När ”Eran” – serien om svensk punk och musiken kring den explosionen i slutet av 70-talet – sändes kring nyår var det en intressant inblick och samtidigt en bekräftelse. Kai Martin & Stick! fanns i den, var ändå utanför den och nämndes inte, tillsammans med några andra tongivande band, med ett ord.

Det handlar i dag, 1 april 2018, om ett utanförskap som vi delvis odlat, men också hamnat i. Något som ligger kvar 40 år senare med ett gäng förtrogna, men också en hoper misstänksamma och njugga.

Men tro mig, vi är stolta över vår tid i marginalen. Vi har gjort stordåd i skuggsidan av Rocksverige. Är fortfarande lika vrånga, vridna, egensinniga och märkvärdiga som då vi startade.

Det är svårt att inte vara stolt över det. Inget band i Sverige, kanske någonstans, låter som Kai Martin & Stick! – det är inget annat än en kvalitetsstämpel.

Gilla eller inte gilla, det är upp till lyssnaren och betraktaren.

När Peter Bryx och jag träffades 1978 i Waideles lilla butik på Korsgatan, där en gemensam bekant var kunnig expedit, tittade åtminstone jag snett på honom. Möjligtvis gjorde han det på mig med. Han hade slänglugg, för en fördomsfull Göteborgspunkare var det lika med disco, och disco var en no go zoon på den tiden.

Men vår längtan efter att kreera och bilda ett band var starkare än de eventuella aversionerna. Namnet Stick! hade jag tillsammans med en gymnasiekamrat, som jag tidigare spelat med, tagit i en fantasi om att skapa ett punkband. Stick! som i ”Dra!” eller ”Far åt helvete!”. Tanken var att ta en bild på bandet i en hög, stupfulla i ett dike och med någon eller några med ett finger mot fotografen, som förhoppningsvis skulle ha bättre skärpa än denna hoper berusade ynglingar.

Nu blev det inte så. Men med mötet med Peter Bryx blev det både mycket snack och mycket verkstad.

Vi träffades en andra gång, nu på Kåren i Göteborg, för att visa upp vår respektive musik. På något vis hittade vi in i något musikrum en trappa ner där det stod ett piano. Jag spelade mina låtar, som definitivt inte var något att hylla. Men vi fann varandra och ett frö, som snabbt kom att gro, var sått.

Det var 1 april 1978.

Det var en period av fullkomlig självhävdelse och narcissism. Punken hade gett mig en energi som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag fanns, jag syntes,  alltså var jag. När rockklubben Errols öppnade i mitten av april stod jag berusad av endorfiner och lycksalighet i den förväntansfulla kön. Naturligtvis var det andra kvällen, den första hade jag skippat. Inte för att jag inte ville höra och se Göteborg Sound, tongivande punkband då det begav sig, utan för att kvällens andra orkester inte föll mig på läppen. (Alla som vet att just invigningskvällen var minnesvärd på grund av att sångaren Lob skar sig med rakblad i kinderna så att konserten fick avbrytas, kan räcka upp en hand.)

Jag hamnade på axlarna hos en lång ung man, satt där och orerade maniskt, deklamerade dikter, svarade entusiastiskt tyket  och tjänade som något slags narr i den långa, ringlande kön.

Det var på Errols som Kai Martin & Stick! fann fler medlemmar. En av ägarna, Kaj Edanius, svarade på min fråga om han kände någon som spelade bas med ett ”Jag spelar…” och plötsligt hade vi inte bara en basist utan också en replokal. För under rockklubben fanns flera källarlokaler som ingick i hyran. På Errols hittade vi också Lollo Åström, som visserligen redan var tingad för Perverts, men det bandet hade ännu inte kommit igång, så han fanns för oss åtminstone fram till årskiftet.

The young ones. Gomer Explensch och Kai Martin, 1978, med nytagna hål i öronen. Foto: LAURI DAMMERT

Min vän, saxofonisten, som redan i ett drömmande tidigt tonår tagit sig artistnamnet Gomer Explensch, och som jag spelat med i samtliga band innan Stick!, var redan tillfrågad och hade tackat ja. Vi var alltså fem, hade lika snabbt som bandet bildats tagit oss namnen Kai Martin, Peter Bryx (egentligen Alfredsson), Gomer Explensch (Ola Brunius), Lollo Banco och Rasta-Kaj Farai. Vi sökte en keyboardist eftersom vi hade en Farfisaorgel som vi lånat (eller inte lämnat tillbaka) av en tidigare bandkamrat. Vi fann en slagverkare vid namn Frans, som antog utmaningen som Farfisa Frans, tänkt att traktera orgeln.

Peter och jag gjorde låtar i hans och hans sambos lägenhet i Bagaregården. Plötsligt hade vi en liten repertoar och vi började repa. Det lät förmodligen alldeles fantastiskt illa, men ambitionen var det inte fel på. Det stod dock snart klart att Farfisa Frans, trots god vilja, inte höll måttet. Vid ett break då vi andra var uppe och drack dricka och åt jordnötter i Errols bar, satt Frafisa Frans kvar i källaren och övade. Vi pratade och insåg att det inte höll. Men var alla för konflikträdda för att berätta det. Så inte med Lollo som meddelade Frans (vars efternamn jag inte minns, men att hans pappa åt hasch på 50-talet, en kittlande uppgift för några några och 20-spolingar). Han försvann och syntes aldrig mer.

