I Oslo hade det snöat, regnat och sedan frusit på. Om detta visste vi inget när vi styrde norrut genom ett frostnupet Bohuslän. Bilen var lånad, ety vår egen hade förlorat fläktens funktion och det säger sig självt, att en fungerande kupéfläkt i ett vintrigt Sverige är en nödvändighet. Vi körde alltså norrut, tankade i Rollsbo, stannade vid Torp köpcentrum i Uddevalla för proviantering, för yngste sonen hade ordnat boende i Oslo genom air b’n’b och Oslo är dyrt, så det gäller att se om sin kassa.

Efter Torp började det snöa, stora lakan till snöflingor, som tätnade på sikten. Vi klöv igenom som en rymdfärd, passerade nya bron över Svinesund, som djärv bågnar över fjorden långt nedanför, passerar Sarpsborg, Rygge, Moss, betar av tunnlar och mil mot den norska huvudstaden. Jag har redan på förhand orienterat mig och vet att jag ska köra E6 öster om staden för att komma in till vårt boende. Bredvid mig sitter yngste sonen som kartläsare och vi navigerar rätt, ring 4 ned mot Carl Berners plass där lägenheten ligger bara ett stenkast ifrån. I hyran ingår en p-plats och tanken är att låta bilen stå under vår vistelse.

Oslo…? Jo, min systers yngsta dotter ska gifta sig, ingå det äkta ståndet med sin från Skåne komna käraste. De tu har sedan något år tillbaka flyttat från Malmö för att bli sambor i den norska huvudstaden för att där jobba och förlusta sig. Nyligen blev de med en borätt efter att ha bott i andra hand. Stadgandet har så att säga redan tjuvstartar.

Bröllopet sker på en fredag i den förfrusna Oslo, där trottoarerna är av is och det är med andra ord både brant ut- och uppför såväl som på slät mark, väldigt glatt före och bråddar anbefalles alla, men vi är rookies och jag går med rädsla för att trilla på arslet.

Bilen finner sin parkering, en frusen plats på jorden. Vi hämtar nycklar på 7eleven nere vid Carl Brenner Plass, kommer in till vår lägenhet, en trea med pentrykök, och installerar oss; Z, jag, Z:s dotter S och min lillkille, som är stor nog att reda sig själv. Min äldste grabb är också med, men har åkt buss tillsammans med sin flickvän och har ordnat med eget boende.

S vill plugga och tar ett par nycklar, går iväg för att handla mat. Under tiden kilar vi andra tre iväg till spårvagnen/bussen/trikken – jo, Carl Brenners Plass erbjuder alla möjligheter att komma down town Oslo. På något slags norskt Pressbyrån köper vi ett 24-timmars kort och beger oss sedan ombord en spårvagn som tar oss nedför backarna. Vi passerar Anker hotell där Z och jag bodde för några sommar sedan under en vistelse i stan, Storgatan tar oss vidare och vid Brugata går vi av. Lillkillen har inte varit i Oslo tidigare, så vi tar en kort sightseeing, passerar domkyrkan, genar över ett isigt Stortorvet som saknar all liv och puls denna sena torsdagskväll, skyndar vidare under tiden som jag gestikulerar mot Youngstorget, där jag såg Coldplay 2011 på Sentrumscenen, och Spektrum, där jag senast såg Radiohead. Jag förklarar var Breivik utförde sin bombattentat under promenaden mot Karl Johan, som vi raskar som räven uppför.

Vi har vårt mål satt, vänner väntar. Boendes där och i de fina kvarteren nere vid Aker Brygge är det tillfälle att äta en bit mat med dem och umgås. Vi knallar vidare på Karl Johan, genar efter Stortinget ned mot Stortingsgata, viker av mot Rådhuset, för det är där giftermålet ska ske dagen efter, och tar oss med raska steg ned till Aker Brygge och våra vänner. Väl där får vi ett glas vin, eller två, avhandlar livet som det sett ut sedan vi senast sågs och tar därefter på oss kläder för att gå ned att äta. Vännerna P och G är kära sedan 15 år tillbaka och P fyller år i grannskapet till vår vistelse. Vilket passar då inte bättre än att jag bjuder på middagen för sällskapet om fem personer. Det blir en fin stund på jorden, som det blir i gott sällskap, och efter några timmar bryter vi upp, går mot Rådhuset och tar spårvagnen uppför och hem.

I en imponerande sal. Foto: KAI MARTIN

På fredagen är det den stora dagen. Jag vaknar och börjar göra frukost, väcker hustrun, väcker sonen och S ligger i storstugan där köket finns, så hon väcks av morgonstöket. Vi äter frukost, kammar oss, borstar tänder och klär oss. Det ska bli en lång dag. Men först vigsel.

