Konsert:

Göteborgs symfoniker med manskör ur Göteborgs symfoniska kör samt solisterna Magnus Carlson, Moto Boy och Jennie Abrahamsson.

!!!!

Göteborgs konserthus.

Publik: 1240.

Bäst: ”African nightflight” – vilken resa!.

Sämst: ”Sound and vision” föll mellan stolarna.

Fråga: Är det inte dags att hitta andra arrangemangsmässiga utvägar än trummor till symfoniker…?

Måhända har David Bowies Berlintrilogi – albumen ”Low” (1976), ”Heroes” (1977) och ”Lodger” (1979) – ältats, hyllats, analyserats och värderats oräkneliga gånger. Men varför inte göra det igen…

Med dirigent och arrangör Hans Ek blir det en resa i mötet mellan David Bowies musik och de symfoniska arrangemangen. Det blir oftast ljuv musik.

Redan i inledande ”Low suite” sveps Bowiekännaren in i en bitvis bekant värld, bitvis annorlunda. Där sätts också signaturen, som startar resan med en glimt av ”Station to station”, som ju påannonserade Berlintrilogin musikaliskt sett.

Ja ,det här är en utmaning för den som vårdar sitt minne av Bowies musik. För den som vill att allt ska förbli som det en gång har varit ska nog undvika det här, men det är knappast något som den föränderlige Bowie skulle ha stått bakom. Hans musik var ständigt på väg och utmanades in i det sista.

Hans Ek har den djupaste respekt för David Bowies musik. Han utnyttjar Göteborgs symfonikers bredd och djup med största möjliga aktsamhet parat med djärvhet och förstår att Bowie vill skevhet parat med skönhet. Det finns en stringens och nyfikenhet i det som bjuds i Göteborgs konserthus, som jag nog vill påstå har gett mig det starkaste av intryck av det jag hört i kombinationen pop/rock/symfoniker.

Bowies musik dominerar, men också Lou Reeds ”Berlin” får tjäna som ackompanjemang till stämningarna, precis som Iggy Pops ”The passenger” i en nedtonad och rytmiskt nedstrippad version, båda låtarna med excellente Moto Boy vid mikrofonen. Även Kraftwerk och Bertold Brecht/Kurt Weill passerar revy på denna musikaliska odyssé.

Förvisso begriper Hans Eks David Bowies vidd och komplexitet i musiken, men också att kompositionerna inte bär utan sång. Det är framför allt tre som får den äran.

Nämnde Moto Boy (Oskar Humlebo) med sin skira stämma är en, Jennie Abrahamsson en annan och Weeping Willows Magnus Carlson som den tredje av trion solister.

Alla tre ger sina tolkningar där inledningsvis Magnus Carlson skänker mest själ och Moto Boy fascinerar starkt med Jennie Abrahamsson som vinnare efter paus med en fantastisk ”Fantastic voyage”. Manskören, som är delar av Göteborgs symfoniska kör stadgar, men faktum är att basisten Oskar Nilsson och trummisen Niklas Lind står för de fräckaste körinsatserna.

Stående ovationer och flera inrop är ett publik betyg för att det här gav intryck mer än hos mig. Självklart kan ingenting ersätta David Bowie, men hans musik lever vidare och utmanas. Jag är övertygad om att han uppskattat det här.

Bowie går igen. Foto: KAI MARTIN

David Bowie: Berlintrilogin, Göteborgs konserthus 6, 7 och 8/10

Low suite

Introduction

Subterraneans/Some are/Subterraneans

Always crashing in the same car

Weeping wall

Sound and vision

Be my wife

Art decade

Word on a wing

Warszawa

Ballad of the drowning girl (Kurt Weill ur Berliner requiem)

Berlin (från Lou Reeds album Berlin)

Trans-Europe Expresse (Kraftwerk)

Heroes (symfoni nr 4 sats 1)

paus

Blackout

Sense of doubt

Sons of the silent age

Fantastic voyage

African nightflight

Look back in anger

Ashes to ashes

The Passenger (Iggy Pop)

Under stars (Brian Eno)

Blackstar

extra: Where are we now