Vi jobbade på utan keyboardist under resten av sommaren, för tiden hade runnit på. Jag jobbade på Pååls bagerier, började halv fem och sov inte mycket eftersom livet lockade med musik! musik! musik! I augusti fick Peter ett telefonsamtal från en vän som satt på Rubinetten, en krog på Avenyn. Vännen hade hittat en keyboardist och inte vem som helst. Mats Landahl var tidigare medlem i Blond, bandet som tidigare hette Tages. Vi var exalterade. En rutinerad musiker och med möjlighet för oss att sjunga i stämmor. Det var ju bara att slå till. Han kom, han tog sig namnet Tony Vibrato och han döpte om orgeln till Tassapox. Tony, som trakterade både munspel, piano och gitarr var egentligen förtjust i Bob Dylan mer än i något annat, men hade dels sett mig kuppa när jag gick upp på Errols scen för att improvisera en blues med Tottas Bluesband, dels hade han hamnat i en fas i livet där han behövde en musikalisk utmaning, som antogs med medlemskapet i Stick!. Han, född -46, hade ju perspektiv som vi andra saknade, men var också vidöppen för nya intryck.

Stick! 1978. I armarna på Lollo Banco Kai Martin, sedan Tony Vibrato, Gomer Explensch, Rasta-Kaj Farai och Peter Bryx. Foto: LAURI DAMMERT

Vi hade formerat styrkorna. Vi var på väg.

Den 7 oktober spelade vi på Sprängkullen, en kväll där vi bland annat delade scen med Freddie Wadlings band Horribel Tango, som snart kom att bli Liket Lever. Vi var elektriska. Jag genomförde ett stage dive med ryggen mot publiken, men alla flyttade på sig och jag dröp i golvet och någon sa ”Håll dig på scen!”; jag som ville vara överallt. Men glädjen då vi slutade och fick höra publiken ropa ”Stick! Stick! Stick!” gick inte att ta miste på.

Första gången på scen. 7 oktober 1978, premiär för Stick!. Foto: LAURI DAMMERT

Jo, Stick! stack ut från start. Med en sättning minnandes om Roxy Musics, med energin och farten från punken, men med intryck från allt som for omkring då: new wave, punk, pop, rock… Ingen inspiration var för oväsentlig för att slarvas bort. XTC och Pere Ubus skevhet hyllades, Devos snillrika tokigheter likaså.

Vi försatte ingen tid. Vi repade två, tre gånger i veckan. Adderade nya låtar, spelade på Sprängskullsfestivalen i november, som andra spelningen, där jag hade fått några timmar permis från min tjänstgöring som sjukvårdare på KA4. Den kvällen då Attentat gjorde sin första spelning under det namnet. Vi var pausunderhållning på Errols, vi spelade med Garageligan. Året skiftade. Lollo var på väg ut, men gjorde en sista spelning i februaris början 1979 när just Garageligan hade ett arrangemang i Masthuggets samlingslokal, en kommunal inrättning som utnyttjades. Men när vi blev inviterade att spela förband till punkfilmen ”Jubilée”, Göteborg Filmfestivals första år, på Kåren, fick vi låna in Carlos Johansson, tillsammans med Rasta-Kaj en av fem ägare till Errols. Egentligen gitarrist gjorde han en hyggligt jobb på trumpallen när vi skrämde vettet ur cineasterna. Men arrangörerna hade missat att berätta vi skulle spela även för den andra visningen. Carlos hade hunnit berusa sig på öl, Tony låg i badet när vi nådde honom på telefon. Vi genomförde giget tillsammans; Tony nybadad och Carlos så drucken att han välte trumsetet. Rock’n’roll.

Filmförband. Saxat ur Aftonbladets rapportering signerad Johan Croneman. 

Vi hade emellertid en trummis på gång. En ung, talangfull batterist, som de övriga bandmedlemmarna kollat in när han spelade jazzrock i Kosmisk Struts på Sprängkullsfestivalen föregående år. Han var dessutom tillsammans med min flickväns väninna, så han fanns på sätt och vis i närheten.

Peter Bryx och någon till i bandet sökte upp honom i den musikaffär där han jobbade och frågade. Svaret var positivt. Tur det, för vi hade då i början på mars tre veckor till vår första skivinspelning. Ronny Svensson blev Ronny Jotten och blev en tillgång till orkestern. Plötsligt lät vi fantastiskt bra. Det blev tragglande av låtarna ”Binder min tid”, ”Jag dansar inte” och ”Försent (aldrig försent)” under intensiva rep flera gånger i veckan. För tid var pengar. I en studio än mer. Vi var tvungna att vara väl förberedda. 22 mars hade jag återigen fått permis (jag muckade till sommaren) och vi klev in i Nacksvings studio nere i Västra Nordstan, utanför stod det mobila kontrollrummet (en buss), där kablar var kopplade in till den lokal där spelandet skulle ske. Bakom spakarna ingen mindre än förre Nynningengitarristen Bengan Blomgren, som kom att tjäna som tekniker för ett gäng punkband den veckan, då även Attentat, Glo och några till spelade in då.

Vi var euforiska, fick våra låtar inspelade och mixade på sex och en halv timmar. Världen väntade.

Kort efter blev vi uppringda av Tomas Tengby på P3:s ”Utspel”. Han hade hört ryktet om inspelningen och ville ha med oss i hans och Lars Aldmans program. Bara någon vecka efter singelinspelningen in i Studio 12 på Radiohuset vid Delsjövägen. Lars Aldman och en tekniker skötte inspelningen, som gick i en rasande fart, precis som de sex låtar som vi spelade in. Låt se nu… ”Binder min tid”, ”Stadens gator”, ”Ursäkter”, ”Tassa tyst”, ”Daxresa” (cover på Beatles ”Daytripper”), ”Jag dansar inte”. Men nog måste vi har spelat ”Försent (aldrig försent)” också?

