Onsdagen den 7 december 2016

Det hände sig vid tiden, som för ett år sedan, att Z bad mig packa väskan för en resa mot okänt mål. Hon hade redan lurat iväg mig på två i ledet av mitt 60-årsfirande, det var nu dags för den tredje och avslutande; jag visste inte vart, men anade ändå. För Z krånglade vid packningen, det jag stuvade ner i min resväska var inte gott nog, resegarderoben för de sex dagar vi skulle vara borta skulle ner i en packen. Det var tanken, men den spräckte jag. Det märkte jag, men utan att veta varför.

Eftersom vi skulle ha sängkläder med oss var jag övertygad om att vi skulle till T, Z:s storasyster i Bagsværd, utanför Köpenhamn. Perfekt, tänkte jag. Några dagar i den kungliga danska huvudstaden, sakta strosa runt med min älskade hustru, njuta av julen på Tivoli, en øl, smørrebrød… ja, det hela.

Så rätt jag hade och så fel.

Jag styrde bilen på kommando söder ut, vi korsade verkligen Öresund mellan Helsingborg och Helsingør, men då vi for längs med Strandvejen söderut förstod jag att vi inte skulle, åtminstone, direkt, till Bagsværd.

Första stopp, Louisiana. Foto: KAI MARTIN

Det blev ett stopp på Louisiana, Daniel Richter, Louise Buorgeoise och Tyron Simon ställer ut, men vi hamnar i något slags klaustrofobiskt mood och krånglar oss endast ur den känsla genom att lämna museet. Vi far vidare, åter på kommando från Z, någon mil söder ut för nästa anhalt, Rungsted Kro för att spisa mat. Z vet ju och har varit med på turer Göteborg–Louisiana–Rungsted Kro t/r förut, för det var mammas och pappas favoritfärd över dagen, lite konst och en smula danskt gemyt där kroplatten var favoriten, ett sillbord för en, där man kunde komponera sina egna smørrebrød; så varför bryta traditionen…?

När vi åkte från stället var jag varm, skön, mätt och go. Vi styrde mot Bagsværd och vår inkvartering och jag ställde in siktet mot några dagar hos T och i den danska huvudstaden. Efter samkväm somnade jag djupt; jag som normalt sett vaknar tidigt kunde inte förstå alarmet från Z:s klocka, när hon sedan försiktigt vill få upp mig till ytan, var jag så envetet kvar i drömmen att jag närmast befann mig djupt ner i madrassen. Det var plågsamt att öppna ögonen, jag som sov så gott.

Torsdagen den 8 december 2016

Men allt det jag packat upp fick jag packa ner. Tåget in till centrum väntade och därefter Metron till Kastrup. Z hade en plan.

Det stod snart klart att vi med Ryan Airs hjälp skulle ta oss till Bergamo och vidare till Milano. Jag, som inte är någon hejare av lågprisflygbolaget, har en hustru som är omtänksam och har koll. Hon hade förbeställt, vi klev ombord, fick spatiöst med benutrymme (som om jag med mina skulle behöva det…) och jag fick fönsterplats.

Vy över Alperna. Foto: KAI MARTIN

Z somnade snart om. Jag var klarvaken och fick en vidunderlig färd över Alperna och en makalöst vacker inflygning mot Bergamo med Lagt di Como, som lättjefyllt sträckte ut sig i den bleka decembersolen.

Vi tog bussen till Milano, den hårt trafikerade autostradan sydväst avslöjade en elegant, välputsad tankbil med släpp innehållande gorgonzola och jag fick en annan syn på en av favoritostarna. Tankbilar, minsann.

