträdare, en butik som fortfarande ligger kvar på Køpmagergade, runt hörnet av Strøget vid Illum.
Man i hatt, en Castorino, helt rätt på premiärfest av Östlunds guldpalmenvhinnare ”The square”, 75 kronor. (Tigerkostymen, 400 kronor, inhandlad i Växjö, tidigare i somras och skjorta, WeAreCPH, köpt i Köpenhamn vid en rea, 250 kronor, för några år sedan.
Foto: ÅKE GULLBERG
Hatten sitter som en smäck, om nu en hatt kan göra det och 75 kronor i dansk valör skiftar händer. Jag bläddrar vidare bland plaggen, men blir snart nöjd.
Men Z har radaren på. Hittar ett par skor mega grande, ett par Lloyd i gott skick som den storväxte sonen kan tänkas ha nytta av. Skorna är dessutom till halva priset. Så det blir affär. Affär blir det också av lackskorna, som passar Z:s känsliga fötter väl och där även ett par skoblock ingår. När vi handlat färdigt finner hon ett par glaskrus för förvaring. Det blir även dem, inhandlade av hon som var trött på second hand och loppisar.
Klockan har nu passerat tio och nästgårds ligger Röda Korsets butik, där jag i december hittade en snygg, jag gissar på oanvänd, smårutig kostym. Det finns lite skjortor från Eton och Stenström, men inte några som är värd att lägga slantarna på. Några kostymer av kvalitet, men nej. En duvblå i fuskmocka lockar mitt intresse, jag provar den… men nej.
Z nyper i lite plagg, men håller handen över sina händer, som om hon skyddade dem.
Så far vi förbi Holte och söderut mot Lyngby. Parkerar och går till byns Röda Korsetbutik, som vi ofta frekventerar. Där finns säker fem nya Matiniquekostymer – grön, rosa, grå, blå, svart – men alla i några storlekar för små, så det fick anstå. Däremot provade jag en marinblå Tigerskjorta och en Day Birger Mikkelsenbussarong i linne samt en Filipa K-kavaj, men tackade nej. Det blev dock ett köp, en Grand Frankslips, ljus, sommarmönstrad med blomsterdetaljer. 60 kronor mot upp mot 300 i butik. Inte exklusivt, men snyggt nog.
På secondhand- och loppistur i Danmark kan man fynda. Foto: KAI MARTIN
Vi for vidare efter att Z scannat av butiken utan köp. Tar oss via Bagsværd ned mot Buddinge och mot Søborg Hovedgade. Vi hinner inte långt förrän en loppis tilldrar sig vårt intresse i höjd med Gladsaxe kommunhus..
I snålblåsten och de småhotande regnskurarna kämpar säljare med sina tingestar, klädställ brakar samman med en skräll efter en häftig vindby, saker faller i kras av blåsten. Jag gör en snabb runda, märker snabbt att det inget finns för mig och om det, eventuellt skulle, så är det lump; jag har oerhört svårt för människor som försöker sälja lortiga kläder där insidan av kragarna är svårt solkiga. Nej, tack!
Z går också lottlös därifrån, men letar mer frekvent än jag. Vi fortsätter söderut och stannar vid en Blå korsetbutik, där jag går in och provar några skjortor och ett par J Lindebergjeans. De sistnämnda passar och kostar inte mer än 25 kronor, så de blir mina. Vi går till huset bredvid där det serveras lunch, en buffé för rimliga 150 kronor fram till 13.00. Vi är där ett par minuter i och förser oss, får kaffe till och vatten att dricka. Så kommer ägarinnan och säger att eftersom det var så lite kvar av buffén (det var det inte, det räckte och blev över för vår del) fick vi det hela till halva priset. Snyggt.
Dessutom var maten fräsch och stället gemytligt, så varför inte en återkomst till Madhus 24 vid ett annat tillfälle…
Mätta och belåtna åkte vi på äventyr, som jag skriver om på ett annat ställe.
Dag 2
Vi kommer åter iväg tidigt och det är en poäng om man ska besöka loppisar. Det blir åter Lyngby, där en loppis har försörjt våra garderober. Nu blir det Z som mellan regnskurarna köper på sig en försvarlig dos kläder. Jag håller mig lugn. När vi kommer till favoritstället vid Holte är kommersen redan i full gång. Regnet håller sig i schack och solen strålar över orolig himmel, där blåsten spelar sina spratt från en gång till annan.
Här finns mängder, för den intresserade. En rik loppis och här är lätt att fastna. Jag hittar en snygg, grå Sandkostym, som passar. 250 kronor är inte mycket. Men… nej. Det finns skjortor, men för slätstruket. Z fyndar en Mulberry anteckningsbok, vid hittar en läderportfölj för 25 kronor, som ny. Jag provar en roströd regnjacka av märket Suit, som visar sig vara dansk hipster design. Jag tänker Way out West, provar den och betalar 75 kronor för en helt ny jacka, där detaljerna fortfarande är klädda i skyddande papper. I butik går den på 1500 kronor, så långt jag kunnat se.
