Konsert:

KENT

!!!

Scandinavium, Göteborg, dag två av tre.

Publik: 10900.

Bäst: Konsekvent Kent.

Sämst: Stereotypt, typ.

Fråga: Är allt uttömt gällande idéer och drömmar för bandet…?

Snett framför mig sitter en man som på sin padda följer Ryder cup med Kents andra av tre avskedskonserter i Scandinavium som ackompanjemang.

Två  rader nedanför honom står ett par, där den unga kvinnan sjunger med i var enda text med förtjusning och lycka. Jag kan vara avundsjuk på henne, för hennes engagemang.

Mitt förhållande till Kent är, grovt taget, någonstans mellan dessa rader, dessa ytterligheter.

Sami Sirviö med körsångerskorna Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell. Foto: KAI MARTIN

Missförstå mig rätt. Jag har följt Kent, trallat med i låtar, tjusats av musiken och häpnat över den smarta marknadsföringen som följt Eskilstunaorkestern fram till detta långa adjö. Och nej, det går inte annat än att beundra deras konsekvens, den som burit dem till detta, där de skördar frukten av sitt slit, sitt konstnärliga nit, sina drömmar…

 

Jag har sett bandet ett försvarligt antal gånger. Första gången i Trädgårdsföreningen när turnerande festivalen Lollipop gästade sommaren 1995. Ett blygt band som följde den brittiska shoe gazertraditionen och där ”Blåjeans” limmade sig fast i hjärnbalken.

Under 2000-talet har bandet med emfas visat att de kan det där med shower. Iscensättningen av bandets musik och stämningar görs med ackuratess, så också denna kväll.

Sturm und drang med Kent. Foto: KAI MARTIN

Fem bildskärmar bjuder på ackompanjemang till känslorna, detta mollstämda, denna subtila sturm und drang. Där den lakoniska musikens stråk av vemod öppnas med hjälp av Joakim Bergs sinnrika och begåvade texter.

Det är vackert.

Kent är ett slutet gäng. Fyra män mot världen, som när de spelar på scen har sina tonårsvänner på scen som extra musiker (Max Brandt, gitarr och Andreas Bovin, synt) och nu, denna gången, tre körsångerskor (Carolina Wallin Pérez, Daniela Sörensen och Malin Brudell).

Det är smarta arrangemang, men också stereotypa. Kan du Kent spelar just det ingen roll, älskar du Kent är allt så förbannat vackert, så enkelt att älska och så lätt att följa.

Men jag är mellan raderna. En man som intellektuellt kan digga, men känslosamt inte är där.

Nej, det här är inget Broder Daniel-farväl. En spelning som kröp innanför skinnet, som slet upp hjärtat och lämnade det vilt pumpande, blödande samtidigt som tårarna rann nedför heta kinder.

Det här är ett moget avsked, en handskakning, ett artigt tack, en nick och så adjö. En smula trist, men c’est la vie.

Männen i de  vita kostymerna tar avsked. Foto: KAI MARTIN

Kents låtar, Scandinavium 30 september:

1. Gigi
2. 999
3. Stoppa mig Juni (Lilla ego)
4. Romeo återvänder ensam
5. Var är vi nu
6. Hjärta
7. Andromeda
8. Egoist
9. Dödas vinkeln
10. Vi är för alltid
11. Innan allt tar slut
12. Den vänstra stranden
13. La belle époque
14. Kärleken väntar
15. Ingenting
16. Jag ser dig
17. Musik nonstop
18. Utan dina andetag
19. Socker
20. 747
21. Förlåtelse (extra)
22. Dom andra (extra)
23. Mannen i den vita hatten (16 år senare) (extra)
24. Sista sången (extra extra)