Så klev vi av vid Milano Centrale, vilsna på riktning och mål, men med en adress till hotellet. Vädret är strålande, någon plusgrad och vi söker oss in i den massiva järnvägsbyggnaden för att köpa något slags kort för kommunikationsmedel. Vi krånglar oss till ett, där de naturligtvis inte ville ha kort utan reda pengar och så småningom kom vi ut på Piazza Duca d’Aosta, nyfikna på att ta en turistbuss för guidning genom den staden vi ska gästa några dygn. Men efter en tids väntan ger vi upp, tar tunnelbanan mot hotellet, t-stop vid Maciachini, promenad via boulevarden Viale Edoardo Jenner till vårt boende. Vi får ett rum högt upp med milsvid utsikt, men det är oklart vad vi ser när vi kikar över det stadslandskapet insvept i tunt smogdis.

Utsikt från ett hotellfönster. Foto: KAI MARTIN

Vi installerar oss, kikar på kartan för att orientera oss och bestämmer oss för att ta staden i besiktning; ingen lätt sak med en stor och krånglig, rent geografiskt, stad som Milano.

Men vi tar oss tillbaka till Maciachini och t-banan in mot stadens centrum. Irrar runt, tar en vagn mot okänt mål och jag ser något om San Siro och säger något om att titta på fotboll, då Z ler och förklarar att det redan är klart och att det ska bli kvällens begivenhet. Men först kultur.

Vi måste ju in i Milanodomen, den väldiga vid Piazza del Duomo, möts av julmarknader som glittrar vackert i decemberkvällningen. Vi tittar storögt och vi är inte ensamma, men kön i i domen är moderat, så vi passar på och väl inne fylls jag av en oerhörd andakt inför historien, inför de som rest den byggnad, över de galenskaper som satt den i verket, över den hisnande arkitekturen. Det är stort. Förstås tar vi också tillfället i akt och går in i den kommersiella högborgen, Galleria Vittorio Emanuele II,  bredvid. Vi var inte ensamma om det heller och det var, kanske talande, mer folk där än i domen.

Turister. Foto: KAI MARTIN

Vi är hungriga, men tänker att det kanske kan vara en vid i idé att åka tidigt till San Siro, för det är ju Europacupspel mellan Inter och Sparta Prag. Där någonstans måste det ju finns bra med matställen; så fel vi hade. Kiosker med allehanda skräpmat, javisst. Men vi ville mer och efter lire irrande i den monstruösa fotbollsarenans skugga hittar vi ett ställe som nischar sig med amerikansk mat. Hmm, men hungern har ingen lag. Det fick bli vår första måltid på italiensk mark.

I skuggan av San Siro. Foto: KAI MARTIN

Överraskande nog, trots en t-bana fylld av Sparta Pragsupportrar, är det glest på läktarna och vi huttrar oss genom två halvlekar endast bristfälligt värmda av en kopp choklad i paus. Jag kinkar och vill gå, men Z säger att vi ska stanna för det kommer fler mål än de vi har sett. Hon har rätt. På tilläggstid avgör Éder Cirtadins Martins med sitt och lagets andra mål – 2–1. Resultatet hjälper föga. Sparta Prag har bättre målskillnad och går vidare i cupen. Vi går vidare hem för en natts sömn.

Fredagen den 9 december 2016

Vackra omgivningar. Foto: KAI MARTIN

Vädret står oss bi. Efter frukosten, en buffé med mer sötsaker än godsaker, putsar vi våra tänder och vår stil. Vi promenera vår lokala paradgata ned mot tunnelbanestationen. Tar oss via byten till castello Sforzesco, slottet med anor från 1300-talet, promenerar in på gården och omkring det, men aldrig in i det. Utanför försiggår en marknad med allt och inget, bland annat går det att köpa sig en välhållen Vespa, men jag avhåller mig.

Vespa och slott. Foto: KAI MARTIN

Vi drar oss ned mot Cairoli Castello, platsen där det finns ett turistcenter, för nu är det dags för en buss som guidar oss runt Milanos sevärdheter. Det blir en kringelikrångtur som inte öppnar vår kunskap om staden något nämnvärt, för Milano är en stad med ett myller av gator och prång, inte helt lättöverskådlig.