Skydd för regn. Dansk design. 75 kronor. Foto: KAI MARTIN
Z har hittat fler kläder och kassar och väskor fylls. Vi går längst upp på den parkering som nu är handelsplats. Där, mot skogen, är det fuktigt och skogens förmultnelse kommer in med vinden. Runt hörnet ned mot vår sista väg av den snitslade bana genom loppisen hänger en försvarlig mängd kostymer. Märkligt nog i min storlek. Av god kvalitet, fin italiensk ylle. Jag stryker över plaggen med mina fingrar, nyper i tyget. Kikar på en tredelad Mabro. Byxorna är en smula för långa, men väst och kavaj sitter fint. Ja, visst slitage, men inget anmärkningsvärt. Kanske en aning för mycket vidd på byxorna, men 125 danska… det får det vara värt. En vacker, vit Day Birger Mikkelsenskjorta i blandmaterial bomull/linne fås till 25 kronor.
Italiensk design med dansk dito. 125 kronor för kostym, 25 för skjorta och 60 för slips. Foto: KAI MARTIN
Z sonderar mer terräng och då hittar jag på marken, en väska placerad så att ingen upptäcker den. En Samsonite axelremsväska, perfekt för någon som går i skolan och behöver plats för sin dator. Ny, säger hon som säljer den, och vi tror henne. 25 kronor är nästan oförskämt, men den blir vår.
Det fick räcka där. Nästan. Z prutar ner en grönstickad jacka från 200 till 50 kronor. Så kan det gå på loppis. Vi köper bröd och far sedan norrut, över Sundet där vi äter medköpt mat i bilen och fortsätter genom regnskurar och blåst hem för att lasta ur.
Vi har en premiär i Trollhättan dit vi måste ta oss på rekordtid.
Vi har det bra. Z och jag. Vi är medvetna om det. Berikar varandras liv. Men vi lever med vetskapen om alltings slut, aktar våra dagar, vårdar det vi har.
Korta resor har genom ett rikt innehåll blivit långa och minnesvärda. Men den här gången valde vi dels att vara på turné lite mer utsträckt än tidigare och dels med ett annorlunda koncept.
Z idén väckte, om jag minns rätt, förra året, att fara iväg utan kläder och under resans gång fylla på en garderob. Ja, ja, inte helt nakna, förstås, men med de kläder som vi stod i plus ombyte gällande strumpor och underkläder. För säkerhets skull tog vi också med badkläder, det var ju ändå söderut vi skulle och svensk sommar låg i luften.
Vi börjar med E6, alltid ett riskmoment. Nu blev den än mer en nära döden-upplevelse när vi passerade Åsaavfarten och i en backe kränger en finskregistrerad lastbil med släp ut i omkörningsfilen. Sinnesnärvaro från framförvarande bil och godkänt avstånd från mig gjorde att den olyckan förhindrades.
Den fortsatta resan fortskred utan några större incidenter, men helt riskfritt är det inte att samsas med medtrafikanter.
Vid Kvibille svängde vi av, tog de böljande vägarna ner mot Tylösand, körde förbi Harplinge och mötte Halland från ett böljande och insmickrande vis innan vi via Kungsvägen kom till vårt mål inom havsnära avstånd.
Våra kära vänner från Hafnarfjörður, strax söder om Reykjavik, var på besök hos landsmän boendes i Tylösand. Vi passade på att krama våra vänner någon timme innan deras avfärd till Kastrup för hemresan.
Så efter att vi lämnat dem på stationen i Halmstad tog vi till Myrorna på Karl XI:s Väg för ett första steg att hitta plagg. För mig blev det en beigevit tröja med blå tvärränder och ett par vita byxor på tok för långa för mina korta tentakler. Men vi var igång. Z hittade förstås en passande klänning, som hon genast blev förtjust i.
Så vidare. Ned mot Båstad, via Mellbystrand, genom tennisbyn och mot Torekov på smala, slingrande vägar. Vi kör ner till Torekovs hamn, vår se några män i de berömda slitna, prestigefyllda badrockarna och styr därefter kosan ut ur badorten mot Ängelholm.
Jag har sällskap av ”Selfies”, Jussi Adler-Olsens senaste. Men Z har precis läst ut första delen i Elenas Ferrantes och har sökt med ljus och lykta efter den andra delen, som av bokhandlare i Göteborg har utlovats komma in just denna måndag som det gäller.
Vi parkerar mitt emot Röda Kvarn på Järnvägsgatan, går över torget mot Storgatan och in på denna gågata frekventerad av alla de butiker som frekventerar varje svensk stad, stora som små. Akademibokhandeln ger nedslående besked, men en andens ingivelse bjuder att Z kliver in på Åhléns och försvinner för att triumferande komma med boken i handen, dessutom till reapris av facila 99 kronor mot 249 i ordinarie pris, nära 150 kronor att frossa för i andra ärenden, alltså.
Lyckan är en bok. Foto: KAI MARTIN
Så kan vi då fortsätta mot det b&b som ska bjuda på sängar och frukost till nästa dag. Jonstorp ligger bara någon mil utan Ängelholm och det är en smal sak att hitta vårt boende i Görslöv, strax utanför Jonstorp. Vi checkar in, möts av en norrlänning i läderhatt, försiktigt trevlig, som talar om vad som gäller och vad som finns i närheten i restaurangväg. Vi är hungriga, tar turen in till Höganäs efter att ha ställt in vårt lätta bagage på rummet (utsikten från det ser ni på första bilden).
Vi snirklar oss ner till hamnen på vår värds rekommendationer och promenerar runt, möts runt hörnet av en av restaurangerna i de nybyggda och fina hamnområdet av ett väldigt liv och kiv så ovant att jag tappar hakan; barn som leker, stojar och springer för egen maskin. Utomhusaktivitet som jag inte längre trodde fanns. Vackert.
