Strålande stjärnor utan röd tråd

Show:

MY WAY

med: Jan Malmsjö, Claes Malmberg och Helena Paparizou samt Thomas Darelids orkester: Anders Kjellberg, trummor, Matz Nilsson, bas, Johan Borgström, saxofon, Björn Cedergren, saxofon, Janne Bjerger, trumpet, Samuel Olsson, trumpet och Peter Johansson, trombon.

!!!

Kajskjul 8, Göteborg, genrep, torsdag.

Bäst: Ojoj, Claes Malmberg med orkester i fullt spett med klassikern ”Spinning wheel”!

Sämst: Claes Malmberg utbrott mot den snacksaliga delen av publiken. Ja, relevant, men det spillde över.

Fråga: Hur mycket orkar Jan Malmsjö?

Förra året förenades Jan Malmsjö, denne scengigant och ikon, med Claes Malmberg i Gunnebo slotts uppsättning av ”Charlies tant”. Det var uppenbart då, att detta deras första möte på scen var något extraordinärt. Det uppstod en spinneffekt som var svår att undvika och den har i sin tur gett denna krogshow i Göteborg.

Gott så.

För att inte trilla över kanten i nostalgi eller i äldre herrar möter har Antiques Helena Paparizou, melodifestivalvinnare för Grekland 2005, bjudits in och tack för det. Hon kommer in som en frisk fläkt, visar sin bredd och begåvning samt balanserar herrarna förtjänstfullt.

Temat är alltså Las Vegas och så gott det nu går försöker trion skapa den stämningen med Thomas Darelids eminenta orkester. För det ska ni veta, Darelid har inte bara slitit ihop utmärkta luftiga, spetsiga och fullödiga arrangemang, han sitter också och styr föreställningen bakom flygeln som en kombination av sufflör, dirigent, ackompanjatör och scenansvarig. Strongt!

Och orkestern, låt mig säga det inledningsvis, vilken bravad. Den landar alltså storbandsarrangemangen på åtta man och det låter som en full orkester.

Strongt, igen!

 

Las Vegas… vi pratar en höstlig afton med blåst och hotande regn i den vindpinade staden Göteborg. Det är alltså ingen lätt sak.

Men… det går på det stora hela alldeles utmärkt.

På scen är det naturligtvis Claes Malmberg som tar störst plats. Det är på honom allt vilar och de andra är mer eller mindre, lite oförskämt uttryckt, stöttor. Förstås klarar han detta, förutom ett utbrott mot den snacksaliga publiken precis nedanför scenkanten.

Där blev det lite för mycket av utbrott, men samtidigt… Den pratan som väntade var av känsligaste art och krävde faktiskt både största möjliga tystnad och uppmärksamhet.

Med Claes Malmberg blir det förstås mycket tjat och herregud var väloljad denne mans trut är. Det är svårt att ha tråkigt i hans sällskap.

Helena Paparizou är mångfacetterad, klarar storbandsmusiken med bravur och är stilsäker på scen.

Jan Malmsjö…? Ja, det är en herre med både auktoritet på scen och darr på rösten, dessvärre sviker stämband med ålderns rätt. Men herregud vilken tajming, vilken intonation och vilken förmåga han har att ge sångerna kraft. Det är osvikligt skickligt.

img_2686

Fartfylld trio. Foto: KAI MARTIN

Det är en god afton och utmärkt underhållning. Men samtidigt kan jag sakna något slags röd tråd i showen (mer än Las Vegas). Och ja, jag hade önskat mer av trion tillsammans en det som förenar dem på slutet.

Det hade både de och publiken varit värda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s