Från ett bussfönster. Foto: KAI MARTIN

När vi kommer åter är det med hunger i magen, så vi tar vägen nedför Via Dante, promenadstråket med mängder av butiker. Vi tar in på en restaurang för både toalettbesök och lokal spis. Jag beställer, efter utförda behov och rentvättade händer, en gnocchi med scampi, ett glas till och lite vatten. Under tiden som vi äter möts jag av en konstlad mättnad, som jag snart förstår är ett slags illamående. Det är inte akut, men efter att vi lämnat restaurangen och besökt ett par butiker ber jag om att få åka tillbaka till hotellet för att vila. Jag har blivit matt, behöver vila och trots att Z inte gillar min förfrågan bifaller hon mitt äskande och väl på hotellrummet och i säng slocknar jag. Z smiter ut för att handla och dröjer med ett komma, hon är på jakt efter kvällsmat, för tiden har gått, och med hon är borta vaknar jag av att illamåendet ger sig till känna.

Jag blir av med allt, tömmer mig fullständigt, somnar om, vaknar för att titta på tv och snart kommer Z då mörkret sedan länge har omfamnat staden. Hon har varit på promenad i närområdet, hittar en väl dold matbutik, handlat lite, men maten går hon ner i hotellets restaurang för att äta. Ensam. Jag ligger kvar, somnar och vaknar morgonen därpå frisk och utan sviter av gårdagen.

Lördagen den 10 december 2016

Vi har bestämt målet och tar fötterna dit. Vi har börjat begripa staden och få grepp om kartan, inser att vi inte bor så långt från centrum som vi kanske anat. Så med bra skor kan vi komma långt. Vi går ned mot Tomba di Manzoni, kapellet med den magnifika gravplatsen Cimitero Monumentale.

Över Via Carlo Fanini med morgon stund som guld i mund. Foto: KAI MARTIN

Det är en promenad på några få kilometer, men väl där är det en resa från nutid till 1800-talshistorik och dödens ständiga påminnelse i väldiga, påkostade monument av människor som var väldigt rädda för att inte bli ihågkomna.

Decemberkylan gör sig påmind, men solen lyser på blek himmel, vädret är intagande och gravplatsen fascinerande. Vi strosar omkring där ett tag, häpnas över en det ena, en det andra och inser att Östra Kyrkogården med sina mausoleer är ett intet i prakt och storslagenhet. Vad med pengar det har lagt för den sista vilan och jag tänker på Joy Divison och skivomslag…

Tänker på döden. Foto: KAI MARTIN

Ner i underjorden och mot Milano Porta Genova där det lite underligt ska finns kanaler, så vi söker oss mot dem. Via Vivegano leder oss längs affärer ned mot turistområdet, lite bohemiskt och kanalen Linea Traghetti Gaggiano, strosar omkring i närområdet, tar in på ett trångt ställe och låter oss serveras en fin milanorisotto, tar en kaffe därefter och fortsatt promenad samtidigt som kvällen kommer hastigt och sänker staden i mörker och mystiskt glitter.

Vacker miljö och mätt och glad. Foto: KAI MARTIN

Vi tar vagnen från Porta Genova uppför Corso Genova, men hoppar av den långsamt gående vagnen för en upptäckt av Z, inte så förvånande då det inte gällde någon sevärdhet, men en skobutik. Gatan är affärsrik, så det blir fler besök. Men i just skobutiken blir näringsidkaren av med ett par skor till en danskfödd svenska med svårigheter att hitta skor.

Jul i la stada. Foto: KAI MARTIN

Vi orienterar oss upp mot Via Edmondo de Amicis och in på lite smågator, går in i ett kapell som också är ett slags museum, vidare upp mot Corso Magenta med hopp om att det finns plats för oss till ”Sista nattvarden”.

Det vackra kapellet som jag glömt namnet på. Foto: KAI MARTIN

Utanför kyrkan Santa Maria della Grazie står tiggare som en präst kör från porten, så var det med den generositeten, och när vi frågar om möjlighet att få se Leonardo da Vincis muralmålning är svaret förstås nekande; det är lördag och vi kan få biljetter till tisdag.