Vi väljer Höganäs hamnkrog och jag begår ett misstag att beställa in hamburgare, inte för att det är fel på maten. Men jag hade bestämt mig för att hålla in med det där och naturligtvis serverades Z en fantastisk tonfisk med sallad. Så mycket bättre.
Men vi njuter av stunden, av maten, av ögonblicket. Går ut och upp mot glasskiosken för kaffe och en strut med Engelholmsglass, där den förstnämnda var så där, men glassen formidabel.
Kvällen började bli sen, även om det inte alltid lätt att begripa det i den skira sommarnatten. Men vi for mot vårt boende, lade oss för att läsa och somnade. Jag för att vakna och sedan leka en kurragömmalek med sömn och vaken på grund av det kvava rummet. Först i gryningen öppnade jag fönstret, fick svalka och någon timmes sömn innan frukosten väntade efter morgonbestyren.
Z? Hon sov som en stock. Det är skillnad på folks behov av temperatur för sovandet.
Andra dagen
En enkel, men helt okej frukost. Samsande med andra om toalett och badrum. Inga konstigheter och egentligen inga konstigheter heller att priset är som för ett förstklassigt hotell; det är under sommaren som pengarna ska in för dessa inrättningar.
Självklart har Z sin nya, gröna klänning och jag mina vita byxor och randiga t-shirt. Som gjort för promenad i otillgänglig terräng, som ni snart ska får läsa om.
Vi hade redan kvällen innan gjort en kort repa genom Jonstorp, sett stockrosor, små fina trädgårdar och rosenprakt, passerat fina kåkar längs Rekekroken. Det var dags att vidga perspektivet och vi for mot Skäret och på småvägar nedanför parkeringen till en promenad där vi försökte nå stranden.
Kvinnan på Skäret. Foto: KAI MARTIN
Med tålamod gick det och vi möttes av en för oss överraskande stenighet där strandpromenaden blev ett äventyr med fantastisk utsikt och där vi slutligen skrämde ett stackars rådjur, som raskade över stock och sten, mest sten, på sin flykt.
Vi kom upp till bilen, körde på småvägar ned till vackra Arild, den mest idylliska badort, en sväng ner till hamnen för att se livet där en kort stund och på slingrande vägar upp och ut på väg Norra Kustvägen för vidare färd på Brännelyckevägen där vi tog av mot Himmelstorp för det första riktiga stoppet, Lars Vilks svartbygge till konstinstallation ”Nimis”.
Det blir en rejäl promenad och ju närmare vi kom ett allt större äventyr. Främst för att jag lockade, i min övertygelse om att det var rätt väg, in Z på en brant stig som förvisso andra hade trampat, men höll på att bli ödesdiger för oss. Z:s sandaler var hala och hon halkade vi flera tillfällen, skrapade upp armar och ben i sina försök att lindra fallen. När vi väl kom ner var vi hundra meter ifrån målet, några unga kvinnor såg oss och utropade förvånat ”Kommer ni den vägen”.
Mötesplats. Foto: KAI MARTIN
”Nimis” är märklig och trots branden för några år sedan finns övervägande del kvar. Men det mest fascinerande, som jag inte vet om konstnären tänkt på, är de möten som installationen bjuder. Vi tar naturligtvis den ”rätta” vägen upp. I de trånga passagerna möter man människor på väg ner, alla sorter av långa, kort, smala, tjocka, smidiga och klumpiga. För att fortsätta klättringen ner eller upp måste man kommunicera och hitta lösningar. Oavsett var ifrån man kommer, vilken bakgrund man har, så är det det enda sättet. Vackert.
Vi kommer upp glänsande av svett efter den ansträngande och delvis vådliga vandringen. Nära gården Himmelstorp möter vi ett av sällskap av många, men en kvinna tilltalar mig. Det visar sig vara en gymnasiekamrat, som jag inte sett på många år, ute på cykelsemester. Märkligt möte, men trevligt.
Vi kör med bilen på Kullens fyr, genom mytomspunna Mölle och hela tiden förbannar jag att jag inte läste Expressenjournalisten Mats Olssons senaste deckare, som utspelar sig i dessa trakter.
Kullen är ju också en legendarisk plats för oss uppväxta på 60-talet med tv-serien ”Kullamannen” i vagt men dramatiskt minne.
Vi är inte ensamma där, men väl värt resan, även om vi håller oss från vidare vandring och bara beundrar utsikten kring fyren.
Utsikt som förför. Foto: KAI MARTIN
Så ner till Mölle, Mölle by the sea, som Povel Ramel sjunger om i underhållande ”Gräsänkling blues”. Badorten som vackert klättrar på Kullabergs sluttning och dessutom bjuder klassiskt havsbad. Klart vi måste.
When in Mölle… Foto: KAI MARTIN
Vi tar oss ner till stranden, ut på den lilla badpiren och kliver efter ombyte i. Det är friskt, som det heter, och väldigt skönt att få låta den intorkade svetten från promenaden sköljas bort.
Så upp, torka och till Brandstationen, restaurangen vid hamnen som bjuder på en generös panerad spätta, mat som vi står oss till kvällen på.