Utsikt från ett rådhus. Foto: KAI MARTIN

Oslo strålar och gör sig till, men relationen är ändå frostig, för det är några minusgrader och dessa biter, för det är en ilande vind som drar ned från fjällen. Vi kommer till den väldiga byggnaden, som jag aldrig tidigare varit inne i. Det tog cirka 20 år att få klart, invigdes 1950 och är en profil i Oslo stadsmiljö. Vi tar oss in, ingen säkerhetskontroll, vilket jag kan tycka är märkligt, och kommer in i den stora salen. Det är imponerande och så är också utsikten över hamnen och Oslofjorden. Vi är förstås inte ensamma där, mängder med turister och skolklasser gästar för att se och lära, men vårt syfte är ju lite eljest. Gästerna till vigseln kommer, vi hälsar och kliver upp för trappan för att positionera oss.

Lyckliga tu ännu inte vigda. Foto: KAI MARTIN

Brudparet K och M kommer, strålande vackra och förväntansfulla. Bruden byter från sina röda kängor till röda pumps. Ett rockabillystuk kan mer än anas. Det är tjusigt värre. Sällskapet har nu räknats in, alla fåren är på plats och akten kan börja efter att en ung kvinna har förklarat hur allt ska gå till samt kolla id på de unga tu.

Put on the red shoes and dance with me. Foto: KAI MARTIN

Vi släpps in i Munchsalen, som inte ekar ångest utan ljus och förhoppning, och vigselförrättaren är på plats, håller ett anförande och förenar så de unga. Det är vackert och rörande, kärleken är i rummet, sipprar ut ur lokalen, nedför trappan som vi gick uppför, ut i den väldiga salen där Nobels fredspris delas ut, vidare ut på Rådhustorget, upp i luften i djärva slingor och strålar över Oslo ikapp med den bleka, starka vintersolen.

Munchsalen där mänskor vigs. Foto: KAI MARTIN

I den stora salen ställer fotografen på plats alla på plats i olika formationer. Efter en halvtimme släpps vi ut i det fria, men för att i led gå ned mot lunchen på Café Skansen. Men jag smiter iväg på toaletten i Rådhuset nedre regioner, en rejäl avdelning med mycket kakel som i en tysk ölhall.

Fotojobb. Foto: KAI MARTIN

Klappad och klar väntar en station för lite firande med bubbel och någon starkare historia, lagrad brännvin från Skåne, som ska ha gjorts till M:s födelse och som inte har blivit godare med tiden, biter som vinden och är en tradition som ska bevaras. Nå… skål. På café Skansen äts den förbeställda maten och en norsk öl slinker ner innan vi efter någon timme skiljs åt.

Bubbel för bönor. Foto: KAI MARTIN

Mina söner gör stan, den äldstes flickvän är sällskap och de ser sig om under några timmar. Z och S kikar i butiker, men jag sloknar, tar trikken hem och tar en lur, läser lite grand och förbereder mig för kvällen. Vi samlas på Carl Brenners plass t-banestation för vidare transport till där festen ska hållas.

På väg. Foto: KAI MARTIN

De nu gifta paret är förtjusta i öl, självklart blir ett mikrobryggeri med restaurang platsen för celibrationen av de båda. Det är ett bra val, Nydalen Bryggeri och Spiseri är måhända modernt, men det är god mat och god öl som serveras och snart är det stimmung i lokalen. Det hålls tal och jag är inkluderad, håller ett kort som avslutas med ”Love me tender”, kärlek som den ska vara.

Bröllopsfest. Foto: KAI MARTIN

Tröttheten slår till strax innan midnatt och dessvärre strax innan dansen ska börja. Z och jag avviker, går till t-banan. Z lyckas köpa biljett, för vårt 24-timmarspass är utgånget, men då samma sak ska ske för mig kinkar maskineriet. Jag väljer att tjuvåka, för gud vet hur länge tågen går på fredagsnatten. Inga kontrollanter, men jag hade munnen full av ursäkter om de skulle kommit.

S har redan avvikit för buss hem och mer studier. Lillkillen kommer hem vid tretiden. Jag noterar det sömndrucket och somnar om, vaknar på morgonen, gör i ordning frukost, väcker Z och honom, äter, gör oss i ordning och tar en sväng om fru och fru, för ett morgonbesök i deras lägenhet nere Botaniske hage. De bor högst upp i ett tegelhus, en trevlig lägenhet, och det är ett trött, men nöjt par vi möter. Så bilen hem, samma väg som vi kom, tre timmar söderut med den starka förvissningen om att vi snart ska åka norrut till Oslo igen.