Programmet sändes på Valborgsmässoafton. En kass dag då alla var ute för Valborgsfirande när våra röster lät sig höras i etern från 18.00 och framåt.

Omslagspojkar. Bilden till första singeln. Mars 1979. Foto: LAURI DAMMERT

Vi repade. Vi spelade. Vi spelade. Vi repade. Garageligan arrangerade Slottsskogsfestivalen den 18 augusti. Vi var ett av banden som skulle medverka, både i egenskap av arrangörer och band. Det blev en manifestation för ny musik kring punken. 3000 kom till denna gratisspelning ordnad av amatörer. Vi hade redan då hamnat i ett utanförskap. Inför spelningen, jag tror vi var sist ut för mörkret hade smugit sig på, inser Tony Vibrato att någon dragit ut hans säkringar till förstärkaren. Vi letar i gräset på de illa avspärrade backstageområdet och lyckas hittade dem, spelningen är räddad. Under giget ser jag hur det brinner en bit bort. Någon har tänt eld på en moped, som är skoningslöst förlorad för lågorna. Jag skriker ”Det brinner! Det brinner!”, men publiken tror att det tillhör showen.

Det är inför denna spelningen som vår singel kommer, pressad och klar. Men vi har efter att omslaget tryckts, bestämt oss för att skifta från Stick! till Kai Martin & Stick!, som ett led att göra mer än punk och ansluta oss till band som Elvis Costello & the Attractions, Graham Parker & the Rumours, Ian Dury & the Blockheads eller Siouxsie & the Banshees.

På plats skriver vi till Kai Martin & och börjar sälja skivan.

Vi får kontakt med TT Reuter, som är ett av banden på festivalen, och får via den driftige Henrik Venant spelningar i Lund/Malmö. Fanzinet RIP i Stockholm lockar upp oss till huvudstaden några veckor senare. Stockholmspunkarna ropar ”jäla bönner” efter oss, men vi kör över dem med vår musik och extatiska scennärvaro. Thåström är i publiken. Magnus Uggla likaså.

Vi får spelningar på Göteborgs olika nationer och på flera diskotek. Något som Garageligan rynkar på näsan åt och vi skiljs åt. Vi vill spela överallt och för alla. Gränslösheten är vår utmaning, inte nya pekpinnar och regler.

Någonstans på hösten, eller kanske strax efter årsskiftet sker en förändring i Kai Martin & Stick!:s högt uppskruvade tempo. Vi är anlitade av Bacchus, bögklubben på Bellmansgatan, att tjäna som ackompanjemang till en modevisning där modellerna dels är mannekängande unga kvinnor, dels transor. Det kunde arta sig till något extraordinärt, men modellerna hann knappt ut på catwalken förrän våra snabba låtar var slut. På plats arrangerar vi om, lägger till en första vers och någon refräng ytterligare. Dessutom, vi drar ner på tempot. Det ger en helt ny karaktär och mognad till låtarna. Vi har dessutom tagit djupt intryck av Simple Minds spelning på Errols hösten 1979, vi ville mer än speeda igenom musiken. Kai Martin & Stick! kliver in i en ny era.

När 1980 hade blivit stod vi för ett erbjudande från Nacksving, stadens lokala, oberoende skivbolag, om att göra en skiva där. Vi hamnade i diskussion, eller ett slags förhör med en ledningsgrupp, men kände rätt snart att tack, men nej tack. Vi åker till Lund i februari för att spela in vår andra singel (”Måndag, måndag” och ”Slav i vår tid”), på Henrik Venants skivbolag Heartwork, som kommer under våren. Nystartade skivbolaget Stranded vill ha med oss på samlingsskivan ”Popjob” (en titel kreerad precis som omslaget av Peter Bryx). Vi deltar med låtarna ”Spel” och ”Telefon”, två poplåtar. I slutet av april åker vi norrut mot Arvika för att spela och visa upp oss för skivbolaget Silence i Koppom.

Aprilvädret slår till. I Tingstadstunneln spänner jag på mig säkerhetsbältet i baksätet där jag sitter (inte lag på det på den tiden). Tony kör den hyra VW Polon och Ronny sitter bredvid. Rasta-Kaj, Peter och Gomer åker i en lånad lastbil med utrustningen. Snön faller blöt och kall. Strax efter Ucklum får Tony sladd, bilen passerar en mindre avgrund och åker än hit, än dit för att slutligen hamna  på snedden i diket. Vi kliver ur oskadda. Får snart hjälp. Men ungefär samtidigt frontalkolliderar två bilar. Jag hinner tänka ”Fan, ska jag behöva slafsa blod…”) innan vi kan konstatera att förarna är chockade men i övrigt oskadda. Polis och bärgare tillkallas, köer bildas och vi får så småningom skjuts till Uddevalla, hyr en ny bil, kommer till Koppom, spelar inför en publik bestående av nio personer, varav tre är från skivbolaget, tre från spelstället och tre betalande. Men vi får förtroendet att spela in vårt debutalbum på Silence, ett skivbolag vi var trogna i fem år… ja lite mer.

Pressbild. Bilden som kom ut till pressen i samband med releasen av ”Biomusik” i oktober 1980. Foto: ELISABETH HÄLLÅS

Vi for från de värmländska skogarna ner till Stenungsund och gjorde en spelning på en fritidsgård inför blyga och skeptiska ungdomar. Vår tid var kommen. Vi skulle göra skiva.