Då har vi tagit oss till Lund, efter en kort tur till Höganäs för en strut från Otto i Glassfabriken, letat upp både Emmaus och Erikshjälpen på Stora Södergatan i studentstaden. Jag hittar ett par NN 07. mörkturkos byxor som passar, även om längden nog bäst skulle klä någon 190 cm lång yngling. Men något för överkroppen… nej, där går jag bet.
Så också för Z, som letar utan resultat. För poängen är inte bara att köpa för sakens skull, utan hitta något som passar på stil, smak och storlek.
Men när vi mitt emot Domkyrkan finns Humana second hand, som räddar Z:s dag med en vacker, rosa klänning i satin, som gjord för henne i sommaren.
Vi går till vårt hotell på Bytaregatan, strax efter att man vikt av från Klostergatan. Vi kikar i lite affärer på vägen, men håller strikt på vår idé om secondhandkläder.
Det är ett näpet hotell om blott en våning ovanför gatuplan och med en fin innergård. Vi får ett rum med god standard mot gatan, men just på gatuplan och med noll luftkonditionering. Ja, det avhjälps om fönstren öppnas, men det är knappast optimalt nattetid och fläkten på skrivbordet stökar sömnen.
Vi parkerar om bilen, efter att ha lurats in på bilfientliga gator och gjort en omständlig sightseeing i centrala Lund, en stad jag kan rätt bra. Jag fotar platser som har haft betydelse för mig och som skapat minnen för livet, onda och goda, och jag berättar för Z om tiden mellan 1979 och 1984 då jag ofta var där för att spela, spela in eller bara hälsa på.
På innergården dukar vi upp lite kvällsmat, ost, bröd, pålägg och vin. Pratar bort tiden i den ljumma kvällningen, går in på hotellrummet för lite tv och bokläsning innan sömnen sveper bort oss.
Men återigen blir det en katt och råtta-lek med lakan, sömn och vakenhet i det kvava rummet. Jag faller till föga och slår på fläkten som rasslar mig till en orolig sömn.
Tredje dagen
Hotellet har löst sin frukost elegant genom det närliggande Crêperiet, som bjuder på en stadig och god måltid. Vi utnyttjar tiden i Lund till promenad, går i mina minnesspår upp till Stadsbiblioteket där Kai Martin & Stick! gjorde sin första spelning i Lund hösten 1979 och vidare genom Lundagård till den magnifika Domkyrkan.
Vi är några få där denna hyfsat tidiga förmiddag och ger katedralen en knapp timme.
Sevärd och andaktsfull helgedom. Foto: KAI MARTIN
Vi söker fler secondhandbutiker utan större framgång, men får en promenad genom staden. Handlar lite bröd i Saluhallen vid Mortens torg och väljer snart att gå till bilen för avfärd mot nya mål.
Stopp i regn för Pågatåg. Foto: KAI MARTIN
Himlen skiftar från uppehåll till regn. Vi har tagit sikte mot Trelleborg. Z har hittat Frälsningarméns second hand och lotsar mig dit. Det är ett illa skött ställe med saker huller om buller, plagg för tätt hängda och trångt. Vi tråcklar oss ur staden, tar kustvägen och nästlar oss ner till Smygehuk för ett glasstopp, ett besök på den södra udden och inhandlande av rökt fisk för kvällsvarden.
Söderböna i thaisidenklänning från Lund. Foto: KAI MARTIN
Vi far en sväng norrut mot Skurup och efter lite felnavigering når vi ortens Röda korsbutik. Jag provar lite kläder som passar så där, men köper en svart, kortärmad Oscar of Sweden-skjorta, 30 kronor, och ”Spelaren” av Harlan Coben för fem kronor.
In på Systembolaget för en flaska rött, till bilen och ner mot Ystad där Lions väntar. Vi blir kvar där ett tag, i Wallanders stad, utan att något dramatisk händer i välgörenhetsförrättningen.
Det blir lite plagg för oss båda innan vi far mot Borrby i det kyrkrika Österlens inbjudande landskap. I Borrby väntar ett nytt b&b, som är snudd på hotellikt i den gamla, renoverade fröladan med silo. Vi får ett fint bemötande, värden bjuder på en guidad tur till garaget där veteranbilar samsas med hans samling av olika Cadillactyper.
I matsalen får vi sedan sitta och äta får kvällsmat. Trevligt och tillmötesgående.
Rummet är svalt, men sängarna lutar en smula och då jag vaknar i gryningen är det för att upptäcka att Z vänt tvärt och ligger åt andra hållet. Efter toalettbesök gör jag henne sällskap och fortsätter mitt intensiva drömmande.
Fjärde dagen
Vi bjuds på frukost som ger oss en stabil start på dagen, packar sedan och tar bilen in några lata hundra meter för att kika till Blå huset som har både servering, trädgård, försäljning och en spännande lampbutik.
Vi är klädda i plaggen som inhandlades dagen tidigare. Jag i Oscar of Swedenskjortan och ett par gröna chinos. Z i en svart klänning.
På vägen upptäcker vi en Röda korsbutik som har öppet. Premiärdag dagen innan och där hittar jag en till synes oanvänd blå- och vitrutig Stenströmskjorta för 60 kronor.
Lampbutiken i Blå huset har sin historia med en dansk som kom till Malmö 1968 för att jobba som bilmekaniker, men så småningom sadlade om och gör lampor i bästa Bauhausstil; tror han blev glad att Z snackade modersmålet med honom. Men någon lampa blev det inte såld. Dessvärre.
