Loppis- och secondhandrundan var min idé, som Z pliktskyldigt kommit med på med allt större entusiasm. Men efter vårt mål mat på Madhus 24 var det Z som dikterade villkoren.

Egentligen var mitt förslag Köpenhamn, in till byns mitt och strosa runt, äta, dricka, hygge oss. Men det blev nu något helt annat.

Z hade fått nys på ett projekt med jättar, stora kulpturer, utplacerade i Köpenhamns ytterområden: Rødovre, Hvidovre, Vallensbæk, Ishøj, Albertslund och Høje Taastrup.

Det är konstnären och skulptören Thomas Dambo, en Odensefyr, som inspirerad av egna uppdrag i Costa Rica skapat en upplevelse för kropp, själ och ögon.

Vi har en skattkarta att gå efter och det visar sig inte helt lätt att hitta till varje plats som vi har att besöka. När vi så kommit till respektive parkeringsplats är det ytterligare jakt på att hitta de, delvis dolda platserna där jättarna är placerade.

”Forgotten giants” kallas det och lockar familjer till jättejakt. Ungdomar tar sina cyklar och knappar in på gps:en, men det är mil emellan, så kanske får de hjälp av ett eller annat S-tåg att ta sig från ett ställe till ett annat.

Vi startar nere vid Filmbyen vid Avedøre, som vi efter lite knixande och tricksande hittar. Väl med parkerad bil är det några hundra meter till första jätten för dagen, som ligger vilsamt i solen med ungar som förtjust klättrar på och i.

Förtjust i jättar. Foto: KAI MARTIN

”Bakketop Trine” är en vänlig jätte, som låter sig lekas med. Men så är det också miljön, Quarkcenter, ett slags 4H-gård med lamm och höns i en park som gjord för picknick i lantmiljö.

Vi far vidare norrut, mot Rødovre, får på vägen se kvarter vi aldrig, förmodligen, skulle få chans att se. Det blir en sightseeing och vi far på märkliga vägar mot rätt mål med tålamod och nit där kartläsning i en mobil som snabbt sinar på batteri blir vår ledfyr.

Nästa jätte – ”Sovende Louise” – ligger nära Espelundens Idrætsanlæg där en sorglig uterink ligger i augustisolens bleka strålar.

Bortglömd rink. Foto: KAI MARTIN

Jag tar några bilder, postar ett inlägg på Instagram, något om dansk hockeys vagga. Lögn och förbannad dikt, förstås. Ingen har avslöjat mig.

På parkeringen har några medelålders fest med öl och dansk umpaumpamusik. Fryntlig stämning. Z hamnar senare i samspråk med dem. Förstås.

Men först jakten på den sovande jätten och vi måste smyga. Hon får ju inte väckas till vredesmod.

Vi är inte ensamma på vår jakt. En barnfamilj hinner sekunderna före och snart ilar barnen in och ut ur den sovande jätten, vars sömn är orubblig.

Sover jättehårt. Foto: KAI MARTIN

Färden går vidare västerut. På Roskildevej mot Taastrup och in vid Teknologiska institutet, parkerar bilen där andra parkerat sina bilar och Z rådfrågar ett mötande sällskap, får besked och vi knallar iväg. Fel.

Vi ska runda en sjö, men väljer höger istället för vänster och får en försvarlig tur i terrängen, möter några knickedicker som röker hasch och metar i den stilla Hakkemosen, vi går vidare och möter en eremit, som röker hasch och metar, och vi går vidare för att möta ett ungt par som‚ eh, metar. Och snart har vi gått ett varv runt för att finna Vänlige Teddy, omgiven av stora som små.

En gentle giant. Foto: KAI MARTIN

 Vid varje jätteplats finns en liten plakett där det dels står något om jätten och vad den heter samt en gåta som gör det möjligt att hitta nästa jätte.

Nu förlitar vi oss inte på gåtorna utan på kartan och snitslar oss till Albertslund och parken där inte mindre än två jättar ska finnas.