Under pingsthelgen åkte jag till Lund. Vi hade spelningar i Malmö och en tidig i Lund via, återigen, Henrik Venant. Jag hade åkt ner tidigare än bandet för att hänga och se the Clash på Olympen. Vi gör en medioker spelning i Malmö på något studentområde där publiken ville höra disko och inte livemusik. Vi gick på till Sylvia Vrethammars ”Viva Espana”. Vi sover över i Lund, tar en sen korv vid korvkiosken på Mårtenstorget. Vi ser annorlunda ut, inte bara för vår nyavågeninspirerade utstyrsel utan för att vi är Sveriges längsta band med ett snitt på 1,93 (Peter och jag tillhörde de korta). Mårtenstorget var raggarnas hemvist i Lund och vi förstod väl inte riktigt det. Men en påg med moppemustasch kommer fram i kön och visar kuken. Peter är kvick att ropa ”Hit med senapen” och raggarna tittar snopet på sin lem, inser sin dumhet och dryper av.

Dagen efter, pingstafton. Vi välter stället med en mer välvillig publik. Giget tar slut tidigt. Jag tar en pizza vid Bantorget, dricker ett glas mjölk och till skillnad av resten av gänget, går jag och lägger mig tidigt. De andra lever om, men jag sover djupt i min sovsäck i soffan i Henrik Venants lägenhet/hus vid Bantorget, tvärsöver pizzerian.

Vid halv två stövlar de hungriga bandmedlemmarna ut för att köpa nattamat. Kommer de 25 meterna hem, stänger dörren och hinner inte ta av skorna förrän samtliga rutor krossas och dörren slås in. Raggarna anfaller.

Jag vaknar, förstås. Alla flyr. Någon upp på vinden, en annan låser in sig på toaletten. Bandmedlemmarna, förutom Rasta-Kaj,  försvinner ut på gården. De flesta av inkräktarna drar sig åter ut på gatan. En river ner saker i vardagsrummet. Två, varav en är drivande, går till attack mot mig som ligger ned i soffan i sovsäcken. En slår mig med en gummibatong, jag skriker, sliter upp min höger arm och tar emot slagen som först träffat mig i huvudet. Han beordrar mig att ställe mig upp och när jag så gör fortsätter slagen. Jag gråter, är rädd om mina tänder och plötsligt är det över.

In kommer en man i läderjacka. Han är satt, kort och berättar att han är polis. Han har sett allting. Jag irrar omkring in i sovrummet där Stry Terrarie, legendarisk punk- och nyavågensångare, sitter upp tillsammans med sin flickvän och hennes lilla barn, som fortfarande sover. Innanför ligger köket. Bredvid kylskåpet, intill väggen i hörnet hukar Rasta-Kaj. De övriga har flytt över till granngården. Ronny tog stegen, släppte sina två Puckon, som han hade i handen, och klättrar över då han ser Gomer Explensch tar världsrekord i höjdhopp. På andra sidan är det en fest som i sin tur tror att det blir attackerade, men begriper snart bättre.

Blodet från mitt huvud har sprejat väggarna röda.

Mannen som påstod att han var polis ser jag aldrig mer. I rätten dyker emellertid en annan upp och vittnar. Ingen blir dömd för misshandeln, men två åker dit för hemfridsbrott. Han som slog mig får jag aldrig möta igen.

En taxi ska ta mig till sjukhuset för omvårdnad. Tony Vibrato är med mig. Jag står utanför och tittar in på mig sittandes i taxin. Chock kan göra märkliga saker med människan. Läkaren som ser  om mina sår undrar varför jag är tvungen att se ut som jag gör, som om utseendet provocerade fram misshandeln av en sovande människa  i en sovsäck.

Vi spelade inte mer den våren. Jag jobbade på GT, höll en låg profil. Men vi jobbade hårt med repetitioner för inspelningen som skulle börja i augusti. Vi avlöser Eldkvarn, som har gjort ett fantastiskt album om än inte färdigmixat och med ”Musik för miljonärer” tar Eldkvarn till toppen. I studion leker vi ledda av teknikern Anders Lind och Göran Andersson. Musiken är som en samling över två år av skapande. Det låter fantastiskt.

Vi vill ha en belöning och åker in till Arvika för att se en film. Sommaren är blek och vacker, filmen minns jag inte, men efteråt vill de andra fika. Nedanför backen från biografen cruisar raggarbilar och jag bryter ihop. De andra lyfter in mig i bilen och vi åker mot Koppom.

Långholmen 1980. Foto: LAURI DAMMERT

Vi spelar i Långholmsparken på någon festival i slutet av augusti, då albumet är färdigt. Jag är skakig, men vi klarar det.

”Popjob” kommer ungefär samtidigt som ”Biomusik” – vår debut.

Vi har gjort några spelningar i Danmark och i Göteborg med Cosmic Overdose, som också medverkar på några av låtarna på ”Biomusik”. När vi blir erbjudna att medverka live i SVT:s satsning ”AB Svensk Rock” på Bal Palais i Stockholm delar vi scenen med bandet. En sändning som går direkt 10 oktober, ungefär då albumet släpps. Vi är i ett stim.

Recensionerna är plus och några avoga. Vi är på gång. Spelar, spelar lite till och planerar för turnén Far å flyg tillsammans med Cosmic Overdose i april: Norge, Danmark, Sverige 1981.

Men först en inspelning av en ny singel. Vi har två låtar att välja på. ”Hård rytm”, som Peter och jag skrivit och ”Blått ljus”, där jag tidigt på året ringt Peter från mitt jobb som vikarierande kontorsvaktmästare och kommit med idén om en låt med titeln ”Blått ljus”. Peter skriver text och musik. Den har blivit suverän. Men ”Hård rytm” är stompig och rent usel.