I butiken/serveringen dröjde vi kvar. Z köpte något litet efter att vi tittat in i den fina trädgården där vi hittade en zinkbalja som blev vår för 250 kronor.
Nostalgi i Borrby. Foto: KAI MARTIN
Iväg på Österlens kurviga vägar genom böljande, inbjudande landskap. Till Simrishamn med en bil som redan sedan Kullaberg hade gnisslat betänkligt, men nu blev ljudet rent skriande vid tvärt svängande, som när vi skulle parkera centralt. Bekymmer.
Vi knallar omkring i den anrika staden, som förvånar oss med att hålla på sin åldrande bebyggelse med värdighet. Vi hittar en Röda korsetbutik och jag handlar en kortärmad Armanipiké, men stannar vid det. Z handlar ett förkläde utanför toton.
På Lillevångsgatan hittar vi ytterligare en second handaffär, som kombinerar handeln med en kemtvätt. Några plagg verkar vara sådant som inte lösts ut, andra är på kommission. För mig blir det ytterligare ett par vita byxor, ett par Gant som sitter och passar bättre än de i Halmstad. Z gör också sina fynd innan vi åker över den kullerstenslagda utfarten. Mot Kivik, men också förbi Kivik. Vi har bjudit in oss på fika hos en vän sommarboende i Åhus, får kaffe och bulle med en promenad ned till stranden och ja, jag har badkläder med mig.
Badkille i Åhus. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Stranden är tätt befolkad denna soliga, men blåsiga dag. Jag tar mitt ansvar, badar i det långgrund vattnet inför vittnes närvaro, men nöjer mig inte. Vi går ut på piren och längst ut tar jag ett dopp till i Hanöbuktens kalla vatten.
Tack och hej, mot nästa hamn på vår resa som är Karlshamn. Men först vår fikavärds rekommendation om ett besök till Wanås, utomhusutställningen i slottsparken. Det var ett gott råd. Miljön är förstklassig och föremålen sinnesvidgande, även om den inte klarar att konkurrera med naturen. Vi promenerar omkring i nära två timmar innan vi åker österut på småvägar in från snapphanebygd till Karlshamn.
Vägen ut. Foto: KAI MARTIN
Konstnärlig vagn för resa i slottspark. Foto: KAI MARTIN
Vi åker genom den väldiga och imponerande porten in till staden och tar oss till vårt centralt belägna b&b, som ligger i en gammal kaptensvilla placerad på en bergsknalle.
Vi checkar in och finner ett trevligt om än en smula litet rum. Tar iväg på stadens fina gator, in på idylliska Näsgränden med sin låga, färgglada bebyggelse kantade av rosor och spirande stockrosor. Vi går upp mot torget, frågar några unga kvinnor om ett bra matställe och de frågar om vi kan staden. Jag svarar att det är hundra år sedan jag var här senast och de fnittrar, förklarar vägen och jag inser att det är 150 år sedan jag senast var i Karlshamn. De skrattar till och vi går med dem tätt bakom innan vi viker av rätt. Vi hamnar på Brasserie Fridolf, som tjejerna tipsat om, äter gott och bjuder varandra på en rejäl måltid med ost och vin som avrundning innan vi promenerar tillbaka på andra vägar. Vi konstaterar att Karlshamns kommun delvis lyckats med att bevara staden, men herregud vilka fula byggnader som står sida vi sida med de anrika. Hur tänkte man där…?
Natten? Jo, tack, den utföll till belåtenhet efter lite tv-tittande och läsande.
Femte dagen
Ny morgon, en anständig frukost på den inglasade verandan. Plagg för dagen blir de vita Gantbyxorna och Stenströmskjortan. Z i en småblommig klänning som hon hittade i Simrishamn. Vår packning har expanderat, förstås, och tack och lov hittade vi en Cavaletväska i Ystad som rymmer det mest och lite till.
Vi promenerar ned mot standpromenaden, som inledningsvis är illa skött, men också med minnesmärken som utvandrarstatyn som stark kontrasterar mot det nynazistiska slagordet klottrat på ett elskåp nedanför vårt b&b; jag ser en svensk flagg och tänker frihet, nazisterna tänker tvång. Vi går vidare och vid kallbadet blir stigen mer välhållen.
Minnesrikt. Foto: KAI MARTIN
Jag träffar en liten gumma som precis har varit i det kalla vattnet. En morgonprocedur som hon håller på, oavsett temperatur. Hon berättar att kallbadet är nybyggt, blott ett och ett halvt år gammalt.
Vi ta farväl, fortsätter förbi vackra skärgårdsvillor ned mot småbåtshamnen. Z har för avsikt att fortsätta promenaden, men får plötsligt se ett turisttåg och hastigt har hon köpt biljett för oss båda för färd in mot staden. En helt meningslös resa utan guidning, som vi kunde ha varit utan.
Väl i centrum blir det ett besök till Röda korsbutiken, men det är en sunkig historia. Vi går vidare, besöker en secondhandaffär nära där bilen står parkerad, men den är för dyr. Innan vidare färd tar vi en sväng om Bellevue, folkets park där Kai Martin & Stick! spelade 1982. Jag minns ingenting av spelplatsen, men händelser omkring och att det bara var 25 personer i publiken.