Vi parkerar vi en camping där brukshundar drillas vid fältet, promenerar mot en kulle där jätten ”Thomas på Bjerget” ska finnas. Kullen är försvarligt brant och det kräver viss ansträngning att ta sig upp. Väl upp fläktar vinden, men utan att fråga några barn om vägen till jätten hade vi missat den där den låg i sluttningen.

Lite är det som Nimis, Lars Vilks anarkistiska skulptur på Kullahalvön, att det krävs att prata och fråga med människor man möter. Många ser man på vägen som man tidigare har mött.

Jätte i vilande. Foto: KAI MARTIN

Man kan nu ta vägen runt Tueholmsøen från två håll, vänster eller höger. Ledd av mina bestämda steg går vi högervarvet. Ett ungt par som varit vid jätten cyklar förbi för att leende komma tillbaka och försvinna. Vi förstår snart varför. Den asfalterade vägen är översvämmade. Inte värre än att det går att vada förbi, men det krävs avklädning. Så av med skor, strumpor och byxor för en liten svalkande promenad.

Jättesvalt. Foto: KAI MARTIN

Det skulle bli värre.

Vi hinner knappt runt kurvan efter första vadarstället när nästa dyker upp, där vi – om vi försöker – inte ser slutet på vägen, men där sjön har expanderat mer än tänkt. Vi gör om proceduren, tar av oss skor, strumpor och byxor och vadar ut. Vägen sluttar lite mer och vattennivån är högre än på det första stället. En parkbänk klarar precis sitsen, men väl där är vi nästa framme.

Så ser vi folk, cyklar parkerade, däribland det unga parets, de som vi tidigare hade mött. In på en liten skogspromenad och se där, en jätte i all sin majestät.

Jättelik. Foto: KAI MARTIN

Nu var det jätten Lille Tilde som exponerades.

Vi fortsatte runt sjön, fick vada helt kort. Men denna gången räckte det med att vika upp byxorna, stannade vid en strandpaviljong för en glass som vi åt samtidigt som en bröllopsfotograf ivrigt förevigade ett ungt par där tu hade blivit ett.

Foto för minne. Foto: KAI MARTIN

Brudgummen agerade märkligt vid några positioner, då han stod och demonstrativt tittade på klockan medan bruden poserade. Men Z räddade mina farhågor om nonchalans genom att berätta att det var fotografens direktiv som styrde handlandet.

Vi fortsatte vår promenad runt sjön och tillbaka till bilen. Vad hade vi nu…? En jätte kvar.

Tiden hade runnit iväg och stegen vi tagit hade gett oss en fin motion. Nu styrde vi söderut och mot Ishøj och moderna konstmuseet Arken. Men det var inte det som lockade. Bara någon kilometer därifrån, på det lilla näset som skiljer Lilla Vejlesø och Jægersø finns det en bro och under den, med ena handen lojt klamrande vid räcket ligger jätten Oscar under bron, med fötterna nere vid vattnet.

Jättegrepp. Foto: KAI MARTIN

Uppdraget slutfört. Fem timmars äventyr, rikligt med promenad och frisk luft. Utflykter till ställen vi annars aldrig skulle kommit till, samtal med mänskor vi annars aldrig skulle samtalat med.

Och utanför havet där blåsten har fått badvakterna att hissa varningsflagg. Stranden hyser några stycken, som är där för att grilla. Men när regnet kommer är det dags för oss att dra. Slutkörda men nöjda åker vi mot ännu en natt i Bagsværd, pizza, rödvin och samtal.

Jättesöt. Men vind i håret är så irriterande. Foto: KAI MARTIN

Nå… Thomas Dambos konstverk imponerar och samtidigt inte. Rent konstnärligt vet jag inte, det är en smula kitschigt. Men som installation, som idé och mötesplats är det värt så mycket mer. Dessa jättar, gjorde på spillvirke, fyller en funktion som inte all konst gör.