Jag gör ett nytt inhopp på Röhsska museet, där jag vikarierar, i början på februari, fördriver tiden med att på tio minuter skriva en text. På väg hem med bara någon kilometer kvar kommer musiken. ”Man ska vara som ett vilddjur” är född. Jag vet inte, men tror att vi repade den redan på kvällen och insåg att det var något speciellt. Vi arrade den snabbt, landade i den lika snabbt och plötsligt försvann ”Hård rytm” ut med badvattnet för att aldrig mera skådas.

I början på mars spelade vi in låtarna i Silence. Hemkomna började Peter och jag med inspelningen av Urban Släkes debutsingel ”Så jävla svensk”/”Magnatens död”, ett band han hade träffat på Gotland.

2 april kickar turnén igång i Karlstad. Sedan Oslo, Falun, Stockholm, Jönköping, Malmö, Karlskrona, Lund, Köpenhamn, Mora, Hedemora, Stockholm för avslutning vid Valborg och första maj med två spelningar på Errols.

Jag hann visst med att producera Slobobans ”I nöd och lust”/”Lammkött” samtidigt som jag hade fått fast jobb på GT.

När vi spelar på en rockgala i Frölundaborg den 13 juni presenteras ”Passerade dagar från igår”, en låt som Tony Vibrato och jag skrivit. Det är första låten till vårt andra album, även om jag redan under inspelningen av ”Biomusik” skissat på ”Swinging Moskva”.

Sommaren går åt till rep. Vi spelar i Stockholm i augusti och i Göteborg samt i Oskarshamn innan vi i slutet av september spelar i Oslo och Drammen, spelningar där Sveriges Radio är med och bandar. Vi har lite nytt material, men på tok för få låtar för att klara den planerade inspelningen med start en månad senare.

Peter och jag har slutat skriva ihop. Jag gör ett ryck med några stycken, bland annat ”Rör, rör, rör dig nu” och han skriver fantastiska ”Hjärta av glas”. Med någon vecka kvar till inspelningen är vi i hamn. Vi börjar med att spela in singeln ”Du gick igenom mig”/”Feber”. Den förstnämnda var inga problem. Vi sydde ihop den rätt rimligt. ”Feber” likaså, fram till att jag skulle lägga på sången där jag hade en ambition om sjunga hest som Psychedelic Furs sångare Richard Butler. När bandet har lyssnat la de in en protest, Tony framförde den och jag blev sårad, som man blir när något konstnärligt inte bejakas. (Tycker fortfarande att det hade varit en utmärkt b-sida och att resten av bandet var njugga).

Det blir en kort paus i inspelningsarbetet innan vi far till Koppom för att fortsätta. Nu är det samlat koncentrerat. Men bråket kring singelinspelningen ligger kvar som en dimma och beslutet om att det kommande albumet inte ska föregås av en sjutummare slås fast.

Vi har emellertid en knippe bra låtar, några inspirerade av Simple Minds, andra av Magazine, men främst ett eget sound och uttryck som ingen annan.

Med november månads utgång har vi lagt sista handen vid mixen av albumet. Rasta-Kaj har farit som ett skottspole upp och ned från Göteborg till Koppom, hans jobb krävde helt enkelt det. Ibland åkte Ronny med, ibland inte.

Vintern hade kommit. När Peter den sista helgen fyller år, åker han, jag och producenten och teknikern Göran Andersson i hans lilla svarta Renault på snöiga småvägar till Oslo för avkoppling. Vi landar på en klubb i skuggan av Rådhuset, ser en amerikansk artist vars namn jag glömt bort, åker tillbaka efter att ha kysst en norska, en oskyldig flört…

Väl hemma repar vi i några dagar. Dubbelspelningar på Ritz väntar i decembers första helg. Vi gör tour de force, en gemensam spelning med vännerna Viva! och Cosmic Overdose och sätter stockholmarna på plats. Igen.

1982 skrider in. Mixen av det som ska bli ”Röd plåt” duger inte. Ny tid är satt för ommixning och sångpålägg. Vi har lite ströspelningar, men den 13 februari på Errols gör Rasta-Kaj det som ska bli hans sista spelning. Hans situation med mycket jobb och far till en liten grabb gör situationen omöjlig. Inträder Henrik Cederberg, som dels jobbat som ljudtekniker på Ljudspåret där jag har huserat med Slobobans Undergång och Urban Släke, och dels har han mixat Kai Martin & Stick! vi några tillfällen. Han går in i rollen med både entusiasm och omedelbar verkan, blir snabbt en väsentlig del i Kai Martin & Stick!-framtiden.

19 februari gör Simple Minds sin andra spelning i Göteborg. Kåren är utsålt, Viva! är förband. Skottarna är intensivt bra, men vi i Kai Martin & Stick! inser att vi ligger helt rätt i tiden.

När bandet väl är samlat i Koppom är det en strid på kniven och med tiden som är knapp. Tidningen Schlager är på plats med journalist Lars Nylin och fotograf Mats Bäcker för ett längre reportage. Skivbolaget har ordnat med en medverkan i TV-programmet ”Chrome 22”, inspelning i början av april, sändning några veckor senare. Vi är ”in the hype”.

När jag ska lägga på sång blir jag sjuk. Öroninflammationen slår till på båda öronen på detta öronbarn som vägrar bli vuxen. Penicillin hjälper, men bara tålamod läker ut febern. När jag till slut är så kurant att jag kan sjunga okej blir det bestämt att en skolklass ska komma på besök. Jag står i studion och sjunger känsliga ”Hjärta av glas”, en av de låtar som vi ska spela i TV, med en hel klass i kontrollrummet stirrande.