Vi åker norrut. Mot Växjö, en färd som tar sin modiga tid. Vi har konstaterat att luftkonditioneringen har lagt av, men det får gå och lyckligtvis håller sig vädret i hyfsat låga temperaturer.
I Kronobergs huvudstad bor vi central. Hotellet ligger vid konsthallen och rummet är bra, kanske en aning naggat av tidens tand, men god standard.
Vi tar sikte mot stadens secondhand och i en centralt belägen Röda korsbutik hittar jag ett par skjorta och ett par linnebyxor. Vi går vidare till Emmaus, där jag köper en grå Tigerkostym för 400 kronor som inte belastar vårt reskonto. För så är det, kostnaden för plaggen får inte överstiga 200 kronor per dag.
Vi beställer en shiwarma i ett gatukök på Storgatan, men vi missförstår. Det är inte pitabröd det serveras i, det blir en lunch mega grande där vi hoppar över brödet.
Tillbaka till hotellet där vi får låna cyklar och vi beger oss iväg i maklig takt. Ett perfekt sett att se en stad. Vi tar oss upp till Araby där det finns en stor Röda korsbutik, provar kläder och är nära på att köpa, men det är väl där som jag köper en vit Oscar of Swedenskjorta för 40 kronor… jo, så är det. Vi far in mot staden, åker förbi Lidl, handlar kvällsmat och har sedan tidigare vin till maten.
Vägen till hotellet går genom idylliska kvarter med fina, välvårdade kåkar där några kan har hundra år på nacken. Vi misstänker att de är en smula billigare än i kvarteren där vi bor, men i ett mäklarfönster senare ser vi att priserna i Växjö är rätt stabilt höga de också.
Vi cyklar på Storgatan, mot torget, ned mot domkyrkan och Linnéparken, tar en snabb titt in i kyrkan, går runt byggnaden med våra cyklar och kikar på runstenen och cyklar sedan ner i parken där a-laget spelar boule och håller varandra sällskap och i grannlunden leker barn i lekparken; olika lotter är det.
Så ner till Växjösjön, som låter som något tautologiskt. Z köper en glass till oss till oss var och vi sätter oss i stillheten och tittar ut över sjön.
Utsikt över en sjö. Foto: KAI MARTIN
Vi tar sedan cyklarna längs med sjön där det egentligen är plats endast för gående, men vi är ju lite wild and crazy och struntar i det. Cyklar ner mot tennisplanen och jag tänker på Mats Wilander och Stefan Edberg, men jag kanske tänker fel. Så upp mot Utvandrarnas hus, som vi passerar på väg uppför Södra Järnvägsgatan, längs med järnvägen, korsar den och till hotellet, lämnar in cyklarna och tackar för idag med ett äta gott på rummet, dricka vårt vin, kika på Victoriadagen och somna in.
Sjätte dagen
Så väntar en resa mot Öland. Men först äter vi en stadig frukost och har dessförinnan klätt oss för dagen, jag i kortbyxor inhandlade på Röda korset i downtown Växjö och Armanipikén från systerbutiken i Simrishamn. Z kränger på sig en fin Day Birger & Mikkelsenklänning i siden och plisserad, med väldigt mycket knappar över byst upp mot nacklinningen, men också väldigt kort. Därför säkrar hon med ett par svarta byxor inhandlade på Lions i Ystad.
Vi packar in, åker åter mot Arabyområdet där det finns en Erikshjälp.
Jag hittar raskt en snyggt blå-, vit- och rödrandig Etonskjorta, ett par ockragula jeans och ett par gröna, fräscha Converse. De sitter perfekt, men… nej, jag står över. Precis som jag gjorde på Röda korset nära här, där jag hittat en brunrandig linnekostym. Det fick räcka, liksom.
Inte heller Z hittar något. Jo, en grön handväska i läder, som blir hennes.
Så vidare österut. Vi stoppar i Kalmar, letar butiker för vårt syfte och hittar slutligen Humanbridge på Larmgatan, en butik som visar sig vara enorm. Jag scannar av, men låter mig nöjas en några provningar. Z blir mer manisk, men lyckas sortera ut några plagg och vi kan gå och äta. Det blir thaibuffé vid torget, precis vid domkyrkan där vi tidigare sett bröllopspar i parti och minut på speeddating med någon vigselförrättare.
Maten är ok, mättar och efter lite efterrätt tar vi oss ut från stan för att kunna ha god tid till vårt boende strax söder om Borgholm.
Det är ett b&b i Rälla, men vi ska bo i husvagn denna natt, så löser man det då det är folktätt och populärt under de mest intensiva sommarmånaderna. Vi installerar oss, bäddar och stuvar in vårt bagage. Tar oss sedan mot Slottsruinen, för där ska vi se Håkan Hellström senare på kvällen och vi har fått tips om att vara där i god tid.
Mot vacker spelplats. Foto: KAI MARTIN
Bilen parkerar en bra bit från spelplatsen, vi knallar dit, hämtar våra biljetter och sedan ned mot Borgholm där vi möter löpare i parti och minut. Väl inne i Borgholm är det än fler, men med start någon halvtimme efter att vi anlänt.
Vi strosar runt i Borgholm och jag förvånas över att en stad som skulle kunna vara pittoresk är förfulad av orsaker jag inte känner till.