Precis som ett förhoppningsfullt besök på La Scala, alltså. Det gäller att vara förberedd gällande en del resor.

Vi irrar vidare på Milanos gator, tar en vagn och kommer upp till centralstationen, tar t-banan hem till hotellet.

Blommor i Milano. Foto: KAI MARTIN

Trots Milanos renommé gällande kläder känner jag mig lost, hittar ingen butik som lockar och jag vet inte vart jag ska gå. Vilsen, helt enkelt. Men inget som turen som vi tog på måfå med spårvagnen från centralstationen. Vi var nyfikna, helt enkelt, vill åka  för att se vart vi skulle komma. Det blev en lång färd och vi insåg slutligen att vi var på väg till Milanos flygplats, öster om staden. Helt fel riktning mot dit vi skulle.

Men det är lätt att bli förförd. Milanos spårvagnstrafik är ivrig och frekvent, men också med vagnar i tjänst som Ringlinien i Göteborg skulle sukta efter.

Söndag den 11 december 2016

Det är dagen för avfärd. Vi har varit vilsna i Milano, men ändå hunnit med en del. Vi promenerar ner till den märkliga Garibaldistationen, sätter oss på ett tåg mot Bergamo och några timmar där att döda innan vi tar flyget till Kastrup.

Ciao, Milano! Foto: KAI MARTIN

Tåget visar sig vara ett som stannar vid varje station, resan tar dubbelt så lång tid som med ett snabbtåg, men vi har ingen brådska.

Frestelser i Bergamo. Foto: KAI MARTIN

Väl framme i Bergamo hittar vi en möjlighet att bli av med våra väskor, vi rådfrågar om hjälp hur vi ska ta oss till den gamla staden, åker buss och den första bergbanan, promenerar genom de vackra kvarteren, tittar på utsikten och blir genast förtjust och fortsätter med nästa bergbana för ytterligare hänförelse. Utsikten är bedövande vacker och väl upp på Castello di San Vigilio.

Vacker vy. Foto: KAI MARTIN

Vi är tagna. Det är så vackert och vi bestämmer att hit ska vi åter. När vi går tillbaka till bergbanan för nedfärd inser vi att vi har tid över innan planet. Vi går in på en restaurang, men backar för priserna, går tvärs över torget och blir vänligt placerade vid ett bord intill väggen med panoramafönstret en bit ifrån. Ett sällskap bryter upp och Z frågar kyparen om vi kan byta, han arrangerar det och vi får in får mat och njuter av den, utsikten, vinet och desserten. Vill sitta här i timmar och bara äta sakta med Bergamos vackra landskap som ögongodis.

Sugen… på bättre utsikt. Foto: KAI MARTIN

Så tumlar vi lyckliga ut och mot bergbanan i Bergamo, nedför och sedan bussen ner till den nya staden och bussen till flygplatsen. En god tur med min älskade hustru, som nu har en dag kvar.

Turen går utför. Foto: KAI MARTIN

Väl inne på den moderna flygplatsen slår Z ihjäl tiden med ett besök hos frisören, en tradition av hårklippning utomlands som hon vårdar. Sedan mot Kastrup, up, up and away.

Frisyr på Bergamo flygplats. Foto: KAI MARTIN

Måndag den 12 december

Vi har fått en natt i Bagsværd. Gör på hemvägen en tur till Lyngby och vår Röda Korsbutik. Z hittar ett par Paul Smithchinos, som jag köper med någon Sandskjorta för väldigt lite pengar. Vi fortsätter mot Birkerød där vi nosat reda på några andra secondhandbutiker där jag i den stadens Röda korsbutik hittar en ursnygg, smårutig H&M-kostym i ylle, välskräddad och smart, som kostar 175 kronor. Det jag inte hittade i Milano fann jag istället i Lyngby och Birkerød.

Bilresan hem körs i mörker. Julen närmar sig och december sveper om mig, jag kämpar mot min trötthet. Men Z:s kärlek bjuder in ljuset, hennes överraskningar likaså.

Jag lever ett gott liv och jag lever gott på mina minnen.