Turnépremiär på Kåren. Foto: LAURI DAMMERT

Vi skapar emellertid vårt monument ”Röd plåt”, spelar in TV-programmet och är bokade för en omfattande turné som tar oss från norr till söder i ett vårlikt Sverige. Säljer ut Kåren i Göteborg vid turnépremiären. Vi tröskar oss igenom somt, lyckas bättre på andra ställen. Höjdpunkten blir Gärdetfestivalen med 40000 i publiken en stekhet annandag pingst där vi fick hoppa in för avhoppade Ebba Grön denna dag då Siouxsie & the Banshees var huvudakt.

Finalen i Oslo blir en antiklimax med Henric Cederberg insjuknande i vattkoppor och hög feber. Han insisterar på att vi ska genomföra spelningen, ligger på en brits i turnébussen upp till norska huvudstaden, är svårt medtagen.

Vi hjälper honom in på hotellet down town Oslo, nära Rådhuset och Club 7, där vi ska spela. Bäddar ner honom och fixar sedan med utrustning, riggning och soundcheck.

Oslo flödar av försommarsol, men spelningen är nere i källaren på Oslo konserthus, mörkt, trångt och logen är mitt emot den låga, lilla scenen. Den allt annat än inbillade sjuke kommer, nickar sig redo till första låten, den triggade synten som ska dra igång konserten startar, han kliver in på scenen, börjar med basriffen till ”Rör, rör, rör dig nu” med ryggen mot publiken, ensam på scen. När vi delar mänskorna framför scen för att kliva upp för vår spelning vänder sig Henrik Cederberg om, tungan hänger ute, pannan är pärlande av svett. Vi genomför konserten i en förkortad version. Björn Afzelius med band har spelat på något mer publikt frekvent ställe och kommer ner och dricker vår öl. Vi bäddar ner vår basist och drar ut i Oslonatten, som är blek, vacker och mild. Vi har räddat ekonomin för den här gången.

Det finns planer på en sommarturné i folkparkerna, men vi tackar nej och går in i studion istället. Henrik Cederberg har strötider i Ljudspåret på Nobelgatan i Lunden som vi utnyttjar.

På hösten spelar vi in singeln ”Paradoxal”/”Silverskrin” i Göteborg. Anders Lind kommer ner till Ljudspåret, en tolvtumsversion av ”Paradoxal” görs med ett funky och galet bassolo, som vi inbillar oss ska välta dansgolven, men det blir bara en sjua. När väl releasen kommer får Sveriges dj:s en enkät att svara på, de som responderar skakar på huvudet åt Kai Martin & Stick!:s danshit.

I slutet på oktober åker vi till Helsingfors för en spelning på något slags nordiskt musikkonvent. Det ska komma att bli Tony Vibratos sista. När vi går in i studion i mellandagarna jul–nyår tackar han för sig. Gomer Explensch är inte med på avskedsinspelningarna, då vi gör ”Lust” och ”Saknar dig”, på grund av utlandssemester.

Vi fortsätter som femmannaband och gör debut som det i februari 1983, som förband till belgiska TC Matic.

En stor turné, Tour de Machine, är planerad i maj och tänkt att löpa över hela landet inkluderat Finland och Norge. Men bokningarna går trögt, men blir till slut till ett tiotal. Dock inte i grannländerna.

Vi har plockat in Magnus Strömberg som keyboardist för att fylla ut Tony Vibratos roll. Men när vi spelar i Västervik i juni i Slottsruinen är han inte med. När Sveriges Radio spelar in är det som kvintett och den spelningen ska visa sig bli Peter Bryx avsked. Han lämnar bandet han var med och startade. Men först inspelning av ”Simmarna”, där vi hade en idé om att skapa i studion. Några låtar fanns, men många skrevs just där. Vi skapade stammen Simmarna, klippte oss djärvt och skapade stordåd i den inledningsvis kalla sommaren som senare gick över till tropisk hetta.

Schlagers recension av ”Simmarna”.

Det är en konstnärlig utmaning, där vi tänjer på många gränser och utmanar oss själva. Vi lyckas också utmana publiken så mycket att den inte riktigt hänger med. Kvällspostens recensent Per Svensson skriver en nedlåtande recension där han inbillar sig att jag (han nämner inte bandet) ”villigt låter mig smekas av de ljumma Schlagervågorna”, som om Kai Martin & Stick! gjorde musik för en musiktidning. Patetiskt!

Förvisso gjorde Schlager en omfattande intervju med mig, där fotograf Lars Torndahl åkte ned för intervjun i Göteborg, men inte tog en enda bild. Han återvände senare med en idé, som än i dag är omtalad och som kopplade samman mitt intresse för ishockey i allmänhet och målvaktsspel och karriären som sångare.

I serien. En opublicerad bild tagen i samband med intervjun 1983. Foto: LARS TORNDAHL

Skivbolaget Silence försökte få in oss i TV, men den statliga televisionen skakade på huvudet. Däremot tackade programmet ”Guldslipsen” ja till sidoprojektet Viva la Stick!, ett samarbete mellan Viva!, Kai Martin & Stick! och Extra!, tre nyvågenband från Göteborg som jag initierat tillsammans med Viva!-gitarristen Ulf Zackrisson, som genererat en fin singel.

Inspelningen sker i november början och låter fint. Samtidigt har Schlager sitt flera sidor långa reportage om bandet med intervjun med mig. Recensenterna skakar på huvudet åt vårt mästerverk. I september har en yngling från Hedemora svarat på vår annons i jakten på en gitarrist. Han är fenomenal, 19 år gammal får han jobbet att ersätta Peter Bryx.