Nere vid torget spelar en trio bestående av äldre män covers lätt lallande. Bara 20 meter bredvid står en stackare och försöker sig på Elvislåtar på låg volym. Vi strosar ner mot hamnen och det väldiga strandhotellkomplexet och kan konstatera att de med villorna från förra sekelskiftet inte kan ha blivit glada då sjöutsikten försvann. Men kallbadhuset bredvid är fint.
Borgholms kallbadhus. Foto: KAI MARTIN
Så genom skogen på väl anlagda stigar upp mot Slottsruinen och mot den konsert jag skriver om här.
När vi kommer till bilen är köerna väldiga och trafiken rullar sakta. Det visar sig att centrallåset lagt av, så vi får öppna traditionellt. Först skrikandet från höger framhjul, sedan luftkonditionering som lägger av, nu centrallåset. Men bilen rullar och med tålamod är vi upp på vägen mot vårt boende.
Vi har lite nattmat och en flaska vin att dela på, men strömmen är nyckfull och bjuder mest ingen el alls. Vi sitter i mörker eller med hjälp av mobilernas ljus.
Efter lite i magen ger vi upp, lägger oss och somnar utan att ha läst en rad.
Sjunde dagen
En påver frukost, ombyte och tandborstning. Denna dag är det lågpris lågpris, dvs jag har ett par linnebyxor från H&M och en Dressmanskjorta. Vi har en lång väg hem, vår kappsäck är fylld. Jag packar bilen med Z går till receptionen. När hon kommer tillbaka har vi fått återbetalt hälften av våra kostnader, som kompensation för att husvagnens strömförsörjning inte fungerad.
Vi kör i maklig takt tillbaka samma väg som vi kom, passerar Växjö och regnet följer vår väg med lätta, ibland mer intensiva, droppar.
Värnamo passeras. Gnosjö likaså. Efter Tranemo väljer vi vid Limmared att köra på Ulricehamn och stannar efter lite omvägar vid Skotteksgården för en lunchbuffé, som snabbt släcker allt hunger.
Bara några mil hem och vi klipper dem snabbt för att konstatera att vi kört 150 mil, hållit vår budget, men också kommit hem med ett berg av kläder. Förvisso inhandlat i förrättningar som idkar välgörenhet. Men nu är det dags för rens här hemma. Skåpen är fulla.
Ett gäng plagg kommer lastat. Foto: KAI MARTIN
Lustigt. Inför resan var jag less på att köpa. Ser mitt överflöd och har redan i tanken börjat sortera ut för bättre plats och för bättre behövande. Men jag kunde ju inte svika konceptet, även om det bar emot.
Det blev en trevlig resa med mål och mening. Visserligen i handlandet tecken, men vi hade varit noga med budget innan resan och höll den, som sagt. Ändå kan vi konstatera att det blir dyrt, även om vi handlade billigt. Det blir lätt så. Men nu valde vi också boende som var hyfsat fashionabelt och blev också den drygaste kostnaden.
När vi kom till sköna Strandbaden, hotellkomplexet nere vid Skrea strand, så strulade i och för sig incheckningen för en millisekund. Men inget som bekymrade mig. Jag visste att bokning var ordnad, att allt var som det skulle vara och att ett rum med utsikt över Västerhavet väntade.
Vi har bott så förut, Z och jag, och haft magiska stunder på ett ställe som kanske inte alltid bjudit på det bästa av väder, men som istället erbjuder komfort av klass.
Infarten blev via gamla E6:an och in på den förmodligen ännu äldre riksvägen, den vackert kullerstenssatta Halmstadvägen. I hörnet på den och Strandvägen ligger en av landets mest förnämligas pizzerior, Lilla Napoli, belägen i en, tror jag, gammal nedlagd bensinmack, som sedan blivit en kiosk som knappt bar sig men där vi för något år sedan bidrog till omsättningen genom att köpa en glass var.
Här finns alltså nu en pizzeria startad av två entusiaster, två kampsportare med mer än kärlek för att fightas utan också med en vilja att skapa traditionell pizza som den en gång gjordes i Neapel. I den gamla bensinmackens kur står nu en väldig vedeldsugn och där skapas via omsorg och kärlek parat med nyfikenhet och lekfullhet de mest fantastiska pizzorna inte bara i Falkenberg city utan landet.
Men om detta hade vi bara läst och när Z klev in med förhoppningar klev hon ut med besvikelse. Det fanns inte deg tillräckligt för att vi skulle kunna äta där vid den tid som vi önskade och den tid som möjligen fanns var ett klockslag som vi inte kunde matcha. Vi hade ju en premiär att tänka på.
Så, ja, något slokörade checkade vi alltså in på Strandbaden, men lät oss snart förföras av utsikten, den ihållande, kraftiga vinden, längtan efter bad och lusten att låta oss roas av premiären på Vallarnas friluftsteater farsen ”Soldat Fabian Bom”.
Vi tog en stund i sängen och växlade mellan att titta i taket, på väggarna och resa oss upp, öppna balkongdörren och titta på utsikten som pendlade mellan horisonten och desperat solbadande ungdomar och delvis nakenhet nedanför.
Rum med resurser. Foto: KAI MARTIN
Så ombyte, jag på med min rosa H&M-kostym köpt lika second hand som den rosa Paul Smithskjortan; jag valde bort den vackra och fantasifullt, blommönstrade Kenzoslipsen inhandlad på Stadsmission, använde skohornet i trä som fanns i skåpet med den frestande minibaren med möjlighet till en helkväll med öl, rött och vitt vin, champagne, choklad och chips. Tog på mig mina blå skor som Z fyndade på en loppis under en av sina Spanienresor. Jag var redo. Z stylade sig med sin Ilse Jacobsenklänning, orange och livfullt mönstrad till det en lite orange jacka som Z sytt själv.