11 november gör han sin första spelning med bandet när vi spelar på Kåren. Med på scen är också trumpetaren Salomon Helperin, som är vår nye sjätte medlem. Dagen efter, innan avresan till Uppsala hoppar han av. Lätt fånget, lätt förgånget.

Lite senare i decembers skälvande inledning spelningar på Kolingsborg i Stockholm och upp till Sundsvall. Vi är en utåtagerande orkester som tjusar och förfärar, som utmanar sin publik, om och om igen. Luciaspelning i Hultsfred, jul med familjen och sedan till Koppom för inspelning av en tänkt singel under temat midvinterblot. Vi är där över nyår, ”Dans är synd”, som gjorts gemensamt i gruppen, sjungs in på nyårsafton. Utanför vilar den kalla vintern.

Under trettonhelgen kommer Sundsvalls SVT-falang i form av Per-Erik Åström, filmare, fotograf och journalist, ner för att spela in ”Lust” efter en idé som jag har. Den visas en månad senare, men eftersom jag inte har varit med vid klipparbetet blir jag besviken. Journalfilmerna från Göteborgs 30- och 40-tal som arbetarstad med varven saknas. Istället är en löpare inklippt, förvisso från den tidsepoken, men förvirrande.

Vi har ströspelningar, jag producerar en del och jobbar intensivt med min journalistik; heltid GT, fullt upp med frilansjobb.

På Valborg är det dags att fara till Koppom. Vi ska spela in vårt fjärde album. Det blir en långt utsträckt inspelningssejour. Men materialet vi gör är spännande. Postpunk i sin prydno och Jörgen Cremonese visar vilken tillgång han är.

Vi får beskedet att Roskilde vill ha oss. Åker ner den 29 juni för spelningen, men kommer knappt på färjan i Helsingborg. Vår turnéledare lyckas på ett mirakulöst sätt snacka oss förbi kön. Spelningen blir en triumf inför flera tusen, vi är exalterade och spelar till scenvakternas förfäran långt över vår medgivna tid. Efteråt är jag helt utpumpad och kan knappt andas.

Slut. Sitter och andas. I förgrunden Cremonese med flickvän, Ronny med flera. Foto: LARS TORNDAHL

Men inga fler spelningar under sommaren och knappt några på hösten. I slutet av oktober åker vi åter till Koppom för några veckor av inspelning. Vi far till Uppsala och Stockholm för spelningar i slutet av november och regerar åter huvudstaden och trendiga Ritz. I mitten av december har vi en miniturné inbokad med spelningar i Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Göteborg och Stockholm. Men Henrik Cederbergs ena lunga kollapsar och spelningarna ställs in.

1984 blir 1985.

Glest med spelningar. Men vi bokar för en turné i april som föregår släppet av ”Uppståndelse!” som gjordes färdigt under hösten. Bara dagar innan avfärd råkar Cederberg återigen ut för lungpaj. Extra!-basisten Janne Leandersson hoppar in med tre dagars varsel och vi intar med klent publikintresse Järvsö, Östersund, Sundsvall, Gävle innan vi lätt stukade kommer ned till Göteborg och Errols.

Vi känner att vi har nått vägs ände. Några av medlemmarna bor inte längre i Göteborg. Det är svårt att få till repetitioner. Den 10 augusti gör vi vår sista spelningen. Lars Aldman med sitt team är på plats för att spela in och Slottsskogsteatern vid Björngårdsvillan är besatt till sista plats. Farväl och tack för allt!

I mitten av 90-talet gör vi en samlingsplatta från våra år på Silence som vi listigt titulerar ”Vilddjur (genom de tysta åren 1980–1985)”. Den samlar vår 80-talskarriär väl, men säljer påvert.

Så slickar vi våra sår, ägnar oss definitivt åt våra civila karriärer. 2003 firar Svensk punk 25 år vid en gala på Vågen i Göteborg. Gomer Explensch och jag spelar några Kai Martin & Stick!-låtar med husbandet. Jag har spelat med ett slarvigt hoprafsat husband vid en Slitz-gala i Stockholm, som lovat repa ”Vilddjur”, men det blev ett kakofoniskt mischmasch. 2005 gästar Ronny, Gomer och jag Schlagers 25-årsjubileum vid en gala på Medborgarplatsen. Tillsammans med ett välrepeterat husband välter vi stället med ”Vilddjur”. 2006 träffar jag Simple Minds gitarrist Charlie Burchill, då bandet gästar Göteborg. Vi har stött på varandra tidigare och han frågar hur det går för bandet. Jag tvingas erkänna att vi inte existerar, vilket han tycker är synd. Så menar han att det aldrig är försent att börja om igen. Det väcker ett frö.

Så gör jag låten ”Kom över mig” 2007 tänkt för en release lagom till Kai Martin & Stick!:s 30 årsjubileum. Men tiden och vi är inte mogna. Det kommer dröja. 2012 frestar vi. Sätter ihop bandet, men utan Gomer Explensch och med tre nya medlemmar på bas, keyboard och saxofon. Cremonese, Ronny och jag är resterna av spillrorna. Det låter inget vidare.

En upplaga av Kai Martin & Stick! som aldrig såg dagens ljus.

Foto: KARL HENRIK EDLUND

Men då Cremonese och jag gästar Augustifamiljen vid Pusterviks invigning i slutet av april händer något. Publiken tänder till och vi känner, att jo, här finns något att hämta.

Kai Cremo & Augustifamiljen med Nikke Strömz. Foto: ZEBA PEDERSEN LÖWEN-ÅBERG

Men under sommaren hoppar saxofonisten och basisten av. I november lyckas vi få med begåvade basisten Alex Gabay. Keyboardisten Markus Larssons genius har vi fått behålla sedan repetitionerna i mars. Strax efter årskiftet, där 2013 är alldeles pur ungt kommer Gomer Explensch åter efter sitt liv i exil. Kai Martin & Stick! står redo för en comeback.

Comebackpojkarna 2013. Foto: HELENÉ FURNESS

Vi får en spelning i Stockholm den 6 april. Genom att Florence & the Machine gör en hastig avbokning får vi också Göteborg den 7 april. Vi repar hela påskhelgen, står redo på scen helgen efter, har bestämt oss för att spela hela ”Röd plåt” plus godbitar ur karriären. Det blir alltså inte bara musik som vi inte spelat på nära 30 år, det blir också musik aldrig tidigare framförd på scen. Det blir succé i båda städerna och det väcker mersmak.

Hustrun har filmat och ett år senare ser dokumentären ”Kai Martin & Stick! – återuppståndelsen!” dagens ljus på Youtube.

Vi gör spelningar i augusti i Dalarna och bestämmer oss för att om vi ska fortsätta ska det bli med ny musik.

Nöjesgossarna. Foto: ANDERS YLANDER

Liseberg bokar in oss sommaren 2014. Vi lockar en storpublik till Taubescenen med våra mått mätt (nära 800 personer), presenterar två nya låtar. Får spelning på Gröna Lund året efter och har då ytterligare en låt med upp på scen. I själva verket har vi repat in samtliga låtar som senare ska komma på comebackalbumet [utan titel], som spelas in dagarna efter Gröna Lund den 17 augusti.

Cremonese och producenten Charles Storm sliter med inspelningarna. Men då albumet är klart för release låter det fantastiskt.

Under hösten har jag också låtit göra en video tillsammans med regissör och fotograf Johan Carlén, en film som sammanställs i april, lagom till releasen i maj.

Spelningen på Musikens hus tillsammans med Commando M Pigg, postpunkkamrater från anno dazumal som också återvänt till både skiva och scen, blir en manifestation där hela det nya albumet spelas.

Vi blir huvudakt på på Punkfesten i Kungsträdgården i Stockholm och bjuder på stordåd i dåligt väder. Senare spelar vi på Klubb Död i Stockholm för att dagen efter gästa Uddevalla. Vi stänger 2016 därmed och låter 2017 ligga i träda. [utan titel] är ett enastående stycke postpunk, modernt men med tydliga rötter i både 80-talet och den musik vi gjorde då vi avslutade, som vi trodde, karriären 1985. Men den har sålt knapert och det i sin tur har gjort att investerade pengar inte runnit in i den utsträckningen som möjliggjort ett sjätte album.

Kungsträdgården 2016. Foto: IA HAMMAR

Men hösten 2017 väcks min tanke om ett 40-årsjubileum till liv. Jag preliminärbokar 1 april, eftersom det var då 1978 som Peter Bryx och jag bestämde oss för att börja spela ihop och bilda bandet Stick!. I slutet av januari får jag klartecken från Pustervik, dagen är vår. Jag har tidigare frågat bandet William, som egentligen inte har funnits sedan de la ner i slutet av 80-talet, men som spelade några låtar med utsökt resultat på ett 50-årskalas under hösten, om de vill vara med. När jag frågar dem igen blir de entusiastiska.

Eftersom det är min idé riskar jag också kapitalet. Går vi med förlust täcker jag det. Jag jobbar med promotionen och är promotor, ordnar in artiklar i tidningen, gör en liten video med hjälp av filmaren Gunnar Sandborg, gör inlägg på Instagram och Facebook, försöker sälja biljetter samtidigt som skallen kokar, ordnar med hjälp av Cremonese och hans vän affischer och tryck för t-shirtar. Vi bokar in oss för rep långfredagen och påskafton, gäster från förr ska närvara.

1980 på Kungshöjd. Foto: LAURI DAMMERT

38 år senare. Foto: ALEX GABAY

På påskdagen smäller det.

Och som det gör det. Vi får hjälp av artiklar inför, radio och till och med en spelning hos Stefan Livhs förmiddagsprogramm i P4 Göteborg där Alex, Markus och jag spelar ”Hjärta av sten” med hjälp av trummisen Tomas Olsson på ägg och ”Jag dansar inte” där Stefan Livh entusiastiskt hoppar in på trummor. Väl på påskdagen bjuder vi på tre låtar från var och ett av våra fem album. Vi stormar fram, konsekvent och med högt buret huvud.

40 år. Kai Martin & Stick! på Pustervik. Foto: DENNIS STÅÅL

Det känns märkligt, men starkt att få bjuda på detta 40 år efter att vi blivit till. Vackert!

Vi må fortfarande tillhöra ett utanförskap, men vi är starka tillsammans, vet vårt värde och bär kunskapen om att vi är unika. Det räcker så.

Låtlistan Kai Martin & Stick! 40 år Pustervik 1 april 2018:

Från Biomusik 1980:

1. Binder min tid

2. Tassa tyst

3. Ursäkter (gäst Tony Vibrato, orgel)

Från Röd plåt 1982:

4. Hjärta av glas (gäster Rasta-Kaj Farai, elkontrabas, och Peter Bryx, sång)

5. Rör, rör, rör dig nu

6. Passerade dagar från igår

Från Simmarna 1983

7. Lust

8. Saknar dig

9. Pappersduvor

Från Uppståndelse 1985

10. Uppståndelse

11. Lugn av lögner

12. Gå i clinch

Från Utan titel 2016

13. Hjärta av sten

14. Ljug för mig

15. Strändernas svall

Encore Man ska vara som ett vilddjur i år

Blått ljus

Andra encore Jag dansar inte