Vi gick Havsbadsallén upp, korsade Peter Åbergs väg, fortsatte Strandvägen, passerade vackra trädgårdar och rosenprakt på vägen och nådde så åter Lilla Napoli.
Vi gick in… förlåt. Z gick in och kallade snart in mig. Det fanns plats. Vi skulle få mat i god tid till föreställningen på Vallarna, blott några hundra meter därifrån.
Det är full rusning. Utanför den lilla kiosken där all verksamhet gällande pizzabakandet sker finns två parallella partytält, som håller blåst, regn och sol stången. På baksidan är en finare variant av bajjamaja ställd. Partytältet står på asfalt, bord och bänkar är rustika, på tältdukarna hänger stora plåtburkar som en gång hyst tomatpuré, men som nu är blomkrukor.
Bredvid trappan som leder från kiosken/köket/entrén ned till matsalarna finns en bar. Är den tom på personal är det bara att ringa i klockan. Vin 65 kronor glaset, oavsett rött eller vitt. Öl, oavsett sort, 50 kronor, dricka 15 kronor. Pizzorna, oberoende vilken du beställer, 85 kronor.
Rutin miljö, himmelsk mat. Foto: KAI MARTIN
Betalning sker vid en iPad, du sköter betalningen på egen hand; ett enkelt system, tillit och trovärdighet.
Vi sätter oss och väntar. Bestick och glas har vi tagit. Jag går till baren och beställer två glas vin och fångar en flaska kallt vatten från kylen. Z och jag tjusas av det rustika, av glädjen att vi trots allt fick plats; det är mycket folk där, plötsligt dyker radioprofilen Morgan Larsson med sällskap upp. Vi hälsar. Människor kommer, människor går. Det är ett ständigt flöde.
Kvinnan som tog emot oss säger att maten ska komma kvart över fem. Kanske tidigare. Vi väntar med ett tålamod som går över till otålighet. 20 minuter över frågar jag var våra pizzor är och får till svar, med ett leende, att de är på väg. De kommer, de är vackra, degen lätt och luftig, fint gräddad, Z har med tomatsås och ansjovis tillsammans med kapris, jag med mozzarella och baconbitar (som borde ha varit hela baconremsor för fullgott mums). Olivolja är ringlad över. Det smakar himmelskt med vatten och vin till.
Som vore den från Neapel. Foto: KAI MARTIN
Så är vi färdiga, ser i ögonvrån hur andra äter dessertpizzan – pizza med glasskulor och chokladsås, får jag mig rapporterat (jag kan inte vända mig om så gymnastiskt).
Vi går i den starka blåsten mot föreställningen, får en god portion underhållning till den förföriska pizzan och upplevelsen. Vinden sliter och drar i den värme som funnits under dagen och kvällen kyler ner oss, där vi sitter för klent, men fint, klädda.
Så promenad hem. Kvällen sänker sig med mörkret och vinden är ihållande. Vi tar in på vårt rum, men efter att ha värmt oss bestämmer vi oss för en tur till restaurangen, får ett bord för två, delar på en förrätt och en varmrätt i passande portioner, eftersom vi inte vill äta oss fullständigt stinna. Vatten och vin till det, samt avrundning med kaffe.
Vi tittar på en teveserie innan natten famnar oss och vi varandra.
Kaffet ger mig en orolig sömn plus att vi låtit bli att dra för. Med gryningen kommer ljuset över stormigt Västerhav in i hotellrummet, jag hör hur vågorna slår ivrigt mot land i en rytm som är sövande, som ljudet från en järnvägsräls. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Somnar om. Vaknar. Klockan är dags. Dagen är här. Väcker Z och vi går för att äta frukost.
Träffar två vänner med sällskap, men äter frukosten i enskildhet med utsikt över havet tillsammans med Z, bredvid varandra, för att dela perspektiv, för att dela liv.
Vi packar ur efter morgonens måltid och slutliga toalett. Checkar ut, packar in i bilen, går ut på piren där vinden sveper hårt om oss. Badlusten slocknar. Vi kör ut ur Falkenberg, tar en kik på stadens fina, nya fotbollsarena efter att ha passerat den gamla, tar en sväng om Röda korsbutiken utan att vi hittar något, tankar, åker mot Varberg längs den gamla E6:an. I höjd med Björkäng tar jag ner mot stranden för att visa Z var videon till ”Strändernas svall” spelades in.
Vinden är starkare, havet mer dramatiskt än då i oktober 2015. Men det är trots allt skillnad på sommar och höst, vad än belackarna säger.
Stranden, knappt två år senare. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG
Så mot Varberg via Västkustvägen mot den staden Röda korsbutik där jag hittar en Etonskjorta för 30 kronor. Gamla E6:an tar oss vidare norrut mot Kungsbacka där secondhandbutikerna är stängda och Hede outlet inte lockar trots ett besök. Vi far hem, äter mat, tittar på teve, missar himlens under som grannen förtjänstfullt och magiskt fotograferar.
Det är så ibland, vinna något, missa något, men på det hela ändå ha det väldigt bra under loppet av något dygn eller mer.
kaimartinblog 